Studsmatta

Det spelar ingen roll att det spöregnar ute. När studsmattan kommer upp, spenderas hela dagarna på den, från tidig morgon till sen kväll.



... och yffen håller vakt

14 år

Imorgon, Valborgsmässoafton, firar K och jag 14 år.

Om jag inte hade följt med en bekant till stallet den där dagen 1992 (det var bara av en slump jag gjorde det), hade jag inte suttit här och bloggat om att det är fjorton år sedan jag träffade honom.

Om stallägaren inte hade varit bortrest och K inte hade haft hand om stallet just då, hade inte mitt liv sett ut så här idag.

Tänk vad ödet prickar rätt i livet ibland.

Folk äldre än 30 borde vara döda

Fick den här texten i min brevlåda idag:

"Enligt dagens byråkrater borde dom av oss, som var barn på 40-, 50-, 60- och 70-talet inte ha överlevt.

Våra barnsängar var målade med blybaserad färg.

Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp.

När vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i men blev aldrig överviktiga p g a att vi alltid var ute och lekte.

Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon faktiskt dog av det.

Vi använde timmar till att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart nedför backen, bara för att lite senare komma på att vi glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt på morgonen för att leka ute hela dagen och kom hem först när gatubelysningen tändes. Ingen kunde få fatt i oss på hela den tiden och inga mobiltelefoner hade vi.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-box, i det hela taget inga tv-spel, inte 99 tv-kanaler, inget surroundljud, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem.

Vi ramlade ner från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna och gräset växer inte inuti oss resten av våra liv.

Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan och var tvungna att gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter, åka bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen, fick aldrig skjuts utan fick själva ta oss dit vi skulle, gående eller per cykel.

Vi ritade med giftiga tuschpennor som är helt förbjudna idag.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer.

Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop."

~~~

Ha en bra fredag! Själv ska jag spendera den på jobbet.

Nya typer av bilder

Med tanke på omständigheterna - att vi nu är bevakade av försvaret och vi måste vidta försiktighetsåtgärder, kommer bilderna i denna blogg att bli av en annan karaktär.

Sökträffar

Den vanligaste sökningen med träff till min blogg är "Dialog Tolkservice" (som anges på Telias fakturor när barn har ringt in pengar till Habbo och telefonräkningen plötsligt blir skyhög, vilket ju också drabbade mig tidigare). Jag får två eller fler besökare varje dag som har sökt på det företagsnamnet. Jag gjorde själv en sökning på orden och fick bara sju träffar. Lite förvånande. Lider så många föräldrar över sina telefonräkningar i tysthet? Konstigt att fler inte har skrivit om det på nätet.

~~

Som jag skrev igår, så fortsätter försvarets dataavdelning att bevaka barnhemmets blogg. Nu har de gjort det i 22 timmar och 30 minuter. Varje gång jag pingar nyligen, dyker de upp och återkommer med jämna mellanrum och nu får de vara på sin vakt för snart ska jag pinga igen. :)

Mörkaste solglasögon på

Som jag skrev i förra postningen, startade jag en blogg för barnhemmet och det resulterade i bra många fler besök än barnhemmets hemsida har gjort

MEN

jag undrar vad jag egentligen har skrivit. Svenska Försvarets dataavdelning har spenderat fyra och en halv timme på den bloggen och de återkommer alltjämt. Nu, när jag skriver det här, kommer de väl hit också.

Jag ska snart åka iväg till jobbet. Ska jag ta de mörkaste solglasögonen på mig? Kanske jag har SÄPO i hälarna... :).

Nystartad blogg

Idag har jag startat upp en ny blogg

http://barnhemfyra.blogspot.com/

Barnhemmet har redan en hemsida men jag tror att vi har bättre chans att nå fler eventuella nya sommarföräldrar genom en blogg. Vi får se om jag har rätt.

I avsaknad av tranor...

Kvällen har vi tillbringat i stallet. I bilen, både dit och hem, satt jag redo med kameran om tranorna skulle visa sig igen. Men de lyste med sin frånvaro. Istället tog jag bild på det här:



Föreställ er två kraftiga, höga hästar med en mankhöjd på ca 1,90, hovar stora som dasslock, lika kraftiga ben som... Ja, vad ska vi säga... kyrkpelare? Nästan i alla fall. Och långa, fladdrande manar.

Shirehästar. Härligt pampiga djur som finns i en liten flock på väg till ridskolan.

Istället för tranorna, alltså. Men jag gör ett nytt försök med en tranbild nästa vecka.

Glömsk

Jag förstår inte vad som händer med mitt minne. Det börjar bli rent fruktansvärt vad jag glömmer saker. I några veckor har jag haft tre telefonsamtal att ringa. Jag tänker på det varje dag men det kommer något annat emellan och jag glömmer bort det för ett tag. Kommer sedan på det igen, något annat dyker upp och jag har glömt det igen (jag är inte rädd för att prata i telefon).

I morse tog jag itu med ett telefonsamtal och träffade sedan samma person när jag var ute med hundarna. Lite lustigt.

När jag har avslutat det här inlägget ska jag ringa nästa person och kan inte ringa den tredje förrän ikväll (och då har jag säkert glömt igen).

En sak till slog mig alldeles nyss. Besiktning av husvagnen. Har glömt att beställa tid. Förmodligen är det kört nu. Vi får semestra utan husvagn men här är jag inte ensam att ha glömt – vi är faktiskt två.

För några veckor sedan var jag bjuden på Aloe Vera-party. Jag hade lovat att komma, dottern blev sjuk och jag glömde helt bort. Kom inte ihåg partyt förrän några dagar efteråt. Ytterst pinsamt.

Har glömt att fakturera på länge men det tog jag nyss itu med. Slängde in en text till tidningen också.

Tandborstning på yffen har jag börjat med men glömmer även det till och från. Kloklippning glömde jag förra veckan.

Kattsand skulle jag ha köpt för flera dagar sedan. Kommer hem från affären utan kattsand varje gång.

Det är fler saker jag har glömt men jag har faktiskt glömt vad det är. Och det är helt sant. Jag börjar bli riktigt rädd.

Bokmässan

Nu har Iréne dokumenterat mer utförligt om Rinkeby bokmässa. Det har hon gjort på Skrivarsidan.

Foton

På barnhemmets hemsida ska jag lägga ut presentationer och bilder av alla i styrelsen. Upptäckte till min förskräckelse att jag inte har någon bild att lägga in på mig själv.

Minns när jag skrev på en annan sida och fick en förfrågan om ett foto. Det var flera år sedan, vi hade ingen egen digitalkamera och jag lånade hem en från mitt dåvarande jobb för att ta ett foto. Både dottern och K höll på och fotograferade mig i evigheter. Antingen blundade jag, såg drogad ut, stirrade eller blev suddig. Till slut tog vi en bild där jag varken såg drogad eller suddig ut men jag ser ut som om jag skulle kunna mörda någon. Kallsvettig och förbannad, och det var väl precis vad jag var efter timmar av fotograferande. Den bilden ligger ute på Skrivarsidans presentation av mig nu.

Nu var vi alltså i samma situation igen. Behöver en närbild. Nu har jag glasögon och ett nytt problem uppenbarar sig. Det blir blänk från glasögonen på varje bild. Efter mycket blixtrande och fotograferande, bestämde jag mig för en bild utan glasögon. Skulle bara ta bort lite bakgrund i Photoshop när dottern svepte förbi.

Dottern: Ska du ta den DÄR bilden?

Jag: Ja?

Dottern: Hahaha!

Jag ropade på K. Han höll med dottern.

Valde en annan bild som var godkänd av K men som jag ser ut som en hamster på.

Det här är inte lätt. Får välja mellan att se drogad ut (det är inte lätt att stirra in i kameran med öppna ögon när man har utsatts för åtskilliga blixtrar) eller se ut om en hamster. Hamster är nog bäst.

Vi har tagit mängder med bilder. Jag tänker inte börja om från början.

Prisutdelningen

Så här fina blommor kom jag hem med från Rinkeby bokmässa



Iréne och Tullikki från Skrivarsidan var urtrevliga och hade ett fint bord för Skrivarsidan med böcker och kanonfina vykort som de skapat tillsammans (foton som Tullikki tagit och dikter som Iréne skrivit).

Iréne presenterade novelltävlingen på scenen (alla foton blev suddiga och mörka men lite syns i alla fall)



... och sedan fick jag komma upp och ta emot diplom och ett väldans fint blomsterarrangemang



Jag behövde bara säga "tack" (tack och lov:)) och Iréne läste lite ur min novell



Hon gjorde det proffsigt och det märks att hon har rutin.

Sedan bar det iväg hemåt. I bilen bestämde jag mig för att göra något åt det här med scenskräck eller vad man ska kalla det. Vi får se vad det blir.

Matlänk

Det här är sidan jag har väntat på. Kanske finns det liknande sidor men det som är bra med den här är att jag kan skriva i ingredienser som jag har hemma och få förslag på recept. Ypperligt.

Ju hårdare underlag, desto skönare?

Kattställningen med hyllor i plysch har katten aldrig brytt sig om. Nu råkade det hamna en frigolitskiva där av misstag och plötsligt blev hyllan riktigt skön. För första gången ligger hon där och ser ut att stortrivas.

Stress

I onsdags kväll, på jobbet, hamnade jag i en stressituation som jag själv inte kunde påverka på något sätt. Långa köer har aldrig bekommit mig, sånt kan jag påverka genom att jobba snabbare men det här var en annan sorts situation som jag inte vill gå in närmare på, men jag kunde inte påverka den. Och plötsligt hände något som jag aldrig tidigare upplevt. Jag fick ett väldigt tryck över bröstet, fick svårt att andas, blev yr och fick naturligtvis panik eftersom jag trodde att det var klippt – att det var en hjärtinfarkt.

Den här känslan höll i sig igår också, till och från, och jag beställde läkartid till måndag.

Idag känns det bättre. Jag fick låna en blodtrycksmaskin av en granne och mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt, vilket tyder på att det inte är någon hjärtinfarkt på gång. Däremot är vilopulsen väldigt hög och förmodligen kommer symptomen av stress. Jag avbokade i alla fall läkartiden.

Det är mycket nu. I alla fall i mitt huvud. Lena från Ryssland kommer om en månad och det är en hel del inredning kvar att göra, skulle helst skriva en del texter färdiga så att jag slipper hålla på med sånt när hon är här och det är en hel del med huset också som borde vara klart till dess.

Men ska jag må så här, får jag tänka om lite. Hennes rum bör vara klart när hon kommer men det andra kan vi faktiskt hålla på med fast hon är här. Jag stressar upp mig i onödan. Hon är ju en familjemedlem och ska väl också få uppleva hur verkligheten i en familj är.

På söndag mottar jag priset för novellen på bokmässan i Rinkeby (jag ska inte läsa novellen). Det är inget att stressa upp sig för men jag undrar om det inte ligger där och gror ändå, trots att jag inte behöver läsa. Det är väl känslan av att inte klara av läsandet på scenen, som gör mig stressad.

Löjligt att stressa upp sig över ovanstående, egentligen. Måste försöka få in det i min hjärna.

Nytt sätt att hålla kontakt

Det har öppnats nya vägar att hålla kontakt med ”vår” tjej på barnhemmet. De har nämligen fått en mailadress och barnen kan få sina mail upplästa av personalen.

Jag satte mig ner och testade ett översättningsprogram på nätet. Översatte först från engelska till ryska och sedan från ryska till engelska för att se att det verkligen blev rätt. Det blev lite konstigheter här och där men jag får försöka formulera om meningarna så att det blir helt rätt i slutändan.

Så här skrev jag från början:

Dear Jelena,

It is so nice to be able to write to you this way. I hope we will have more contact from now on.

We are looking forward to your arrival and will meet you at the airport.

We have done some changes with our house and you will get a surprise when you come here.

Och så här blev det:

Dear Dzhelena,

So well be able to write to you this way. I hope, that we shall have more contact from now on.

We with impatience wait for your arrival and we shall meet you at the airport.

We have made some changes with our house, and you receive surprise when you come here.


Dzhelena? Hon heter Jelena men kallas för Lena. Jag testade med Lena. Det blev Lina. Jag skrev Helena som blev Elena. Det går alltså inte att få in Jelena, som hon heter, eller Lena, som hon kallas. Jag kan inte skriva Elena eftersom det finns risk att något annat barn får mailet och jag vet hur viktigt det är att namnet är rätt, just på barnhemmet.

Det var väl sjutton... Ska det falla på att jag inte kan skriva in hennes namn? Annars verkar översättningsprogrammet okej, bara några meningar som måste formuleras om. Jag har sett värre dylika översättningar.

Måste bara försöka hitta en lösning på det här med namnet.

Ett mirakel?

Våra guppyn har minst sagt varit produktiva. De tidigare ynglen är nu vuxna och i det ena akvariet fullkomligt kryllar det av småttingar. Några yngel har vi blivit av med och det hörde även av sig folk som var intresserade av några av de nu vuxna ynglen. Men när även de honorna nu väntar yngel och är runda som pingisbollar, vill förstås ingen ha dem. För sent särade vi för en tid sedan på fiskarna. Hanarna för sig och honorna för sig, i varsitt akvarium.



Nu skulle produktiviteten avstanna, trodde vi.

Men vi hade fel.

Igår hittade jag ytterligare yngel – i hanarnas akvarium. (???)

Lokalt regn

På väg hem från ridhuset ikväll var det helt molnfritt, solen sken och vore det inte för den gråtrista naturen skulle man ha kunnat tro att det var en härlig sommarkväll.



Längre bort fanns ett väldigt lokalt regnmoln som det fullkomligt vräkte ner från.



Vi närmade oss ovädret allt mer och jag började fundera om det rentav var hemma hos oss det regnade men K försäkrade mig om att så inte var fallet.
(När jag tog den här bilden stod fyra älgar på andra sidan vägen men jag
missade dem med kameran.)



Om man tittar riktigt, riktigt noga under den röda pilen ser man två
tranor medan vi närmar oss det väldiga regnmolnet.



Och när vi kom hem vräkte både regn och hagel ner över oss. :)

Köttätande växter

Dottern har en fallenhet för köttätande växter. Hittade en butik, Brutala Blommor, via Internet. Den ser spännande ut.

Det gör inget om någon geting eller två går åt i sommar. Spindlar, flugor och de äckliga bananflugorna om höstarna kan gott hamna i en sån växt, de också.

Dotterns köttätande växter är små. Den här butiken hade några som var gigantiska.

Butiken åker i alla fall ut på turné och kommer till Ängsö slott utanför Västerås den 26-28 maj. Vi ska se till att åka dit och införskaffa fler flugfångare.

Dagens aktivitet

Innan jag ger mig iväg till jobbet, ägnar jag mig åt det här idag (utdrag ur ett kåseri som jag skrev i den lokala tidningen):

Det står en motionscykel i källaren. Den har stått där ensam och övergiven tills nu. Varje dag får den sällskap av mig och de gnisslande tramporna får åter ljuda. Ner till källaren är det 14 trappsteg. Jag vet, för jag räknar dem när jag kör mitt eget komponerade träningspass - trappasset. Det är enkelt och går helt enkelt till så att jag först springer ner, sedan upp, sedan ner, sedan upp. Om och om igen, i så rask takt som möjligt. Redan efter andra uppförspasset är jag lika svettig som efter ett fem minuters träningspass på jympan. Det måste betyda att mitt pass är mer effektivt, eller…?

Katten brukar bli lika förvirrad varje gång. Eftersom hon följer mig som en skugga vart jag än går i huset, får hon samma träning som jag. Med svansen i vädret springer hon först efter mig ner, sedan upp, sedan ner igen. Det räcker för henne. Där brukar hon stanna och titta storögt på mig och hon ser lika fascinerad ut varje gång mina steg blir långsammare och jag till slut stapplar de sista två trappstegen ner för att flåsande hasa mig fram till dörren till hobbyrummet där motionscykeln står.

Motionscykeln, ja. Den är gammal och trög och fungerar bara i ett läge. Det trögaste. Bredvid har jag en radio för att underlätta mitt cyklingspass. Att sitta att titta på en grå betongvägg ger inte den där kicken som behövs. Alltså hjälper radion till och mitt träningsprogram går till så att jag trampar i takt till musiken. Alltså; långsammare till ballader och snabbare till mer rivig musik. Jag måste trampa ihärdigt till tio låtar i rad, det har jag lovat mig själv. Jag tillåter sedan mig själv en paus.

Än så länge har jag inte varit med om en enda ballad när jag har trampat. Aldrig har låtarna varit så snabba och långa; säkert har de kört sexminuters låtar varje gång, mest rock. Det här med tio låtar på raken har hittills aldrig fungerat. Flåsande låter jag benen hänga rakt ner medan jag ligger med hakan på styret och vilar och låter musiken rulla på utan att jag hänger med.

Frågetecken

Jag avskyr filmer som lämnar mig som ett frågetecken. Såg nyss filmen The Blair Witch Project som visade sig vara en dokumentärfilm. Eller var den gjord som en sådan? På baksidestexten till filmen står att ”det är den efterlämnade filmen som tre filmstudenter gjorde om skogen Black Hills lokala legend, Blairhäxan. Ett år efter deras försvinnande hittades deras inspelning, som ligger till grund för den här filmen. Men frågan är: Varför kom de aldrig tillbaks?”

Det finns också en hemsida, http://www.blairwitch.com/ och enligt den förefaller allt vara autentiskt. I så fall är det riktigt, riktigt otäckt.

Om det ”bara” är en film utan verklighetsförankring, var den riktigt dålig.

Och jag vet fortfarande inte vad jag ska tro.

Påskhopp

Åååheeej åhåå!

Tramporgel

När vi nu har ställt någotsånär i ordning i källaren så inser jag att det inte får plats mycket mer där nere – om vi har kvar pianot. Och något piano behöver vi egentligen inte eftersom ingen spelar på det. Får vi bara bort det, så kunde vi flytta ner lite av möblerna som vi har i allrummet nu (där det är trångt) och låta det vara lite luftigare där. Så gick mina tankar igår när överraskningen kom:

K: I det där utrymmet där, får den nog plats…
Jag: Den? Vilken den?
K: Tramporgeln.
Jag: Va??
K: Tramporgeln.
Jag: Vilken tramporgel?
K: Jag får min mosters tramporgel om jag vill.
Jag: Och vem ska spela på en tramporgel?
K: Jag. Det är väl kul att ha en gammal tramporgel?
Jag: Det är INTE kul! Vad ska vi med en gammal tramporgel till? Här står ett piano som ingen spelar på och som bara tar plats. Du tror att det blir bättre med en gammal tramporgel?
K: Jag tycker det är lite kul.
Jag: Kul… Vi kan ju ställa tramporgeln på pianot då.
K: Men pianot ska ju ut?
Jag: För att göra plats åt andra möbler, ja. Inte för en tramporgel.
K: Jag tar i alla fall hem den, så får vi se.
Jag: Det gör du inte!

Återstår att se om han gör det…

Det börjar bli ett rum

Riktigt bloggledigt tog jag ändå inte i helgen. Pustar ut en timme innan jag fortsätter att städa i källarrummet. Det börjar faktiskt likna ett rum. Nu återstår att röja.



Fönster på plats.




Väggar klara.




Förrådsdörr kamouflerad.



Och mitt i röran står pianot som har fungerat som avlastningsyta
den här tiden.

Jag skulle hellre vara ute på tomten och hålla på i rabatterna den här soliga dagen men
nej, dags att gå ner i underjorden igen.

Glad Påsk

Jobb ikväll, annat att ta itu med imorgon, jobb igen på fredag och sedan tar jag bloggledigt över helgen.

Hoppas att ni alla får en

GLAD PÅSK!

Morgonpromenad

Yffen och kompisen är ivriga att komma iväg.
(Yffen längst bort)


Vi tar vägen förbi Rhododendronparken...



...där en liten bäck slingrar sig genom


Strax bakom bäcken finns några fornminnen


Yffen hittar en snöfläck att rulla sig i.


En hel del vatten i kanalen.


Ännu mer vatten i ån (jag vet, det ser ut som en grusväg
men bättre kvalitet får jag inte med mobilkameran)


Vid dammluckorna forsar det så mycket att det
dundrar - men det syns dåligt på fotot.

Idag känns det verkligen som vår.

Kurs i ryska, kanske...

I höstas, efter att ”vår” ryska tjej hade åkt hem, letade jag med ljus och lykta efter en kurs i ryska. Det fanns en i Västerås, på en tid som inte passade mig och som det till slut heller inte blev något av eftersom det var för få anmälningar. Det fanns också en distanskurs som var alldeles för avancerad och krävde för mycket tid för att den skulle passa mig.





Det här fotot är från 60-talet någon gång och föreställer mina kusiner. De bor i Ryssland, i Tjeljabinsk vid Uralbergen och vi har aldrig träffats. Det har varit min önskan under alla dessa år men av diverse orsaker har det aldrig blivit av. Dessutom kan vi inte göra oss förstådda med varandra. De pratar inte engelska och jag kan alltså inte ryska. Det är hela tiden mina föräldrar som håller kontakten där.


I Ryssland har jag även en stor släkt på mammas sida. Också där upprätthåller mina föräldrar kontakten. Mina föräldrar börjar bli gamla och den dagen de går bort, är också kontakten med den släkten bruten – om inte jag lär mig språket.



Den här tjejen, min syssling Ira från S:t Petersburg, verkar vara väldigt angelägen att hålla kontakt men även hon och jag har språksvårigheter.
Jag börjar inse att det verkligen är läge att börja en kurs i ryska snart. Kanske får jag lov att söka den mer avancerade kursen och istället för att skriva, lägga ner all tid på den ett tag framöver.

Inte minst med tanke på "vår" ryska tjej som kommer att tillbringa en hel del tid här.

Bloggmardröm

Jag har inte hunnit vara ute i bloggvärlden så mycket den sista tiden. Ändå verkar det vara för mycket. Inatt hade jag en bloggmardröm.

Någon skrev i andras bloggar kommentarer i mitt namn och kommentaren löd:
”Bloggblad finns inte. Jag är den riktiga Bloggblad”.
Och det var förstås underskrivet med ”Monica med yffen”.

Kommentaren pluppade upp överallt och jag var förtvivlad, Bloggblad mailade och frågade vad jag höll på med. Fler mailade och ingen trodde mig när jag berättade att jag var oskyldig,
att det var någon annan som gjorde det här i mitt namn.

Jag bytte lösenord, namn och tog bort min blogg helt i tron att det skulle hjälpa. Men kommentaren fortsatte att dyka upp överallt.

Jag vet inte hur det hela slutade. Det fanns nog inget slut på det.

Skönt att det bara var en dröm.

Alla rätt

Det är sällan jag tippar eller spelar på lotto men idag köpte jag en påse Lördagsgodis på jobbet. Nyss skulle jag rätta mina spelkvitton efter att ha sovit en timme. Alltså satte jag mig nyvaken vid datorn för att skriva ner raderna.

Jag började med Jokernumret. Skrev ner det och kunde inte låta bli att kolla det genast. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Siffra efter siffra stämde. Alla siffror rätt och nu kände jag mig svimfärdig.

Lyckan var kort. Snart märkte jag att jag skrivit av numret från själva spelkvittot och inte från datorn. Så klart stämde det.

Ja ja, nu vet jag hur det känns att ha alla rätt på Joker. Jag har i alla fall upplevt känslan. Den är totalt omvälvande.

Vart tog rösten vägen?

Yffen är trött idag. Han äter inte mycket heller men det är ju helt förståeligt. Däremot oroar jag mig över att han inte skäller. Han har inte sagt ett pip sedan han kom hem och han brukar både prata och skälla en hel del. Kanske är det för att han har haft slang ner i halsen och är öm. Vi får se om hans röst kommer tillbaks.

Nu saknar jag faktiskt hans skällande.

Tandborstning

Kan inte slå bort mitt dåliga samvete över det här med yffens tänder. (Jag vet, Gunnel, du berättade för mig att jag måste borsta tänderna på honom men jag valde att lyssna på dem som aldrig hade använt tandborste på sina hundar, för att slippa bråka med honom. Gissa om jag ångrar mig idag).

Här är i alla fall de hemgångsråd jag fick från Djurkliniken:

"Borstning av tänder förlångsammar nybildning av tandsten och det är lämpligt att försöka borsta tänderna när munhålan är rengjord. Använd gärna klorhexidinlösning för munhåla att torka av tandköttet med.

Din hund har anlag för tandsten. Tandsten är vanligt förekommande hos djur. Vissa individer är mer drabbade än andra av denna åkomma. För att förhindra tandlossning och infektioner i munhålan rekommenderar vi därför tandstensborttagning. Hur ofta detta måste göras bedöms individuellt. En del djur måste åtgärdas varje halvår, andra varje år/vartannat år."

Ikväll fick jag höra av en kattägare att detsamma gäller för katter. Å hjälp, hur ska jag få in en tandborste i vår katts mun??

På operationsbordet - uppdaterad

Jag har lämnat yffen på Djurkliniken i Västerås och kanske ligger han där, nedsövd just nu, och får all sin tandsten borttagen. Det tog emot att lämna honom; det kändes som om jag skulle ha lämnat mitt barn för en operation. Han märkte inte att jag försvann. Det var så mycket nya lukter att han var alldeles virrig och nosade så mycket att nosen rann.

Nu går jag i alla fall runt här och irrar trots att jag vet att jag är larvig.

Klockan fyra får jag hämta honom, om han inte är ledsen och inte trivs. Då ringer de tidigare.

I fortsättningen ska jag borsta tänderna på honom varje dag, hur nu det ska gå till. Vi får träna. Jag har överhuvudtaget aldrig gjort det. En gång i veckan räcker inte, berättade veterinären. Det måste vara varje dag för att hålla tandstenen borta.

Vi har en del jobb framför oss.

Uppdaterad 17.00

Oj... Hämtade en tilltufsad, trött och blodig yffe och är alldeles förtvivlad.

Jag har hört mycket om att man måste borsta tänderna på hundar men har hört lika mycket om folk som aldrig har borstat tänderna på sina hundar och eftersom det är inte är så lätt att göra, har jag lyssnat mer till de sista. Det skulle jag inte ha gjort.

Att yffen hade tandsten, var det ingen tvekan om men jag trodde aldrig att de skulle behöva dra ut tänder, och inte så några heller. Fem (!) stycken. Tre fram och två bak. Och veterinären berättade att detta är individuellt på hundar men att dvärgraserna är mest utsatta. Men att ha sådana problem som yffen när man bara är tre år, är väldigt ovanligt.
Han har varit dålig med tuggben och det kan ju ha berott på lösa tänder. Det fanns mycket hår i placken och de undrade om han slickade sig extra mycket men det gör han inte. Däremot kampar vi en hel del med hans pälsiga gosedjur och det kan vara orsaken till håren.

Vi gick igenom rutiner och vad han åt och allt är helt normalt. Men nu blir det tandborstning framöver, varje dag.

Färdig!

Nu är jag klar med pappas berättelse och har tre tunga pappersbuntar á 250 sidor att skicka iväg (det blir nog dyrt) till tre förlag som får en refusering till att ta itu med. Besked räknar jag med att få om ett halvår.

Alltid när jag har avslutat ett manus känns det som om jag är tillbaks till verkligheten. I alla fall för ett tag, tills jag börjar på nästa. Men nu blir det inget nästa manus förrän i höst när vår ryska tjej åker hem. Nu ska här inredas i det nya rummet i källaren och vårt rum ska inredas just till henne så att hon har ett eget rum när hon kommer.

Ikväll har vi nyinvigning på jobbet. Fick själv en inbjudan (som skickas ut till kunderna automatiskt) men jag fick min skämtsamma ledighetsansökan avslagen. Tusen kunder är speciellt inbjudna och det blir säkert till att jobba så att det ryker.

Mops

Om jag skulle ha ytterligare en hund (nu ska jag inte ha någon mer men om) så skulle det definitivt bli en hund av den här rasen. Den har humor, är stabil i psyket, är orädd och jag tycker den är ursöt. Det tycker inte alla. Nu har just en hund av den rasen nominerats till Sveriges fulaste hund. Det skriver jag inte under på.

Missförstå mig inte. Den härligaste rasen enligt mitt tycke är förstås phaléne, som yffen.
Han har också en stor portion humor, är otroligt lättlärd, förstår allt jag säger, är hur go´ som helst. Lite feg och gillar inte att gå ute när det regnar men annars är han den ultimata hunden.
Men jag har alltid haft en fallenhet för mopsar, vet inte varför.

Konstiga rutiner

Klockan är halv tolv. Snart natt men jag ska ändå sätta mig och skriva slutet på pappas berättelse. Rutiner och sömn för mig har det blivit hur som helst med sedan jag började jobba kväll. Det är svårt att gå och lägga sig när man kommer hem från jobbet vid 23-tiden. Oftast sitter jag uppe till halv två på natten men måste likväl upp halv sju eftersom yffen ska ut.

Efter hundpromenaden är det svårt att skriva eftersom jag är alldeles för trött. Oftast sover jag en eller två timmar då, vilket innebär att jag är lika pigg kvällen och natten efter, trots att jag inte jobbar. Och på den vägen är det…

Jag är nattugglan i samhället och får se saker som inte andra ser. Till exempel två råbockar med jättefina horn som tillsammans har spatserat i vår trädgård varje natt. Lite ovanligt att två bockar håller ihop och den senaste tiden har de båda gått sakta framåt, med stapplande steg och sett väldigt trötta ut. Nu är det bara en kvar och han ser så ensam och övergiven ut.

Rävar springer också omkring här utanför om nätterna och vem vet, jag kanske snart får se det där lodjuret som håller till i krokarna. Det kanske inte är så dumt att ha lite konstiga rutiner ändå.

God Jul

I morse vaknade jag och satte mig käpprakt upp i sängen när jag såg att klockan var åtta. Svor högt eftersom jag trodde att jag hade försovit mig.

Hade nämligen drömt att det var julafton och att jag skulle ha börjat jobba halv sju, skulle jobba till fyra och inte en enda julklapp hade jag köpt.

När jag tittade ut genom fönstret kändes julafton inte helt fel och det är säkert vädret som ger mig så traumatiska drömmar...

Lurad

Från tidig morgon till sen kväll har jag skrivit på pappas berättelse. Nu ger jag upp för idag och har just klickat mig runt och läst lite bloggar.

Om jag blivit lurad? Ja, precis alldeles nyss när jag lämnade min bärbara (där jag skriver berättelsen) och satte mig vid den här datorn. Jag har inte sparat de tjugo senast skrivna sidorna på diskett och dottern ropar:

”Oj! Nu raderade jag visst ett dokument på din bärbara!”

Jag blev mer än lurad. Jag blev kallsvettig, svimfärdig, knäsvag, arg, ledsen, förtvivlad. Allt på bråkdelen av en sekund.

Så skönt att det är första april!

~~

När jag jobbade igår kväll hade dottern lite egen träning med yffen. Hon lärde honom ”skäms” och det är just vad han gör på fotot här nedan även om det blev otydligt. Vår lilla yffe är lättlärd, han.

Barn ljuger inte - de fantiserar

Imorgon har vi bott i det här samhället i sex år. Dottern var alltså sex år när vi flyttade hit och i en fantasiperiod eller önsketänkandeperiod, om man så vill.

Jag tyckte det hände lite lustiga saker, som när en av dotterns klasskompisars mamma började prata med mig om deras vattensköldpadda. Det kan man väl göra men det är väl inte det första man gör när man träffar en ny människa? Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men hon ställde en fråga som jag inte kunde svara på.

En annan kväll ringde telefonen och det var en av dotterns klasskompisars mormor (!) som berättade att hennes katt var dålig i magen och undrade vad hon skulle göra. Eftersom jag har lite erfarenhet av katter genom livet tyckte jag att hon skulle sluta med mjölken och ge vatten med lite grädde i. Det kändes ändå lite lustigt att en mormor ringde just hit och frågade om sin katt.

Förklaringen fick jag en gång när en klasskompis till dottern följde med henne hem efter skolan. Kompisen frågade mig: ”Är det kul att vara veterinär?”.

Behöver jag tala om att dotterns kinder blev rosenröda?

Inför högstadiet

Idag har vi varit på utvecklingssamtal med dottern. Mycket handlar om övergången till högstadiet då allt kommer att bli annorlunda för henne och hennes klasskompisar.

De sedvanliga lektionerna försvinner. Eleverna ska istället välja sina projekt och forska i dem. I varje projekt är alla ämnen integrerade utan att det just märks och dessa projekt ska sedan redovisas för antingen en grupp, eller om eleven själv väljer – inför hela skolan i aulan. Jag tror de ska göra ett projekt i veckan (eller dagen (?)). Vet inte säkert.

Det ställs stora krav på självdisciplin och ansvar att verkligen jobba med dessa projekt i skolan. Det är meningen att allt arbete görs där och ingenting hemma. De har handledare som finns tillgängliga vid frågor etc men inga lektioner blir lärarledda.

Formen liknar ett jobb, helt enkelt, och kanske inte passar alla elever. Det måste vara en stor omställning från att ha haft endast lärarledda lektioner till att plötsligt sköta allting själv. Samtidigt otroligt nyttigt inför framtiden om det fungerar.

Elever som är på nionde året av samma typ av högstadium berättar att de har mognat oerhört, att högstadiet varit enormt givande och att de har fått enormt mycket självförtroende men att
första året var rörigt och ett enda virrvarr innan de riktigt förstod vad som förväntades av dem.

Återstår att se. Det ska bli spännande…

Orsaken

Det som ledde till gårdagens funderingar och inlägg, var den här vinsten.

Jag fick en förfrågan om jag kunde läsa upp min novell på Rinkeby bokmässa i april, därav mitt bryderi.

Att prata inför folk

I dotterns skola håller de på mycket med muntliga presentationer och nästa år kommer hon att ha en muntlig redovisning varje vecka, ibland inför hela skolan. Jag är glad åt att hon får rutin i att prata inför folk eftersom det är så ofta förekommande överallt nuförtiden.

Själv fick jag inte mycket sådan träning under skolåren och när det väl var någon muntlig redovisning i högstadiet, gick det att smita ifrån på något sätt. Vilket jag förstås gjorde.

Nu har jag märkt att jag inte bara tycker att det är obehagligt att prata inför människor. Det är så mycket mer. Som en fobi, på samma sätt som när jag befinner mig på höjder. Benen bär mig inte, jag blir blockerad, livrädd att tuppa av.

På IT-utbildningen, på Skrivarlinjen och på en tidigare anställning fick jag specialhjälp genom kurser i framförandeteknik – utan resultat. Det är lika skräckfyllt och ångestframkallande varje gång jag ens blir ombedd att hålla ett föredrag eller dylikt. Och har man gett ut en bok, så har frågan dykt upp mer än en gång.

När jag vann en novelltävling för några år sedan och skulle ta emot priset inför ett hundratal människor, hade jag förberett ett litet tacktal. Inte så långt, men i alla fall ett bevis på hur glad och tacksam jag var, och inte svårare än att jag kunde det utantill. Men när jag väl stod där och såg alla människor framför mig, blev jag kallsvettig, fick den där känslan av att benen inte bar och var tvungen att bara säga ett torftigt ”tack” och skynda till min plats. Det kändes i hela atmosfären att folk hade förväntat sig mer och jag kände mig förstås totalt värdelös.

Igår fick jag ett mail (imorgon, när det offentliggörs kan jag berätta vad det gällde) med en liknande förfrågan. Jag mailade tillbaka och försökte förklara mitt dilemma och fick ett förstående mail tillbaka. Men känslan av att vara totalt värdelös när jag inte klarar av det här, finns kvar. Och inte lär det bli bättre med åren.

Jag hatar avsked

Jag har svårt för avsked i vanliga fall. Än värre är det när ”vår” ryska tjej åker hem härifrån.
Idag är det exakt två månader till hon kommer och fem månader tills hon åker hem igen. Jag bävar redan för hemresedagen.

Dagen då hon åkte hem i somras, var hemsk. Det vore en sak om hon hade en familj därhemma men bara vetskapen att man skickar tillbaks henne till ensamhet och till ett ställe där djungelns lag råder…

Hennes sista dag här höll jag skenet uppe, var kanske överdrivet ”hurtig” och försökte skämta bort den sorg jag kände. Jag tror att hon gjorde likadant.

När grannbarnen kom med avskedstårta var jag tvungen att gå in i badrummet och blinka bort tårarna som var på väg. Likadant när vi packade ner det sista av hennes saker och när hon la sin Barbie i sin säng och sa att hon fick ligga där och vänta tills hon kom tillbaka.

På väg mot Arlanda sjöng vi i bilen. Allt för att inte släppa lös gråten.

Jag hade hört från andra i föreningen hur dessa avsked skulle gå till. Föräldrarna vinkade av barnen och sedan grät man. Det var viktigt att inte visa barnen sin sorg.

Och jag stålsatte mig de två timmar vi väntade på flygplatsen och när vi gick iväg mot Gate 9.
Där stod sedan vår tjej och höll i mig krampaktigt med båda händer.

När de andra barnen började gå in genom gaten, stod hon kvar och höll kvar sitt grepp om mina händer och en manlig personal från barnhemmet kom fram, tog tag i henne och talade om för henne att det var dags.

Då brast det för henne. Hon höll mina händer och storgrät.

Jag skulle böja mig fram för att krama om henne och då hände det som inte fick hända. Det brast även för mig. Det var fel. Jag skulle glatt vinka av henne och sedan gråta. Inte släppa lös tårarna så att hon såg.

En föreningsmedlem kom fram och tillrättavisade mig. ”Hur tror du att det känns för henne när du står här och gråter?”, sa hon och jag kunde för mitt liv inte stoppa mina tårar.

Jag fick lov att vända ryggen åt vår tjej för att hon inte skulle se. Likaså gjorde dottern, som också grät.

K klarade av att vinka av henne men han berättade att hon hela tiden storgråtande vände sig om mot dotterns och mitt håll – och vi hade vänt ryggen åt henne. Jag undrar om det verkligen var bättre?

Andra föräldrar klarade av att hålla tillbaks sina tårar och jag börjar allvarligt fundera på om jag ska stanna hemma avresedagen det här året. Eller om det sårar henne mer.

Lodjur

Vi har landsbygd utanför dörren och en stor park där yffen alltid tidigare fick springa lös förut. Efter att Gunnel berättat om att ett lodjur blivit sedd i samma park, håller jag alltid hunden kopplad.

Jag hörde senare från fler som sett samma eller fler (?) lodjur runt om i samhället, bl a alldeles invid en tomt.

Idag läste jag om det här i VLT och eftersom det bara är någon mil bort, får yffen snällt fortsätta att gå i koppel.

Jag kan ändå inte låta bli att fascineras lite av att det finns lodjur så nära inpå.

Feminin prägel?

Har blivit piggare nu och sitter och skriver på pappas berättelse för fullt. Börjar närma mig slutet och läste igenom en bit när en tanke plötsligt slog mig. Undrar om jag gör honom väldigt feminin i berättelsen? Jag lägger förstås en hel del egna känslor i den även om jag försöker tänka mig in i en 15-årig kille på ett dödsläger men jag tror att det blivit väldigt mycket av kvinnliga tankar. Tror jag.

Eller kanske har könet ingen betydelse på ett sådant läger. Förmodligen har alla samma tankar – om att på något sätt överleva. Alla roller kanske läggs åt sidan en sådan gång.

Även om mina föräldrar gång på gång berättar om dessa läger som ingermanländarna hamnade i, är det ändå svårt att tänka sig livet där fullt ut. Och tankar och funderingar som fanns.

~~

Är i alla fall piggare, som sagt, även om både snuva och hosta finns kvar. Dessutom har det dykt upp utslag på kinder och hals. Grannen undrade om jag haft mässlingen men den ska väl vara utrotad, vad jag förstår? Har inte hört om någon som haft mässling på årtionden.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Västerås på bloggkartan.se

Att plocka eller inte plocka...

Här plockas det alltid, alltid upp efter yffen. Flertalet plockar inte upp efter sina hundar i det här samhället och att döma av det som ligger kvar på marken eller dyker upp nu när snön smälter, verkar det som om flertalet också har stora hundar. Så de borde ju synas. Jag menar, en hund står ju ganska krökt när den håller på.

I vår häck har någon stor hund valt sin toalett och trots det plockar inte ägaren upp. Jag bara väntar på ett tillfälle då jag kan ertappa dem och räcka över en påse till ägaren.

Så här kan det gå, om det vill sig illa…och äckligt är det.

Mer influensatjat mitt i natten

Lustig influensa det här...

För mig började den med feber och ledvärk.

För dottern började den med feber och halsont.

Sedan kom hostan. För oss båda. Vi hostade ikapp, som om vi hade kikhosta båda två.

Dottern tappade rösten.

Plötsligt ikväll upphörde hostan för oss båda och vi blev otroligt snuviga.

Här sitter jag mitt i natten. Är lika pigg som om jag skulle ha druckit fem koppar kaffe. Trodde förstås att febern var borta. Men icke. 39,5 har jag just nu.

~~

Och båda har vi fått fjädrar och näbbar.

Hon kvittrar och jag kvackar...

Granne

Ikväll medverkar en f d granne, Anette, i programmet Du är vad du äter på tv3 kl. 20.00.

Anette är en eldsjäl när det gäller att företa sig något, så säkert gick tv-projektet bra.

En hemsida för området, Viksäng, vi bodde på när vi var grannar, har hon fixat till.

Frisk

Influensaviruset håller envist i sig även om jag är klarare i skallen nu. Jag är glad att ändå vara frisk från det här. Tänk, att det faktiskt klassas som en sjukdom.

Jag gjorde testet för skojs skull och har inte ens hört talas om vissa märken.
Däremot blir jag lite brydd över det här med att sätta dit Mercedes som en av lyxvarorna. Det är ju faktiskt skillnad på Mercedes och Mercedes. Nu är jag dålig på lyxbilar men säkert finns det någon som slår Mercedes med längder.

Både K och jag är enkla människor utan någon som helst fallenhet för flärd. Ändå vägrar K köra annat än Mercedes, helt enkelt för att det är en bra bil. Vi är väl medvetna om att det sticker i ögonen på somliga. Vi har ingen lyxvariant men ändå har han bytt ut modellangivelsen baktill för att få lugn och ro. Ju "sämre" modell, desto lugnare blir folk. Löjligt, men sant.

Vi kör Mercedes men i övrigt är det enkelhet som gäller för oss och vi lider inte av lyxorexi. :)

Kusinen igen

Den enda gång det är jobbigt att ha hund, är när man är sjuk. När dessutom både dottern och jag ligger i feber och K sover eftersom han jobbat natt, finns ingen som kan gå ut med yffen. Nu har yffen åkt hem till mina föräldrar för att han ska få långa härliga promenader i solskenet.

Själv har jag alltså också fått påhälsning av influensakusinen.

Den enda som tycker det här är mysigt är katten som alternerar mellan sängarna och ligger och spinner. Det är inte ofta vi ligger hela dagarna, alla tre.

Bäst att gå och lägga sig igen...

Elgiganten fixar kunder åt Power

Jag ska bekänna att den gamla Nokiamobilen som jag skrev om tidigare, inte fungerade så bra. Eller fungerade inte alls, för att vara mer exakt. Jag hade inget annat val än att titta på en ny mobil. Och Elgiganten hade ett bra erbjudande, nämligen det här:




Vi åkte dit i veckan, stod och väntade in försäljaren och jag förklarade vilken telefon jag ville ha. Han tog fram reklambladet med erbjudandet och sa att det var feltryckt. När jag stod som ett frågetecken framför honom, förstärkte han det hela med att rita ett osynligt kryss över annonsen och säga:

”Den annonsen skulle överhuvudtaget inte vara med. Och det är inte första gången det händer”

varvid han nonchalant vände sig om och fortsatte:

”Då kollar vi på en annan telefon”.

”Knappast”, sa jag. ”Då ska jag inte ha någon alls”.

Han ryckte på axlarna och när jag gick därifrån tänkte jag på butiken där jag jobbar. Om vi har en vara felmärkt eller felannonserad, får kunden varan till det utannonserade priset. För oss blev den här resan bara fem mil lång men säkert kommer det fler långväga kunder för att höra att annonseringen är felaktig.

Vi har köpt både spis, diskmaskin och tvättmaskin hos Elgiganten men det var också allt. Hädanefter är det sluthandlat där.

Power hade ett liknande erbjudande på mobiltelefoner. Och deras erbjudande gällde fullt ut. Snabbt och smidigt köpte vi två telefoner där, av en trevlig försäljare.

Elgiganten fixar kunder åt Power. I fortsättningen kanske det blir fler än vi.

Drabbad av kusinerna

Dottern är fortfarande sjuk. Väldigt sjuk. När den febernedsättande Alvedonen slutar verka, skjuter tempen iväg mot 40 grader och hon är knappt kontaktbar.

Ringde jourhavande läkare igår eftersom jag varken hört eller läst att någon influensa är på gång för tillfället och jag fick veta att det finns en kusin till den stora influensan som härjar nu. Det är förmodligen den dottern drabbats av.

Lite lustigt det här med kusiner hit och dit. Förr, när jag trodde att hon hade fått vattkoppor för andra gången, var det också en kusin. Och jag har för mig att hon hade en kusin till en influensa för några år sedan men då var hon inte hälften så sjuk som hon är nu.

Kusinerna dras till min dotter. Släkten är värst, heter det ju.

Borttaget

Jag tog bort förra inlägget med min filmsnutt på yffen eftersom den inte fungerade hur mycket jag än försökte.

Sjukt

Jag skulle ha fyra dagar, torsdag till söndag, helt lediga för att skriva men så blev det inte.
Dottern blev sjuk. I och för sig skulle jag kunnat skriva ändå. Hon klarar att serva sig själv. I vanliga fall, det vill säga. Så sjuk som hon är nu, har hon aldrig varit. Idag har hon inte sagt ett knyst. Nickat några gånger och legat och sovit med skyhög feber precis hela dagen. Och då skulle jag ju kunna skriva i lugn och ro, men det går inte. Kan inte koncentrera mig när hon är så dålig. Måste gå in till henne stup i ett för att kolla att allt är okej. Som sagt, jag har aldrig sett henne så här. Det är ovanligt att hon inte säger ett ord. Inte ett enda ord på en hel dag. Tror inte att jag kommer att kunna sova ordentligt i natt heller.
Hönsmamma? Jag?

K har spelat plojmatch i hockey ikväll, med sitt jobb. Mot VIK. Han spelar inte hockey i vanliga fall och gången var på något sätt knäande när han kom hem. Sedan fullkomligt dunsade han ner i soffan, satt där en stund innan han gick och la sig. Så tidigt har han aldrig lagt sig förut. Gamla gubbar ska inte vara ute och leka hockeyproffs.:)

Så här sitter jag, med en febrig dotter i ena rummet och ett stelt 47-årigt hockeyproffs-wannabe i det andra rummet, en yff hos dottern och en katt hos hockeyinvaliden. Och jag har alla möjligheter att skriva nu. Det tänker jag göra också.

Några timmar till orkar jag hålla mig vaken. Jag vet, jag skulle inte blogga förrän det andra skrivandet var klart, men nu blev det så ändå. Bara den här gången.

Apropå den frusna katten...

...så är han hemma hos sin ägare igen.

Han har varit försvunnen hemifrån i tre (!) veckor utan att ägaren efterlyst honom i lokal press eller hos polisen. Det var ju fruktansvärt kallt ute...

Det lustiga är att han bor alldeles i närheten och att han istället för att gå hem höll sig här och försökte få värme hos alla grannar i kvarteret.

NU ska jag inte blogga förrän jag är klar med det andra skrivandet. Ville bara berätta...

Trevliga kunder

Igår jobbade jag nio timmar. En söndag kan det tyckas att det är tungt och visst kan det också kännas så när jag ger mig iväg. Men jag får hela tiden tänka på fördelarna med det här. Jag får tid att skriva varje dag, hela dagarna. Och det underlättar avsevärt att tänka så.

Vi har ett så stort antal kunder att den mesta tiden av dessa nio timmar blir att sitta i kassan. Drygt, kan tänkas, men faktum är att 99,9% av kunderna är så supertrevliga att det faktiskt är ett rent nöje. Det finns rötägg och det är alltid samma personer men de är så få att de glöms bort i mängden.

Igår handlade en dam i min kassa. När hon packat ihop sina varor och gett sig iväg, låg hennes plånbok kvar på disken. Hon hade inte hunnit långt. Hon hade inte ens hunnit lämna butiken när jag sprang efter henne med plånboken. Något som ju var så naturligt att jag inte ens reflekterade över det men hon var så otroligt tacksam och visste inte hur mycket hon skulle tacka mig. Efter en liten stund kom hon tillbaks till mig med en trisslott som tack för hjälpen. Hon la den bredvid mig, tackade så mycket och försvann. Det kändes dumt att få ett sånt tack för något som är så naturligt. Hon var ju fortfarande kvar i butiken och det var inte precis någon ansträngning för mig.

Jag vann 50 kronor på lotten.

Det är just kunderna som gör det här jobbet så kul. Nu menar jag inte att de måste komma med gåvor :) men det glada humör de flesta har, gör enormt mycket.

~~

Nu ska jag lägga allt krut på berättelsen jag håller på och skriver. Jag kommer inte att ha tid med bloggandet på ett tag men återkommer.

Ha det så bra till dess!

Varför skaffar somliga människor katt?

I måndags kväll dök en katt upp utanför vår ytterdörr. Den jamade väldigt och försökte smita in så fort dörren öppnades. Inte så konstigt eftersom det var närmare –20 grader ute. Eftersom den hade halsband tänkte jag att den säkert går hem men döm om min förvåning när katten kliver fram tidigt nästa morgon och verkar ha spenderat natten under husvagnen. Den slickade sig om tassarna, haltade naturligtvis eftersom det var bara var –18 grader ute, jamade och sprang efter dottern när hon gick till skolan.



Det blev tyst utanför dörren men efter några timmar var han tillbaka, stod och trampade och jamade och när dottern kom hem och kelade med honom, rent av kastade han sig mot henne om och om igen och verkade otroligt keltörstande. Dottern fick noga restriktioner att inte ge honom mat (eftersom han i så fall kunde bosätta sig här) och vi har heller inte gett honom något.

Halsbandet var bara ett halsband, till ingen nytta. Inget namn, inget telefonnummer och ingen granne känner till eller har tidigare sett katten i området. Och vi kunde inte ta in honom eftersom varken yffen eller vår egen katt knappast skulle ta emot honom med öppna armar…



I morse var han kvar. Det är alltså tredje natten han verkar ha spenderat under vår husvagn och jag ringde polisen som i sin tur kontaktade Föreningen Huskatten. Det blev klart att polisen skulle hämta katten och köra den till katthemmet men de fick mycket jobb och kunde inte säga när de kunde skicka en bil. Vi körde själva dit katten.

Där har han nu ett eget varmt rum med mat, torrfoder, vatten, egen klösbräda, egen säng och han verkade finna sig tillrätta genast. Han vräkte i sig maten, klöste på klösbrädan, la sig för att sova. Han verkade plötsligt väldigt trött. Det kan ju inte vara så lätt att sova utomhus när det är 20 minusgrader.





Varför skaffar somliga människor katt? Jag förstår inte…

Min gamla 686:a

En gång i tiden, när jag jobbade som IT-tekniker, var jag hemma i teknikens värld, både vad gällde datorer, mobiltelefoner och digitalkameror. Min privata mobiltelefon då var en Ericsson 686:a, idag kallas den tegelsten, och min jobbmobil var en Nokia 6610, den senaste modellen då.

Min Ericssonmobil har hängt med ända sedan dess. Jag gillade den, var hemma med den och den lockade alltid fram småleenden hos folk runtomkring när jag plockade upp den ur väskan. Den hade den där vanliga standardringsignalen och eftersom jag inte använder mobil annat än till att ringa ett samtal hem från jobbet och ha med i bilen när jag kör hem sena kvällar (ifall jag skulle hamna i diket), så har den varit helt okej att ha. Dessutom har vi en handsfreehållare i bilen som passar för just en Ericsson 686:a. Och det var just i den laddaren min kära 686:a satt när K hade bilen inomhus i en verkstad på jobbet, olåst, eftersom han inte kunde inbilla sig att någon skulle vilja ha en så gammal mobiltelefon. Den gången blev det inbrott på hans jobb.

Vad tror ni att de tog? Just det, min gamla, kära 686:a.

Sedan dess har jag lånat K:s mobil och han är lite mer för den senaste tekniken. Det är inte jag längre. Annat än att jag har använt mobilkameran en hel del, den har faktiskt varit bra att ha många gånger. Men att SMS:a ligger inte för mig. Dessutom får man hela tiden tre val av bokstäver. Jag fick ett SMS av några bekanta som hade rest bort och som skrev att resan hade gått bra och att de installerat sig. Det var första gången jag skulle skicka ett SMS på K:s telefon och jag skulle svara ”Kul att allt gått bra” eller något liknande. K:et gick bra, U:et likaså. Sedan skulle jag ha dit ett L i ordet Kul och fick alltså tre alternativ, varav det första var bokstaven K. Naturligtvis hoppade också den bokstaven in och jag blev stressad att snabbt få bort den. Så stressad att jag istället skickade iväg SMS:et. Jag skulle vilja ha sett mina bekantas miner den gången…

Häromveckan fick jag ett SMS från Bloggblad och skulle svara henne med något ord som började på P (kommer inte ihåg vad jag egentligen skulle skriva) men jag skickade i alla fall
iväg det där P:et mol allena.

Det är inte lätt att få tag i en 686:a idag. Nu har vi i alla fall kommit över en gammal Nokia. Lite tegelstensaktig men inte alls som min Ericsson. Och jag har hämtat ut ett nytt refillkort hos Telia eftersom det gamla som blev stulet, är spärrat.

Vi får se om den här blir mig lika kär. Jag tror i alla fall att det är lättare att SMS:a på den.

Telefonsamtalet

Eftersom mamma är ryskspråkig, kom hon hit för att hjälpa till med telefonsamtalet till "vår" tjej (på barnhemmet) som fyller år idag.

En personal svarade, sa att de inte hämtar barn till telefonen och slängde på luren. Vi ringde upp igen och fick samma besked. Jag ringde andra medlemmar i föreningen som sa att det här var vanligt. Att det bara var att ringa igen.

Vi ringde en tredje gång och nu kastade han på luren utan att mamma hann säga något. Likadant en fjärde gång.

Femte gången frågade mamma om hon kunde få prata med någon annan personal och det gav resultat. Killen sa genast att han skulle hämta "vår" tjej till telefonen.

Till slut fanns hon där, i luren. Och hon var uppåt idag, hade fått vårt paket och var väldigt pratsam. Ikväll skulle de ha födelsedagsfest på barnhemmet med saft och kex.

Innan samtalet avslutades bad hon att vi skulle ringa igen på söndag. Varför, vet jag inte, men det är klart att vi gör det. Om vi nu får prata med henne...

Tandläkaren igen

Om alla hade en tandläkare och tandsköterska som min ordinarie, skulle det inte finnas något som hette tandläkarskräck. Båda ger ett enormt förtroende och det känns inte ens när de håller på i munnen. Vem kan annars hålla på att somna vid en rotfyllning? Nästan i alla fall.

Den tand som har värkt, visade inte längre några tecken på liv. De gjorde en test med elektriska stötar och den var alltså helt död. Förmodligen har den dött med den värk jag har haft men det är min uppfattning, tandläkaren nämnde inget om det. Däremot höll hon med om att den tand som det börjades en rotfyllning på, behövde rotfyllas och det var den hon fortsatte med idag. Den andra värker ju inte längre eftersom den är död så nu är värken borta, solen skiner, det har slutat snöa - och allt är frid och fröjd.

En riktigt bra dag.

Två månader kvar

Nu är det bara drygt två månader tills ”vår” ryska tjej kommer tillbaks hit. På tisdag fyller hon 9 år. Jag hoppas innerligt att barnhemmet ordnar en speciell dag för henne. Själva har vi skickat ett paket och på tisdag ska vi ringa henne och gratta. Det känns frustrerande att inte kunna göra mer härifrån men jag hoppas att de tre månader hon ska vara här, uppväger det hela. Och vi kan ju faktiskt fixa till ett barnkalas då.

Efter de tre månaderna får hon själv, och vår dotter, ta ställning till en adoption. Det låter kanske förkastligt eftersom de båda är barn men det är viktigt att alla är till hundra procent positiva till en sådan för att det ska fungera fullt ut. Vi ska inte berätta för ”vår” tjej rakt ut att vi har tankar på att adoptera eftersom det kan bli avslag på vägen men vi kan fråga om hon skulle kunna tänka sig att bo här. Är hon positiv till det, sätter vi genast igång med adoptionsprocessen och får vi ett medgivande, får hon sedan säga sin mening en gång till inför barnhemmets personal.

Efter vad som skett den stackars treåriga adopterade pojken, är jag säker på att Ryssland än en gång sätter upp restriktioner för utlandsadoptioner, som de ju hade för bara något år sedan då en lika gammal pojke misshandlades till döds av sina adoptivföräldrar i USA (även om pojken i Sverige inte kom från Ryssland men dock en öststat). Det är vidrigt att sådant kan hända men samtidigt adopteras hundratusentals barn och får de bästa förutsättningar i sina liv.

Det är synd att dessa enstaka fall förstör för så många andra och jag hoppas att det inte påverkar oss.

Inspirerad

Nu har dottern blivit inspirerad av mitt bloggande och startat sin första blogg.

Det blir säkert en hel del djur på den bloggen. Först ut är kompisens katt.

Någon som vet om det finns bloggande barn någonstans?

Inomhusaktiviteter

Min lillmatte har bakat hundgodis idag. Och så har hon tillverkat hinder åt mig som hon tog fram. Sånt blir jag glad av.




Jag hoppar så snabbt att mobilkameran inte hänger med. He he.





Men... så kommer den där läskiga katten och... Dra på... Hon hoppar, hon också!




Visst är hon läskig...?

Trött

Jag är sååå trött på det vita kalla pudret som finns överallt.
Precis öööverallt...

Favoritlåten

Nu har jag varit in på svt.se och lyssnat på kvällens bidrag till Melodifestivalen. Det händer sällan att jag fastnar för en låt direkt men det gjorde jag nu. Jessica Folckers bidrag. Just nu lyssnar jag på den för fjärde gången. Det är en riktig "gåshudslåt" och jag ska nog lyssna på den en femte gång.

Resterande bidrag var inget att ha. Kanske Kayos då, men den är inte alls i samma klass som den här. Hoppas att Jessica F gör ett bra framträdande också och att folk röstar rätt ikväll.

Alltså...

Jag är bara en yff och det här är inte lätt för mig





...och där kommer min bästa kompis som också är yff




Snälla, kan någon tejpa ihop det där hålet i himlen som släpper ner allt snö så allt blir som vanligt igen??

Konstigt...

När fågelinfluensan fortfarande var avlägsen från Sverige, kunde man läsa artiklar som den här (mina kusiner bor i just den staden).

Nu, när den är här är den helt ofarlig för oss människor? Såvitt jag vet så lever människorna i Tjeljabinsk inte mer med fåglar än vad vi gör.

Fylla på bagaget

Ibland är det vissa saker man ser och hör som fastnar och jag har gått och tänkt på Peter Jöback hela dagen. Eller inte på just honom men på något han sa i morgonsändningarna på tv. Han sa att han hela tiden fyller på sitt bagage med nya erfarenheter för varje sak han företar sig. Och så är ju livet .

Det är också där det har blivit tommare för mig, alltså i mitt bagage, de senaste åren då jag inte längre jobbar på det sätt jag gjorde tidigare. Jag sitter hemma och skriver, jobbar varannan kväll men de kundkontakter jag har då blir så korta att de inte just fyller på mitt bagage på något sätt.

Just det där har jag gått och tänkt på. Vad jag kan hitta på för att fylla på bagaget. Jag älskar livet som jag lever nu, det är inte det, men jag vill fylla på det med nya lärdomar och erfarenheter, som jag gjorde tidigare.

Jag har alla möjligheter när det gäller tid och så kommer jag inte på vad jag vill göra.

Kul!

Ett av dagens meddelanden på Skrivarsidan:

"Vi har just fått medlemsantologin Revansch 2006 från tryckeriet. Du som deltar i antologin får ett exemplar med posten i nästa vecka. Vi återkommer med mer info!
Iréne
webbansvarig"

Och jag deltar med en novell. Det blir rolig post att se fram emot nästa vecka, med andra ord. Kul!

Terror

Jag ska skriva om annat än tandvärken idag. Bara en sak; sedan några timmar tillbaks är värken mer uthärdlig. Det borde inte kunna vara så och det slår mig – tänk, om han ändå tog rätt tand och det är ”eftervärkar” jag har. Vi får se hur det yttrar sig under dagen. Men nog om det nu.

När yffen kom till oss för två och ett halvt år sedan, hade katten redan bott här i flera år. Ändå tog yffen över fullständigt, domderade och talade om för katten vad hon fick göra och inte fick göra. Katten är så snäll att hon är menlös och fann sig i att inte gå fram till matskålarna så länge han fanns där och att inte hoppa upp i vår säng om nätterna eftersom han tagit över den platsen, att inte längre sova på sin favoritplats i soffan eftersom yffen tagit över den. Och så har det varit sedan dess. Tills nu. Jag vet inte vad som har hänt men nu har katten börjat med någon sorts terror och verkar njuta av varje minut.

Hon hoppar på yffen, biter honom över ryggraden och boxar till honom. Yffen skriker, kommer springande till mig och gömmer sig. Och katten efter.

Hennes favoritplatser har hon tagit tillbaks. Ligger han där, kliver hon bara på honom.

Hon tycker det är kul att stå bakom dörrar och hoppa fram för att skrämma yffen. Och när han vet att hon står där bakom, törs han förstås inte gå förbi. Han gråter högt för att få hjälp. Och efter att han fått hjälp, är det som om hon hämnas genom att flyga på honom igen vid första bästa tillfälle.

Det är rena cirkusen.

Undrar om det är det här som kallas att ha fått nog?

Tänderna

Efter en sömnlös natt med tandvärk, ringde jag tandläkarmottagningen i morse. Det var överenskommet att jag skulle ringa om jag fortfarande hade värk för att även den andra tanden skulle öppnas och en rotfyllning påbörjas även där. Jag upptäckte igår kväll att den tand som tandläkaren börjat med var söndertrasad upptill och på sidan och mitt syfte den här morgonen var inte att gå tillbaka till samma tandläkare (som inte är min ordinarie, eftersom hon är bortrest den här veckan) utan jag ville helt enkelt meddela att jag ville tillbaks till min ordinarie tandläkare nästa vecka för att jag tappat förtroendet. Telefonsamtalet lät ungefär så här:

Tandsköterskan: Det var väldigt tråkigt att du tappat förtroendet men tandläkaren gjorde bedömningen att det var den andra tanden som behövde åtgärdas.

Jag: Han knackade på tänderna och den tanden som värkte så jag hoppade högt lät han vara? Jag har rotfyllt förr och aldrig varit med om något liknande. Dessutom tog han sönder den tand han lagade. Ledsen, men jag har tappat förtroendet.

Tandsköterskan: Tanden var trasig när du kom!

Jag: Det var den absolut inte! Jag har färska foton som kan bekräfta det.

Tandsköterskan: Du har aldrig rotfyllt en framtand förut, som dessutom sitter tätt ihop med en annan tand. Det går inte att göra på något annat sätt än att ta sönder den.

Jag: Men att han inte förberedde mig på att den var sönder så att man slapp bli chockad? För mig verkar det konstigt att han inte berättade eftersom tanden är så pass trasig. Jag vill i alla fall ha en tid hos min ordinarie tandläkare nästa vecka när hon kommer tillbaks, om det går.

Tandsköterskan: Hon har inga tider nästa vecka.

Jag: Då får jag vända mig till någon tandläkare på stan för att få det här åtgärdat.

Tandsköterskan: Hur skulle du förresten stå ut med värken till nästa vecka?

Jag: Jag får ta smärtstillande.

Tandsköterskan: Ska jag se till att du får penicillin utskrivet?

Jag: Ja, tack! Om det hjälper mot värken…

Vi la på och sköterskan skulle återkomma, vilket hon också gjorde och jag vet inte om det är jag som är extra känslig idag eftersom jag inte har sovit och dessutom har värk eller om hon var spydig men samtalet fortsatte:

Tandsköterskan: Du ska veta att röntgenbilderna inte visar någon indikation på att tanden du har värk i behöver rotfyllas. Däremot såg den andra tanden inte bra ut.

Jag: Men nu har jag en fruktansvärd värk i den här tanden. Det går inte att komma ifrån.

Tandsköterskan: Kom hit nu, så får han öppna den också.

Jag: Jag orkar inte mer. Vi slutar prata här och nu, så söker jag hos en tandläkare på stan.

Tandsköterskan: Ska jag inte sätta upp en tid hos din ordinarie tandläkare på måndag då?

Jag: Hon hade ju inga tider?

Tandsköterskan: Det blir någon annan patient som får stå undan i så fall.

Jag: Nej, gör inte det eftersom allt är så besvärligt. Jag beställer en tid hos någon på stan.

Tandsköterskan: Men det går bra 9.15 på måndag hos din ordinarie om du kan?


Nu har jag alltså tid hos min ordinarie tandläkare på måndag för en rotfyllning i en tand som enligt röntgenbilderna inte behöver rotfyllas men som ändå värker och någon annan stackars patient blir av med sin tid.
Att jag inte söker hos en tandläkare på stan i det här läget beror helt enkelt på pengarna. De här två rotfyllningarna kommer att kosta mig 6000. Att gå till en ny tandläkare, innebär nya röntgenplåtar och kostnader för nya undersökningar. Jag har helt enkelt inte råd. Annars skulle jag göra det.

Influensor och fåglar och influens...

Bilden föreställer samhället jag bor i och vårt hus ligger ungefär där den gula markeringen är.

Det röda området markerar ett upprättat fågelområde som många ornitologer från landets alla hörn besöker.

Ett helt samhälle för fåglar har byggts upp där med fågeltorn, specialbyggda bryggor och broar för att man ska kunna komma långt in i dessa fågelsamhällen där de mest varierande fågelarter häckar. Holkar både högt och lågt. Det finns till och med specialbyggda flytande holkar som guppar fram på vattnet. Och förstås en enorm mängd fåglar!

Jag menar, avståndet från den gula markeringen till den röda är ju inte sådär jättestort, eller hur? Det är väl ca 5-10 minuters gångväg. Här över flyger en hel del både vanliga och ovanliga fåglar, både övervintrare och flyttfåglar.

Och det händer att det splashar till på marken när de flaxar förbi.

Hysterisk? Jag?

Inte då!