Valborgsbilder

Dottern har tagit bilder med mobilen i trädgården nu på morgonen.













Med tanke på att det är en mobilkamera, har hon kanske ett och annat att lära mig när det gäller fotografering.

Vintern rasat… och folk rasar…

För någon vecka sedan, när jag satt vid datorn och råkade slänga en blick ut genom fönstret, kom en äldre man gående. Inte gående förresten, utan mer stapplande. Jag har sett honom flera gånger tidigare och vet att han inte brukar gå på det sättet. I och för sig har han käpp men går ändå ganska obehindrat. Nu verkade han inte ha styrsel på det ena benet och gick allt långsammare. Och ännu mer långsamt. Jag märkte att han hade styrt in mot en husvägg längs trottoaren och närmade sig den med stor möda.

K såg också och fann sig genast, sprang iväg, kastade sig i bilen för att vara till hjälp. Men han hann aldrig fram förrän mannen hade nått husväggen, höll sig i den och plötsligt föll handlöst bakåt.

Han hade fått en propp och förlorat all balans men han var klar i huvudet och ville hem. K hade fullt sjå att få in honom i bilen och skjutsa hem honom. Något som hade varit omöjligt om mannens fru inte hade varit hemma. Någon timme senare kom ambulansen. Jag vet inte riktigt hur det gick sedan.

Idag, när jag stod på altanen och rökte (usch, ska sluta röka snart, jag vet) var en kvinna ute med två stora hundar. En rottweiler-typ och en dobermann. Något gick överstyr med hundarna. Jag vet inte om de lekte eller hamnade i slagsmål men de for runt väldigt och jag såg att kvinnan fick svårt att hålla dem. Efter att ha dragit runt henne (hon for som en vante efter dem), kastade de sig plötsligt mot henne och hon föll handlöst bakåt. Och där låg hon. Blick stilla. Hundarna for fortfarande runt men nu var de förstås fria från att någon höll dem i kopplen.

Jag blev förvirrad. Om det hade varit en kvinna utan hundar som hade fallit, hade jag förstås sprungit dit för att se hur det var med henne. Men nu kretsade två stora bestar omkring henne och skulle nog inte ens låta mig komma i närheten av deras utslagna matte.

Till min stora lättnad satt hon snart upp. Hon såg lite tilltufsad ut men hundarna kom fram till henne och hon hade dem snart i kopplen igen. Sakta reste hon sig och stod stilla ett tag, ostadigt verkade det som. Sedan haltade hon iväg med hundarna.

Säkert hade hon svimmat av och även gjort sig illa.

Nu hoppas jag att folk håller sig på benen utanför mitt fönster. Nog med dramatik för min del.

Studsmatta

Det spelar ingen roll att det spöregnar ute. När studsmattan kommer upp, spenderas hela dagarna på den, från tidig morgon till sen kväll.



... och yffen håller vakt

14 år

Imorgon, Valborgsmässoafton, firar K och jag 14 år.

Om jag inte hade följt med en bekant till stallet den där dagen 1992 (det var bara av en slump jag gjorde det), hade jag inte suttit här och bloggat om att det är fjorton år sedan jag träffade honom.

Om stallägaren inte hade varit bortrest och K inte hade haft hand om stallet just då, hade inte mitt liv sett ut så här idag.

Tänk vad ödet prickar rätt i livet ibland.

Folk äldre än 30 borde vara döda

Fick den här texten i min brevlåda idag:

"Enligt dagens byråkrater borde dom av oss, som var barn på 40-, 50-, 60- och 70-talet inte ha överlevt.

Våra barnsängar var målade med blybaserad färg.

Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp.

När vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i men blev aldrig överviktiga p g a att vi alltid var ute och lekte.

Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon faktiskt dog av det.

Vi använde timmar till att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart nedför backen, bara för att lite senare komma på att vi glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt på morgonen för att leka ute hela dagen och kom hem först när gatubelysningen tändes. Ingen kunde få fatt i oss på hela den tiden och inga mobiltelefoner hade vi.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-box, i det hela taget inga tv-spel, inte 99 tv-kanaler, inget surroundljud, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem.

Vi ramlade ner från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna och gräset växer inte inuti oss resten av våra liv.

Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan och var tvungna att gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter, åka bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen, fick aldrig skjuts utan fick själva ta oss dit vi skulle, gående eller per cykel.

Vi ritade med giftiga tuschpennor som är helt förbjudna idag.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer.

Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop."

~~~

Ha en bra fredag! Själv ska jag spendera den på jobbet.

Nya typer av bilder

Med tanke på omständigheterna - att vi nu är bevakade av försvaret och vi måste vidta försiktighetsåtgärder, kommer bilderna i denna blogg att bli av en annan karaktär.

Sökträffar

Den vanligaste sökningen med träff till min blogg är "Dialog Tolkservice" (som anges på Telias fakturor när barn har ringt in pengar till Habbo och telefonräkningen plötsligt blir skyhög, vilket ju också drabbade mig tidigare). Jag får två eller fler besökare varje dag som har sökt på det företagsnamnet. Jag gjorde själv en sökning på orden och fick bara sju träffar. Lite förvånande. Lider så många föräldrar över sina telefonräkningar i tysthet? Konstigt att fler inte har skrivit om det på nätet.

~~

Som jag skrev igår, så fortsätter försvarets dataavdelning att bevaka barnhemmets blogg. Nu har de gjort det i 22 timmar och 30 minuter. Varje gång jag pingar nyligen, dyker de upp och återkommer med jämna mellanrum och nu får de vara på sin vakt för snart ska jag pinga igen. :)

Mörkaste solglasögon på

Som jag skrev i förra postningen, startade jag en blogg för barnhemmet och det resulterade i bra många fler besök än barnhemmets hemsida har gjort

MEN

jag undrar vad jag egentligen har skrivit. Svenska Försvarets dataavdelning har spenderat fyra och en halv timme på den bloggen och de återkommer alltjämt. Nu, när jag skriver det här, kommer de väl hit också.

Jag ska snart åka iväg till jobbet. Ska jag ta de mörkaste solglasögonen på mig? Kanske jag har SÄPO i hälarna... :).

Nystartad blogg

Idag har jag startat upp en ny blogg

http://barnhemfyra.blogspot.com/

Barnhemmet har redan en hemsida men jag tror att vi har bättre chans att nå fler eventuella nya sommarföräldrar genom en blogg. Vi får se om jag har rätt.

I avsaknad av tranor...

Kvällen har vi tillbringat i stallet. I bilen, både dit och hem, satt jag redo med kameran om tranorna skulle visa sig igen. Men de lyste med sin frånvaro. Istället tog jag bild på det här:



Föreställ er två kraftiga, höga hästar med en mankhöjd på ca 1,90, hovar stora som dasslock, lika kraftiga ben som... Ja, vad ska vi säga... kyrkpelare? Nästan i alla fall. Och långa, fladdrande manar.

Shirehästar. Härligt pampiga djur som finns i en liten flock på väg till ridskolan.

Istället för tranorna, alltså. Men jag gör ett nytt försök med en tranbild nästa vecka.

Glömsk

Jag förstår inte vad som händer med mitt minne. Det börjar bli rent fruktansvärt vad jag glömmer saker. I några veckor har jag haft tre telefonsamtal att ringa. Jag tänker på det varje dag men det kommer något annat emellan och jag glömmer bort det för ett tag. Kommer sedan på det igen, något annat dyker upp och jag har glömt det igen (jag är inte rädd för att prata i telefon).

I morse tog jag itu med ett telefonsamtal och träffade sedan samma person när jag var ute med hundarna. Lite lustigt.

När jag har avslutat det här inlägget ska jag ringa nästa person och kan inte ringa den tredje förrän ikväll (och då har jag säkert glömt igen).

En sak till slog mig alldeles nyss. Besiktning av husvagnen. Har glömt att beställa tid. Förmodligen är det kört nu. Vi får semestra utan husvagn men här är jag inte ensam att ha glömt – vi är faktiskt två.

För några veckor sedan var jag bjuden på Aloe Vera-party. Jag hade lovat att komma, dottern blev sjuk och jag glömde helt bort. Kom inte ihåg partyt förrän några dagar efteråt. Ytterst pinsamt.

Har glömt att fakturera på länge men det tog jag nyss itu med. Slängde in en text till tidningen också.

Tandborstning på yffen har jag börjat med men glömmer även det till och från. Kloklippning glömde jag förra veckan.

Kattsand skulle jag ha köpt för flera dagar sedan. Kommer hem från affären utan kattsand varje gång.

Det är fler saker jag har glömt men jag har faktiskt glömt vad det är. Och det är helt sant. Jag börjar bli riktigt rädd.

Bokmässan

Nu har Iréne dokumenterat mer utförligt om Rinkeby bokmässa. Det har hon gjort på Skrivarsidan.

Foton

På barnhemmets hemsida ska jag lägga ut presentationer och bilder av alla i styrelsen. Upptäckte till min förskräckelse att jag inte har någon bild att lägga in på mig själv.

Minns när jag skrev på en annan sida och fick en förfrågan om ett foto. Det var flera år sedan, vi hade ingen egen digitalkamera och jag lånade hem en från mitt dåvarande jobb för att ta ett foto. Både dottern och K höll på och fotograferade mig i evigheter. Antingen blundade jag, såg drogad ut, stirrade eller blev suddig. Till slut tog vi en bild där jag varken såg drogad eller suddig ut men jag ser ut som om jag skulle kunna mörda någon. Kallsvettig och förbannad, och det var väl precis vad jag var efter timmar av fotograferande. Den bilden ligger ute på Skrivarsidans presentation av mig nu.

Nu var vi alltså i samma situation igen. Behöver en närbild. Nu har jag glasögon och ett nytt problem uppenbarar sig. Det blir blänk från glasögonen på varje bild. Efter mycket blixtrande och fotograferande, bestämde jag mig för en bild utan glasögon. Skulle bara ta bort lite bakgrund i Photoshop när dottern svepte förbi.

Dottern: Ska du ta den DÄR bilden?

Jag: Ja?

Dottern: Hahaha!

Jag ropade på K. Han höll med dottern.

Valde en annan bild som var godkänd av K men som jag ser ut som en hamster på.

Det här är inte lätt. Får välja mellan att se drogad ut (det är inte lätt att stirra in i kameran med öppna ögon när man har utsatts för åtskilliga blixtrar) eller se ut om en hamster. Hamster är nog bäst.

Vi har tagit mängder med bilder. Jag tänker inte börja om från början.

Prisutdelningen

Så här fina blommor kom jag hem med från Rinkeby bokmässa



Iréne och Tullikki från Skrivarsidan var urtrevliga och hade ett fint bord för Skrivarsidan med böcker och kanonfina vykort som de skapat tillsammans (foton som Tullikki tagit och dikter som Iréne skrivit).

Iréne presenterade novelltävlingen på scenen (alla foton blev suddiga och mörka men lite syns i alla fall)



... och sedan fick jag komma upp och ta emot diplom och ett väldans fint blomsterarrangemang



Jag behövde bara säga "tack" (tack och lov:)) och Iréne läste lite ur min novell



Hon gjorde det proffsigt och det märks att hon har rutin.

Sedan bar det iväg hemåt. I bilen bestämde jag mig för att göra något åt det här med scenskräck eller vad man ska kalla det. Vi får se vad det blir.

Matlänk

Det här är sidan jag har väntat på. Kanske finns det liknande sidor men det som är bra med den här är att jag kan skriva i ingredienser som jag har hemma och få förslag på recept. Ypperligt.

Ju hårdare underlag, desto skönare?

Kattställningen med hyllor i plysch har katten aldrig brytt sig om. Nu råkade det hamna en frigolitskiva där av misstag och plötsligt blev hyllan riktigt skön. För första gången ligger hon där och ser ut att stortrivas.

Stress

I onsdags kväll, på jobbet, hamnade jag i en stressituation som jag själv inte kunde påverka på något sätt. Långa köer har aldrig bekommit mig, sånt kan jag påverka genom att jobba snabbare men det här var en annan sorts situation som jag inte vill gå in närmare på, men jag kunde inte påverka den. Och plötsligt hände något som jag aldrig tidigare upplevt. Jag fick ett väldigt tryck över bröstet, fick svårt att andas, blev yr och fick naturligtvis panik eftersom jag trodde att det var klippt – att det var en hjärtinfarkt.

Den här känslan höll i sig igår också, till och från, och jag beställde läkartid till måndag.

Idag känns det bättre. Jag fick låna en blodtrycksmaskin av en granne och mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt, vilket tyder på att det inte är någon hjärtinfarkt på gång. Däremot är vilopulsen väldigt hög och förmodligen kommer symptomen av stress. Jag avbokade i alla fall läkartiden.

Det är mycket nu. I alla fall i mitt huvud. Lena från Ryssland kommer om en månad och det är en hel del inredning kvar att göra, skulle helst skriva en del texter färdiga så att jag slipper hålla på med sånt när hon är här och det är en hel del med huset också som borde vara klart till dess.

Men ska jag må så här, får jag tänka om lite. Hennes rum bör vara klart när hon kommer men det andra kan vi faktiskt hålla på med fast hon är här. Jag stressar upp mig i onödan. Hon är ju en familjemedlem och ska väl också få uppleva hur verkligheten i en familj är.

På söndag mottar jag priset för novellen på bokmässan i Rinkeby (jag ska inte läsa novellen). Det är inget att stressa upp sig för men jag undrar om det inte ligger där och gror ändå, trots att jag inte behöver läsa. Det är väl känslan av att inte klara av läsandet på scenen, som gör mig stressad.

Löjligt att stressa upp sig över ovanstående, egentligen. Måste försöka få in det i min hjärna.

Nytt sätt att hålla kontakt

Det har öppnats nya vägar att hålla kontakt med ”vår” tjej på barnhemmet. De har nämligen fått en mailadress och barnen kan få sina mail upplästa av personalen.

Jag satte mig ner och testade ett översättningsprogram på nätet. Översatte först från engelska till ryska och sedan från ryska till engelska för att se att det verkligen blev rätt. Det blev lite konstigheter här och där men jag får försöka formulera om meningarna så att det blir helt rätt i slutändan.

Så här skrev jag från början:

Dear Jelena,

It is so nice to be able to write to you this way. I hope we will have more contact from now on.

We are looking forward to your arrival and will meet you at the airport.

We have done some changes with our house and you will get a surprise when you come here.

Och så här blev det:

Dear Dzhelena,

So well be able to write to you this way. I hope, that we shall have more contact from now on.

We with impatience wait for your arrival and we shall meet you at the airport.

We have made some changes with our house, and you receive surprise when you come here.


Dzhelena? Hon heter Jelena men kallas för Lena. Jag testade med Lena. Det blev Lina. Jag skrev Helena som blev Elena. Det går alltså inte att få in Jelena, som hon heter, eller Lena, som hon kallas. Jag kan inte skriva Elena eftersom det finns risk att något annat barn får mailet och jag vet hur viktigt det är att namnet är rätt, just på barnhemmet.

Det var väl sjutton... Ska det falla på att jag inte kan skriva in hennes namn? Annars verkar översättningsprogrammet okej, bara några meningar som måste formuleras om. Jag har sett värre dylika översättningar.

Måste bara försöka hitta en lösning på det här med namnet.

Ett mirakel?

Våra guppyn har minst sagt varit produktiva. De tidigare ynglen är nu vuxna och i det ena akvariet fullkomligt kryllar det av småttingar. Några yngel har vi blivit av med och det hörde även av sig folk som var intresserade av några av de nu vuxna ynglen. Men när även de honorna nu väntar yngel och är runda som pingisbollar, vill förstås ingen ha dem. För sent särade vi för en tid sedan på fiskarna. Hanarna för sig och honorna för sig, i varsitt akvarium.



Nu skulle produktiviteten avstanna, trodde vi.

Men vi hade fel.

Igår hittade jag ytterligare yngel – i hanarnas akvarium. (???)

Lokalt regn

På väg hem från ridhuset ikväll var det helt molnfritt, solen sken och vore det inte för den gråtrista naturen skulle man ha kunnat tro att det var en härlig sommarkväll.



Längre bort fanns ett väldigt lokalt regnmoln som det fullkomligt vräkte ner från.



Vi närmade oss ovädret allt mer och jag började fundera om det rentav var hemma hos oss det regnade men K försäkrade mig om att så inte var fallet.
(När jag tog den här bilden stod fyra älgar på andra sidan vägen men jag
missade dem med kameran.)



Om man tittar riktigt, riktigt noga under den röda pilen ser man två
tranor medan vi närmar oss det väldiga regnmolnet.



Och när vi kom hem vräkte både regn och hagel ner över oss. :)

Köttätande växter

Dottern har en fallenhet för köttätande växter. Hittade en butik, Brutala Blommor, via Internet. Den ser spännande ut.

Det gör inget om någon geting eller två går åt i sommar. Spindlar, flugor och de äckliga bananflugorna om höstarna kan gott hamna i en sån växt, de också.

Dotterns köttätande växter är små. Den här butiken hade några som var gigantiska.

Butiken åker i alla fall ut på turné och kommer till Ängsö slott utanför Västerås den 26-28 maj. Vi ska se till att åka dit och införskaffa fler flugfångare.

Dagens aktivitet

Innan jag ger mig iväg till jobbet, ägnar jag mig åt det här idag (utdrag ur ett kåseri som jag skrev i den lokala tidningen):

Det står en motionscykel i källaren. Den har stått där ensam och övergiven tills nu. Varje dag får den sällskap av mig och de gnisslande tramporna får åter ljuda. Ner till källaren är det 14 trappsteg. Jag vet, för jag räknar dem när jag kör mitt eget komponerade träningspass - trappasset. Det är enkelt och går helt enkelt till så att jag först springer ner, sedan upp, sedan ner, sedan upp. Om och om igen, i så rask takt som möjligt. Redan efter andra uppförspasset är jag lika svettig som efter ett fem minuters träningspass på jympan. Det måste betyda att mitt pass är mer effektivt, eller…?

Katten brukar bli lika förvirrad varje gång. Eftersom hon följer mig som en skugga vart jag än går i huset, får hon samma träning som jag. Med svansen i vädret springer hon först efter mig ner, sedan upp, sedan ner igen. Det räcker för henne. Där brukar hon stanna och titta storögt på mig och hon ser lika fascinerad ut varje gång mina steg blir långsammare och jag till slut stapplar de sista två trappstegen ner för att flåsande hasa mig fram till dörren till hobbyrummet där motionscykeln står.

Motionscykeln, ja. Den är gammal och trög och fungerar bara i ett läge. Det trögaste. Bredvid har jag en radio för att underlätta mitt cyklingspass. Att sitta att titta på en grå betongvägg ger inte den där kicken som behövs. Alltså hjälper radion till och mitt träningsprogram går till så att jag trampar i takt till musiken. Alltså; långsammare till ballader och snabbare till mer rivig musik. Jag måste trampa ihärdigt till tio låtar i rad, det har jag lovat mig själv. Jag tillåter sedan mig själv en paus.

Än så länge har jag inte varit med om en enda ballad när jag har trampat. Aldrig har låtarna varit så snabba och långa; säkert har de kört sexminuters låtar varje gång, mest rock. Det här med tio låtar på raken har hittills aldrig fungerat. Flåsande låter jag benen hänga rakt ner medan jag ligger med hakan på styret och vilar och låter musiken rulla på utan att jag hänger med.

Frågetecken

Jag avskyr filmer som lämnar mig som ett frågetecken. Såg nyss filmen The Blair Witch Project som visade sig vara en dokumentärfilm. Eller var den gjord som en sådan? På baksidestexten till filmen står att ”det är den efterlämnade filmen som tre filmstudenter gjorde om skogen Black Hills lokala legend, Blairhäxan. Ett år efter deras försvinnande hittades deras inspelning, som ligger till grund för den här filmen. Men frågan är: Varför kom de aldrig tillbaks?”

Det finns också en hemsida, http://www.blairwitch.com/ och enligt den förefaller allt vara autentiskt. I så fall är det riktigt, riktigt otäckt.

Om det ”bara” är en film utan verklighetsförankring, var den riktigt dålig.

Och jag vet fortfarande inte vad jag ska tro.

Påskhopp

Åååheeej åhåå!

Tramporgel

När vi nu har ställt någotsånär i ordning i källaren så inser jag att det inte får plats mycket mer där nere – om vi har kvar pianot. Och något piano behöver vi egentligen inte eftersom ingen spelar på det. Får vi bara bort det, så kunde vi flytta ner lite av möblerna som vi har i allrummet nu (där det är trångt) och låta det vara lite luftigare där. Så gick mina tankar igår när överraskningen kom:

K: I det där utrymmet där, får den nog plats…
Jag: Den? Vilken den?
K: Tramporgeln.
Jag: Va??
K: Tramporgeln.
Jag: Vilken tramporgel?
K: Jag får min mosters tramporgel om jag vill.
Jag: Och vem ska spela på en tramporgel?
K: Jag. Det är väl kul att ha en gammal tramporgel?
Jag: Det är INTE kul! Vad ska vi med en gammal tramporgel till? Här står ett piano som ingen spelar på och som bara tar plats. Du tror att det blir bättre med en gammal tramporgel?
K: Jag tycker det är lite kul.
Jag: Kul… Vi kan ju ställa tramporgeln på pianot då.
K: Men pianot ska ju ut?
Jag: För att göra plats åt andra möbler, ja. Inte för en tramporgel.
K: Jag tar i alla fall hem den, så får vi se.
Jag: Det gör du inte!

Återstår att se om han gör det…

Det börjar bli ett rum

Riktigt bloggledigt tog jag ändå inte i helgen. Pustar ut en timme innan jag fortsätter att städa i källarrummet. Det börjar faktiskt likna ett rum. Nu återstår att röja.



Fönster på plats.




Väggar klara.




Förrådsdörr kamouflerad.



Och mitt i röran står pianot som har fungerat som avlastningsyta
den här tiden.

Jag skulle hellre vara ute på tomten och hålla på i rabatterna den här soliga dagen men
nej, dags att gå ner i underjorden igen.

Glad Påsk

Jobb ikväll, annat att ta itu med imorgon, jobb igen på fredag och sedan tar jag bloggledigt över helgen.

Hoppas att ni alla får en

GLAD PÅSK!

Morgonpromenad

Yffen och kompisen är ivriga att komma iväg.
(Yffen längst bort)


Vi tar vägen förbi Rhododendronparken...



...där en liten bäck slingrar sig genom


Strax bakom bäcken finns några fornminnen


Yffen hittar en snöfläck att rulla sig i.


En hel del vatten i kanalen.


Ännu mer vatten i ån (jag vet, det ser ut som en grusväg
men bättre kvalitet får jag inte med mobilkameran)


Vid dammluckorna forsar det så mycket att det
dundrar - men det syns dåligt på fotot.

Idag känns det verkligen som vår.

Kurs i ryska, kanske...

I höstas, efter att ”vår” ryska tjej hade åkt hem, letade jag med ljus och lykta efter en kurs i ryska. Det fanns en i Västerås, på en tid som inte passade mig och som det till slut heller inte blev något av eftersom det var för få anmälningar. Det fanns också en distanskurs som var alldeles för avancerad och krävde för mycket tid för att den skulle passa mig.





Det här fotot är från 60-talet någon gång och föreställer mina kusiner. De bor i Ryssland, i Tjeljabinsk vid Uralbergen och vi har aldrig träffats. Det har varit min önskan under alla dessa år men av diverse orsaker har det aldrig blivit av. Dessutom kan vi inte göra oss förstådda med varandra. De pratar inte engelska och jag kan alltså inte ryska. Det är hela tiden mina föräldrar som håller kontakten där.


I Ryssland har jag även en stor släkt på mammas sida. Också där upprätthåller mina föräldrar kontakten. Mina föräldrar börjar bli gamla och den dagen de går bort, är också kontakten med den släkten bruten – om inte jag lär mig språket.



Den här tjejen, min syssling Ira från S:t Petersburg, verkar vara väldigt angelägen att hålla kontakt men även hon och jag har språksvårigheter.
Jag börjar inse att det verkligen är läge att börja en kurs i ryska snart. Kanske får jag lov att söka den mer avancerade kursen och istället för att skriva, lägga ner all tid på den ett tag framöver.

Inte minst med tanke på "vår" ryska tjej som kommer att tillbringa en hel del tid här.

Bloggmardröm

Jag har inte hunnit vara ute i bloggvärlden så mycket den sista tiden. Ändå verkar det vara för mycket. Inatt hade jag en bloggmardröm.

Någon skrev i andras bloggar kommentarer i mitt namn och kommentaren löd:
”Bloggblad finns inte. Jag är den riktiga Bloggblad”.
Och det var förstås underskrivet med ”Monica med yffen”.

Kommentaren pluppade upp överallt och jag var förtvivlad, Bloggblad mailade och frågade vad jag höll på med. Fler mailade och ingen trodde mig när jag berättade att jag var oskyldig,
att det var någon annan som gjorde det här i mitt namn.

Jag bytte lösenord, namn och tog bort min blogg helt i tron att det skulle hjälpa. Men kommentaren fortsatte att dyka upp överallt.

Jag vet inte hur det hela slutade. Det fanns nog inget slut på det.

Skönt att det bara var en dröm.

Alla rätt

Det är sällan jag tippar eller spelar på lotto men idag köpte jag en påse Lördagsgodis på jobbet. Nyss skulle jag rätta mina spelkvitton efter att ha sovit en timme. Alltså satte jag mig nyvaken vid datorn för att skriva ner raderna.

Jag började med Jokernumret. Skrev ner det och kunde inte låta bli att kolla det genast. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Siffra efter siffra stämde. Alla siffror rätt och nu kände jag mig svimfärdig.

Lyckan var kort. Snart märkte jag att jag skrivit av numret från själva spelkvittot och inte från datorn. Så klart stämde det.

Ja ja, nu vet jag hur det känns att ha alla rätt på Joker. Jag har i alla fall upplevt känslan. Den är totalt omvälvande.

Vart tog rösten vägen?

Yffen är trött idag. Han äter inte mycket heller men det är ju helt förståeligt. Däremot oroar jag mig över att han inte skäller. Han har inte sagt ett pip sedan han kom hem och han brukar både prata och skälla en hel del. Kanske är det för att han har haft slang ner i halsen och är öm. Vi får se om hans röst kommer tillbaks.

Nu saknar jag faktiskt hans skällande.

Tandborstning

Kan inte slå bort mitt dåliga samvete över det här med yffens tänder. (Jag vet, Gunnel, du berättade för mig att jag måste borsta tänderna på honom men jag valde att lyssna på dem som aldrig hade använt tandborste på sina hundar, för att slippa bråka med honom. Gissa om jag ångrar mig idag).

Här är i alla fall de hemgångsråd jag fick från Djurkliniken:

"Borstning av tänder förlångsammar nybildning av tandsten och det är lämpligt att försöka borsta tänderna när munhålan är rengjord. Använd gärna klorhexidinlösning för munhåla att torka av tandköttet med.

Din hund har anlag för tandsten. Tandsten är vanligt förekommande hos djur. Vissa individer är mer drabbade än andra av denna åkomma. För att förhindra tandlossning och infektioner i munhålan rekommenderar vi därför tandstensborttagning. Hur ofta detta måste göras bedöms individuellt. En del djur måste åtgärdas varje halvår, andra varje år/vartannat år."

Ikväll fick jag höra av en kattägare att detsamma gäller för katter. Å hjälp, hur ska jag få in en tandborste i vår katts mun??

På operationsbordet - uppdaterad

Jag har lämnat yffen på Djurkliniken i Västerås och kanske ligger han där, nedsövd just nu, och får all sin tandsten borttagen. Det tog emot att lämna honom; det kändes som om jag skulle ha lämnat mitt barn för en operation. Han märkte inte att jag försvann. Det var så mycket nya lukter att han var alldeles virrig och nosade så mycket att nosen rann.

Nu går jag i alla fall runt här och irrar trots att jag vet att jag är larvig.

Klockan fyra får jag hämta honom, om han inte är ledsen och inte trivs. Då ringer de tidigare.

I fortsättningen ska jag borsta tänderna på honom varje dag, hur nu det ska gå till. Vi får träna. Jag har överhuvudtaget aldrig gjort det. En gång i veckan räcker inte, berättade veterinären. Det måste vara varje dag för att hålla tandstenen borta.

Vi har en del jobb framför oss.

Uppdaterad 17.00

Oj... Hämtade en tilltufsad, trött och blodig yffe och är alldeles förtvivlad.

Jag har hört mycket om att man måste borsta tänderna på hundar men har hört lika mycket om folk som aldrig har borstat tänderna på sina hundar och eftersom det är inte är så lätt att göra, har jag lyssnat mer till de sista. Det skulle jag inte ha gjort.

Att yffen hade tandsten, var det ingen tvekan om men jag trodde aldrig att de skulle behöva dra ut tänder, och inte så några heller. Fem (!) stycken. Tre fram och två bak. Och veterinären berättade att detta är individuellt på hundar men att dvärgraserna är mest utsatta. Men att ha sådana problem som yffen när man bara är tre år, är väldigt ovanligt.
Han har varit dålig med tuggben och det kan ju ha berott på lösa tänder. Det fanns mycket hår i placken och de undrade om han slickade sig extra mycket men det gör han inte. Däremot kampar vi en hel del med hans pälsiga gosedjur och det kan vara orsaken till håren.

Vi gick igenom rutiner och vad han åt och allt är helt normalt. Men nu blir det tandborstning framöver, varje dag.

Färdig!

Nu är jag klar med pappas berättelse och har tre tunga pappersbuntar á 250 sidor att skicka iväg (det blir nog dyrt) till tre förlag som får en refusering till att ta itu med. Besked räknar jag med att få om ett halvår.

Alltid när jag har avslutat ett manus känns det som om jag är tillbaks till verkligheten. I alla fall för ett tag, tills jag börjar på nästa. Men nu blir det inget nästa manus förrän i höst när vår ryska tjej åker hem. Nu ska här inredas i det nya rummet i källaren och vårt rum ska inredas just till henne så att hon har ett eget rum när hon kommer.

Ikväll har vi nyinvigning på jobbet. Fick själv en inbjudan (som skickas ut till kunderna automatiskt) men jag fick min skämtsamma ledighetsansökan avslagen. Tusen kunder är speciellt inbjudna och det blir säkert till att jobba så att det ryker.

Mops

Om jag skulle ha ytterligare en hund (nu ska jag inte ha någon mer men om) så skulle det definitivt bli en hund av den här rasen. Den har humor, är stabil i psyket, är orädd och jag tycker den är ursöt. Det tycker inte alla. Nu har just en hund av den rasen nominerats till Sveriges fulaste hund. Det skriver jag inte under på.

Missförstå mig inte. Den härligaste rasen enligt mitt tycke är förstås phaléne, som yffen.
Han har också en stor portion humor, är otroligt lättlärd, förstår allt jag säger, är hur go´ som helst. Lite feg och gillar inte att gå ute när det regnar men annars är han den ultimata hunden.
Men jag har alltid haft en fallenhet för mopsar, vet inte varför.

Konstiga rutiner

Klockan är halv tolv. Snart natt men jag ska ändå sätta mig och skriva slutet på pappas berättelse. Rutiner och sömn för mig har det blivit hur som helst med sedan jag började jobba kväll. Det är svårt att gå och lägga sig när man kommer hem från jobbet vid 23-tiden. Oftast sitter jag uppe till halv två på natten men måste likväl upp halv sju eftersom yffen ska ut.

Efter hundpromenaden är det svårt att skriva eftersom jag är alldeles för trött. Oftast sover jag en eller två timmar då, vilket innebär att jag är lika pigg kvällen och natten efter, trots att jag inte jobbar. Och på den vägen är det…

Jag är nattugglan i samhället och får se saker som inte andra ser. Till exempel två råbockar med jättefina horn som tillsammans har spatserat i vår trädgård varje natt. Lite ovanligt att två bockar håller ihop och den senaste tiden har de båda gått sakta framåt, med stapplande steg och sett väldigt trötta ut. Nu är det bara en kvar och han ser så ensam och övergiven ut.

Rävar springer också omkring här utanför om nätterna och vem vet, jag kanske snart får se det där lodjuret som håller till i krokarna. Det kanske inte är så dumt att ha lite konstiga rutiner ändå.

God Jul

I morse vaknade jag och satte mig käpprakt upp i sängen när jag såg att klockan var åtta. Svor högt eftersom jag trodde att jag hade försovit mig.

Hade nämligen drömt att det var julafton och att jag skulle ha börjat jobba halv sju, skulle jobba till fyra och inte en enda julklapp hade jag köpt.

När jag tittade ut genom fönstret kändes julafton inte helt fel och det är säkert vädret som ger mig så traumatiska drömmar...

Lurad

Från tidig morgon till sen kväll har jag skrivit på pappas berättelse. Nu ger jag upp för idag och har just klickat mig runt och läst lite bloggar.

Om jag blivit lurad? Ja, precis alldeles nyss när jag lämnade min bärbara (där jag skriver berättelsen) och satte mig vid den här datorn. Jag har inte sparat de tjugo senast skrivna sidorna på diskett och dottern ropar:

”Oj! Nu raderade jag visst ett dokument på din bärbara!”

Jag blev mer än lurad. Jag blev kallsvettig, svimfärdig, knäsvag, arg, ledsen, förtvivlad. Allt på bråkdelen av en sekund.

Så skönt att det är första april!

~~

När jag jobbade igår kväll hade dottern lite egen träning med yffen. Hon lärde honom ”skäms” och det är just vad han gör på fotot här nedan även om det blev otydligt. Vår lilla yffe är lättlärd, han.