Äntligen

Nu händer det äntligen något vad gäller Habbo Hotel, som jag skrev om i januari. Det finns fler barnsajter på internet som borde granskas men det är i alla fall en början.

Hjälpsamma människor

Varje morgon får jag massor av mail av lika många snälla människor som vill hjälpa mig fixa till mitt liv. Här är några ur dagens skörd:

Billie vill hjälpa mig med finansiering

Alexi vill hjälpa mig sluta röka utan att jag ska behöva åka till apoteket. Då behöver jag inte slösa bensin, skriver han. Alexi har glömt att det är två minuters promenad för mig till apoteket.

James tycker att jag ska fixa till kroppen.

Kenna föreslår att jag ska skaffa mig nya program till datorn.

Lucas ger mig en länk där jag kan köpa Viagra och även någon som heter Rebecca vill hjälpa mig sluta röka.

Ett tiotal mail återstår med lika hjälpsamma människor. Och jag som trodde att det var en kall värld vi levde i…:)

Det blev inget...

... med killen som skulle komma och bo hos oss. Han får stanna i sina hemtrakter istället, vilket är den absolut bästa lösningen.

Vi väntar vidare och ska snart gå kurs.

På en vecka...

... har det hänt otroligt mycket. Dottern har plötsligt växt och det har gått i raketfart. Idag, när hon kom hem från skolan, kände jag inte igen henne. Jag såg henne närma sig huset och även om jag borde ha känt igen kläderna så kopplade jag dem inte till henne.


Vår lilla tjej...




... är på väg in i vuxenlivet...



... och jag får en klump i halsen...

Avstånd

Idag var vi till ridskolan. Det var hoppning och jag tycker att alla i dotterns grupp har blivit urduktiga. Det är tempo på lektionerna, mer kontroll på hästarna numera och framför allt håller alla bra avstånd till varandra.

Avstånd till varandra borde det vara stenhårt med när det gäller hopp från trampoliner också. I eftermiddags såg jag en ambulans stå vid trampolinerna på badet här i samhället (vi har badet framför huset). Jag visste att dottern var där med skolan vid den tidpunkten men jag var aldrig orolig för hennes skull eftersom hon inte skulle bada. Däremot var alla i hennes årskurs där och när ambulansen sedan började röra på sig, märkte jag hur sakta och försiktigt den kördes. Som när det är ryggskador.

Så var det också, fick jag veta när dottern kom hem. En kille hade hoppat från treans trampolin och inte hunnit undan förrän nästa kille hoppade. Riktigt otäckt hade det varit och den påhoppade killen hade förstås mått väldigt dåligt, vilket ju är förståeligt.

Jag håller alla tummar för att han hade tur och att det ändå inte blev några allvarliga ryggskador. Eleverna lär väl få veta i skolan imorgon.

Älgar

Om jag nu råkar tvärnita för en sån här falsk älg och blir påkörd bakifrån - är det mitt fel då?

Förresten vore det kanske en bra idé att sätta ut falska cyklister också. Och falska fotgängare vid alla övergångsställen.

Till slut är ingenting verkligt och det är bara att köra på...

Irriterande

För tre veckor sedan beställde vi ett fönster till utbyggnaden hos Coop. Bara vi får fönstret, kan vi öppna upp till utbyggnaden och jobba mer med det invändiga. Killen på Coop lovade att fönstret skulle komma efter 5-6 dagar eftersom det var ett vanligt standardfönster som fanns på lager.

När ingen hört av sig om fönstret efter 14 dagar åkte vi till Coop för att höra oss för. Samma kille sa att det var omöjligt att han skulle ha lovat oss leverans efter 5-6 dagar. Minst tio, skulle det ta. Att det hade tagit 14 dagar var lite lång tid, tyckte han men fönstret skulle komma den kommande veckan.

I helgen åkte vi dit igen. Fortfarande inget fönster. Killen satte upp en lapp om att det skulle undersökas varför fönstret inte kommit. Han skrev "ring kunden på måndag med besked".
Igår var det måndag. Ingen ringde.

Nyss ringde jag Coop och begärde byggnadsavdelningen. Växeln kopplade mig till en telefon där jag fick beskedet "just nu kan du inte nå det önskade numret, var god ring senare".

Jag ringde upp växeln igen och hon kopplade om mig till samma telefon som talade om att jag inte kan nå det önskade numret.

Det här är ytterst irriterande...

Och så här slutade det (uppdaterad):

Efter att ha ringt och ringt och ringt både byggavdelningen, kundtjänst och byggchefen, utan att ha kommit fram, i en timme och femton minuter, svarade slutligen byggchefen. Jag drog hela ärendet och allt han sa var "Jaha?". Då avbeställde jag fönstret. Jag vet inte ens om det fanns där idag och jag var alldeles för irriterad för att ens fråga.

Nu beställer vi ett fönster någon annanstans.

Äkta kärlek

En gång, för sex år sedan, var det en kanin



Idag är det yffen och katten

Dricks

Jag brukar inte vara uppe den här tiden. Allra helst inte när jag gick och la mig för fyra timmar sedan. Dottern hade skrivit en lapp till mig när jag kom hem från jobbet igår. Där stod ”Väck mig kvart över sex. Vi börjar halv åtta imorgon”.

När jag tittade på hennes schema stod där att de började halv nio. Sovmorgon, alltså. Å andra sidan visste jag inte om det var något speciellt just idag så jag gick upp kvart i sex för att äta frukost innan jag väckte henne. Och när jag sedan väckte henne, berättade hon att kompisen sagt att de började halv åtta. Hon hade alltså inte kollat schemat själv.

Så nu får hon sova en timme till men det kan inte jag. Visserligen är jag dödstrött efter ett totalt kaos på jobbet igår kväll men när jag väl har gått upp, har jag svårt att gå och lägga mig igen.

Kaos, ja. Sju timmars kaos på jobbet. Nonstop. Det kändes som om vi var tre personal för lite. Massor av kunder, strulande kassaapparater och allt som kunde gå fel, gjorde just det.

Det är som om man får bomull i huvudet efter så många kunder, som om man skärmar av på något sätt. Efter några timmars stressigt kassaarbete ropade jobbarkompisen bakom mig:

”Monica, tar du dricks?”

Jag vände om för att förvissa mig om att jag hört rätt. Och hon sa samma sak igen:

”Tar du dricks?”

Och jag tänkte att hon också var överarbetad, helt slut, och inte själv visste vad hon sa. Naturligtvis svarade jag övertygat nej. Dricks i en mataffär… Vad menade hon?

När jag sedan såg att hon reste sig, lämnade sin kö och var på väg in i postrummet, gick det upp för mig vad hon sagt. Hon gick för att hämta trisslotter. Och det var just det hon hade frågat:

”Har du triss?”.

Och i min kassalåda hade jag en hel hög trisslotter.

Det är så det kan bli när man har för mycket runt sig…

Oväntat besök

(Hu, den var stoor!)

Vill inte ut mer den här dagen

Efter två minuters morgonpromenad vände yffen och ville inte mer

Nytt arbetssätt

Dottern har börjat sjuan. I högstadiet kommer hon att jobba med projekt och inte lärarledda lektioner. Hon får en mentor och den mentorgruppen träffas varje måndag morgon för genomgång.

Niorna förra året berättade att de tyckte hela den första terminen i sjuan var rörig. Jag förstår dem. Likaså tycker dottern efter en dag i skolan. Och likaså tycker jag, när jag läser schemat.

Hon är indelad i en klass med 16 elever och även en mentorgrupp med åtta elever från olika klasser men förutom det är det en massa smågrupper beroende på de språkval, slöjd etc som de har gjort. Plus att det görs andra indelningar, vad jag förstår.

Att hon ska träffa sin mentorgrupp nu på morgonen har hon klart för sig. Sedan är det luddigt enligt schemat men förhoppningsvis klarare i verkligheten. När hon ska vara i den klass som hon tillhör, framgår inte av schemat. Kanske träffar hon aldrig hela klassen överhuvudtaget.

Enligt schemat finns det också ämnen utsatta och jag förmodar att eleverna jobbar individuellt med sina projekt på de lektionerna, med en lärare i närheten.

Jag hoppas hon kan förklara för mig när det klarnar. Det gäller väl bara att ha is i magen nu i början…

Tre vinklar

Jag fick en utmaning av Gunnel som gick ut på att fotografera ett föremål från tre vinklar: framifrån, bakifrån och från sidan. Det blev ingen bild på någon hund... Inte på någon katt heller. Nu blir det istället något mycket mer brutalt. Så...

först kommer baksidan




Sedan framsidan



... och sist en bild från sidan



Kanske Bloggblad, Londongirl och Karin har lust att göra samma sak?

Förändringar

Det blir en hel del förändringar för oss inom den närmaste framtiden. Jag fick ett telefonsamtal i veckan och på torsdag får vi besök angående en eventuell familjehemsplacering. Det gick snabbare än jag hade trott i så fall. Jag kan säga att "barnet" är en kille och äldre än dottern. Mer om det kan jag inte säga, varken nu eller i fortsättningen. Först väntar i alla fall en utredning om oss.

Sedan är det ju lilla katten som kommer i oktober. Eller lilla och lilla... Tydligen väger hon redan över ett kilo när hon är 12 veckor och leveransklar. Dottern vill att vi kallar henne Madonna. Vi får väl se hur det blir med det.

Och till sist är det utbyggnaden, som ju tar sin tid.

Men den som väntar på något gott...

Bilder

Dottern tog bilder på vattnet i dammen igår.

Först skapade hon droppar




och fotade medan ringarna blev större



... och större




...och väntade sedan tills vattnet var helt stilla



Var får hon alla idéer ifrån?

Att härda ut...

K är en tålig typ. Han är verkligen det. Vi har bott tillsammans i snart 15 år och han har varit sjukskriven en (1) gång då han miste en del av sitt finger. Den gången blev sjukskrivningen också lång med en operation som följd. Och den gången ringde han hem när han var på väg från akuten och sa: ”Jag blir hemma ett tag nu. Har klämt ett finger”.

Senare fick jag dra ur honom att resten av fingret suttit fast i arbetshandsken när han tagit av sig den och att den biten av fingret var alldeles platt och det var så blodigt och slamsigt att hans jobbarkompis nästan tuppade av. K fick köra till akuten själv. Det var ju tur att jag inte visste DET förrän efteråt.

En annan gång kom han hem, strimmig av blod i hela ansiktet. Den gången hade han på jobbet fått en kätting i huvudet och varit på akuten för att sy åtta stygn. Även den gången hade han kört bilen själv och när jag frågade om händelsförloppet till olyckan, svarade han: ”Men du såg väl? Var inte du där?”.

Så groggy hade han tydligen varit att han trodde att jag varit med honom på jobbet. Och han hade kört till lasarettet på egen hand…

Visst har jag märkt att han haft feber när han varit förkyld någon gång men han säger inte ett knyst. Svarar bara: ”Jag är lite täppt”, om jag frågar. Och han går iväg till jobbet som vanligt.

Därför är det så himla jobbigt gånger som nu, när jag har haft migränanfall till och från sedan i onsdags. Och stannat hemma från jobbet ikväll på grund av det. Jag vill liksom inte beklaga mig, pustar och stönar tyst när det känns som om en skruvmejsel körs långt in i ögat men försöker behärska mig. Försöker vara på benen för att inte vara sämre än han.

Då är det ju skönt att ha en blogg där jag kan släppa alla hämningar och verkligen uttrycka hur jag känner det. Och det är precis vad jag tänker göra nu (just nu spränger inte huvudet sönder men jag tar tillfället i akt ändå):
Det-har- gjort-så-ont-att-ingen-absolut-ingen-på-denna-jord-kan-ha-upplevt-en-så-nära-döden-upplevelse-nåja-i-alla-fall-så-att-jag-ett-tag-trodde-att-huvudet-skulle-sprängas-i-tusen-bitar-och-ramla-av-och-sedan-det-där-illamåendet-medan-solen-sken-in-genom-fönstret-och-förvärrade-allt-så-att-jag-fick-gömma-mig-under-ett-mörkt-skynke-och-på-det-kallsvetten-och-svagheten-i-evighet-amen.

Sådär ja. Nu känns det bättre.

Om släkten

Jag hakar på Bloggblads släktredovisning.

1. Min mamma … är 76 år och född i Ingermanland i det forna Sovjetunionen. Hon är mån om andra och vill alla väl. Skrattar mycket, är alltid tillfreds. Om hennes barndom och flykt till Sverige under andra världskriget har jag skrivit en bok. Inte förrän jag skrev den fick jag en helhet i hennes barndom och ungdom och jag förundrades många gånger över att jag överhuvudtaget existerar…

2. Min mormor … dog 86 år gammal 1990. En kämpe som riskerade sitt liv många gånger under kriget för att hennes familj skulle överleva. Det förstod jag inte förrän jag skrivit boken. Själv kommer jag ihåg henne som den snällaste av snälla, den ödmjukaste av ödmjuka. Och den givmildaste av givmilda.

3. Min morfar … dog på slutet av 80-talet. Min bild av honom är en rökande, tystlåten farbror som sitter och pratar med sina två undulater dagarna i ända. Likaså här fick jag veta annat när jag skrev boken. Om ryssarnas förföljelse, hur han utsågs till ordningsman när byn ockuperades av tyskarna, hur han försökt smuggla ut sin dotter, min mamma, ur ett dödsläger. Det var långt mycket mer än en man som månade om sina undulater.

4. Min pappa … är 79 år. En genomsnäll pappa som, också han, vill alla väl. Till och med yffen längtar efter honom. :) Också om hans liv har jag skrivit ett bokmanus som jag ska fila mer på. Om alla i mammas familj till slut klarade sig undan både förföljelse, krig och flykt, så är pappas liv motsatsen.

5. Min farmor … fick se sin man, min farfar, och sin son, min farbror, hämtas av milismän strax innan andra världskrigets utbrott. Hennes andra son, min pappa, flydde den ingermanländska byn och svälten på egen hand när kriget hade fortgått och orsakat svält. Farmor ville stanna kvar in i det längsta eftersom hon antog att farfar skulle komma tillbaks. Till slut körde tyskarna bort även henne från byn. Hon väntade på sin man hela livet, även här i Sverige, och hann bli senil innan vi fick klarhet i vad som hänt farfar. Hon fick aldrig veta.

6. Min farfar … byggde upp familjens gård i Ingermanland efter en brand. Själv fick han inte bo där länge förrän milismän en natt hämtade honom. Han fängslades i grannbyn Hatsina 1937 och avrättades i samma by året därpå.

7. Jag ... är glad att jag skrev dessa böcker så att jag fick veta allt detta.

Den lilla...

Jaha, då var avtalet skrivet och här är hon, Juhznaja Noch (vi får bestämt ge henne ett annat namn än stamtavlans :))




Hennes pappa, en riktig bjässe trots att han inte är färdigväxt, charmade K.

Getingar, getingar och åter getingar

Grannen skulle klippa häcken häromdagen. Det var så allt började...

Det dröjde inte länge förrän han kom för att berätta att han blivit anfallen av en hel svärm getingar och i pannan hade han ett stort getingstick. Jordgetingar, förmodade han och gick tillbaks till häcken för att slå med krattan vid det ställe där han senast hade klippt. Uppretade getingar flög fram och tillbaks i vår trädgård och jag stängde lite försynt altandörren och log menande åt grannen. Det finns inget jag avskyr så mycket som just getingar…

På kvällen, när K kom hem från jobbet, gick han tillsammans med grannen ut till häcken för att leta getingbo. De upptäckte ett enormt sådant, ca fyra decimeter brett och lika långt, mitt i häcken. Och de kom överens om att det inte var mycket annat att göra än att låta det vara. Eftersom det satt så illa till, skulle boet inte kunna avlägsnas på något smidigt sätt.

Nästa morgon hade något fått grannen att ändra sig. Han stod med vattenslangen och spolade för fullt mot getingboet vilket resulterade i att ilskna getingar for kors och tvärs. Och många var de. Tusentals. Så många att det blev en dimma utanför. I alla fall nästan… Halvdimmigt, då, och de var ilskna till tusen. Och kom förstås in i huset.

Överallt fanns det getingar. Var jag i badrummet, fanns där fem stycken, stod jag i köket, fanns där femton stycken. När de är ilskna flyger de snabbt, liksom bara viner förbi.

Hela min dag gick åt att kasta mig åt sidan för att inte komma i vägen för någon ilsken sak med gadden i högsta hugg eller så sprang jag, helst ner i källaren dit de inte hittade.

Dottern rusade runt med flugsmällan och dödade en efter en och hade vi sparat varje dödad geting och staplat i en hög, hade den nått upp till rumsbordet (i alla fall nästan).

När de flesta smågetingar var dödade och utkastade, kom nästa sak sakta inflygande genom altandörren; en enorm bålgeting. Och eftersom den var så enorm, blev det helt enkelt för mycket för dottern. Hon tordes inte börja slå mot den med flugsmällan. Och vi kunde knappast bara låta den vara. K var på jobbet och kvar fanns bara jag som måste ta itu med den.

Smått hysterisk började jag kampen… Till en början fick jag lite hjälp på traven genom takfläkten. Bålgetingen styrde nämligen rakt mot den, for runt några varv, blev slagen fördärvad och damp ner på golvet. Där låg den en stund, helt stilla, tills den började röra sig. Ostyrigt sprang den runt på golvet några sekunder innan den tog sats och började flyga och eftersom den var så vimmelkantig, gick flygningen inget vidare. Den flög hit och dit i cirklar och dottern och jag sprang på samma sätt för att inte vara i vägen.

Den tog sig till fönstret framför datorn. Förvriden i kramper (antar jag) surrade den mot fönsterrutan när jag med flugsmällan fick in första slaget så att den damp ner i golvet.

Vi höll andan…

En liten stund var det helt tyst, sedan hörde vi det där dova surret som bara en bålgeting ger ifrån sig och snart var den uppe på fönsterrutan igen. Jag slog igen. Den damp ner på golvet för andra gången. Tyst en stund och sedan kom den haltande, surrande och krypande på golvet. Jag slog den. Och jag slog. Och jag slog. Aldrig har jag slagit på en geting så mycket… Till slut var den helt livlös. I alla fall om man stod och såg på den uppifrån…

När jag sedan tog den i ena vingen och la den på köksbordet för att betrakta den enorma besten, såg jag att den rörde på munnen. Kippade efter andan eller något… I alla fall rörde sig munnen hela tiden och jag slog. Flera gånger, hårdare och hårdare. Istället för att dö, klamrade sig bålgetingen fast på flugsmällan och de där käkarna rörde sig fortfarande! Det var som en mardröm… Jag slog, slog, slog och den ville inte dö.

Jag grabbade tag i ett cigarettpaket som låg bredvid, tog det och tryckte med all min kraft på besten. Länge stod jag och höll paketet över bålgetingen och den här gången var den faktiskt död. Platt. Bara en svart och gulrandig massa mot bordsskivan.

Under tiden hade det kommit in fler smågetingar i huset men K kom, tack och lov, hem. Han fick ta itu med dem genom att spela getingbadminton eller getingping-pong med flugsmällan. Han knockade dem liksom i luften (måste lära mig tekniken till nästa gång en granne får för sig att spola vatten på ett getingbo).

K hann bara säga: ”Så! Nu finns det ingen kvar”, när en fly förbannad liten geting dök upp från ingenstans. Den kom så snabbt att ingen hann reagera. Ungefär på samma sätt som i Kalle Anka-filmerna hade han vänt gadden nedåt, redo att sticka, och han siktade in K:s axel snett uppifrån, i en väldig fart.

Men nu är det lugnt. Det är bara tre-fyra stycken här inne varje dag. Och det är ju inget att orda om... (men usch, jag gillar dem inte)

Husbygget

Efter att ha rivit verandan på framsidan av vårt hus började K i midsomras gräva på framsidan av huset



Sedan murade han en grund



Sedan kom stommen upp




... och början till väggar




Tak och fönster...





Just nu händer det inte så mycket utvändigt. Isolering av väggar är klart, nu är det takisoleringen han håller på med.



Han har gjort precis allt på egen hand. Jobbat från morgon till kväll. Nu, när semestrarna är slut sedan några veckor tillbaka, håller han på varje ledig minut. Det är nästan så att man blir orolig över att han inte "pallar" hur länge som helst...

Nu är de fyra...

Ryktet sprider sig i grodvärlden - om att man vid elvatiden varje kväll kan ta sig ett dopp i vår damm.

Först var det en ensam groda, sedan var det två. Snart blev det ytterligare en och nu är de fyra.

Undrar hur de kommunicerar?

Hur gick det här till??

I våras hade vi inte funderat på att skaffa en till katt. Visst har tanken funnits där då och då men den har bara flugit förbi. Sedan fick grannens katt ungar. Och vi hälsade på. Och hälsade på igen. Och fotade och fotade... (som synes i den här bloggen). Som det också går att läsa i bloggen, blev jag väldigt sugen att ta hand om en av dem men vi skulle ju inte ha någon kattunge. Så blev de tingade, allihop, och det kändes plötsligt på något sätt som om vi verkligen måste ha en kattunge. Är jag knäpp, eller??

Dottern och jag började surfa runt och titta på norska skogkatter. Och Londongirls katter var absolut finast av dem alla. Vi bestämde oss för att försöka övertala K till vintern då hennes katt skulle få en kull.

Plötsligt hittade vi en kattras som är relativt ny i Sverige. En lodjursliknande, kraftig katt med tassar stora som dasslock, som gillar att bada och simma, som gillar att pulsa i snö och som dessutom är lättlärd (!) och följer en som en hund. Eventuellt är den också allergivänlig men det är inte vetenskapligt bevisat. Inte för att vi är allergiska men ändå...

Jag ringde en uppfödare som har hämtat sina katter direkt från Ryssland för att höra lite om rasen - Sibirisk katt - och jag hörde hur det pep bakom henne. Hon hade en kull som nu var två veckor och som är leveransklar den 10 oktober.

Nästa torsdag ska vi dit och titta på dem och troligtvis skriva avtal.

Och K? Han är redan övertalad.

Jag förstår inte hur det här gick till??

Uppdaterad;



Jag lånade en bild från www.alltomkatter.se

Grodan II

Ikväll var grodan tillbaks för kvällsdoppet, som vanligt



men det var inte riktigt som vanligt ändå. Han var nämligen inte ensam. En mindre, blyg groda, gjorde honom sällskap.



Även den grodan tog sig ett bad, men bara en kort stund, innan de hoppade vidare.

Vilka lustiga djur! :)

~~

Ikväll fick vi också veta att alla grannens kattungar nu är tingade. Trots att det var bestämt att vi inte skulle ha någon, kände jag... sorg?



Dottern och jag har surfat runt och tittat på norska skogkattsidor och kommit överens om att Londongirls katter är absolut finast av alla vi såg. Kanske vi ska starta operation övertalning av K, så här i god tid innan vintern då hennes katt får en kull...

Hästar idag, igen

Idag hälsade vi på en gammal skolkompis till mig som har två härliga nordsvenska travare.
Den nya kameran följde med.

Så här roligt var det att vi kom




Mulen blir så lång, så lång när man blir ordentligt kliad




Dottern har just nu dille på att ta bilder på hästögon (synd att flugan sitter där)




Och så här ser de ut, de kärvänliga hästarna som inte tänkte släppa ut oss ur hagen utan helst ville att vi skulle stanna och fortsätta klia.




Sist lägger jag ut en bild som dottern tog genom bilfönstret på väg dit.

Grodan

Det här är grodan som kommer till oss varje kväll.




Han kommer alltid hoppande samma väg, hoppar i dammen och tar sig en simtur. (Jag vet, dammen måste göras ren. :))

Vår slöjstjärt, som bor i dammen sommartid, gillar inte grodbesök. Hon nafsar honom i grodfötterna och han simmar undan henne. Kanske är det spännande, en lek?



Om katten kunde, skulle hon utan tvekan ta honom. För både hennes skull (grodor är giftiga) och för grodans skull, sitter hon så till att hon inte kommer åt honom.



Grodan sitter kvar på kanten till dammen en stund och hoppar sedan vidare.

Samma procedur varje kväll.

Ny kamera

Dottern har fått en ny kamera av oss. Den är så bra att till och med bilderna jag tar, blir bra. Det säger inte lite. Titta bara...





Jag har aldrig fått till så skarpa bilder förr. Och nu vill förstås jag ha en likadan...

Hos Malin

Idag gjorde dottern och jag en snabbvisit hos hennes kusin Malin för att titta på nytillskottet i familjen - Mira - en liten jack russelvalp.

Här hittade Mira något i mina byxor att bita på.



... och här fanns det ett koppel att sätta de sylvassa tänderna i.



Är man snabb så lyckas man få in en puss mot kameralinsen




De äldre tikarna Signe och Diddi ignorerade valpen fullständigt, låtsades att hon inte existerade.



Kusinen Malin är hovslagare och bor på en gård där hon har ett eget stall med både egna och inhyrda hästar.




Det här fina ögat tillhör Lasse, en liten shettis som var den första häst som dottern satt på,
långt innan hon själv kunde gå




Så här ser Lasse ut. Han har använts till en hel del ponnyridningar runt om i trakten och börjar bli till åren.



Som det står på grimman, är Lasse alltid vääääldigt hungrig. :)



Stallet har förresten en egen hemsida