När man jobbar i butik och träffar mängder av människor varje dag, på lika sätt, i liknande situationer, blir det lätt att samma fraser upprepas. Här är de vanligaste fraserna på mitt jobb(som man hör om och om igen och förutom "tack" och "hej"):
1. "Tog det?" (Om bonuskortet har blivit registrerat efter att kunden dragit det).
2. "Jag tror att jag har lite småmynt här..."
3. "En kasse också" eller "Jag glömde att jag skulle ha en kasse också"
4. "Det är inte lördag idag." (föräldrar med barn som tjatar efter godis)
5. "En trisslott"
6. "Det här kortet fungerar på alla andra ställen förutom här"
Nummer ett är helt klart det man hör flest gånger.
Förresten, jag gör en utmaning av det här. Det vore kul att veta de vanligaste fraserna på Gunnels, Bloggblads, Lindalottas, Londongirls, Elisabets och Mossfolks jobb.
onsdag, mars 14, 2007
tisdag, mars 13, 2007
Farligt på stan
Det är inte bara farligt att gå på stan för människor. Också djurens värld blir allt hårdare.
onsdag, mars 07, 2007
Ovanlig förmåga
Med anledning av utmaningen här nedan kom jag ihåg en förmåga jag hade när jag var i tvåårsåldern. Jag klarade inte av att dricka något ur glas utan tuggade sönder glaset och fortsatte sedan med tuggandet av glasbitarna i munnen - utan att få så mycket som ett endaste litet sår. Det hände flera gånger och jag har ingen aning om jag sedan svalde glasbitarna. Jag vet i alla fall att jag inte hamnade på akuten en endaste gång (om min dotter skulle ha gjort samma sak, skulle jag åkt dit i ilfart med henne).
Synd att mina föräldrar inte tog vara på min förmåga. Jag kunde ha gjort karriär som den glastuggande damen eller något. Det hade varit nåt. :)
Synd att mina föräldrar inte tog vara på min förmåga. Jag kunde ha gjort karriär som den glastuggande damen eller något. Det hade varit nåt. :)
Utmaning från Gunnel
Jag har blivit utmanad av Gunnel och svarar här, på min gamla blogg:
Regler:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.
Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.
Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.
Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
~
1. Jag måste sova med kudden dubbelvikt.
2. Jag kör inte bil på motorvägar.
3. Jag använder en osynlig broms när jag sitter på passagersätet (Endast när K kör bilen och en gång tillverkade han faktiskt en broms till mig. Den var av kartong och det stod "BROMS" med stora bokstäver på den).
4. Jag måste ha telefonen vidarekopplad till mobilen när jag går ut med yffen, då ringer den inte. Annars ringer den precis den tiden jag är ute, sedan är den helt tyst. Likadant gäller när jag duschar. Om jag inte tar med den bärbara in i badrummet, ringer alltid någon och jag hinner precis springa ut och lyfta luren då någon lägger på. Någon med "skyddat nummer" har ringt. Tar jag med den bärbara in i duschen, ringer ingen. Det slår konstigt nog aldrig fel.
5. Jag lekte med knappar som liten och kommer fortfarande ihåg vad varje knapp i den burken hette och hur den "personen" såg ut i min fantasi.
6. Jag får ont i naglarna om jag inte använder nagellack.
~
Jag skickar den här utmaningen vidare till:
Bloggblad
Humlan
Monica (Mitt Aktuellt)
Min plats bland orden-Iréne
Morgondimma
Eva
Regler:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.
Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.
Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.
Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
~
1. Jag måste sova med kudden dubbelvikt.
2. Jag kör inte bil på motorvägar.
3. Jag använder en osynlig broms när jag sitter på passagersätet (Endast när K kör bilen och en gång tillverkade han faktiskt en broms till mig. Den var av kartong och det stod "BROMS" med stora bokstäver på den).
4. Jag måste ha telefonen vidarekopplad till mobilen när jag går ut med yffen, då ringer den inte. Annars ringer den precis den tiden jag är ute, sedan är den helt tyst. Likadant gäller när jag duschar. Om jag inte tar med den bärbara in i badrummet, ringer alltid någon och jag hinner precis springa ut och lyfta luren då någon lägger på. Någon med "skyddat nummer" har ringt. Tar jag med den bärbara in i duschen, ringer ingen. Det slår konstigt nog aldrig fel.
5. Jag lekte med knappar som liten och kommer fortfarande ihåg vad varje knapp i den burken hette och hur den "personen" såg ut i min fantasi.
6. Jag får ont i naglarna om jag inte använder nagellack.
~
Jag skickar den här utmaningen vidare till:
Bloggblad
Humlan
Monica (Mitt Aktuellt)
Min plats bland orden-Iréne
Morgondimma
Eva
lördag, november 18, 2006
Somliga ska inte ha lösa hundar
För bara tio minuter sen trodde jag att det var slut med yffen. Jag skakar fortfarande...
Det bor en schäfer några gator härifrån. En schäfer som alltid visar ilska med rest ragg, högt skall och morr när han ser yffen. Men han har aldrig kommit i närheten tidigare.
Nyss, när jag var ute med yffen, gjorde han det. Han kom farande över vägen, lös, med svansen i attackställning och raggen upp. Det var alltså inte lek han var ute efter. Han skulle ta yffen.
Ägaren skrek, schäfern nonchalerade det.
Jag skrek för allt jag var värd, slog mot schäfern, ställde mig för yffen så gott jag kunde (jag hann aldrig bära upp honom eftersom jag hade fullt sjå att hålla schäfern borta). Jag skrek och skrek. Fäktade och fäktade. Ägaren skrek och skrek.
Jag var helt övertygad om att det var kört. Ett hugg över yffens rygg, det behövdes inte mer.
Jag vet inte hur länge vi höll på innan schäfern plötsligt beslöt sig för att lyssna till sin ägare och sprang tillbaks.
Jag vände hemåt men jag trodde inte benen skulle bära mig.
Nu väntar jag att schäferns ägare snart ska ringa på för att be om ursäkt. Men bäst är att jag inte pratar med honom ikväll, jag är alldeles för förbannad.
Somliga ska bara inte ha sina hundar lösa när de inte har pli på dem.
Det bor en schäfer några gator härifrån. En schäfer som alltid visar ilska med rest ragg, högt skall och morr när han ser yffen. Men han har aldrig kommit i närheten tidigare.
Nyss, när jag var ute med yffen, gjorde han det. Han kom farande över vägen, lös, med svansen i attackställning och raggen upp. Det var alltså inte lek han var ute efter. Han skulle ta yffen.
Ägaren skrek, schäfern nonchalerade det.
Jag skrek för allt jag var värd, slog mot schäfern, ställde mig för yffen så gott jag kunde (jag hann aldrig bära upp honom eftersom jag hade fullt sjå att hålla schäfern borta). Jag skrek och skrek. Fäktade och fäktade. Ägaren skrek och skrek.
Jag var helt övertygad om att det var kört. Ett hugg över yffens rygg, det behövdes inte mer.
Jag vet inte hur länge vi höll på innan schäfern plötsligt beslöt sig för att lyssna till sin ägare och sprang tillbaks.
Jag vände hemåt men jag trodde inte benen skulle bära mig.
Nu väntar jag att schäferns ägare snart ska ringa på för att be om ursäkt. Men bäst är att jag inte pratar med honom ikväll, jag är alldeles för förbannad.
Somliga ska bara inte ha sina hundar lösa när de inte har pli på dem.
Lördag och allt känns bättre
Idag var jag bara tvungen att höra folks omdömen av utseendet på boken. Och nu känns det bättre. Mycket bättre.
"Det där var väl inget. Det syns ju knappt och det är ju bara på ett eller två ställen".
Alla sa samma sak. Kanske är det jag som är känslig.
Dottern och jag fortsatte mot hennes kusins stall.
I leran klev vi runt medan dottern tog bilder av hästarna.
Och runt stallet sattes en ljusslinga upp. En blinkande ljusslinga. Fler ska det bli.
Tur att inte yffen var med. Han hatar blöta tassar och blöt och lerig skulle han ha blivit om han busade med de här vildingarna.
"Det där var väl inget. Det syns ju knappt och det är ju bara på ett eller två ställen".
Alla sa samma sak. Kanske är det jag som är känslig.
Dottern och jag fortsatte mot hennes kusins stall.
I leran klev vi runt medan dottern tog bilder av hästarna.
Och runt stallet sattes en ljusslinga upp. En blinkande ljusslinga. Fler ska det bli.
Tur att inte yffen var med. Han hatar blöta tassar och blöt och lerig skulle han ha blivit om han busade med de här vildingarna.
Utmaning
Fick en utmaning från Gunnel. Att skriva en text där varje ord börjar på samma bokstav.
Valet av bokstav är fritt.
Kunde inte åstadkomma mer än det här:
Mossiga moster matade mormor med makrillsmos
Missen masade mot maten, metade mjukt mot moset
Men missbedömde... mot mixern.
Mixad misses mjuka mage moppade mosad makrill.
Det här är en baggis för Bloggblad, kan jag tro. Fler som jag utmanar är Londongirl och Karin.
Valet av bokstav är fritt.
Kunde inte åstadkomma mer än det här:
Mossiga moster matade mormor med makrillsmos
Missen masade mot maten, metade mjukt mot moset
Men missbedömde... mot mixern.
Mixad misses mjuka mage moppade mosad makrill.
Det här är en baggis för Bloggblad, kan jag tro. Fler som jag utmanar är Londongirl och Karin.
fredag, november 17, 2006
Det började bra...
...men blev ingen bra dag ändå.
Jag hämtade böckerna och allt var frid och fröjd tills jag började titta i dem. För det första fick jag fel mått på pärmen. Jag fick veta det när böckerna redan börjat bindas in och bokbinderiet har gjort det bästa av det ändå. Men baksidestexten ligger inte riktigt centrerad.
I böckerna är det svarta skuggor och ränder lite här och var. I vissa mer, i andra mindre. Jag ringde tryckeriet och fick rabatt men ändå. Det är inte kul.
I två av böckerna var sidorna felvända, alltså upp och ner.
Några böcker var felskurna och sneda.
De sistnämnda med felvända sidor och de sneda exemplaren, är ju bara att kasta. Plötsligt kändes de mörka skuggorna som en bagatell.
Suck.
~~
Grått och regnigt hela dagen och i utbyggnaden märkte vi plötsligt att det regnade in. Helt ofattbart så noga som K just varit med det.
Ikväll satte jag mig ner för att titta på Idol. Marcus hade just berättat vilken låt han skulle sjunga och äntrade scenen. Då "poff" bara. Tv4 slutade fungera. Alla andra kanaler fungerade utom just den. Varför skulle den fungera den här dagen när allt annat gått fel? Egentligen?
Fick veta att grannar hade samma problem. Felet låg hos Viasat och 40 minuter tog det innan det fungerade igen.
Nu ska jag se hur omröstningen blir. Sedan går jag och lägger mig. Undrar om sängen håller... eller om taket rasar in... eller om jag snubblar ner för trapporna...
Idag kan allt hända.
Jag hämtade böckerna och allt var frid och fröjd tills jag började titta i dem. För det första fick jag fel mått på pärmen. Jag fick veta det när böckerna redan börjat bindas in och bokbinderiet har gjort det bästa av det ändå. Men baksidestexten ligger inte riktigt centrerad.
I böckerna är det svarta skuggor och ränder lite här och var. I vissa mer, i andra mindre. Jag ringde tryckeriet och fick rabatt men ändå. Det är inte kul.
I två av böckerna var sidorna felvända, alltså upp och ner.
Några böcker var felskurna och sneda.
De sistnämnda med felvända sidor och de sneda exemplaren, är ju bara att kasta. Plötsligt kändes de mörka skuggorna som en bagatell.
Suck.
~~
Grått och regnigt hela dagen och i utbyggnaden märkte vi plötsligt att det regnade in. Helt ofattbart så noga som K just varit med det.
Ikväll satte jag mig ner för att titta på Idol. Marcus hade just berättat vilken låt han skulle sjunga och äntrade scenen. Då "poff" bara. Tv4 slutade fungera. Alla andra kanaler fungerade utom just den. Varför skulle den fungera den här dagen när allt annat gått fel? Egentligen?
Fick veta att grannar hade samma problem. Felet låg hos Viasat och 40 minuter tog det innan det fungerade igen.
Nu ska jag se hur omröstningen blir. Sedan går jag och lägger mig. Undrar om sängen håller... eller om taket rasar in... eller om jag snubblar ner för trapporna...
Idag kan allt hända.
Nu är boken här
Hämtade boken från tryckeriet i morse och den närmaste tiden får jag alltså åka runt och leverera böcker. Det är ett kul jobb, tycker jag. :)
Ni som ville ha den, Maila här så skickar jag den.
~~
Igår var jag på mitt nya jobb hela dagen. Det är så annorlunda och så trevlig och hjärtlig stämning att jag aldrig behöver fundera om jag tagit rätt beslut. Jag har jobbat klart på mitt gamla jobb och får en helt ledig helg.
Ha en bra fredag, allihop!
Ni som ville ha den, Maila här så skickar jag den.
~~
Igår var jag på mitt nya jobb hela dagen. Det är så annorlunda och så trevlig och hjärtlig stämning att jag aldrig behöver fundera om jag tagit rätt beslut. Jag har jobbat klart på mitt gamla jobb och får en helt ledig helg.
Ha en bra fredag, allihop!
onsdag, november 15, 2006
Uppdaterad
Min blogg är tydligen uppdaterad till den nya versionen nu. Jag har försökt några gånger tidigare men det har inte gått. Nu hände det automatiskt. Här ser allt ut som vanligt men på fredag, när jag är ledig, ska jag ta en ordentlig titt på de nyheter som finns.
~~
Har jobbat ikväll, förmodligen för sista gången på det gamla stället. Har aldrig varit med om något så konstigt, antingen slutar man väl eller så jobbar man kvar... Imorgon bitti får jag förhoppningsvis besked om jag ska jobba söndag också.
Ser i alla fall fram emot att gå till mitt nya jobb imorgon.
~~
Har jobbat ikväll, förmodligen för sista gången på det gamla stället. Har aldrig varit med om något så konstigt, antingen slutar man väl eller så jobbar man kvar... Imorgon bitti får jag förhoppningsvis besked om jag ska jobba söndag också.
Ser i alla fall fram emot att gå till mitt nya jobb imorgon.
Novell
Väldigt vad jag var aktiv idag. Och jag har hållit mig vid datorn hela dagen igår och den här förmiddagen. Skrivarsidan flyttar och jag har flyttat mina noveller, sedan kom jag underfund med att jag faktiskt kunde lägga ut filmer här (det fungerade inte förut) och jag fortsatte med det och började titta på andra filmer... Tiden bara rinner iväg. Snart ska jag iväg till jobbet och jag jobbar på nya stället imorgon så nu håller jag mig lugn från bloggandet ett tag.
Här är en av novellerna som jag flyttade från den ena Skrivarsidan till den andra.
~~
Den här gången var det oåterkalleligt. Hon skulle gå in genom glasdörrarna utan att vända om. Utan att tveka.En trött kropp bredvid henne. Linkande håglöst, kanske medveten om att det var de sista stegen någonsin. De få återstående stegen in på en klinik där ett nålstick skulle starta resan till något annat, långt bort från den rödrutiga dynan på golvet där hemma och tuggbenet som låg sargat bredvid. Från vattenskål och promenadslinga.
Huvudet var lågt. Kroppen vred sig fram och tillbaks för varje steg. Alldeles nära henne höll han sig. Som alltid.
Hon ledde honom in i väntrummet, slog sig ner i en stol och mötte hans blick bakom den grånande pälsen. Kanske väntade han på att hon skulle resa sig och gå igen, som de andra gångerna då hon av ren egoism hade vänt om och låtit honom fortsätta sitt lidande. Hon gav honom en klapp och kände att pälsen hade blivit strävare. Som allt annat som levt ut sitt liv, hade den tappat all sin glans. Men där, i de bruna ögonen, fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka den där blicken som sedan dess speglat allt som representerade liv.
Sedan den dagen då huset hade blivit tomt efter utflugna barn och maken äntligen hade gett efter för hennes längtan att skaffa hund, hade kaos infunnit sig och inget hade blivit sig likt. Mattor, soffa, lister och tapeter hade fortfarande ärr efter vassa valptänder och om nätterna hade de blivit tre i dubbelsängen.Hon snyftade till utan att gråta. Bara en torr snyftning som kom av tanken på hur fort det hade gått. Hur hjälplöst hon hade betraktat sin livskamrat tyna bort till en förlamad kropp som inte kunnat meddela sig. ”Stroke”, hade hon förklarat för Zappo den gången hon torkat överflödigt saliv från makens haka.”Husse har fått en stroke”.
Det hade hänt något oförklarligt vid det tillfället. Som om Zappo svarat på en kallning hade han hoppat upp i sängen, låtit sin blöta tunga fara över den orörliga kroppen och hon hade sett att maken på något märkligt sätt föreföll lycklig. Det hade funnits något där i det stela ansiktet. En kort stund. Sedan ett stötande ljud och Zappos gnäll. Hon hade inte förstått direkt. Det hade dröjt några minuter efter att hunden sprungit runt henne, buffat med nosen mot hennes hand som om han ville berätta. Snart hade det gått upp för henne.
De hade sörjt båda två, på varsitt sätt, men alltid tillsammans så som de alltid levt. Hon och Zappo. Zappo och hon. I vått och torrt.
En grön- och vitklädd person stod framför henne, en tröstande hand på hennes axel.
”Zappo?”
Det var dags nu. Den definitiva stunden närmade sig. Hon hade svårt att lämna platsen. Som om allt inom henne spjärnade emot fick hon ta händerna till hjälp för att resa sig. Och hon kände att hon darrade. Zappo darrade likaså. Hans ögon vilade på henne. Frågande. Hon ville sprängas sönder av de känslor som tryckte på i hennes bröst.
”Allt kommer att gå bra”.
Först då märkte hon att hon blev stöttad för att stå upprätt. En torr snyftning igen och ett djupt andetag. Zappo hade inte vikt av med sin blick. Hon kunde inte möta den. Som i försvar började hon istället tänka på telefonsamtalet med sin dotter medan hon gick längs korridoren. Försökte tänka sig in i sin dotters tankegång för att härda sig.
”Zappo är gammal nu. Och han har ont. Det bästa för honom är att få somna in.”
I nästa stund en känslokallare ton:
”Och tänk vad städat och fint du kommer att få hemma. Inga halvätna grisöron liggande över hela golvet och inget hundhår som flyger omkring.”
Hon hade inte svarat. Istället hade hon knutit sin lediga hand och tuggat på knogarna för att inte brista ut i gråt. Därefter hade hon med ansträngt lugn lovat att komma till BB för att se sitt nyfödda barnbarn. Sitt sjunde barnbarn.
Hon höll sin hand på Zappos tass när han slutit ögonen. Han hade fått sin injektion och var på väg. Inget mer lidande. Aldrig någonsin mer skulle hans luftrör väsa av luft som ville förbi den växande tumören. Lugnt och stilla skulle han få somna in och hon skulle inte släppa hans tass förrän hon var säker på att allt var över.
”Husse kallar”, viskade hon.
Sorgen ville spränga sönder henne och hon lät den komma mot den livlösa pälsen. Liggande med huvudet mot Zappos kropp, med örat tätt intill, kunde hon höra hur hans andetag sakta avtog. Hon grät och mindes. Log mellan tårarna åt minnen av de upptåg som hade varit typiska Zappo och tänkte att han för all evighet skulle finnas kvar i huset. Tassande runt med klorna mot plastgolven, liggande överallt där högar av hundhår skvallrade om de bekvämaste platserna. Inget skulle kunna städa ut honom.
”Så”, sa hon när hon stod vid dörren med ryggen mot hundkroppen.
Hon skulle inte vända sig om en gång till för att se på honom. Allt var oåterkalleligt och hon hade tagit farväl på det sätt hon hade önskat. Varit med honom in i det sista och låtit minnena flöda förbi medan han befriades från smärtan.
”Jag tar hem det här”, sa hon och höjde handen i vilken hon höll kopplet.
Läderkopplet med halsband skulle få hänga på sin plats i hallen. Matskålarna skulle få stå kvar tills hon var redo för att plocka undan dem. Likaså dynan där han hade tillbringat mycket av sin sista tid.Personen framför henne hade lagt sin hand på hennes axel igen.
”Klarar du dig? Finns det någon där hemma som väntar på dig?”
Hon snörvlade till.
”Jag ska till mitt barnbarn. Jag blev mormor igår.”
”Å, så kul!”
”Inget revolutionerande. Det är sjunde gången.”
”Men då har du fullt upp. Det är bra att du inte hinner tänka så mycket.”
”Åjo”, tänkte hon medan hon lämnade kliniken. Visst skulle hon tänka mycket. Medan barnbarnen var välkomna att återupprätta det kaos som Zappo fört med sig till hennes hus, skulle hennes tankar finnas hos honom. Och han skulle finnas där någonstans, mellan springande och högljudda barn, bärande på sina tuggben för att gömma dem på de mest otänkbara platser. Han fanns där hemma. Överallt. I köket, liggande i hallen, vid tv:n, i sängen. Linkande runt utanför tvättstugan, utsträckt i soffan. Visst fanns han där. Och nu satt han innanför dörren. Just bredvid skostället och vädrade då och då i dörrspringan. Förväntansfull satt han där, fri från all smärta, väntande på henne.
Här är en av novellerna som jag flyttade från den ena Skrivarsidan till den andra.
~~
Den här gången var det oåterkalleligt. Hon skulle gå in genom glasdörrarna utan att vända om. Utan att tveka.En trött kropp bredvid henne. Linkande håglöst, kanske medveten om att det var de sista stegen någonsin. De få återstående stegen in på en klinik där ett nålstick skulle starta resan till något annat, långt bort från den rödrutiga dynan på golvet där hemma och tuggbenet som låg sargat bredvid. Från vattenskål och promenadslinga.
Huvudet var lågt. Kroppen vred sig fram och tillbaks för varje steg. Alldeles nära henne höll han sig. Som alltid.
Hon ledde honom in i väntrummet, slog sig ner i en stol och mötte hans blick bakom den grånande pälsen. Kanske väntade han på att hon skulle resa sig och gå igen, som de andra gångerna då hon av ren egoism hade vänt om och låtit honom fortsätta sitt lidande. Hon gav honom en klapp och kände att pälsen hade blivit strävare. Som allt annat som levt ut sitt liv, hade den tappat all sin glans. Men där, i de bruna ögonen, fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka den där blicken som sedan dess speglat allt som representerade liv.
Sedan den dagen då huset hade blivit tomt efter utflugna barn och maken äntligen hade gett efter för hennes längtan att skaffa hund, hade kaos infunnit sig och inget hade blivit sig likt. Mattor, soffa, lister och tapeter hade fortfarande ärr efter vassa valptänder och om nätterna hade de blivit tre i dubbelsängen.Hon snyftade till utan att gråta. Bara en torr snyftning som kom av tanken på hur fort det hade gått. Hur hjälplöst hon hade betraktat sin livskamrat tyna bort till en förlamad kropp som inte kunnat meddela sig. ”Stroke”, hade hon förklarat för Zappo den gången hon torkat överflödigt saliv från makens haka.”Husse har fått en stroke”.
Det hade hänt något oförklarligt vid det tillfället. Som om Zappo svarat på en kallning hade han hoppat upp i sängen, låtit sin blöta tunga fara över den orörliga kroppen och hon hade sett att maken på något märkligt sätt föreföll lycklig. Det hade funnits något där i det stela ansiktet. En kort stund. Sedan ett stötande ljud och Zappos gnäll. Hon hade inte förstått direkt. Det hade dröjt några minuter efter att hunden sprungit runt henne, buffat med nosen mot hennes hand som om han ville berätta. Snart hade det gått upp för henne.
De hade sörjt båda två, på varsitt sätt, men alltid tillsammans så som de alltid levt. Hon och Zappo. Zappo och hon. I vått och torrt.
En grön- och vitklädd person stod framför henne, en tröstande hand på hennes axel.
”Zappo?”
Det var dags nu. Den definitiva stunden närmade sig. Hon hade svårt att lämna platsen. Som om allt inom henne spjärnade emot fick hon ta händerna till hjälp för att resa sig. Och hon kände att hon darrade. Zappo darrade likaså. Hans ögon vilade på henne. Frågande. Hon ville sprängas sönder av de känslor som tryckte på i hennes bröst.
”Allt kommer att gå bra”.
Först då märkte hon att hon blev stöttad för att stå upprätt. En torr snyftning igen och ett djupt andetag. Zappo hade inte vikt av med sin blick. Hon kunde inte möta den. Som i försvar började hon istället tänka på telefonsamtalet med sin dotter medan hon gick längs korridoren. Försökte tänka sig in i sin dotters tankegång för att härda sig.
”Zappo är gammal nu. Och han har ont. Det bästa för honom är att få somna in.”
I nästa stund en känslokallare ton:
”Och tänk vad städat och fint du kommer att få hemma. Inga halvätna grisöron liggande över hela golvet och inget hundhår som flyger omkring.”
Hon hade inte svarat. Istället hade hon knutit sin lediga hand och tuggat på knogarna för att inte brista ut i gråt. Därefter hade hon med ansträngt lugn lovat att komma till BB för att se sitt nyfödda barnbarn. Sitt sjunde barnbarn.
Hon höll sin hand på Zappos tass när han slutit ögonen. Han hade fått sin injektion och var på väg. Inget mer lidande. Aldrig någonsin mer skulle hans luftrör väsa av luft som ville förbi den växande tumören. Lugnt och stilla skulle han få somna in och hon skulle inte släppa hans tass förrän hon var säker på att allt var över.
”Husse kallar”, viskade hon.
Sorgen ville spränga sönder henne och hon lät den komma mot den livlösa pälsen. Liggande med huvudet mot Zappos kropp, med örat tätt intill, kunde hon höra hur hans andetag sakta avtog. Hon grät och mindes. Log mellan tårarna åt minnen av de upptåg som hade varit typiska Zappo och tänkte att han för all evighet skulle finnas kvar i huset. Tassande runt med klorna mot plastgolven, liggande överallt där högar av hundhår skvallrade om de bekvämaste platserna. Inget skulle kunna städa ut honom.
”Så”, sa hon när hon stod vid dörren med ryggen mot hundkroppen.
Hon skulle inte vända sig om en gång till för att se på honom. Allt var oåterkalleligt och hon hade tagit farväl på det sätt hon hade önskat. Varit med honom in i det sista och låtit minnena flöda förbi medan han befriades från smärtan.
”Jag tar hem det här”, sa hon och höjde handen i vilken hon höll kopplet.
Läderkopplet med halsband skulle få hänga på sin plats i hallen. Matskålarna skulle få stå kvar tills hon var redo för att plocka undan dem. Likaså dynan där han hade tillbringat mycket av sin sista tid.Personen framför henne hade lagt sin hand på hennes axel igen.
”Klarar du dig? Finns det någon där hemma som väntar på dig?”
Hon snörvlade till.
”Jag ska till mitt barnbarn. Jag blev mormor igår.”
”Å, så kul!”
”Inget revolutionerande. Det är sjunde gången.”
”Men då har du fullt upp. Det är bra att du inte hinner tänka så mycket.”
”Åjo”, tänkte hon medan hon lämnade kliniken. Visst skulle hon tänka mycket. Medan barnbarnen var välkomna att återupprätta det kaos som Zappo fört med sig till hennes hus, skulle hennes tankar finnas hos honom. Och han skulle finnas där någonstans, mellan springande och högljudda barn, bärande på sina tuggben för att gömma dem på de mest otänkbara platser. Han fanns där hemma. Överallt. I köket, liggande i hallen, vid tv:n, i sängen. Linkande runt utanför tvättstugan, utsträckt i soffan. Visst fanns han där. Och nu satt han innanför dörren. Just bredvid skostället och vädrade då och då i dörrspringan. Förväntansfull satt han där, fri från all smärta, väntande på henne.
Film på yffen
För rättvisans skull kommer här även en film på yffen.
(Ljudet hänger inte med bilden. Det ser ut som om han gör vad jag säger innan jag säger det men så är det ju inte. :))
Uppdaterat: Det bästa är att ha ljudet avstängt!! Usch, så jag låter och jag märker inte själv att
jag pratar barnspråk med djuren. :)
(Ljudet hänger inte med bilden. Det ser ut som om han gör vad jag säger innan jag säger det men så är det ju inte. :))
Uppdaterat: Det bästa är att ha ljudet avstängt!! Usch, så jag låter och jag märker inte själv att
jag pratar barnspråk med djuren. :)
tisdag, november 14, 2006
Det går undan
Lillmissen växer så det knakar
Hoppsan. Det var nog inte rätt bild där... Här är i alla fall vårt eget lodjur
Bilden på lodjuret lånat härifrån.
Hoppsan. Det var nog inte rätt bild där... Här är i alla fall vårt eget lodjur
Bilden på lodjuret lånat härifrån.
måndag, november 13, 2006
Elräkningar
Jag har tyckt att våra elräkningar blivit höga den sista tiden. Idag fick jag ett roligt brev från vår elleverantör där det stod att vi har betalt in för mycket och att vi skulle ta kontakt om vi ville ha detta justerat. Så klart vill vi det!
Så jag ringde...
Tiden i telefonkön gick åt att tänka över vad jag skulle göra med pengarna. Vi har betalt så mycket att jag förstod att det här gällde tusenlappar. Skulle jag lägga dessa tusenlappar på julklappar eller något lite extra till utbyggnaden. Eller kanske vi skulle överraska dottern med den där mobilen hon vill ha. Eller kläder, gardiner eller en ny dator...
Det var snart min tur och med andan i halsen berättade jag om brevet vi fått. Tjejen i andra änden slog upp oss i datorn och sa "mmmm". Sedan sa hon "mmmm" igen och till slut tyckte hon att vi skulle ringa in nuvarande mätarställning för att hon skulle kunna justera det här felet. Vi låg på gränsen vid 7000kW-gränsen, som hon sa. Såna gränser säger mig absolut ingenting. Allt jag ville veta var summan. Hur mycket skulle de betala tillbaks?
"Nja...", sa hon. "Det blir inte mycket att betala tillbaks. Ni betalar ca 2 kronor för mycket per år".
Poff. Så var den korta lyckan borta.
Två kronor...
Jag lovade att återkomma med mätarställningen. Det känns inte som om det är så bråttom längre.
Så jag ringde...
Tiden i telefonkön gick åt att tänka över vad jag skulle göra med pengarna. Vi har betalt så mycket att jag förstod att det här gällde tusenlappar. Skulle jag lägga dessa tusenlappar på julklappar eller något lite extra till utbyggnaden. Eller kanske vi skulle överraska dottern med den där mobilen hon vill ha. Eller kläder, gardiner eller en ny dator...
Det var snart min tur och med andan i halsen berättade jag om brevet vi fått. Tjejen i andra änden slog upp oss i datorn och sa "mmmm". Sedan sa hon "mmmm" igen och till slut tyckte hon att vi skulle ringa in nuvarande mätarställning för att hon skulle kunna justera det här felet. Vi låg på gränsen vid 7000kW-gränsen, som hon sa. Såna gränser säger mig absolut ingenting. Allt jag ville veta var summan. Hur mycket skulle de betala tillbaks?
"Nja...", sa hon. "Det blir inte mycket att betala tillbaks. Ni betalar ca 2 kronor för mycket per år".
Poff. Så var den korta lyckan borta.
Två kronor...
Jag lovade att återkomma med mätarställningen. Det känns inte som om det är så bråttom längre.
söndag, november 12, 2006
Geten
Jag tittade runt på Hemnet nyss. Inte för att vi ska flytta utan bara för skojs skull. Ett roligt minne dök plötsligt upp när jag såg att en gammal bekants hus var till salu. Han har säkert inte bott i det huset på ett tiotal eller tjugotal år men där, i trädgården, har det en gång stått en get och tuggat i sig allt som den kom åt. En get, som var en tjugofemårspresent och som kördes av min dåvarande sambo till födelsedagsfesten i en Volvo Amazon.
Eftersom geten inte kunde stå i baksätet, fick den vara i framsätet och den satt där på passagerarsidan, lugnt och stilla, som en människa gör. Tittade ut och tittade intresserat framåt. När min dåvarande sambo hade stannat bilen vid ett rödljus hade han förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Folk i bilarna runtomkring satt fullkomligt och gapade när de såg vad som satt i framsätet bredvid honom.
Att tjugofemåringen fick en get i present, berodde på hans smeknamn, men geten blev inte långvarig. Han åt upp allt han kom åt och blev snabbt såld igen.
Tänk, att minnen bara poppar upp så där…
Eftersom geten inte kunde stå i baksätet, fick den vara i framsätet och den satt där på passagerarsidan, lugnt och stilla, som en människa gör. Tittade ut och tittade intresserat framåt. När min dåvarande sambo hade stannat bilen vid ett rödljus hade han förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Folk i bilarna runtomkring satt fullkomligt och gapade när de såg vad som satt i framsätet bredvid honom.
Att tjugofemåringen fick en get i present, berodde på hans smeknamn, men geten blev inte långvarig. Han åt upp allt han kom åt och blev snabbt såld igen.
Tänk, att minnen bara poppar upp så där…
Bland jultidningar, kartonger och tårtor
Idag hämtades paketet med dotterns beställda jultidningar. Det var förutsägbart vad lillkatten skulle göra när kartongen var tom.
Medan katten sysselsatte sig med kartongen, packade vi upp dassbok, kalendrar, dvd-filmer och almanackor (kunde konstatera att dassboken inte höll måttet det här året - nytt förlag och ny dassbok som inte var av samma kvalitet som hos det "gamla" förlaget). Dottern fick en glassmaskin i premie. Så fort vi har hittat bra glassrecept, ska här göras egen glass.
Leverans av böcker, julpaket och almanackor till kunder och sedan mat och fika med tårta hos mina föräldrar (det blev även tårta igår när några släktingar, som var bortresta när dottern fyllde år, kom för att gratta) så nu räcker inte den korta kvällspromenaden med yffen. Helst borde jag gå i rask takt i två (tre?) timmar.
Yffen vill inte. Han har redan gått och lagt sig. Dessutom är det blött ute och blöta tassar är det värsta yffar vet.
En timmes telefonmöte med styrelsen för barnhemmet under kvällen. Det är helt ypperligt att vi kan hålla möten trots att vi är utspridda över hela landet. Dessutom fungerar det bra.
Nu är det bara att se fram emot en ny vecka då jag kanske, kanske slutar på mitt gamla jobb och då kanske, kanske (jo, förmodligen) jag får hem mina böcker från bokbinderiet.
Medan katten sysselsatte sig med kartongen, packade vi upp dassbok, kalendrar, dvd-filmer och almanackor (kunde konstatera att dassboken inte höll måttet det här året - nytt förlag och ny dassbok som inte var av samma kvalitet som hos det "gamla" förlaget). Dottern fick en glassmaskin i premie. Så fort vi har hittat bra glassrecept, ska här göras egen glass.
Leverans av böcker, julpaket och almanackor till kunder och sedan mat och fika med tårta hos mina föräldrar (det blev även tårta igår när några släktingar, som var bortresta när dottern fyllde år, kom för att gratta) så nu räcker inte den korta kvällspromenaden med yffen. Helst borde jag gå i rask takt i två (tre?) timmar.
Yffen vill inte. Han har redan gått och lagt sig. Dessutom är det blött ute och blöta tassar är det värsta yffar vet.
En timmes telefonmöte med styrelsen för barnhemmet under kvällen. Det är helt ypperligt att vi kan hålla möten trots att vi är utspridda över hela landet. Dessutom fungerar det bra.
Nu är det bara att se fram emot en ny vecka då jag kanske, kanske slutar på mitt gamla jobb och då kanske, kanske (jo, förmodligen) jag får hem mina böcker från bokbinderiet.
lördag, november 11, 2006
Olycka
Det här hade precis hänt när jag åkte till jobbet igår. När jag såg förarhytten på bilen tänkte jag att det aldrig kunde ha gått bra - men det hade det. Skönt.
Det ska bli så skönt att slippa det här åkandet. Måndag, onsdag, söndag har jag kvar på det gamla jobbet, vad jag vet. Kanske blir det inte ens det. Sedan ska här promeneras.
Det ska bli så skönt att slippa det här åkandet. Måndag, onsdag, söndag har jag kvar på det gamla jobbet, vad jag vet. Kanske blir det inte ens det. Sedan ska här promeneras.
Konsert
Om någon i Stockholmstrakten som tycker om klassisk musik och inte har något annat för sig den 25 november, kanske det här kan vara något?
Det är alltså till förmån för barnhemmet och alla pengar går oavkortat dit.
Jag har förresten mailat Lena några gånger. Det är ypperligt att man kan nå barnen via mail men man får tyvärr inga svar. Så fort mamma blivit piggare ska vi ringa Lena.
Det är alltså till förmån för barnhemmet och alla pengar går oavkortat dit.
Jag har förresten mailat Lena några gånger. Det är ypperligt att man kan nå barnen via mail men man får tyvärr inga svar. Så fort mamma blivit piggare ska vi ringa Lena.
fredag, november 10, 2006
Konstig situation
Många konstiga situationer har jag hamnat i under mitt liv men den som jag befinner mig i nu, är av en helt ny sort.
När jag sa upp mig från mitt "gamla" jobb, frågade jag samtidigt om jag kunde sluta tidigare än att gå uppsägningstiden ut eftersom det behövs mer personal på mitt nya jobb redan nu.
Det hade gått runt en lista med mina tider på mitt gamla jobb idag. De som ville kunde skriva upp sig på dem men eftersom jag inte hörde något mer, antog jag att ingen av tjejerna tagit dessa tider.
När personalansvariga och chefer gått hem hörde jag något annat; att alla dessa tider faktiskt hade blivit uppbokade.
Så nu vet jag inte om jag redan har slutat på mitt gamla jobb, om det här var sista kvällen jag jobbade där. Och jag kan inte kontakta mitt nya jobb förrän jag vet helt säkert hur det ligger till.
Hm... udda situation, minst sagt.
När jag sa upp mig från mitt "gamla" jobb, frågade jag samtidigt om jag kunde sluta tidigare än att gå uppsägningstiden ut eftersom det behövs mer personal på mitt nya jobb redan nu.
Det hade gått runt en lista med mina tider på mitt gamla jobb idag. De som ville kunde skriva upp sig på dem men eftersom jag inte hörde något mer, antog jag att ingen av tjejerna tagit dessa tider.
När personalansvariga och chefer gått hem hörde jag något annat; att alla dessa tider faktiskt hade blivit uppbokade.
Så nu vet jag inte om jag redan har slutat på mitt gamla jobb, om det här var sista kvällen jag jobbade där. Och jag kan inte kontakta mitt nya jobb förrän jag vet helt säkert hur det ligger till.
Hm... udda situation, minst sagt.
Första advent
Det är inte någon större skillnad på arbetsuppgifter vid den nya arbetsplatsen och den gamla, ändå var jag totalt slut igår när jag kom hem. Alla nya intryck och spänningen gör sitt till.
Stämningen var så otroligt hjärtlig att jag genast kände att jag kommer att stortrivas. Och på lunchen var jag bara tvungen att ta en kort promenad hem, bara för att riktigt känna efter hur nära det är hem.
Idag har jag en konstig första advent-känsla. Skulle vilja plocka fram julstjärnor och stakar, ta fram mossan och de små svamparna. Det slog mig att vi inte ens har börjat sälja adventskalendrar i butikerna. De borde väl finnas i diskarna snart. Och håller min känsla i sig kan vi ju köpa glögg till helgen.
Idag/kväll jobbar jag på det gamla stället. (Det gäller att inte blanda ihop alla PLU-nummer nu).
Och det är nedräkning. Bara sju kvällar kvar...
(Vad kul att det är så många som vill beställa boken! Jag säger till så fort den är klar.)
Stämningen var så otroligt hjärtlig att jag genast kände att jag kommer att stortrivas. Och på lunchen var jag bara tvungen att ta en kort promenad hem, bara för att riktigt känna efter hur nära det är hem.
Idag har jag en konstig första advent-känsla. Skulle vilja plocka fram julstjärnor och stakar, ta fram mossan och de små svamparna. Det slog mig att vi inte ens har börjat sälja adventskalendrar i butikerna. De borde väl finnas i diskarna snart. Och håller min känsla i sig kan vi ju köpa glögg till helgen.
Idag/kväll jobbar jag på det gamla stället. (Det gäller att inte blanda ihop alla PLU-nummer nu).
Och det är nedräkning. Bara sju kvällar kvar...
(Vad kul att det är så många som vill beställa boken! Jag säger till så fort den är klar.)
onsdag, november 08, 2006
Så blev det
Jag lät alla skavanker vara kvar på bokomslaget och så här blev det
Mörkt och murrigt men berättelsen är ju också mörk. Jag är ingen hejare på layouter men jag tyckte att just det typsnittet passade där.
Och så baksidestexten:
"Reinos far har byggt ett nytt bostadshus efter att det gamla brunnit ner och familjen får hopp om en ljusare framtid. Inget kunde vara mer fel...
Förföljelsen av ingermanländare pågår fortfarande och familjer runt om i byarna splittras när familjemedlemmar förs bort av milis nattetid. Reinos familj är inte skonad.
Andra världskriget blir räddningen från förföljelsen men byarna ockuperas av tyska soldater, det börjar råda svält och till slut finns ingen annan utväg än att fly.
Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Reinos barndom mellan åren 1932-1948. Om kampen att överleva till varje pris."
Nu är det bara att vänta några dagar tills den är inbunden och sedan skicka iväg två ex till Btj för recension. Sist blev det en stor beställning därifrån. Hoppas, hoppas...
Mörkt och murrigt men berättelsen är ju också mörk. Jag är ingen hejare på layouter men jag tyckte att just det typsnittet passade där.
Och så baksidestexten:
"Reinos far har byggt ett nytt bostadshus efter att det gamla brunnit ner och familjen får hopp om en ljusare framtid. Inget kunde vara mer fel...
Förföljelsen av ingermanländare pågår fortfarande och familjer runt om i byarna splittras när familjemedlemmar förs bort av milis nattetid. Reinos familj är inte skonad.
Andra världskriget blir räddningen från förföljelsen men byarna ockuperas av tyska soldater, det börjar råda svält och till slut finns ingen annan utväg än att fly.
Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Reinos barndom mellan åren 1932-1948. Om kampen att överleva till varje pris."
Nu är det bara att vänta några dagar tills den är inbunden och sedan skicka iväg två ex till Btj för recension. Sist blev det en stor beställning därifrån. Hoppas, hoppas...
tisdag, november 07, 2006
Städning
När lillkatten kom hit, blev det genast mycket mer städjobb. Det beror förstås också på att det ligger spån och träflisor i utbyggnaden men det blev liksom hundar och katter som drar med sig det där spånet överallt. Precis överallt. Förr märktes inte yffen och gammelkatten på samma sätt. De sprang inte runt som de gör nu. Gammelkatten har blivit kattunge igen och yffen har blivit en busig valp som försöker leka på kattungars vis. Och spån yr runt.
Jag har ägnat min lediga dag åt att städa och gå till tandläkaren. Roligare dagar har man ju haft. Imorgon ska jag åka med omslag från tryckeriet till bokbinderiet, sedan jobbar jag på kvällen. På torsdag smygbörjar jag på mitt nya jobb. På fredag är jag på mitt gamla jobb där jag måste vara kvar t o m 22 november.
Nu känns det som om det är mycket igen. :)
God natt!
Jag har ägnat min lediga dag åt att städa och gå till tandläkaren. Roligare dagar har man ju haft. Imorgon ska jag åka med omslag från tryckeriet till bokbinderiet, sedan jobbar jag på kvällen. På torsdag smygbörjar jag på mitt nya jobb. På fredag är jag på mitt gamla jobb där jag måste vara kvar t o m 22 november.
Nu känns det som om det är mycket igen. :)
God natt!
måndag, november 06, 2006
lördag, november 04, 2006
Vill sjunka genom jorden...
Butiken var verkligen fullpackad av kunder idag. Det är den alltid men idag var det extra mycket eftersom butiken inte ligger långt från kyrkogården och mängder av människor passerar den en sån här dag och passar förstås på att handla.
Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.
I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.
Det gör det inte.
Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.
Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.
Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.
Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...
Suck. Så klumpigt av mig.
Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.
I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.
Det gör det inte.
Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.
Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.
Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.
Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...
Suck. Så klumpigt av mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
