Igår eftermiddag:
Jag: Nu är det faktiskt dags med vinterdäck. SMHI varnar för snöstorm.
K: Äh…
Jag: Jo, imorgon är det snö. Förresten kan det redan komma ikväll.
K: Äh, det blir inget snö här.
Jag tar fram vädersidan på internet och visar på kartan.
Jag: Du ser väl? Här någonstans går gränsen för snön.
K: Äh… Förra veckan skulle det bli storm också. Det blev bara en liten fjärt.
Jag: Om du inte sätter på vinterdäcken får du skjutsa mig till jobbet på onsdag.
K: Det BLIR inget snö här!
Jag: Så du sätter inte på vinterdäcken?
Vinterdäcken åkte på.
Och idag är det fortfarande grönt och regn.
tisdag, oktober 31, 2006
måndag, oktober 30, 2006
Utlåst
Den lilla terroristen låste ut mig i morse. Genom att klättra upp på altandörren och trycka ner dörrhandtaget, hade hon sagt sitt när det gäller min morgoncigarett efter kaffet. Det är bara tur att det är höstlov och jag inte är ensam hemma. Hade det varit en vanlig måndag hade jag stått där ute. Förmodligen hela dagen...
söndag, oktober 29, 2006
Den här dagen för tretton år sedan
låg jag på BB. Det var en fredag och jag hade varit där i fem dagar, sedan måndagen, eftersom jag hade gått tre veckor över tiden och det mesta av vattnet hade gått. Men ingen förlossning kom igång. Att jag överhuvudtaget var gravid var egentligen ett under eftersom jag hade endometrios och det mesta inom mig var borttaget efter angrepp av chokladcystor. Annars hade jag säkert haft en hel skock med barn. :) (Man kanske inte ska berätta sånt i en blogg på det här sättet men äh... vad spelar det egentligen för roll).
De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.
"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".
Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.
På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.
Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.
På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.
10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.
Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".
Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).
Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)
De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.
"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".
Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.
På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.
Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.
På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.
10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.
Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".
Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).
Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)
fredag, oktober 27, 2006
Nu blir det långt...
Förra våren gjorde jag, tillsammans med 12 andra, bland annat mina föräldrar, K och dottern, en resa till Ingermanland. Det blev min första resa dit (och förmodligen sista) och den arrangerades privat av en äldre man som agerade både chaufför och reseledare och hade kontakter med ett, enligt honom, pensionat av rysk medelklasstandard.
Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.
När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här
Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.
Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...
Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...
Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.
Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran
Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.
Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.
Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina
och en marknad där
I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.
Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).
Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.
Vi träffade också min syssling Ira
och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä
I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.
Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get
och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.
Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...
Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.
Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.
När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här
Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.
Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...
Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...
%20av%20PICT0052.jpg)
Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.
Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran
Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.
Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.
Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina
och en marknad där
I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.
Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).
Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.
Vi träffade också min syssling Ira
och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä
I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.
Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get
och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.
Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...
Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.
torsdag, oktober 26, 2006
Blåljus
Regn, rusk och nattsvart när vi körde hem från ridskolan ikväll. När vägen sedan lystes upp av blåljus, kändes det på något sätt som om det var väntat.
Jag hoppas det gick bra för långtradarchauffören som kört ner hela sin tradare i diket.
Jag hoppas det gick bra för långtradarchauffören som kört ner hela sin tradare i diket.
Utskrivet och klart
Manuset är utskrivet och klart för tryckning. Kvar är omslaget som jag jobbar på men det är ingen panik, det trycks upp hos en annan firma och behöver inte vara klart förrän själva textsidorna är inlämnade hos bokbinderiet.
Det är mycket bus här om nätterna nu. Flera gånger varje natt vaknar jag av att katterna far runt som vildar. Gammelkatten har plötsligt blivit kattunge igen. De turas om att jaga varandra, upp och ner för trapporna, in och ut ur varenda rum, upp och ner i sängar, soffa och bord.
På nätterna hänger inte yffen med i leken. Däremot på dagarna. Då springer alla tre runt men stackars yffen leker på sitt sätt och skäller gärna. Det förstår inte katterna, utan slutar genast med leken och yffen ser riktigt besviken ut. Stackarn. Annars har lilla Tasja förstått hur snäll han är och tyr sig ofta till honom.
När vi hämtade henne berättade uppfödaren att hon kommer att välja en person som sin favorit och att det inte behöver vara den som ger henne mat. Och nu har hon valt. Dottern och jag håller på mest med henne och det är vi som ger henne mat men hon har valt K. Han, som från början var emot att skaffa en katt verkar inte alls ha något emot att ha blivit favoriten.
Dottern och jag duger när han inte är i närheten men så fort han dyker upp, hoppar hon upp i hans knä och vi är inte värda vatten.
Nu ska jag åka iväg och köpa födelsedagspresenter till dottern.
I och med det här inlägget finns det ju faktiskt anledning att lägga in en bild till på lilla Tasja. :)
Det är mycket bus här om nätterna nu. Flera gånger varje natt vaknar jag av att katterna far runt som vildar. Gammelkatten har plötsligt blivit kattunge igen. De turas om att jaga varandra, upp och ner för trapporna, in och ut ur varenda rum, upp och ner i sängar, soffa och bord.
På nätterna hänger inte yffen med i leken. Däremot på dagarna. Då springer alla tre runt men stackars yffen leker på sitt sätt och skäller gärna. Det förstår inte katterna, utan slutar genast med leken och yffen ser riktigt besviken ut. Stackarn. Annars har lilla Tasja förstått hur snäll han är och tyr sig ofta till honom.
När vi hämtade henne berättade uppfödaren att hon kommer att välja en person som sin favorit och att det inte behöver vara den som ger henne mat. Och nu har hon valt. Dottern och jag håller på mest med henne och det är vi som ger henne mat men hon har valt K. Han, som från början var emot att skaffa en katt verkar inte alls ha något emot att ha blivit favoriten.
Dottern och jag duger när han inte är i närheten men så fort han dyker upp, hoppar hon upp i hans knä och vi är inte värda vatten.
Nu ska jag åka iväg och köpa födelsedagspresenter till dottern.
I och med det här inlägget finns det ju faktiskt anledning att lägga in en bild till på lilla Tasja. :)
tisdag, oktober 24, 2006
Mycket igen
Nu är det en sådan där vecka igen, när tiden inte riktigt räcker till.
Måste ha boken utskriven och klar den här veckan och dottern fyller år på söndag, det är jobb och ridning och mera jobb. Det kunde ju vara bra om man hann städa till helgen också...
När det dessutom blir fel vid utskrift p g a att man blir erbjuden ett nytt jobb, gör inte saken bättre. Jag fick ett telefonsamtal idag, just när skrivaren gick varm. Därefter skrev jag ut sidan 77 och sidan 77 och sidan 77 och sidan 77, gång på gång, utan att jag märkte. Huvudet blev plötsligt fullt av tankar hit och dit beträffande jobbyte.
Ibland (ofta) tar jag väldigt snabba beslut. Jag tackade ja till det nya jobbet och sa upp mig på mitt "gamla" jobb. Pang bom, så där. Det brukar bli bäst då.
Det är säkert många uppdateringar på favoritbloggarna men jag får läsa ifatt när allt lugnat ner sig. Någon dag i slutet av veckan borde jag få lite tid - om boken är färdigutskriven och lämnad för tryckning.
Måste ha boken utskriven och klar den här veckan och dottern fyller år på söndag, det är jobb och ridning och mera jobb. Det kunde ju vara bra om man hann städa till helgen också...
När det dessutom blir fel vid utskrift p g a att man blir erbjuden ett nytt jobb, gör inte saken bättre. Jag fick ett telefonsamtal idag, just när skrivaren gick varm. Därefter skrev jag ut sidan 77 och sidan 77 och sidan 77 och sidan 77, gång på gång, utan att jag märkte. Huvudet blev plötsligt fullt av tankar hit och dit beträffande jobbyte.
Ibland (ofta) tar jag väldigt snabba beslut. Jag tackade ja till det nya jobbet och sa upp mig på mitt "gamla" jobb. Pang bom, så där. Det brukar bli bäst då.
Det är säkert många uppdateringar på favoritbloggarna men jag får läsa ifatt när allt lugnat ner sig. Någon dag i slutet av veckan borde jag få lite tid - om boken är färdigutskriven och lämnad för tryckning.
fredag, oktober 20, 2006
Ny leksak
Titta, en ny leksak. Mjuk och skön är den också...
Men oj, var det din svans...? Måste du bli så arg. Om
jag står på huvudet, blir du gladare då?
Har hon lugnat ner sig än??
Men oj, var det din svans...? Måste du bli så arg. Om
jag står på huvudet, blir du gladare då?
Har hon lugnat ner sig än??
torsdag, oktober 19, 2006
Uttittade
Ridning för dottern ikväll och den här gången följde yffen med, vilket han gör ibland och han sköter sig alltid väldigt bra på läktaren.
Idag märkte jag att folk tittade extra mycket på oss. Ett gäng småtjejer viskade och pekade, några andra vände sig om gång på gång och det var ett fasligt viskande överallt. Jag började kolla min klädsel, om byxorna spruckit eller om det var något annat fel. Det var så tydligt att det var oss det viskades om.
Senare fick jag veta vad som sades. Innan vi kom dit hade tydligen en hund jagat en katt på läktaren och fått alla hästar i manegen att skena runt med nybörjare i sadlarna. Och yffen var den enda hunden där just då... Den skyldige hade åkt därifrån.
Stackarn, yffen som aldrig skulle jaga en katt fick ut för det...
Idag märkte jag att folk tittade extra mycket på oss. Ett gäng småtjejer viskade och pekade, några andra vände sig om gång på gång och det var ett fasligt viskande överallt. Jag började kolla min klädsel, om byxorna spruckit eller om det var något annat fel. Det var så tydligt att det var oss det viskades om.
Senare fick jag veta vad som sades. Innan vi kom dit hade tydligen en hund jagat en katt på läktaren och fått alla hästar i manegen att skena runt med nybörjare i sadlarna. Och yffen var den enda hunden där just då... Den skyldige hade åkt därifrån.
Stackarn, yffen som aldrig skulle jaga en katt fick ut för det...
Refusering
Så kom den sista refuseringen av boken. Den är väldigt utförlig och även lektörens utlåtande följer med:
"Berättelsen är, enligt författaren, en sann historia om hennes pappa Reino. Han bodde med sin familj i det s k Ingermanland i byn Pääsölä. Berättelsen skildrar hans liv under 1932-1948. Redan som barn fick han uppleva förföljelse, skräck och milisens övergrepp. Familjer splittrades eller utplånades helt och tillvaron blev en ständig kamp för att överleva.
Jag tyckte mycket om den här berättelsen och blev berörd av människornas öden, deras kamp, envishet och mod. Författaren berättar osentimentalt och rättframt med ett varmt och levande språk. Karaktärerna skildras genom den unga pojken Reinos ögon och är fint tecknade. Vanmakten, rädslan, sorgen och framför allt det glödande hoppet beskrivs så att det går direkt in i läsarens hjärta. Det är också ett mycket intressant och viktigt historiskt och mänskligt dokument om en plats och ett skeende, som sällan nämns.
När jag hade läst färdigt manuset, fick jag ett slags deja-vu känsla. Jag gjorde en Googlesökning och fick då upp en redan utgiven bok, som mycket liknade det manus jag läst. Om jag har förstått saken rätt, är den utgivna boken en skildring av författarens mammas öden, under samma tidsperiod och på samma plats. Boken heter: Och de var inte ens döda. Det får mig att fundera över det jag nyss har läst. Kanske böckerna är allt för lika varandra? Jag har inte läst författarens tidigare verk och kan därför inte göra en sådan bedömning. Men om Reino är något av en repris, sjunker ju dess värde och även dess originalitet en hel del."
Nu liknar inte den här historien mammas berättelse alls, med undantag av att de båda är födda i Ingermanland. Och jag orkar inte skicka till fler förlag och vänta i månader utan jag ger ut den själv.
Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...
"Berättelsen är, enligt författaren, en sann historia om hennes pappa Reino. Han bodde med sin familj i det s k Ingermanland i byn Pääsölä. Berättelsen skildrar hans liv under 1932-1948. Redan som barn fick han uppleva förföljelse, skräck och milisens övergrepp. Familjer splittrades eller utplånades helt och tillvaron blev en ständig kamp för att överleva.
Jag tyckte mycket om den här berättelsen och blev berörd av människornas öden, deras kamp, envishet och mod. Författaren berättar osentimentalt och rättframt med ett varmt och levande språk. Karaktärerna skildras genom den unga pojken Reinos ögon och är fint tecknade. Vanmakten, rädslan, sorgen och framför allt det glödande hoppet beskrivs så att det går direkt in i läsarens hjärta. Det är också ett mycket intressant och viktigt historiskt och mänskligt dokument om en plats och ett skeende, som sällan nämns.
När jag hade läst färdigt manuset, fick jag ett slags deja-vu känsla. Jag gjorde en Googlesökning och fick då upp en redan utgiven bok, som mycket liknade det manus jag läst. Om jag har förstått saken rätt, är den utgivna boken en skildring av författarens mammas öden, under samma tidsperiod och på samma plats. Boken heter: Och de var inte ens döda. Det får mig att fundera över det jag nyss har läst. Kanske böckerna är allt för lika varandra? Jag har inte läst författarens tidigare verk och kan därför inte göra en sådan bedömning. Men om Reino är något av en repris, sjunker ju dess värde och även dess originalitet en hel del."
Nu liknar inte den här historien mammas berättelse alls, med undantag av att de båda är födda i Ingermanland. Och jag orkar inte skicka till fler förlag och vänta i månader utan jag ger ut den själv.
Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...
tisdag, oktober 17, 2006
25-kronorsdamen
Jag brukar inte skriva om de kunder jag träffar på jobbet men idag gör jag ett undantag. Ingen vet i vilken butik jag jobbar och vet därför inte om vilken person jag skriver. Eller kanske besöker den här kunden fler butiker och gör på samma sätt där. Hon kanske rentav försörjer sig på felaktiga priser…
Vi betalar ut 25 kr till kunder som upptäcker att prismärkningen inte överensstämmer med vad varan går in för i kassan. De flesta kunder blir överraskade när de får 25 kr extra i plånboken för att de upptäckt en felaktig prismärkning. Och det är ju alltid kul att överraska kunder med positiva saker.
Sedan finns tjugofemkronors-damen. Det är damen som kommer in en eller flera gånger per dag och nosar upp alla felaktiga priser. Hur hon bär sig åt, vet jag inte, men hon lyckas de flesta gångerna och har satt detta i system. Det har hänt att hon gått ut 25 kronor rikare och strax efteråt kommer hennes man inspringande in i butiken för att köpa samma vara och kanhända blir han också 25 kronor rikare om vi inte har hunnit åtgärda felet.
Ibland har vi hunnit åtgärda felaktigheterna innan hon eller han hunnit fram till kassan, då de genast återlämnar varorna. Det har hänt att de också har återlämnat varor som de fått 25 kronor för.
Första gången jag råkade på denna dam var jag alldeles nyanställd. Hon hade köpt morötter och påpekade, så fort morötterna scannats in, att priset var felaktigt. Jag hade alltså inte slagit ut kvittot och ändrade priset, varpå damen blev halvt hysterisk och skrek: ”Men slå ut kvittot, människa! Jag ska ha mina tjugofem kronor!”
Jag gjorde inte det, vilket ledde till en lång ordväxling, en lång kö med irriterade kunder och en dam som fullkomligt darrade av ilska.
Det har varit många vändor sedan dess.
Igår kom hon till min kassa. Kunden framför henne hade bland annat köpt lök och damen stod och stirrade blint in i displayen när jag scannade den framförvarande kundens varor. Plötsligt la hon sin vara åt sidan och sa att hon glömt köpa något. På ett otrevligt sätt lät hon de andra kunderna veta att platsen i kön minsann var hennes innan hon rusade in i butiken igen.
Jag förstod vad det gällde. Hon hade sett att något pris på displayen inte stämde överens med det pris som var skyltat inne i butiken. Och jodå, snart kom hon springande med en påse full av gula lökar. Hennes ögon lyste, som de alltid gör när hon vet att hon snart ska håva in tjugofem kronor.
När jag var klar med hennes varor, stod hon med kvittot i handen och log skadeglatt: ”Priset på löken stämmer inte. Det står 6:90/kilot på skylten och de har gått in för 7:90.”
Som om jag blev förvånad…
Jag gjorde en retur på priset och hon fick en krona tillbaks.
”Och så ska jag ha tjugofem kronor, också!”, sa hon befallande.
Tänk, vad det tar emot att betala 25 kronor till denna kund. Det sitter långt inne och jag tog telefonluren och sa:
”Jag ska kolla om vi fortfarande betalar ut pengar på det viset”.
Hon började darra igen.
”Det är klart ni gör!”, skrek hon. ”Får jag mina tjugofem kronor!”
Jag ringde ändå samtalet och fick veta det jag redan visste; att hon förstås skulle ha sina pengar.
Hon fick dem men jag kunde inte låta bli att småle medan jag fixade med returkvitton. Hon märkte och jag fick långa blickar medan hon avlägsnade sig.
Kanske gick hon till nästa butik för att leta upp felaktigheter. Kanske är det rentav hennes levebröd.
Vi betalar ut 25 kr till kunder som upptäcker att prismärkningen inte överensstämmer med vad varan går in för i kassan. De flesta kunder blir överraskade när de får 25 kr extra i plånboken för att de upptäckt en felaktig prismärkning. Och det är ju alltid kul att överraska kunder med positiva saker.
Sedan finns tjugofemkronors-damen. Det är damen som kommer in en eller flera gånger per dag och nosar upp alla felaktiga priser. Hur hon bär sig åt, vet jag inte, men hon lyckas de flesta gångerna och har satt detta i system. Det har hänt att hon gått ut 25 kronor rikare och strax efteråt kommer hennes man inspringande in i butiken för att köpa samma vara och kanhända blir han också 25 kronor rikare om vi inte har hunnit åtgärda felet.
Ibland har vi hunnit åtgärda felaktigheterna innan hon eller han hunnit fram till kassan, då de genast återlämnar varorna. Det har hänt att de också har återlämnat varor som de fått 25 kronor för.
Första gången jag råkade på denna dam var jag alldeles nyanställd. Hon hade köpt morötter och påpekade, så fort morötterna scannats in, att priset var felaktigt. Jag hade alltså inte slagit ut kvittot och ändrade priset, varpå damen blev halvt hysterisk och skrek: ”Men slå ut kvittot, människa! Jag ska ha mina tjugofem kronor!”
Jag gjorde inte det, vilket ledde till en lång ordväxling, en lång kö med irriterade kunder och en dam som fullkomligt darrade av ilska.
Det har varit många vändor sedan dess.
Igår kom hon till min kassa. Kunden framför henne hade bland annat köpt lök och damen stod och stirrade blint in i displayen när jag scannade den framförvarande kundens varor. Plötsligt la hon sin vara åt sidan och sa att hon glömt köpa något. På ett otrevligt sätt lät hon de andra kunderna veta att platsen i kön minsann var hennes innan hon rusade in i butiken igen.
Jag förstod vad det gällde. Hon hade sett att något pris på displayen inte stämde överens med det pris som var skyltat inne i butiken. Och jodå, snart kom hon springande med en påse full av gula lökar. Hennes ögon lyste, som de alltid gör när hon vet att hon snart ska håva in tjugofem kronor.
När jag var klar med hennes varor, stod hon med kvittot i handen och log skadeglatt: ”Priset på löken stämmer inte. Det står 6:90/kilot på skylten och de har gått in för 7:90.”
Som om jag blev förvånad…
Jag gjorde en retur på priset och hon fick en krona tillbaks.
”Och så ska jag ha tjugofem kronor, också!”, sa hon befallande.
Tänk, vad det tar emot att betala 25 kronor till denna kund. Det sitter långt inne och jag tog telefonluren och sa:
”Jag ska kolla om vi fortfarande betalar ut pengar på det viset”.
Hon började darra igen.
”Det är klart ni gör!”, skrek hon. ”Får jag mina tjugofem kronor!”
Jag ringde ändå samtalet och fick veta det jag redan visste; att hon förstås skulle ha sina pengar.
Hon fick dem men jag kunde inte låta bli att småle medan jag fixade med returkvitton. Hon märkte och jag fick långa blickar medan hon avlägsnade sig.
Kanske gick hon till nästa butik för att leta upp felaktigheter. Kanske är det rentav hennes levebröd.
Okej då...
Eftersom Humlan och Anne-Maj vill se fler bilder på lillkissen, så är jag inte den som är den... :)
Här kommer en bild på en mätt katt
en cool katt
en busig katt
och en trött katt
Jag slänger in en bild på "gammelkatten" också
... och en på yffen när han sitter fint
Här kommer en bild på en mätt katt
en cool katt
en busig katt
och en trött katt
Jag slänger in en bild på "gammelkatten" också
... och en på yffen när han sitter fint
måndag, oktober 16, 2006
Prao
Dottern praoar på mitt jobb den här veckan. Det är klurigt att ta sig dit med buss. Det går överhuvudtaget ingen buss just dit. Man får promenera en bra bit och hon börjar kl 8.00. Därför har jag lovat att jag skjutsar och hämtar henne. För min del innebär det att jag måste gå upp vid 5.30 för att hinna göra mig i ordning och ta en promenad med yffen innan vi åker. Och jag borde alltså gå och lägga mig någotsånär för att orka jobba samma kväll. Det går bara inte. När jag jobbar kväll och som nyss, kom hem från jobbet vid 22.30, är det hur svårt som helst att bara gå och lägga sig. Och dessutom somna. Somnar gör jag inte förrän vid halv två-tiden. Det blir, med andra ord, lite sömn den här veckan.
Idag har jag kört sträckan fram och tillbaks till jobbet (1,5 mil) sex gånger. Det är nio mil. Jag undrar vem som är tröttast efter den här veckan, dottern eller jag. Nästa praoplats får hon se till att fixa här i samhället…
~~
Lilla Tasja är otroligt busig. Hon far omkring som ett jehu mest hela tiden och är både högt och lågt. Mest högt, tror jag… Och spisen är otroligt intressant.
Efter att jag har lagat mat och plattorna är varma, får jag hålla stenhård koll på henne. Jag försöker få henne att tänka på annat men av någon anledning dras hon till just spisen. Det gäller att telefonen inte ringer och jag tappar kontrollen över henne för en stund. Törs inte tänka på vad som händer om hon trampar på glödheta plattor…
Och här låter jag bli att lägga in någon bild på henne. :)
Idag har jag kört sträckan fram och tillbaks till jobbet (1,5 mil) sex gånger. Det är nio mil. Jag undrar vem som är tröttast efter den här veckan, dottern eller jag. Nästa praoplats får hon se till att fixa här i samhället…
~~
Lilla Tasja är otroligt busig. Hon far omkring som ett jehu mest hela tiden och är både högt och lågt. Mest högt, tror jag… Och spisen är otroligt intressant.
Efter att jag har lagat mat och plattorna är varma, får jag hålla stenhård koll på henne. Jag försöker få henne att tänka på annat men av någon anledning dras hon till just spisen. Det gäller att telefonen inte ringer och jag tappar kontrollen över henne för en stund. Törs inte tänka på vad som händer om hon trampar på glödheta plattor…
Och här låter jag bli att lägga in någon bild på henne. :)
söndag, oktober 15, 2006
Rörigt
Nu har vi öppnat upp för den nya hallen. Förr har dörrar dolt röran där ute men inte nu längre.
Jag får trösta mig med att det snart är i ordning. Till jul kanske...
Lillmissan tar det hela med ro i sin hängmatta. Sådär ja, nu smög jag in en liten bild på henne ändå. :)
Jag får trösta mig med att det snart är i ordning. Till jul kanske...
Lillmissan tar det hela med ro i sin hängmatta. Sådär ja, nu smög jag in en liten bild på henne ändå. :)
lördag, oktober 14, 2006
Hoppsan...
Det ramlade in två bilder här, trots att jag skulle göra ett uppehåll med dem. NU ska jag i alla fall låta bli ett tag framöver...
fredag, oktober 13, 2006
Vilda Western
Man tror inte sina ögon när man ser en hemmabyggd vagn av "westernmodell" dragen av tre fjordhästar utanför sitt fönster. Jag hann inte få tag i kameran när de var precis utanför fönstret. De hade hunnit längre bort när jag tog bilden.
Sedan kom jag på att jag ju läst om det här. Vad härligt att någon törs göra som den här familjen och vad skönt de måste ha det, långt bort från all stress.
Kanske något att tänka på för framtiden? :)
Sedan kom jag på att jag ju läst om det här. Vad härligt att någon törs göra som den här familjen och vad skönt de måste ha det, långt bort från all stress.
Kanske något att tänka på för framtiden? :)
Kan inte låta bli...
... att lägga ut ännu fler bilder på Tasja. Sedan ska jag lugna mig ett tag. :)
Sovplats
Vi har många mjukare ställen att ligga på men av någon anledning är ändå detta favoritplatsen.
I det minsta utrymmet vid datorn förstås. Men det är bara på dagtid. Om nätterna sover hon hos dottern och yffen. Yffen, som brukar komma till mig om nätterna gjorde inte det i natt. Han slår vakt om sin lillmatte nu och lämnar inget åt slumpen. Dessutom tycker han plötsligt att det är jättekul att leka med kattleksaker och de leker faktiskt alldeles nära varandra nu, lillkissen och han.
En bild till bara... Sedan är det jobbardag för mig.
I det minsta utrymmet vid datorn förstås. Men det är bara på dagtid. Om nätterna sover hon hos dottern och yffen. Yffen, som brukar komma till mig om nätterna gjorde inte det i natt. Han slår vakt om sin lillmatte nu och lämnar inget åt slumpen. Dessutom tycker han plötsligt att det är jättekul att leka med kattleksaker och de leker faktiskt alldeles nära varandra nu, lillkissen och han.
En bild till bara... Sedan är det jobbardag för mig.
torsdag, oktober 12, 2006
Trött
onsdag, oktober 11, 2006
Mitt hjärta brister
När jag kom hem efter morgonpromenaden med yffen, var Tasja borta. Jag letade överallt men ingen liten katt någonstans. Tills jag såg...
mellan dator och skärm. Stackarn, hon är fortfarande så rädd.
Ändå verkar det som om hon satt respekt i både gammelkatt och yffe. De backar båda två när hon fräser och morrar. Men hon törs inte komma fram och gå fritt här.
Hon äter - men bara när hon blir matad med sked. Och hon äter väldigt lite eftersom hon inte kan slappna av.
Hoppas att det snart löser sig.
Uppdaterad 14:32:
Jag tror att hon har gått undan för att få sova ordentligt. Efter att jag skrev det här inlägget, blev allt annorlunda. Hon gick ut i köket och åt självmant, drack vatten, gick på lådan och busade hej vilt. Gick på upptäcksfärd, gosade och nu sover hon igen.
Yffen och hon kan komma riktigt nära varandra utan att hon morrar. När yffen vid ett tillfälle råkade nysa, flög hon högt och fräste så det stod härliga till och fick yffen i sin tur att hoppa högt.
Men yffen verkar svartsjuk. När hon är på väg åt mitt håll, skyndar han sig före och hoppar upp i mitt knä, krafsar och krafsar för att jag ska gosa med honom.
De senaste timmarna har i alla fall gjort att jag förstår att allt snart ordnar sig - men det är ett tag kvar.
mellan dator och skärm. Stackarn, hon är fortfarande så rädd.
Ändå verkar det som om hon satt respekt i både gammelkatt och yffe. De backar båda två när hon fräser och morrar. Men hon törs inte komma fram och gå fritt här.
Hon äter - men bara när hon blir matad med sked. Och hon äter väldigt lite eftersom hon inte kan slappna av.
Hoppas att det snart löser sig.
Uppdaterad 14:32:
Jag tror att hon har gått undan för att få sova ordentligt. Efter att jag skrev det här inlägget, blev allt annorlunda. Hon gick ut i köket och åt självmant, drack vatten, gick på lådan och busade hej vilt. Gick på upptäcksfärd, gosade och nu sover hon igen.
Yffen och hon kan komma riktigt nära varandra utan att hon morrar. När yffen vid ett tillfälle råkade nysa, flög hon högt och fräste så det stod härliga till och fick yffen i sin tur att hoppa högt.
Men yffen verkar svartsjuk. När hon är på väg åt mitt håll, skyndar han sig före och hoppar upp i mitt knä, krafsar och krafsar för att jag ska gosa med honom.
De senaste timmarna har i alla fall gjort att jag förstår att allt snart ordnar sig - men det är ett tag kvar.
tisdag, oktober 10, 2006
Bara en bild till...
Nu är hon här!
Vår lilla misse har kommit. Hon är så rädd, så rädd, för både yffe och katt. Yffen är lika rädd för henne, efter att hon fräst åt honom.
Den stora katten kan jag inte riktigt läsa och jag litar inte på henne. Hon fräser och jamar skyhögt. Vet inte om hon är redo att anfalla eller om det bara är skrämseltaktik.
Och jag vet inte riktigt hur det ska gå inatt när vi inte har full koll.
Hon är i alla fall redan otroligt kelen och spinner högt när vi rör henne. Hon vet bara inte riktigt vart hon ska ta vägen, var hon är trygg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
