Barn ljuger inte - de fantiserar

Imorgon har vi bott i det här samhället i sex år. Dottern var alltså sex år när vi flyttade hit och i en fantasiperiod eller önsketänkandeperiod, om man så vill.

Jag tyckte det hände lite lustiga saker, som när en av dotterns klasskompisars mamma började prata med mig om deras vattensköldpadda. Det kan man väl göra men det är väl inte det första man gör när man träffar en ny människa? Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men hon ställde en fråga som jag inte kunde svara på.

En annan kväll ringde telefonen och det var en av dotterns klasskompisars mormor (!) som berättade att hennes katt var dålig i magen och undrade vad hon skulle göra. Eftersom jag har lite erfarenhet av katter genom livet tyckte jag att hon skulle sluta med mjölken och ge vatten med lite grädde i. Det kändes ändå lite lustigt att en mormor ringde just hit och frågade om sin katt.

Förklaringen fick jag en gång när en klasskompis till dottern följde med henne hem efter skolan. Kompisen frågade mig: ”Är det kul att vara veterinär?”.

Behöver jag tala om att dotterns kinder blev rosenröda?

Inför högstadiet

Idag har vi varit på utvecklingssamtal med dottern. Mycket handlar om övergången till högstadiet då allt kommer att bli annorlunda för henne och hennes klasskompisar.

De sedvanliga lektionerna försvinner. Eleverna ska istället välja sina projekt och forska i dem. I varje projekt är alla ämnen integrerade utan att det just märks och dessa projekt ska sedan redovisas för antingen en grupp, eller om eleven själv väljer – inför hela skolan i aulan. Jag tror de ska göra ett projekt i veckan (eller dagen (?)). Vet inte säkert.

Det ställs stora krav på självdisciplin och ansvar att verkligen jobba med dessa projekt i skolan. Det är meningen att allt arbete görs där och ingenting hemma. De har handledare som finns tillgängliga vid frågor etc men inga lektioner blir lärarledda.

Formen liknar ett jobb, helt enkelt, och kanske inte passar alla elever. Det måste vara en stor omställning från att ha haft endast lärarledda lektioner till att plötsligt sköta allting själv. Samtidigt otroligt nyttigt inför framtiden om det fungerar.

Elever som är på nionde året av samma typ av högstadium berättar att de har mognat oerhört, att högstadiet varit enormt givande och att de har fått enormt mycket självförtroende men att
första året var rörigt och ett enda virrvarr innan de riktigt förstod vad som förväntades av dem.

Återstår att se. Det ska bli spännande…

Orsaken

Det som ledde till gårdagens funderingar och inlägg, var den här vinsten.

Jag fick en förfrågan om jag kunde läsa upp min novell på Rinkeby bokmässa i april, därav mitt bryderi.

Att prata inför folk

I dotterns skola håller de på mycket med muntliga presentationer och nästa år kommer hon att ha en muntlig redovisning varje vecka, ibland inför hela skolan. Jag är glad åt att hon får rutin i att prata inför folk eftersom det är så ofta förekommande överallt nuförtiden.

Själv fick jag inte mycket sådan träning under skolåren och när det väl var någon muntlig redovisning i högstadiet, gick det att smita ifrån på något sätt. Vilket jag förstås gjorde.

Nu har jag märkt att jag inte bara tycker att det är obehagligt att prata inför människor. Det är så mycket mer. Som en fobi, på samma sätt som när jag befinner mig på höjder. Benen bär mig inte, jag blir blockerad, livrädd att tuppa av.

På IT-utbildningen, på Skrivarlinjen och på en tidigare anställning fick jag specialhjälp genom kurser i framförandeteknik – utan resultat. Det är lika skräckfyllt och ångestframkallande varje gång jag ens blir ombedd att hålla ett föredrag eller dylikt. Och har man gett ut en bok, så har frågan dykt upp mer än en gång.

När jag vann en novelltävling för några år sedan och skulle ta emot priset inför ett hundratal människor, hade jag förberett ett litet tacktal. Inte så långt, men i alla fall ett bevis på hur glad och tacksam jag var, och inte svårare än att jag kunde det utantill. Men när jag väl stod där och såg alla människor framför mig, blev jag kallsvettig, fick den där känslan av att benen inte bar och var tvungen att bara säga ett torftigt ”tack” och skynda till min plats. Det kändes i hela atmosfären att folk hade förväntat sig mer och jag kände mig förstås totalt värdelös.

Igår fick jag ett mail (imorgon, när det offentliggörs kan jag berätta vad det gällde) med en liknande förfrågan. Jag mailade tillbaka och försökte förklara mitt dilemma och fick ett förstående mail tillbaka. Men känslan av att vara totalt värdelös när jag inte klarar av det här, finns kvar. Och inte lär det bli bättre med åren.

Jag hatar avsked

Jag har svårt för avsked i vanliga fall. Än värre är det när ”vår” ryska tjej åker hem härifrån.
Idag är det exakt två månader till hon kommer och fem månader tills hon åker hem igen. Jag bävar redan för hemresedagen.

Dagen då hon åkte hem i somras, var hemsk. Det vore en sak om hon hade en familj därhemma men bara vetskapen att man skickar tillbaks henne till ensamhet och till ett ställe där djungelns lag råder…

Hennes sista dag här höll jag skenet uppe, var kanske överdrivet ”hurtig” och försökte skämta bort den sorg jag kände. Jag tror att hon gjorde likadant.

När grannbarnen kom med avskedstårta var jag tvungen att gå in i badrummet och blinka bort tårarna som var på väg. Likadant när vi packade ner det sista av hennes saker och när hon la sin Barbie i sin säng och sa att hon fick ligga där och vänta tills hon kom tillbaka.

På väg mot Arlanda sjöng vi i bilen. Allt för att inte släppa lös gråten.

Jag hade hört från andra i föreningen hur dessa avsked skulle gå till. Föräldrarna vinkade av barnen och sedan grät man. Det var viktigt att inte visa barnen sin sorg.

Och jag stålsatte mig de två timmar vi väntade på flygplatsen och när vi gick iväg mot Gate 9.
Där stod sedan vår tjej och höll i mig krampaktigt med båda händer.

När de andra barnen började gå in genom gaten, stod hon kvar och höll kvar sitt grepp om mina händer och en manlig personal från barnhemmet kom fram, tog tag i henne och talade om för henne att det var dags.

Då brast det för henne. Hon höll mina händer och storgrät.

Jag skulle böja mig fram för att krama om henne och då hände det som inte fick hända. Det brast även för mig. Det var fel. Jag skulle glatt vinka av henne och sedan gråta. Inte släppa lös tårarna så att hon såg.

En föreningsmedlem kom fram och tillrättavisade mig. ”Hur tror du att det känns för henne när du står här och gråter?”, sa hon och jag kunde för mitt liv inte stoppa mina tårar.

Jag fick lov att vända ryggen åt vår tjej för att hon inte skulle se. Likaså gjorde dottern, som också grät.

K klarade av att vinka av henne men han berättade att hon hela tiden storgråtande vände sig om mot dotterns och mitt håll – och vi hade vänt ryggen åt henne. Jag undrar om det verkligen var bättre?

Andra föräldrar klarade av att hålla tillbaks sina tårar och jag börjar allvarligt fundera på om jag ska stanna hemma avresedagen det här året. Eller om det sårar henne mer.

Lodjur

Vi har landsbygd utanför dörren och en stor park där yffen alltid tidigare fick springa lös förut. Efter att Gunnel berättat om att ett lodjur blivit sedd i samma park, håller jag alltid hunden kopplad.

Jag hörde senare från fler som sett samma eller fler (?) lodjur runt om i samhället, bl a alldeles invid en tomt.

Idag läste jag om det här i VLT och eftersom det bara är någon mil bort, får yffen snällt fortsätta att gå i koppel.

Jag kan ändå inte låta bli att fascineras lite av att det finns lodjur så nära inpå.

Feminin prägel?

Har blivit piggare nu och sitter och skriver på pappas berättelse för fullt. Börjar närma mig slutet och läste igenom en bit när en tanke plötsligt slog mig. Undrar om jag gör honom väldigt feminin i berättelsen? Jag lägger förstås en hel del egna känslor i den även om jag försöker tänka mig in i en 15-årig kille på ett dödsläger men jag tror att det blivit väldigt mycket av kvinnliga tankar. Tror jag.

Eller kanske har könet ingen betydelse på ett sådant läger. Förmodligen har alla samma tankar – om att på något sätt överleva. Alla roller kanske läggs åt sidan en sådan gång.

Även om mina föräldrar gång på gång berättar om dessa läger som ingermanländarna hamnade i, är det ändå svårt att tänka sig livet där fullt ut. Och tankar och funderingar som fanns.

~~

Är i alla fall piggare, som sagt, även om både snuva och hosta finns kvar. Dessutom har det dykt upp utslag på kinder och hals. Grannen undrade om jag haft mässlingen men den ska väl vara utrotad, vad jag förstår? Har inte hört om någon som haft mässling på årtionden.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Västerås på bloggkartan.se

Att plocka eller inte plocka...

Här plockas det alltid, alltid upp efter yffen. Flertalet plockar inte upp efter sina hundar i det här samhället och att döma av det som ligger kvar på marken eller dyker upp nu när snön smälter, verkar det som om flertalet också har stora hundar. Så de borde ju synas. Jag menar, en hund står ju ganska krökt när den håller på.

I vår häck har någon stor hund valt sin toalett och trots det plockar inte ägaren upp. Jag bara väntar på ett tillfälle då jag kan ertappa dem och räcka över en påse till ägaren.

Så här kan det gå, om det vill sig illa…och äckligt är det.

Mer influensatjat mitt i natten

Lustig influensa det här...

För mig började den med feber och ledvärk.

För dottern började den med feber och halsont.

Sedan kom hostan. För oss båda. Vi hostade ikapp, som om vi hade kikhosta båda två.

Dottern tappade rösten.

Plötsligt ikväll upphörde hostan för oss båda och vi blev otroligt snuviga.

Här sitter jag mitt i natten. Är lika pigg som om jag skulle ha druckit fem koppar kaffe. Trodde förstås att febern var borta. Men icke. 39,5 har jag just nu.

~~

Och båda har vi fått fjädrar och näbbar.

Hon kvittrar och jag kvackar...

Granne

Ikväll medverkar en f d granne, Anette, i programmet Du är vad du äter på tv3 kl. 20.00.

Anette är en eldsjäl när det gäller att företa sig något, så säkert gick tv-projektet bra.

En hemsida för området, Viksäng, vi bodde på när vi var grannar, har hon fixat till.

Frisk

Influensaviruset håller envist i sig även om jag är klarare i skallen nu. Jag är glad att ändå vara frisk från det här. Tänk, att det faktiskt klassas som en sjukdom.

Jag gjorde testet för skojs skull och har inte ens hört talas om vissa märken.
Däremot blir jag lite brydd över det här med att sätta dit Mercedes som en av lyxvarorna. Det är ju faktiskt skillnad på Mercedes och Mercedes. Nu är jag dålig på lyxbilar men säkert finns det någon som slår Mercedes med längder.

Både K och jag är enkla människor utan någon som helst fallenhet för flärd. Ändå vägrar K köra annat än Mercedes, helt enkelt för att det är en bra bil. Vi är väl medvetna om att det sticker i ögonen på somliga. Vi har ingen lyxvariant men ändå har han bytt ut modellangivelsen baktill för att få lugn och ro. Ju "sämre" modell, desto lugnare blir folk. Löjligt, men sant.

Vi kör Mercedes men i övrigt är det enkelhet som gäller för oss och vi lider inte av lyxorexi. :)

Kusinen igen

Den enda gång det är jobbigt att ha hund, är när man är sjuk. När dessutom både dottern och jag ligger i feber och K sover eftersom han jobbat natt, finns ingen som kan gå ut med yffen. Nu har yffen åkt hem till mina föräldrar för att han ska få långa härliga promenader i solskenet.

Själv har jag alltså också fått påhälsning av influensakusinen.

Den enda som tycker det här är mysigt är katten som alternerar mellan sängarna och ligger och spinner. Det är inte ofta vi ligger hela dagarna, alla tre.

Bäst att gå och lägga sig igen...

Elgiganten fixar kunder åt Power

Jag ska bekänna att den gamla Nokiamobilen som jag skrev om tidigare, inte fungerade så bra. Eller fungerade inte alls, för att vara mer exakt. Jag hade inget annat val än att titta på en ny mobil. Och Elgiganten hade ett bra erbjudande, nämligen det här:




Vi åkte dit i veckan, stod och väntade in försäljaren och jag förklarade vilken telefon jag ville ha. Han tog fram reklambladet med erbjudandet och sa att det var feltryckt. När jag stod som ett frågetecken framför honom, förstärkte han det hela med att rita ett osynligt kryss över annonsen och säga:

”Den annonsen skulle överhuvudtaget inte vara med. Och det är inte första gången det händer”

varvid han nonchalant vände sig om och fortsatte:

”Då kollar vi på en annan telefon”.

”Knappast”, sa jag. ”Då ska jag inte ha någon alls”.

Han ryckte på axlarna och när jag gick därifrån tänkte jag på butiken där jag jobbar. Om vi har en vara felmärkt eller felannonserad, får kunden varan till det utannonserade priset. För oss blev den här resan bara fem mil lång men säkert kommer det fler långväga kunder för att höra att annonseringen är felaktig.

Vi har köpt både spis, diskmaskin och tvättmaskin hos Elgiganten men det var också allt. Hädanefter är det sluthandlat där.

Power hade ett liknande erbjudande på mobiltelefoner. Och deras erbjudande gällde fullt ut. Snabbt och smidigt köpte vi två telefoner där, av en trevlig försäljare.

Elgiganten fixar kunder åt Power. I fortsättningen kanske det blir fler än vi.

Drabbad av kusinerna

Dottern är fortfarande sjuk. Väldigt sjuk. När den febernedsättande Alvedonen slutar verka, skjuter tempen iväg mot 40 grader och hon är knappt kontaktbar.

Ringde jourhavande läkare igår eftersom jag varken hört eller läst att någon influensa är på gång för tillfället och jag fick veta att det finns en kusin till den stora influensan som härjar nu. Det är förmodligen den dottern drabbats av.

Lite lustigt det här med kusiner hit och dit. Förr, när jag trodde att hon hade fått vattkoppor för andra gången, var det också en kusin. Och jag har för mig att hon hade en kusin till en influensa för några år sedan men då var hon inte hälften så sjuk som hon är nu.

Kusinerna dras till min dotter. Släkten är värst, heter det ju.

Borttaget

Jag tog bort förra inlägget med min filmsnutt på yffen eftersom den inte fungerade hur mycket jag än försökte.

Sjukt

Jag skulle ha fyra dagar, torsdag till söndag, helt lediga för att skriva men så blev det inte.
Dottern blev sjuk. I och för sig skulle jag kunnat skriva ändå. Hon klarar att serva sig själv. I vanliga fall, det vill säga. Så sjuk som hon är nu, har hon aldrig varit. Idag har hon inte sagt ett knyst. Nickat några gånger och legat och sovit med skyhög feber precis hela dagen. Och då skulle jag ju kunna skriva i lugn och ro, men det går inte. Kan inte koncentrera mig när hon är så dålig. Måste gå in till henne stup i ett för att kolla att allt är okej. Som sagt, jag har aldrig sett henne så här. Det är ovanligt att hon inte säger ett ord. Inte ett enda ord på en hel dag. Tror inte att jag kommer att kunna sova ordentligt i natt heller.
Hönsmamma? Jag?

K har spelat plojmatch i hockey ikväll, med sitt jobb. Mot VIK. Han spelar inte hockey i vanliga fall och gången var på något sätt knäande när han kom hem. Sedan fullkomligt dunsade han ner i soffan, satt där en stund innan han gick och la sig. Så tidigt har han aldrig lagt sig förut. Gamla gubbar ska inte vara ute och leka hockeyproffs.:)

Så här sitter jag, med en febrig dotter i ena rummet och ett stelt 47-årigt hockeyproffs-wannabe i det andra rummet, en yff hos dottern och en katt hos hockeyinvaliden. Och jag har alla möjligheter att skriva nu. Det tänker jag göra också.

Några timmar till orkar jag hålla mig vaken. Jag vet, jag skulle inte blogga förrän det andra skrivandet var klart, men nu blev det så ändå. Bara den här gången.

Apropå den frusna katten...

...så är han hemma hos sin ägare igen.

Han har varit försvunnen hemifrån i tre (!) veckor utan att ägaren efterlyst honom i lokal press eller hos polisen. Det var ju fruktansvärt kallt ute...

Det lustiga är att han bor alldeles i närheten och att han istället för att gå hem höll sig här och försökte få värme hos alla grannar i kvarteret.

NU ska jag inte blogga förrän jag är klar med det andra skrivandet. Ville bara berätta...

Trevliga kunder

Igår jobbade jag nio timmar. En söndag kan det tyckas att det är tungt och visst kan det också kännas så när jag ger mig iväg. Men jag får hela tiden tänka på fördelarna med det här. Jag får tid att skriva varje dag, hela dagarna. Och det underlättar avsevärt att tänka så.

Vi har ett så stort antal kunder att den mesta tiden av dessa nio timmar blir att sitta i kassan. Drygt, kan tänkas, men faktum är att 99,9% av kunderna är så supertrevliga att det faktiskt är ett rent nöje. Det finns rötägg och det är alltid samma personer men de är så få att de glöms bort i mängden.

Igår handlade en dam i min kassa. När hon packat ihop sina varor och gett sig iväg, låg hennes plånbok kvar på disken. Hon hade inte hunnit långt. Hon hade inte ens hunnit lämna butiken när jag sprang efter henne med plånboken. Något som ju var så naturligt att jag inte ens reflekterade över det men hon var så otroligt tacksam och visste inte hur mycket hon skulle tacka mig. Efter en liten stund kom hon tillbaks till mig med en trisslott som tack för hjälpen. Hon la den bredvid mig, tackade så mycket och försvann. Det kändes dumt att få ett sånt tack för något som är så naturligt. Hon var ju fortfarande kvar i butiken och det var inte precis någon ansträngning för mig.

Jag vann 50 kronor på lotten.

Det är just kunderna som gör det här jobbet så kul. Nu menar jag inte att de måste komma med gåvor :) men det glada humör de flesta har, gör enormt mycket.

~~

Nu ska jag lägga allt krut på berättelsen jag håller på och skriver. Jag kommer inte att ha tid med bloggandet på ett tag men återkommer.

Ha det så bra till dess!

Varför skaffar somliga människor katt?

I måndags kväll dök en katt upp utanför vår ytterdörr. Den jamade väldigt och försökte smita in så fort dörren öppnades. Inte så konstigt eftersom det var närmare –20 grader ute. Eftersom den hade halsband tänkte jag att den säkert går hem men döm om min förvåning när katten kliver fram tidigt nästa morgon och verkar ha spenderat natten under husvagnen. Den slickade sig om tassarna, haltade naturligtvis eftersom det var bara var –18 grader ute, jamade och sprang efter dottern när hon gick till skolan.



Det blev tyst utanför dörren men efter några timmar var han tillbaka, stod och trampade och jamade och när dottern kom hem och kelade med honom, rent av kastade han sig mot henne om och om igen och verkade otroligt keltörstande. Dottern fick noga restriktioner att inte ge honom mat (eftersom han i så fall kunde bosätta sig här) och vi har heller inte gett honom något.

Halsbandet var bara ett halsband, till ingen nytta. Inget namn, inget telefonnummer och ingen granne känner till eller har tidigare sett katten i området. Och vi kunde inte ta in honom eftersom varken yffen eller vår egen katt knappast skulle ta emot honom med öppna armar…



I morse var han kvar. Det är alltså tredje natten han verkar ha spenderat under vår husvagn och jag ringde polisen som i sin tur kontaktade Föreningen Huskatten. Det blev klart att polisen skulle hämta katten och köra den till katthemmet men de fick mycket jobb och kunde inte säga när de kunde skicka en bil. Vi körde själva dit katten.

Där har han nu ett eget varmt rum med mat, torrfoder, vatten, egen klösbräda, egen säng och han verkade finna sig tillrätta genast. Han vräkte i sig maten, klöste på klösbrädan, la sig för att sova. Han verkade plötsligt väldigt trött. Det kan ju inte vara så lätt att sova utomhus när det är 20 minusgrader.





Varför skaffar somliga människor katt? Jag förstår inte…

Min gamla 686:a

En gång i tiden, när jag jobbade som IT-tekniker, var jag hemma i teknikens värld, både vad gällde datorer, mobiltelefoner och digitalkameror. Min privata mobiltelefon då var en Ericsson 686:a, idag kallas den tegelsten, och min jobbmobil var en Nokia 6610, den senaste modellen då.

Min Ericssonmobil har hängt med ända sedan dess. Jag gillade den, var hemma med den och den lockade alltid fram småleenden hos folk runtomkring när jag plockade upp den ur väskan. Den hade den där vanliga standardringsignalen och eftersom jag inte använder mobil annat än till att ringa ett samtal hem från jobbet och ha med i bilen när jag kör hem sena kvällar (ifall jag skulle hamna i diket), så har den varit helt okej att ha. Dessutom har vi en handsfreehållare i bilen som passar för just en Ericsson 686:a. Och det var just i den laddaren min kära 686:a satt när K hade bilen inomhus i en verkstad på jobbet, olåst, eftersom han inte kunde inbilla sig att någon skulle vilja ha en så gammal mobiltelefon. Den gången blev det inbrott på hans jobb.

Vad tror ni att de tog? Just det, min gamla, kära 686:a.

Sedan dess har jag lånat K:s mobil och han är lite mer för den senaste tekniken. Det är inte jag längre. Annat än att jag har använt mobilkameran en hel del, den har faktiskt varit bra att ha många gånger. Men att SMS:a ligger inte för mig. Dessutom får man hela tiden tre val av bokstäver. Jag fick ett SMS av några bekanta som hade rest bort och som skrev att resan hade gått bra och att de installerat sig. Det var första gången jag skulle skicka ett SMS på K:s telefon och jag skulle svara ”Kul att allt gått bra” eller något liknande. K:et gick bra, U:et likaså. Sedan skulle jag ha dit ett L i ordet Kul och fick alltså tre alternativ, varav det första var bokstaven K. Naturligtvis hoppade också den bokstaven in och jag blev stressad att snabbt få bort den. Så stressad att jag istället skickade iväg SMS:et. Jag skulle vilja ha sett mina bekantas miner den gången…

Häromveckan fick jag ett SMS från Bloggblad och skulle svara henne med något ord som började på P (kommer inte ihåg vad jag egentligen skulle skriva) men jag skickade i alla fall
iväg det där P:et mol allena.

Det är inte lätt att få tag i en 686:a idag. Nu har vi i alla fall kommit över en gammal Nokia. Lite tegelstensaktig men inte alls som min Ericsson. Och jag har hämtat ut ett nytt refillkort hos Telia eftersom det gamla som blev stulet, är spärrat.

Vi får se om den här blir mig lika kär. Jag tror i alla fall att det är lättare att SMS:a på den.

Telefonsamtalet

Eftersom mamma är ryskspråkig, kom hon hit för att hjälpa till med telefonsamtalet till "vår" tjej (på barnhemmet) som fyller år idag.

En personal svarade, sa att de inte hämtar barn till telefonen och slängde på luren. Vi ringde upp igen och fick samma besked. Jag ringde andra medlemmar i föreningen som sa att det här var vanligt. Att det bara var att ringa igen.

Vi ringde en tredje gång och nu kastade han på luren utan att mamma hann säga något. Likadant en fjärde gång.

Femte gången frågade mamma om hon kunde få prata med någon annan personal och det gav resultat. Killen sa genast att han skulle hämta "vår" tjej till telefonen.

Till slut fanns hon där, i luren. Och hon var uppåt idag, hade fått vårt paket och var väldigt pratsam. Ikväll skulle de ha födelsedagsfest på barnhemmet med saft och kex.

Innan samtalet avslutades bad hon att vi skulle ringa igen på söndag. Varför, vet jag inte, men det är klart att vi gör det. Om vi nu får prata med henne...

Tandläkaren igen

Om alla hade en tandläkare och tandsköterska som min ordinarie, skulle det inte finnas något som hette tandläkarskräck. Båda ger ett enormt förtroende och det känns inte ens när de håller på i munnen. Vem kan annars hålla på att somna vid en rotfyllning? Nästan i alla fall.

Den tand som har värkt, visade inte längre några tecken på liv. De gjorde en test med elektriska stötar och den var alltså helt död. Förmodligen har den dött med den värk jag har haft men det är min uppfattning, tandläkaren nämnde inget om det. Däremot höll hon med om att den tand som det börjades en rotfyllning på, behövde rotfyllas och det var den hon fortsatte med idag. Den andra värker ju inte längre eftersom den är död så nu är värken borta, solen skiner, det har slutat snöa - och allt är frid och fröjd.

En riktigt bra dag.

Två månader kvar

Nu är det bara drygt två månader tills ”vår” ryska tjej kommer tillbaks hit. På tisdag fyller hon 9 år. Jag hoppas innerligt att barnhemmet ordnar en speciell dag för henne. Själva har vi skickat ett paket och på tisdag ska vi ringa henne och gratta. Det känns frustrerande att inte kunna göra mer härifrån men jag hoppas att de tre månader hon ska vara här, uppväger det hela. Och vi kan ju faktiskt fixa till ett barnkalas då.

Efter de tre månaderna får hon själv, och vår dotter, ta ställning till en adoption. Det låter kanske förkastligt eftersom de båda är barn men det är viktigt att alla är till hundra procent positiva till en sådan för att det ska fungera fullt ut. Vi ska inte berätta för ”vår” tjej rakt ut att vi har tankar på att adoptera eftersom det kan bli avslag på vägen men vi kan fråga om hon skulle kunna tänka sig att bo här. Är hon positiv till det, sätter vi genast igång med adoptionsprocessen och får vi ett medgivande, får hon sedan säga sin mening en gång till inför barnhemmets personal.

Efter vad som skett den stackars treåriga adopterade pojken, är jag säker på att Ryssland än en gång sätter upp restriktioner för utlandsadoptioner, som de ju hade för bara något år sedan då en lika gammal pojke misshandlades till döds av sina adoptivföräldrar i USA (även om pojken i Sverige inte kom från Ryssland men dock en öststat). Det är vidrigt att sådant kan hända men samtidigt adopteras hundratusentals barn och får de bästa förutsättningar i sina liv.

Det är synd att dessa enstaka fall förstör för så många andra och jag hoppas att det inte påverkar oss.

Inspirerad

Nu har dottern blivit inspirerad av mitt bloggande och startat sin första blogg.

Det blir säkert en hel del djur på den bloggen. Först ut är kompisens katt.

Någon som vet om det finns bloggande barn någonstans?

Inomhusaktiviteter

Min lillmatte har bakat hundgodis idag. Och så har hon tillverkat hinder åt mig som hon tog fram. Sånt blir jag glad av.




Jag hoppar så snabbt att mobilkameran inte hänger med. He he.





Men... så kommer den där läskiga katten och... Dra på... Hon hoppar, hon också!




Visst är hon läskig...?

Trött

Jag är sååå trött på det vita kalla pudret som finns överallt.
Precis öööverallt...

Favoritlåten

Nu har jag varit in på svt.se och lyssnat på kvällens bidrag till Melodifestivalen. Det händer sällan att jag fastnar för en låt direkt men det gjorde jag nu. Jessica Folckers bidrag. Just nu lyssnar jag på den för fjärde gången. Det är en riktig "gåshudslåt" och jag ska nog lyssna på den en femte gång.

Resterande bidrag var inget att ha. Kanske Kayos då, men den är inte alls i samma klass som den här. Hoppas att Jessica F gör ett bra framträdande också och att folk röstar rätt ikväll.

Alltså...

Jag är bara en yff och det här är inte lätt för mig





...och där kommer min bästa kompis som också är yff




Snälla, kan någon tejpa ihop det där hålet i himlen som släpper ner allt snö så allt blir som vanligt igen??

Konstigt...

När fågelinfluensan fortfarande var avlägsen från Sverige, kunde man läsa artiklar som den här (mina kusiner bor i just den staden).

Nu, när den är här är den helt ofarlig för oss människor? Såvitt jag vet så lever människorna i Tjeljabinsk inte mer med fåglar än vad vi gör.

Fylla på bagaget

Ibland är det vissa saker man ser och hör som fastnar och jag har gått och tänkt på Peter Jöback hela dagen. Eller inte på just honom men på något han sa i morgonsändningarna på tv. Han sa att han hela tiden fyller på sitt bagage med nya erfarenheter för varje sak han företar sig. Och så är ju livet .

Det är också där det har blivit tommare för mig, alltså i mitt bagage, de senaste åren då jag inte längre jobbar på det sätt jag gjorde tidigare. Jag sitter hemma och skriver, jobbar varannan kväll men de kundkontakter jag har då blir så korta att de inte just fyller på mitt bagage på något sätt.

Just det där har jag gått och tänkt på. Vad jag kan hitta på för att fylla på bagaget. Jag älskar livet som jag lever nu, det är inte det, men jag vill fylla på det med nya lärdomar och erfarenheter, som jag gjorde tidigare.

Jag har alla möjligheter när det gäller tid och så kommer jag inte på vad jag vill göra.

Kul!

Ett av dagens meddelanden på Skrivarsidan:

"Vi har just fått medlemsantologin Revansch 2006 från tryckeriet. Du som deltar i antologin får ett exemplar med posten i nästa vecka. Vi återkommer med mer info!
Iréne
webbansvarig"

Och jag deltar med en novell. Det blir rolig post att se fram emot nästa vecka, med andra ord. Kul!

Terror

Jag ska skriva om annat än tandvärken idag. Bara en sak; sedan några timmar tillbaks är värken mer uthärdlig. Det borde inte kunna vara så och det slår mig – tänk, om han ändå tog rätt tand och det är ”eftervärkar” jag har. Vi får se hur det yttrar sig under dagen. Men nog om det nu.

När yffen kom till oss för två och ett halvt år sedan, hade katten redan bott här i flera år. Ändå tog yffen över fullständigt, domderade och talade om för katten vad hon fick göra och inte fick göra. Katten är så snäll att hon är menlös och fann sig i att inte gå fram till matskålarna så länge han fanns där och att inte hoppa upp i vår säng om nätterna eftersom han tagit över den platsen, att inte längre sova på sin favoritplats i soffan eftersom yffen tagit över den. Och så har det varit sedan dess. Tills nu. Jag vet inte vad som har hänt men nu har katten börjat med någon sorts terror och verkar njuta av varje minut.

Hon hoppar på yffen, biter honom över ryggraden och boxar till honom. Yffen skriker, kommer springande till mig och gömmer sig. Och katten efter.

Hennes favoritplatser har hon tagit tillbaks. Ligger han där, kliver hon bara på honom.

Hon tycker det är kul att stå bakom dörrar och hoppa fram för att skrämma yffen. Och när han vet att hon står där bakom, törs han förstås inte gå förbi. Han gråter högt för att få hjälp. Och efter att han fått hjälp, är det som om hon hämnas genom att flyga på honom igen vid första bästa tillfälle.

Det är rena cirkusen.

Undrar om det är det här som kallas att ha fått nog?

Tänderna

Efter en sömnlös natt med tandvärk, ringde jag tandläkarmottagningen i morse. Det var överenskommet att jag skulle ringa om jag fortfarande hade värk för att även den andra tanden skulle öppnas och en rotfyllning påbörjas även där. Jag upptäckte igår kväll att den tand som tandläkaren börjat med var söndertrasad upptill och på sidan och mitt syfte den här morgonen var inte att gå tillbaka till samma tandläkare (som inte är min ordinarie, eftersom hon är bortrest den här veckan) utan jag ville helt enkelt meddela att jag ville tillbaks till min ordinarie tandläkare nästa vecka för att jag tappat förtroendet. Telefonsamtalet lät ungefär så här:

Tandsköterskan: Det var väldigt tråkigt att du tappat förtroendet men tandläkaren gjorde bedömningen att det var den andra tanden som behövde åtgärdas.

Jag: Han knackade på tänderna och den tanden som värkte så jag hoppade högt lät han vara? Jag har rotfyllt förr och aldrig varit med om något liknande. Dessutom tog han sönder den tand han lagade. Ledsen, men jag har tappat förtroendet.

Tandsköterskan: Tanden var trasig när du kom!

Jag: Det var den absolut inte! Jag har färska foton som kan bekräfta det.

Tandsköterskan: Du har aldrig rotfyllt en framtand förut, som dessutom sitter tätt ihop med en annan tand. Det går inte att göra på något annat sätt än att ta sönder den.

Jag: Men att han inte förberedde mig på att den var sönder så att man slapp bli chockad? För mig verkar det konstigt att han inte berättade eftersom tanden är så pass trasig. Jag vill i alla fall ha en tid hos min ordinarie tandläkare nästa vecka när hon kommer tillbaks, om det går.

Tandsköterskan: Hon har inga tider nästa vecka.

Jag: Då får jag vända mig till någon tandläkare på stan för att få det här åtgärdat.

Tandsköterskan: Hur skulle du förresten stå ut med värken till nästa vecka?

Jag: Jag får ta smärtstillande.

Tandsköterskan: Ska jag se till att du får penicillin utskrivet?

Jag: Ja, tack! Om det hjälper mot värken…

Vi la på och sköterskan skulle återkomma, vilket hon också gjorde och jag vet inte om det är jag som är extra känslig idag eftersom jag inte har sovit och dessutom har värk eller om hon var spydig men samtalet fortsatte:

Tandsköterskan: Du ska veta att röntgenbilderna inte visar någon indikation på att tanden du har värk i behöver rotfyllas. Däremot såg den andra tanden inte bra ut.

Jag: Men nu har jag en fruktansvärd värk i den här tanden. Det går inte att komma ifrån.

Tandsköterskan: Kom hit nu, så får han öppna den också.

Jag: Jag orkar inte mer. Vi slutar prata här och nu, så söker jag hos en tandläkare på stan.

Tandsköterskan: Ska jag inte sätta upp en tid hos din ordinarie tandläkare på måndag då?

Jag: Hon hade ju inga tider?

Tandsköterskan: Det blir någon annan patient som får stå undan i så fall.

Jag: Nej, gör inte det eftersom allt är så besvärligt. Jag beställer en tid hos någon på stan.

Tandsköterskan: Men det går bra 9.15 på måndag hos din ordinarie om du kan?


Nu har jag alltså tid hos min ordinarie tandläkare på måndag för en rotfyllning i en tand som enligt röntgenbilderna inte behöver rotfyllas men som ändå värker och någon annan stackars patient blir av med sin tid.
Att jag inte söker hos en tandläkare på stan i det här läget beror helt enkelt på pengarna. De här två rotfyllningarna kommer att kosta mig 6000. Att gå till en ny tandläkare, innebär nya röntgenplåtar och kostnader för nya undersökningar. Jag har helt enkelt inte råd. Annars skulle jag göra det.

Influensor och fåglar och influens...

Bilden föreställer samhället jag bor i och vårt hus ligger ungefär där den gula markeringen är.

Det röda området markerar ett upprättat fågelområde som många ornitologer från landets alla hörn besöker.

Ett helt samhälle för fåglar har byggts upp där med fågeltorn, specialbyggda bryggor och broar för att man ska kunna komma långt in i dessa fågelsamhällen där de mest varierande fågelarter häckar. Holkar både högt och lågt. Det finns till och med specialbyggda flytande holkar som guppar fram på vattnet. Och förstås en enorm mängd fåglar!

Jag menar, avståndet från den gula markeringen till den röda är ju inte sådär jättestort, eller hur? Det är väl ca 5-10 minuters gångväg. Här över flyger en hel del både vanliga och ovanliga fåglar, både övervintrare och flyttfåglar.

Och det händer att det splashar till på marken när de flaxar förbi.

Hysterisk? Jag?

Inte då!