Två noveller avverkade, 150 sidor på pappas berättelse avklarade, mer än hälften återstår men nu känner jag mig fullständigt tom. Tar nya tag imorgon och hoppas att den djävulska tandvärk jag fått inte hindrar mig att skriva. Helt klart blir det rotfyllning, har haft samma värk förut. Fick inte tandläkartid förrän på torsdag, om det inte poppar in något återbud imorrn.
Och lite sent kanske: Sverige vann OS-hockeyn! Härligt! Butiken var helt tom på kunder och tv-apparaten stod på så även vi som jobbade fick se spänningen och målen.
Nu är det sängen nästa.
tisdag, februari 28, 2006
lördag, februari 25, 2006
Finalmatchen
Jag är ingen hockeyfantast, har aldrig varit. Ändå har jag svårt när Sverige förlorar mot Finland. De matcherna brukar jag ha koll på. Jag vet inte varför en förlust mot Finland är så knäckande, det ligger nog någon djup psykologisk orsak i det fördolda…
Imorgon tror jag att det är just vad som kommer att hända. Att Sverige förlorar. Finland har väl aldrig varit bättre? Jag har inte följt OS-hockeyn men vad jag har hört, har inte Finland förlorat en enda match. Vet inte om det stämmer?
Så, hur klarar jag då en eventuell förlust imorgon? En jobbarkompis kom med ett bra förslag:
Jag spelar helt enkelt på vinst för Finland. Det kan vara en lösning om jag prickar in rätt resultat, förstås.
Vinner Sverige, är det som det ska vara. Vinner Finland, kan det bli en liten vinst för mig. Och jag kommer över den värsta sorgen…
Tål att tänkas på…
Imorgon tror jag att det är just vad som kommer att hända. Att Sverige förlorar. Finland har väl aldrig varit bättre? Jag har inte följt OS-hockeyn men vad jag har hört, har inte Finland förlorat en enda match. Vet inte om det stämmer?
Så, hur klarar jag då en eventuell förlust imorgon? En jobbarkompis kom med ett bra förslag:
Jag spelar helt enkelt på vinst för Finland. Det kan vara en lösning om jag prickar in rätt resultat, förstås.
Vinner Sverige, är det som det ska vara. Vinner Finland, kan det bli en liten vinst för mig. Och jag kommer över den värsta sorgen…
Tål att tänkas på…
Dagens outfit
Dagens (helgens) outfit:
Blå skjorta, ICA Supermarket
Svarta byxor, ICA Supermarket
Svart väst, ICA Supermarket
Blå-vit-svart-mönstrad scarf, ICA Supermarket
Svarta strumpor, ICA Supermarket
Trosor, ICA Superma.... Nä, nu skämtar jag allt.
fredag, februari 24, 2006
Jobba?
Jobbarhelg den här helgen och jag sitter och funderar på vad vi ska göra på jobbet på söndag mellan två och fem. Butiken kommer att vara tom, Sverige står nog stilla när finalen i hockey spelas. Att det sedan blir en final mellan Sverige-Finland gör väl att allt står ännu mer still. Eller?
Vi kanske ska ta time-out?
Vi kanske ska ta time-out?
Stövlar
Nu har det hänt igen. För tredje gången den här vintern har dotterns stövlar gått sönder. Jag häpnar - borde inte ett par stövlar hålla en hel vinter åtminstone?
Stövlar nr 1 höll i en månad. Sedan:
En av "slejfarna" lossnade och
dragkedjan gick sönder. De var inte speciellt billiga, inte speciellt dyra heller. I normal prisklass, men ändå...
Stövlar nr 2 var lite billigare. Kostade bara 300 men höll också bara i tre veckor.
Sedan:
sprack de och det blev förstås blött invändigt av blöt snö.
Några kvitton till ovanstående har jag inte sparat och kan alltså inte gå tillbaka till affären.
Vi köpte ett tredje par för mindre än en vecka sedan. Det var svårt att hitta något överhuvudtaget eftersom det mesta är utsålt vid den här tiden på året och stövlarna vi köpte var inte de bästa med en liknande "vek" dragkedja som första paret.
De har nu gått sönder. Inte dragkedjan men invändigt i fodret.
Vad är det för stövlar som tillverkas idag egentligen?
Stövlar nr 1 höll i en månad. Sedan:
En av "slejfarna" lossnade och
dragkedjan gick sönder. De var inte speciellt billiga, inte speciellt dyra heller. I normal prisklass, men ändå...
Stövlar nr 2 var lite billigare. Kostade bara 300 men höll också bara i tre veckor.
Sedan:
sprack de och det blev förstås blött invändigt av blöt snö.
Några kvitton till ovanstående har jag inte sparat och kan alltså inte gå tillbaka till affären.
Vi köpte ett tredje par för mindre än en vecka sedan. Det var svårt att hitta något överhuvudtaget eftersom det mesta är utsålt vid den här tiden på året och stövlarna vi köpte var inte de bästa med en liknande "vek" dragkedja som första paret.
De har nu gått sönder. Inte dragkedjan men invändigt i fodret.
Vad är det för stövlar som tillverkas idag egentligen?
onsdag, februari 22, 2006
Blåsta
Gör lite research på internet till pappas berättelse för tillfället och blev plötsligt påmind om resan till Ryssland i våras. Och därmed blev jag också väldigt uppretad igen.
Det här ville vi se när vi var där. Och det här.
Tsarskoje Selo (sommarpalatset) med bärnstenssalen och Vinterpalatset.
Vi passerade båda med bussen.
Sommarpalatset ligger dessutom alldeles bredvid pappas barndomshem, där vi var.
Vi fick istället se det här:
Och det här:
Och det här:
Orsaken var en, ursäkta uttrycket men det är min ärliga uppfattning, idiot till busschaufför/researrangör som inte ville sitta och vänta i bussen medan vi besökte sevärdheter, trots att vi hade betalat honom för det.
Den dagen vi insisterade på att se Vinterpalatset, gick han med på det. Sedan sjukskrev han sig just den dagen och vi fick gå runt i en liten by istället. Resterande tid satt vi i bussen och åkte förbi alla sevärdheter med en väldig fart.
Jag kommer aldrig, någonsin igen, anlita mig av en privat researrangör.
Det här ville vi se när vi var där. Och det här.
Tsarskoje Selo (sommarpalatset) med bärnstenssalen och Vinterpalatset.
Vi passerade båda med bussen.
Sommarpalatset ligger dessutom alldeles bredvid pappas barndomshem, där vi var.
Vi fick istället se det här:
Och det här:
Och det här:
Orsaken var en, ursäkta uttrycket men det är min ärliga uppfattning, idiot till busschaufför/researrangör som inte ville sitta och vänta i bussen medan vi besökte sevärdheter, trots att vi hade betalat honom för det.
Den dagen vi insisterade på att se Vinterpalatset, gick han med på det. Sedan sjukskrev han sig just den dagen och vi fick gå runt i en liten by istället. Resterande tid satt vi i bussen och åkte förbi alla sevärdheter med en väldig fart.
Jag kommer aldrig, någonsin igen, anlita mig av en privat researrangör.
tisdag, februari 21, 2006
Ostkaka och Kesella Lime/Jordgubb
En jobbarkompis tipsade om den här kombinationen - Frödinge Lättostkaka och Kesella jordgubb/lime. Jag tipsar vidare eftersom det var otroligt gott!
Måste iväg och köpa mer. Det finns säkert fler goda kombinationer som man är ovetande om.
Grannen
Vår granne är över 80 år. När det är så här mycket snö tar han en daglig skotertur runt kvarteret. Annars brukar han vara först med att skotta snö utanför sitt hus vid sextiden om mornarna. Annat han sysslar med är snickrar, tapetserar, tvättar fönster, piskar mattor.
I höstas klippte han häcken en tidig morgon, beskar sedan äppelträden och några buskar, skurade altangolvet, tvättade alla fönster, städade ur sin husvagn. Allt på samma dag. Jag kommer ihåg att jag häpnade. Vilken ork han har!
söndag, februari 19, 2006
Superstart
Det är helt otroligt bra med www.superstart.se som startsida. Så fort jag går ut på internet har jag dels en almanacka, jag ser vad det är på tv:s alla kanaler för tillfället (kan fixa till så det är de kanaler jag är intresserad av), får receptförslag, har alla sökfunktioner samlade, får de senaste nyheterna utan att behöva klicka mig runt på andra sidor, de senaste annonserna på Blocket (kan ställa in vilka jag är intresserad av), shopping-bästa-priser, SL:s tidtabeller (om jag skulle bo i Stockholm), jag kan söka flygresor, se börskurser, väder…
… jag kan få en butler gratis, en privatchaufför som skjutsar mig dit jag vill, en bank som ger mig hur mycket pengar jag vill, en privat massör, gratis märkeskläder genom ett litet klick, en kock som lagar trerätters två gånger om dagen, en vädergud som ger mig det väder jag önskar för dagen. Vad har jag glömt…?
Oj, jag gick visst lite överstyr där...
… jag kan få en butler gratis, en privatchaufför som skjutsar mig dit jag vill, en bank som ger mig hur mycket pengar jag vill, en privat massör, gratis märkeskläder genom ett litet klick, en kock som lagar trerätters två gånger om dagen, en vädergud som ger mig det väder jag önskar för dagen. Vad har jag glömt…?
Oj, jag gick visst lite överstyr där...
lördag, februari 18, 2006
Dubbelt upp med namn
K och jag var ute och åt Thaimat igår. Dottern och yffen sov över hos mina föräldrar.Förmodligen är jag fruktansvärt seg idag p g a att jag inte fått mina dagliga promenader. Ingen yffe = ingen promenad.
Har slappat i soffan (undrar när jag gjorde det sist?) och tittat på hockey en stund. Man är alltid lyhörd för sitt eget namn men lika lyhörd för sin sambos och dotters namn. Och deras efternamn nämns hela tiden i hockeymatchen. Jag tänkte för en stund att han måste vara väldigt aktiv, den där hockeyspelaren som är deras namne. Tills jag upptäckte att det finns två i Tre Kronor som har samma efternamn (märks det att jag inte är speciellt hockeyintresserad?).
Nu förstår jag varför killarna i dotterns klass säger att hon har ett hockey-efternamn.
Har slappat i soffan (undrar när jag gjorde det sist?) och tittat på hockey en stund. Man är alltid lyhörd för sitt eget namn men lika lyhörd för sin sambos och dotters namn. Och deras efternamn nämns hela tiden i hockeymatchen. Jag tänkte för en stund att han måste vara väldigt aktiv, den där hockeyspelaren som är deras namne. Tills jag upptäckte att det finns två i Tre Kronor som har samma efternamn (märks det att jag inte är speciellt hockeyintresserad?).
Nu förstår jag varför killarna i dotterns klass säger att hon har ett hockey-efternamn.
torsdag, februari 16, 2006
Rökningen igen
Jag kanske ska meddela att sluta-röka-projektet inte går så bra. Vissa tråkigheter inträffade för mer än en vecka sedan och med det sköts också rökslutet upp. Allt har ordnat sig igen men jag håller mig konstant till nio cigaretter om dagen, av en svagare sort. Det är i alla fall mindre än min tidigare konsumtion. Och jag ska ta nya tag. Nya mentala förberedelser. Just nu håller jag på att bli förkyld, tror jag. Kanske det kan hjälpa till. Men när jag tänker tillbaka har ingen sjukdom någonsin stoppat mig tidigare.
Jag minns när jag var nyopererad för ca tjugo år sedan och var allt annat än klar i huvudet efter narkosen men letade ändå fram en cigarett och begav mig ut i sjukhuskorridoren för att gå till rökrummet. Jag höll mig i väggen, kämpade mig framåt och sjukhuspersonalen gav mig stora leenden och utbrast att jag var sååå duktig som redan var uppe på benen. De visste förstås inte vart jag var på väg. Men det fick de snart veta. Ett bloss för mig ute i rökrummet ledde till att andra patienter fick lov att larma personalen. Jag tuppade av och fick hämtas från rökrummet med bår. Jag fick inget mer beröm…
Det är tufft. Och nya tag, var det. Först och främst ska konsumtionen ner igen. Jag fixade det för någon vecka sedan och ska göra det igen.
Jag minns när jag var nyopererad för ca tjugo år sedan och var allt annat än klar i huvudet efter narkosen men letade ändå fram en cigarett och begav mig ut i sjukhuskorridoren för att gå till rökrummet. Jag höll mig i väggen, kämpade mig framåt och sjukhuspersonalen gav mig stora leenden och utbrast att jag var sååå duktig som redan var uppe på benen. De visste förstås inte vart jag var på väg. Men det fick de snart veta. Ett bloss för mig ute i rökrummet ledde till att andra patienter fick lov att larma personalen. Jag tuppade av och fick hämtas från rökrummet med bår. Jag fick inget mer beröm…
Det är tufft. Och nya tag, var det. Först och främst ska konsumtionen ner igen. Jag fixade det för någon vecka sedan och ska göra det igen.
onsdag, februari 15, 2006
tisdag, februari 14, 2006
Jag gillar henne - oavsett...
När jag gillar en person som hela tiden får en hel del kritik i media, slår jag totalt dövörat till. Jag fungerar så. Vet inte och vill inte veta vad det gäller den här gången heller men hon är tydligen i hetluften igen. Och nu tänkte jag berätta om den bild jag fick av henne den där aprilkvällen 2004 när hon kom till den här stadens slott som prisutdelare i en novelltävling.
I salen, där prisutdelningen ägde rum, befann sig säkert ett hundratal personer. När hon kom in genom dörröppningen gick hon fram till mig och sambon som stod närmast och sa några ord. Hon hörde mitt namn och visste på en gång att jag vunnit novelltävlingen. Och hon pratade om novellen, den hade hon definitivt läst (det är tydligen inte speciellt vanligt). Därefter cirkulerade hon runt till alla i rummet, sa några ord och var äkta och lättsam. Jag tyckte om henne som person på stört.
Hon var lika lättsam och glad hela tillställningen igenom, satt och skålade med mig om och om igen från andra sidan bordet, viskade att de stavat mitt namn fel på den enorma jättechecken när det var dags för prisutdelning, var intresserad att höra om min bok etc. Enkel, lättsam och äkta.
Obehagliga scener utspelade sig när en av gästerna plötsligt blev hotfull mot henne men hon tog även det med en klackspark och ett leende. Gick iväg ensam till tåget när det var dags att åka hem. Skrattade och sa att hon kanske skulle gå en självförsvarskurs…
Av det jag såg av Marita, gillar jag henne skarpt – som person. Och vad hon gör nu, vill jag inte veta. :)
I salen, där prisutdelningen ägde rum, befann sig säkert ett hundratal personer. När hon kom in genom dörröppningen gick hon fram till mig och sambon som stod närmast och sa några ord. Hon hörde mitt namn och visste på en gång att jag vunnit novelltävlingen. Och hon pratade om novellen, den hade hon definitivt läst (det är tydligen inte speciellt vanligt). Därefter cirkulerade hon runt till alla i rummet, sa några ord och var äkta och lättsam. Jag tyckte om henne som person på stört.
Hon var lika lättsam och glad hela tillställningen igenom, satt och skålade med mig om och om igen från andra sidan bordet, viskade att de stavat mitt namn fel på den enorma jättechecken när det var dags för prisutdelning, var intresserad att höra om min bok etc. Enkel, lättsam och äkta.
Obehagliga scener utspelade sig när en av gästerna plötsligt blev hotfull mot henne men hon tog även det med en klackspark och ett leende. Gick iväg ensam till tåget när det var dags att åka hem. Skrattade och sa att hon kanske skulle gå en självförsvarskurs…
Av det jag såg av Marita, gillar jag henne skarpt – som person. Och vad hon gör nu, vill jag inte veta. :)
Att våndas i tystnad
Jag har lovat mig själv att sluta tjata när sambon kör och jag sitter bredvid. Det är lugnast så och ikväll ska jag praktisera min tystnad för första gången – på väg till ridskolan. Jag har gått på vägen tidigare under dagen och vet att den är rena skridskobanan och det är jag bara tvungen att poängtera trots att antispinnlampan varnar och blinkar för fullt. Han håller vanlig fart och har tydligen inte märkt så jag måste bara säga det, inget mer.
Jag: Jag gick här förut idag och det är snorhalt.
Han: Jag vet.
Tystnad. Jag förstår inte varför han ändå inte saktar ner, trots att vi nu åker på rena blankisen.
Sen kommer dimman. Eller inte vanlig dimma utan tjocka. Sikten framför oss är inte mer än några meter och han håller samma hastighet som om det vore sommarväglag. Jag ska inte säga något, ska inte säga något, ska inte… Istället håller jag mig hårt i dörrhandtaget och andas djupt. Har inte gått någon profylaxkurs men kan tänka mig att det är samma sorts ljud jag ger ifrån mig som utövas just på en sån kurs.
Vi är framme vid energiskogen. Just vid den platsen har vi sett älgar 90 gånger av 100. Vi har kunnat se reflexerna från deras ögon i mörkret och haft möjligheten att stanna men nu är det dimma och han kör fortfarande på som om det vore sommarväglag. Blankis, dimma och älgstråk. Och kanske blir det nittioförsta gången en älg springer upp på vägen. Men jag ska inte säga något, ska inte, ska inte… Istället lutar jag mig bakåt i sätet och stönar medan jag håller i dörrhandtaget hårdare.
Jag: Eeeehhhh… Åhhhh…
Han säger ingenting och jag blundar hårt. Vill inte vara med om det här.
Älgstråket avklarat. Dimman och blankisen kvar. En snäv kurva närmar sig. Jag ser den inte men den borde vara framför oss någonstans. Sen dyker den plötsligt upp. En stor snödriva mitt framför oss.
Jag: Åååååå!
Kurvan avklarad och jag vrider och vänder mig i sätet. Då ser jag den plötsligt. Älgen som står på sidan av vägen och är på väg att kliva över.
Jag: Eeeeehhhh… åååååå
Det var ingen älg. Det var en rad med postlådor. Bruna sådana med ljusa ben. Precis samma färg som på en älg. Och vi kommer fram till korsningen med stoppskylten.
När han gasar på på den större vägen varnar antispinnsystemet för fullt, bilen slänger mot en ännu isigare vägbana och jag ska inte säga något. Inte tala om att det är halt. Inte tjata… Men jag säger: ”Å hej vad det går!” och han svarar lugnt ”Jaaa” men saktar inte ner utan fortsätter med samma hastighet fram till nästa korsning där han får slå i bromsarna för fullt för att få stopp på bilen. Då låter jag som om jag precis ska till att föda barn men han kommenterar det inte.
Sedan är jag tyst. Vi kommer till en stor asfalterad, saltad väg och resten av vägen är det stadskörning.
Jag är slut. Totalt färdig. Men jag sa inget. Jag kommenterade inte hans körning en endast gång. Jag fixade det!
Jag: Jag gick här förut idag och det är snorhalt.
Han: Jag vet.
Tystnad. Jag förstår inte varför han ändå inte saktar ner, trots att vi nu åker på rena blankisen.
Sen kommer dimman. Eller inte vanlig dimma utan tjocka. Sikten framför oss är inte mer än några meter och han håller samma hastighet som om det vore sommarväglag. Jag ska inte säga något, ska inte säga något, ska inte… Istället håller jag mig hårt i dörrhandtaget och andas djupt. Har inte gått någon profylaxkurs men kan tänka mig att det är samma sorts ljud jag ger ifrån mig som utövas just på en sån kurs.
Vi är framme vid energiskogen. Just vid den platsen har vi sett älgar 90 gånger av 100. Vi har kunnat se reflexerna från deras ögon i mörkret och haft möjligheten att stanna men nu är det dimma och han kör fortfarande på som om det vore sommarväglag. Blankis, dimma och älgstråk. Och kanske blir det nittioförsta gången en älg springer upp på vägen. Men jag ska inte säga något, ska inte, ska inte… Istället lutar jag mig bakåt i sätet och stönar medan jag håller i dörrhandtaget hårdare.
Jag: Eeeehhhh… Åhhhh…
Han säger ingenting och jag blundar hårt. Vill inte vara med om det här.
Älgstråket avklarat. Dimman och blankisen kvar. En snäv kurva närmar sig. Jag ser den inte men den borde vara framför oss någonstans. Sen dyker den plötsligt upp. En stor snödriva mitt framför oss.
Jag: Åååååå!
Kurvan avklarad och jag vrider och vänder mig i sätet. Då ser jag den plötsligt. Älgen som står på sidan av vägen och är på väg att kliva över.
Jag: Eeeeehhhh… åååååå
Det var ingen älg. Det var en rad med postlådor. Bruna sådana med ljusa ben. Precis samma färg som på en älg. Och vi kommer fram till korsningen med stoppskylten.
När han gasar på på den större vägen varnar antispinnsystemet för fullt, bilen slänger mot en ännu isigare vägbana och jag ska inte säga något. Inte tala om att det är halt. Inte tjata… Men jag säger: ”Å hej vad det går!” och han svarar lugnt ”Jaaa” men saktar inte ner utan fortsätter med samma hastighet fram till nästa korsning där han får slå i bromsarna för fullt för att få stopp på bilen. Då låter jag som om jag precis ska till att föda barn men han kommenterar det inte.
Sedan är jag tyst. Vi kommer till en stor asfalterad, saltad väg och resten av vägen är det stadskörning.
Jag är slut. Totalt färdig. Men jag sa inget. Jag kommenterade inte hans körning en endast gång. Jag fixade det!
måndag, februari 13, 2006
Hopp
Jag är suverän på att hoppa hinder.
Kolla brädan här...
Ser du mig?
Det gäller att landa mjukt
Vad sa du nu då?
söndag, februari 12, 2006
Lyx
Om någon skulle fråga vad lyx innebär för mig, skulle mitt svar bli att jag lever i lyx idag. Jag associerar inte ordet med materiella saker utan för det liv jag lever. Lyx för mig är tid att göra det jag vill.
När jag hade friår 2001 märkte jag att jag inte behöver lägga pengar på annat än det nödvändiga, alltså boendet, mat och kläder till dottern. Själv behövde jag inte mycket kläder eftersom jag satt hemma och skrev hela dagarna. Det var då idén att lägga om mitt liv föddes.
Varför gå till ett heltidsjobb varje dag när jag egentligen inte behövde? Så jag fick alltså kvällsjobb på ICA, som kassörska. Bara några timmar varannan kväll och några timmar varannan helg. Resten av tiden lever jag i lyx - alltså ägnar den åt skrivandet. Eller det jag vill.
Kläder behöver jag inte. På jobbet har jag mina jobbarkläder och när jag är hemma hela dagarna behövs inte annat än de jeans, tröjor och jumprar som jag har. Jag har en uppsättning för speciella tillfällen om de skulle behövas. Sambon behöver inte heller speciellt mycket kläder. Han har sina jobbarkläder han också och en uppsättning jeans och tröjor för sin lediga tid. För övrigt är han inte mycket för kläder alls utan skulle klara sig med mindre. :)
Huset köpte vi billigt och vi betalar så lite varje månad att vi borde skämmas. Vedeldning gäller för oss och veden är gratis. Någon tusenlapp i månaden för boendet, alltså.
Det viktiga är kläder till dottern. Det ÄR känsligt och viktigt att inte avvika i skolan, det går inte att göra något åt. Men jag tror att hon färgas mycket av vår livssyn och jag hoppas att hon behåller den inställningen. Visst tycker hon att det är viktigt med kläder idag men det kanske är vad kompisarna tycker som är allra viktigast. Jag hoppas att hon som vuxen inte blir ytlig och att lycka för henne inte blir ett par byxor eller en väska. Att livet är viktigare än det. Jag tror det finns mycket hopp eftersom vi heller inte umgås med ytliga människor där materiella ting står högst i kurs.
En sån här helg, när det är jobbarhelg och jag har tagit åt mig mer timmar än vanligt, får jag tänka på ovanstående. Vad gör det att jag sitter nio timmar i kassan en sån här dag när jag får leva mitt liv som jag vill i vanliga fall.
När jag hade friår 2001 märkte jag att jag inte behöver lägga pengar på annat än det nödvändiga, alltså boendet, mat och kläder till dottern. Själv behövde jag inte mycket kläder eftersom jag satt hemma och skrev hela dagarna. Det var då idén att lägga om mitt liv föddes.
Varför gå till ett heltidsjobb varje dag när jag egentligen inte behövde? Så jag fick alltså kvällsjobb på ICA, som kassörska. Bara några timmar varannan kväll och några timmar varannan helg. Resten av tiden lever jag i lyx - alltså ägnar den åt skrivandet. Eller det jag vill.
Kläder behöver jag inte. På jobbet har jag mina jobbarkläder och när jag är hemma hela dagarna behövs inte annat än de jeans, tröjor och jumprar som jag har. Jag har en uppsättning för speciella tillfällen om de skulle behövas. Sambon behöver inte heller speciellt mycket kläder. Han har sina jobbarkläder han också och en uppsättning jeans och tröjor för sin lediga tid. För övrigt är han inte mycket för kläder alls utan skulle klara sig med mindre. :)
Huset köpte vi billigt och vi betalar så lite varje månad att vi borde skämmas. Vedeldning gäller för oss och veden är gratis. Någon tusenlapp i månaden för boendet, alltså.
Det viktiga är kläder till dottern. Det ÄR känsligt och viktigt att inte avvika i skolan, det går inte att göra något åt. Men jag tror att hon färgas mycket av vår livssyn och jag hoppas att hon behåller den inställningen. Visst tycker hon att det är viktigt med kläder idag men det kanske är vad kompisarna tycker som är allra viktigast. Jag hoppas att hon som vuxen inte blir ytlig och att lycka för henne inte blir ett par byxor eller en väska. Att livet är viktigare än det. Jag tror det finns mycket hopp eftersom vi heller inte umgås med ytliga människor där materiella ting står högst i kurs.
En sån här helg, när det är jobbarhelg och jag har tagit åt mig mer timmar än vanligt, får jag tänka på ovanstående. Vad gör det att jag sitter nio timmar i kassan en sån här dag när jag får leva mitt liv som jag vill i vanliga fall.
torsdag, februari 09, 2006
Träning för lata
Ikväll är det dags för vibträning igen. En sån här kväll, då vi har en hel del annat att göra också, är den super eftersom vi inte behöver byta om och det går snabbt.
Jag ska bekänna att jag fuskar med annat också. En grej som jag använder medan jag sitter vid datorn och skriver och den fungerar ungefär på samma sätt som just vibträningen. Abtronic heter den och fästes på olika delar av kroppen för träning av musklerna.
Jag har aldrig förut beställt något från TV-shop men den här var jag bara tvungen att beställa och dessutom fick jag två för samma pris som för en. Jag kan träna båda benen samtidigt, eller mage och rygg, men inte båda armarna eftersom vibrationerna gör att det blir sammandragningar i musklerna. Fingrarna lever sitt eget liv.
En liten "fjäril" som masserar skönt och kan fästas vid t ex nacken följde också med.
Kul att det finns sätt där musklerna får sitt medan man ägnar sig åt annat. Träning för lata, helt enkelt. :)
Jag ska bekänna att jag fuskar med annat också. En grej som jag använder medan jag sitter vid datorn och skriver och den fungerar ungefär på samma sätt som just vibträningen. Abtronic heter den och fästes på olika delar av kroppen för träning av musklerna.
Jag har aldrig förut beställt något från TV-shop men den här var jag bara tvungen att beställa och dessutom fick jag två för samma pris som för en. Jag kan träna båda benen samtidigt, eller mage och rygg, men inte båda armarna eftersom vibrationerna gör att det blir sammandragningar i musklerna. Fingrarna lever sitt eget liv.
En liten "fjäril" som masserar skönt och kan fästas vid t ex nacken följde också med.
Kul att det finns sätt där musklerna får sitt medan man ägnar sig åt annat. Träning för lata, helt enkelt. :)
tisdag, februari 07, 2006
Skriva, skriva, skriva
Jag kommer inte att vara så aktiv med bloggandet förrän jag har pappas berättelse klar för en första genomgång och redigering. Har alltså suttit med den all ledig tid och det går undan när jag väl kommer igång. Och visst behövs en paus lite av och till och då går jag förstås genast in på nyligen :). Fjorton kapitel är klara, skrivna rakt av utan redigering och jag lägger ut det första kapitlet här (för den som orkar läsa). Det är inte alls säkert att det kommer att se ut så i slutändan men just nu gör det i alla fall det:
Pääsöla, Ingermanland 1932
”Vad är det för rök?”
Pappas mörka hår var okammat och skäggstubben hade blivit så lång att de mörka stråna rörde sig i takt med hans tuggande. Skjortan var uppknäppt och hängslena hängde löst ner längs benen från midjan, lika slappt och passivt som han själv hade agerat den sista tiden. Nu lutade han sig fram från sin plats vid köksbordet för att se ut genom fönstret, åt granngården till, medan han bröt en brödbit med sina kraftiga fingrar.
Ögonen som den senaste tiden varit trötta fick plötsligt liv och blicken sökte sig över gårdsplanen, mot potatislandet där några kvinnliga kolchosarbetare rensade ogräs, sedan mot ladugården, vidare till grinden och tillbaka mot bastun. Hans näsborrar vidgades av en stickande röklukt som letade sig in i huset.
”Nog har alla i byn så sunt förnuft att de inte eldar i en sån hetta?”
Han stoppade en brödbit i sin mun, tuggade och fortsatte:
”Eller hur, Maria?”
Om samma scenario hade utspelat sig några månader tidigare, hade han inte suttit där så overksam och frågande. Om han hade haft kvar sin odlingsjord och sin häst och fortsatt att dra dynga, hö och plöja i Pavlovsk två kilometer längre bort och på så sätt fått in en liten lön, hade han haft kvar sin pondus, beslutsamhet och auktoritet. Sedan milisen tillsammans med kolchosens sekreterare hade placerat ut arbetare i vårt grönsaksland och hämtat vår muskulösa, glansryktade dragare, hade pappa tyngts av sorg och passivitet. I utbyte hade han tilldelats hot om vad som förestod om han inte anslöt sig till kolchosen. Det var med trött röst han hade frågat kolchosens sekreterare:
”Räcker det inte med att min hustru har anslutit sig?”
Sekreteraren hade hånflinat.
”Nästa gång hämtar vi inte något djur. Då blir det din tur.”
Sedan dess stannade pappa i sängen länge varje morgon, satt sedan och gned sina händer i timmar vid köksbordet. Och såg ut över gården. Inte mycket mer. Tillvaron för oss alla blev annorlunda med en mamma som gick iväg till sitt arbete vid kolchosen varje morgon och en pappa som befann sig i sin egen värld där vi inte hade tillträde. Jag försökte leta mig in i hans sorgliga tillvaro genom att se in i den där tomma blicken men fick aldrig grepp om vad den sa. Och jag förstod aldrig riktigt innebörden även om sekreterarens ord planterade en rädsla hos mig. En oro som fick fäste och växte. Jag hade hört vad andra i byn sagt och visste att folk hämtades och försvann. Bybor pratade om en svart bil som kom om nätterna och hämtade folk som inte anslöt sig till kolchoserna. Med bilen, Svarta Maja, försvann de för gott. Och rykten spred sig. Om fängelser i Sibirien och om dödsskjutningar redan vid hämtandet.
Bilden av sekreteraren fanns där så tydlig varje kväll innan jag somnade. Hur han gått iväg med hästen, högdragen i vit skjorta, grå hängslen och vattenkammat hår. De kalla ögonen som speglat skadeglädje när han hotat pappa.
Min äldre bror Väinö hade alltid tröst:
”Det kanske räcker med att mamma jobbar i kolchosen… Och skulle de vilja ta pappa, kunde de ha tagit honom samtidigt med hästen.”
Nästa gång gav Väinö själv vika för sin oro och tillsammans vädjade vi båda till pappa att ge efter och ta jobb i kolchoserna. Som mamma. Vi fick ju bröd, potatis, kål och ibland kött.
”Jobba med något som finns här men inte är mitt eget? Någon annans grönsaksland och frukter?” svarade han. ”Vi diskuterar inte det här något mer.”
Och så blev det. Saken tystades ner men orosmolnen låg kvar. Tillvaron genomsyrades av rädsla och varje dag såg jag bortåt vägen. Kanske sekreteraren skulle dyka upp just den dagen. Eller nästa. Varje natt väntade jag på att Svarta Maja skulle köra fram till vår gård för att hämta pappa.
Mamma reste sig från sin plats på kortsidan av bordet och gick fram till fönstret för att se ut. Hon kisade med ögonen för det starka solskenet.
”Det är mycket rök i luften”, sa hon. ”Som en svag dimma över gården och potatislandet. Där borta… bakom lagårdens tak är den tjockare”.
Hennes ögonbryn fick en bekymrad form och hon gned sina händer.
”Visst känner jag att det luktar bränt men att det var så mycket rök därute… Nä, Juho, inte går det an att sitta här och äta i godan ro. Om det är så att det brinner någonstans… Eller om någon eldar så hårt… Vilket som, så är det inte tid för oss att bara sitta här.”
Halvvägs mot hallen såg hon tillbaks mot oss och pekade mot brödet och potatisen på våra tallrikar.
”Ni pojkar stannar här och äter upp maten medan pappa och jag tar en titt därute.”
Hon visade åt pappa att följa med, skyndade sedan genom köket mot ytterdörren. Förklädet drog hon över huvudet, hängde upp det på kroken vid spisen och rätade till hårknuten innan hon försvann ut ur huset med pappa efter sig.
Väinö och jag stod redan i köksfönstret när de gick ut på gården. Mamma, liten och späd och pappa, två huvuden längre och så bredaxlad att det skulle få plats två mammor mellan axlarna. För varje stort kliv han tog, behövde mamma ta minst tre och hon halvsprang med den långa kjolen fladdrande längs fotknölarna.
De mötte grannbarnen vid vägen, stannade upp och lyssnade till dem. Jag la märke till hur två kvinnliga kolchosarbetare i vårt potatisland plötsligt reste sig. De såg på varandra och började gå iväg, först med raska steg. Sedan sprang de medan de höll i sina fladdrande hucklen. Jag förstod att det här var något mer än att någon eldade bråte eller halm.
Väinö förstod också. Han nickade.
”Jo, det brinner någonstans.”
Jag hade aldrig sett en brand och visste inte vad den skulle innebära. Plötsligt kändes det spännande att äntligen få se den där brandvagnen dragen av häst. Nog hade jag stått nära vagnen en gång, känt på vattenslangen men jag hade aldrig förstått hur det egentligen gick till när den användes.
”Då kommer brandvagnen?” sa jag förväntansfullt.
Väinö var tyst och fortsatte att iaktta våra föräldrar som nu rusade tillbaka mot huset. Han skulle just dra mig från fönstret när han kom av sig och stirrade mot ladugården.
Tjock svart rök vällde upp från ladugårdstaket och då och då skönjdes lågor från baksidan.
”Grisen! Hönsen! Herrejesus!” flämtade han i samma stund som pappa dundrade in i köket.
Utan att säga något tog pappa ett stadigt grepp om våra armar, en i var hand, och vi hängde som trasor efter honom ut ur köket, vidare in i hallen och ut ur huset. Då och då snubblade jag och mina kängor drogs mot marken medan jag försökte hålla pappas snabba takt.
”Spring allt vad ni kan, barn!” ropade mamma som kom efter ut på vägen. ”Vi måste bort från gården!”
Jag vände huvudet för att se bakåt. Där var tumult. Springande människor. Svart rök som stack i ögon och luftrör. Stora gula lågor dundrade fram och aldrig hade jag trott att eld kunde låta så högt. Som om hundra starka arbetshästar galopperade fram på hård mark och så snabba var dessa lågor att de redan tagit ladugården och strukit vidare över vår gårdsplan för att nu slicka i sig vårt hus. Vårt hem. Vårt allt.
Andfådda stannade vi till i utkanten av byn. De flesta bybor hade hittat dit. I mitten av en folkhop höll jag pappas stora hand och kände hur hårt hans grepp var. De sträva, torra fårorna i hans handflator skavde mot min men det smärtade mer att tänka på vad elden gjorde med vår gård.
Mamma stod bakom Väinö och höll armarna om honom medan hennes blick var fäst på elden. Grät hon eller var det den stickande röken som fick hennes tårar att rinna nerför kinderna?
Alla var där. Skolfröken och kolchosarbetare, nära grannar och bybor som jag inte kände men som passerade vårt hus varje dag. Med sorgsna miner stod vi alla och såg hur hus, uthus och ladugårdar åts upp av orangefärgade stora lågor. Där lågorna svept fram blev det inte mycket kvar förutom glöd och rykande svarta aska.
”Det var sommargästen hos Paavo”, sa någon. ”Han somnade ifrån sin cigarett på Paavos höskulle.”
”Överlevde han själv? Och Paavo?”
Medan elden fortsatte att härja framför oss ställdes frågor som aldrig fick några svar och jag väntade på att brandvagnen någon gång skulle komma och rädda det som var kvar.
”Nu blir det snart glesare mellan husen”, sa pappa. ”Elden kan inte få fäste mellan gårdarna lika lätt”.
När brandvagnen till slut dök upp, kändes den inte längre viktig. Jag noterade kort att den så småningom fick stopp på elden. Att vattnet som kom i en väldig kraft ur vattenslangen räddade några hus undan lågorna. Men vårt hem var borta. Ur glödande mark stod några få sönderbrända plankor kvar av både hus och ladugård. Och en sotig skorsten som berövats sin bakugn stack upp ur grunden. Resten var jämnat med marken. Borta var ladugård, gris, höns, bastu och uthus, fruktträden hade förvandlats till svarta skelett och potatislandet bestod av glödande mark.
Om mamma inte hade tagit av sitt förkläde och hängt det bredvid spisen, hade hon i alla fall haft det kvar, tänkte jag. Nu hade vi inte fått med oss någonting. Absolut ingenting.
Väinö tog mig på axeln och nickade åt vägen till. Mot diket, där mamma satt ensam med händerna för ansiktet. Hennes kropp skakade av gråt och det gjorde ont att se henne. Lika smärtsamt var det att se hennes sorg som det var att se vad elden gjort med vår gård.
Pappas grepp om min hand var fortfarande lika fast.
”Mamma sitter där borta”, sa jag till honom och pekade.
Hans ögon var glansiga när han vände sig mot mig.
”Och hon gråter” fortsatte jag samtidigt som jag förstod att pappa faktiskt också grät.
Min stora, starka pappa lät sina tårar sippra fram ur de trötta, rödspränga ögonen och han gjorde ingenting för att dölja dem. Jag ställde mig närmare honom tills han drog mig till sig. Likadant gjorde han med Väinö.
Skyddade av pappas starka armar grät vi mot hans bröst, blötte ner hans skjorta och våra hulkanden försvann i andra människors gråt och upprörda röster.
”Vi har i alla fall kossan kvar. Förbarmande över herden som hämtar henne varje morgon”, mumlade pappa med tjock röst.
Det blev snart tyst. Som om en akt i en teaterpjäs var slut. Vi, publiken till denna elds skådespel, stod handfallna och överraskade, utan att applådera. Chockerade och överrumplade höll vi kvar våra blickar på scenen där elden hade tagit sju gårdar med fruktträd och odlingsland. Tystnaden gjorde att vi kunde höra vinden ta tag i säden på fälten bakom oss.
Den del av byn där dessa gårdar stått bestod av jämnad och förkolnad mark. Där fanns inte längre några hustak som skymde sikten över fälten mot Koussula till. Om jag kisade med ögonen skulle jag säkert kunna se mormors hus där i början av byn men nu var ögonen för fyllda av tårar för att jag skulle se något alls.
Pääsöla, Ingermanland 1932
”Vad är det för rök?”
Pappas mörka hår var okammat och skäggstubben hade blivit så lång att de mörka stråna rörde sig i takt med hans tuggande. Skjortan var uppknäppt och hängslena hängde löst ner längs benen från midjan, lika slappt och passivt som han själv hade agerat den sista tiden. Nu lutade han sig fram från sin plats vid köksbordet för att se ut genom fönstret, åt granngården till, medan han bröt en brödbit med sina kraftiga fingrar.
Ögonen som den senaste tiden varit trötta fick plötsligt liv och blicken sökte sig över gårdsplanen, mot potatislandet där några kvinnliga kolchosarbetare rensade ogräs, sedan mot ladugården, vidare till grinden och tillbaka mot bastun. Hans näsborrar vidgades av en stickande röklukt som letade sig in i huset.
”Nog har alla i byn så sunt förnuft att de inte eldar i en sån hetta?”
Han stoppade en brödbit i sin mun, tuggade och fortsatte:
”Eller hur, Maria?”
Om samma scenario hade utspelat sig några månader tidigare, hade han inte suttit där så overksam och frågande. Om han hade haft kvar sin odlingsjord och sin häst och fortsatt att dra dynga, hö och plöja i Pavlovsk två kilometer längre bort och på så sätt fått in en liten lön, hade han haft kvar sin pondus, beslutsamhet och auktoritet. Sedan milisen tillsammans med kolchosens sekreterare hade placerat ut arbetare i vårt grönsaksland och hämtat vår muskulösa, glansryktade dragare, hade pappa tyngts av sorg och passivitet. I utbyte hade han tilldelats hot om vad som förestod om han inte anslöt sig till kolchosen. Det var med trött röst han hade frågat kolchosens sekreterare:
”Räcker det inte med att min hustru har anslutit sig?”
Sekreteraren hade hånflinat.
”Nästa gång hämtar vi inte något djur. Då blir det din tur.”
Sedan dess stannade pappa i sängen länge varje morgon, satt sedan och gned sina händer i timmar vid köksbordet. Och såg ut över gården. Inte mycket mer. Tillvaron för oss alla blev annorlunda med en mamma som gick iväg till sitt arbete vid kolchosen varje morgon och en pappa som befann sig i sin egen värld där vi inte hade tillträde. Jag försökte leta mig in i hans sorgliga tillvaro genom att se in i den där tomma blicken men fick aldrig grepp om vad den sa. Och jag förstod aldrig riktigt innebörden även om sekreterarens ord planterade en rädsla hos mig. En oro som fick fäste och växte. Jag hade hört vad andra i byn sagt och visste att folk hämtades och försvann. Bybor pratade om en svart bil som kom om nätterna och hämtade folk som inte anslöt sig till kolchoserna. Med bilen, Svarta Maja, försvann de för gott. Och rykten spred sig. Om fängelser i Sibirien och om dödsskjutningar redan vid hämtandet.
Bilden av sekreteraren fanns där så tydlig varje kväll innan jag somnade. Hur han gått iväg med hästen, högdragen i vit skjorta, grå hängslen och vattenkammat hår. De kalla ögonen som speglat skadeglädje när han hotat pappa.
Min äldre bror Väinö hade alltid tröst:
”Det kanske räcker med att mamma jobbar i kolchosen… Och skulle de vilja ta pappa, kunde de ha tagit honom samtidigt med hästen.”
Nästa gång gav Väinö själv vika för sin oro och tillsammans vädjade vi båda till pappa att ge efter och ta jobb i kolchoserna. Som mamma. Vi fick ju bröd, potatis, kål och ibland kött.
”Jobba med något som finns här men inte är mitt eget? Någon annans grönsaksland och frukter?” svarade han. ”Vi diskuterar inte det här något mer.”
Och så blev det. Saken tystades ner men orosmolnen låg kvar. Tillvaron genomsyrades av rädsla och varje dag såg jag bortåt vägen. Kanske sekreteraren skulle dyka upp just den dagen. Eller nästa. Varje natt väntade jag på att Svarta Maja skulle köra fram till vår gård för att hämta pappa.
Mamma reste sig från sin plats på kortsidan av bordet och gick fram till fönstret för att se ut. Hon kisade med ögonen för det starka solskenet.
”Det är mycket rök i luften”, sa hon. ”Som en svag dimma över gården och potatislandet. Där borta… bakom lagårdens tak är den tjockare”.
Hennes ögonbryn fick en bekymrad form och hon gned sina händer.
”Visst känner jag att det luktar bränt men att det var så mycket rök därute… Nä, Juho, inte går det an att sitta här och äta i godan ro. Om det är så att det brinner någonstans… Eller om någon eldar så hårt… Vilket som, så är det inte tid för oss att bara sitta här.”
Halvvägs mot hallen såg hon tillbaks mot oss och pekade mot brödet och potatisen på våra tallrikar.
”Ni pojkar stannar här och äter upp maten medan pappa och jag tar en titt därute.”
Hon visade åt pappa att följa med, skyndade sedan genom köket mot ytterdörren. Förklädet drog hon över huvudet, hängde upp det på kroken vid spisen och rätade till hårknuten innan hon försvann ut ur huset med pappa efter sig.
Väinö och jag stod redan i köksfönstret när de gick ut på gården. Mamma, liten och späd och pappa, två huvuden längre och så bredaxlad att det skulle få plats två mammor mellan axlarna. För varje stort kliv han tog, behövde mamma ta minst tre och hon halvsprang med den långa kjolen fladdrande längs fotknölarna.
De mötte grannbarnen vid vägen, stannade upp och lyssnade till dem. Jag la märke till hur två kvinnliga kolchosarbetare i vårt potatisland plötsligt reste sig. De såg på varandra och började gå iväg, först med raska steg. Sedan sprang de medan de höll i sina fladdrande hucklen. Jag förstod att det här var något mer än att någon eldade bråte eller halm.
Väinö förstod också. Han nickade.
”Jo, det brinner någonstans.”
Jag hade aldrig sett en brand och visste inte vad den skulle innebära. Plötsligt kändes det spännande att äntligen få se den där brandvagnen dragen av häst. Nog hade jag stått nära vagnen en gång, känt på vattenslangen men jag hade aldrig förstått hur det egentligen gick till när den användes.
”Då kommer brandvagnen?” sa jag förväntansfullt.
Väinö var tyst och fortsatte att iaktta våra föräldrar som nu rusade tillbaka mot huset. Han skulle just dra mig från fönstret när han kom av sig och stirrade mot ladugården.
Tjock svart rök vällde upp från ladugårdstaket och då och då skönjdes lågor från baksidan.
”Grisen! Hönsen! Herrejesus!” flämtade han i samma stund som pappa dundrade in i köket.
Utan att säga något tog pappa ett stadigt grepp om våra armar, en i var hand, och vi hängde som trasor efter honom ut ur köket, vidare in i hallen och ut ur huset. Då och då snubblade jag och mina kängor drogs mot marken medan jag försökte hålla pappas snabba takt.
”Spring allt vad ni kan, barn!” ropade mamma som kom efter ut på vägen. ”Vi måste bort från gården!”
Jag vände huvudet för att se bakåt. Där var tumult. Springande människor. Svart rök som stack i ögon och luftrör. Stora gula lågor dundrade fram och aldrig hade jag trott att eld kunde låta så högt. Som om hundra starka arbetshästar galopperade fram på hård mark och så snabba var dessa lågor att de redan tagit ladugården och strukit vidare över vår gårdsplan för att nu slicka i sig vårt hus. Vårt hem. Vårt allt.
Andfådda stannade vi till i utkanten av byn. De flesta bybor hade hittat dit. I mitten av en folkhop höll jag pappas stora hand och kände hur hårt hans grepp var. De sträva, torra fårorna i hans handflator skavde mot min men det smärtade mer att tänka på vad elden gjorde med vår gård.
Mamma stod bakom Väinö och höll armarna om honom medan hennes blick var fäst på elden. Grät hon eller var det den stickande röken som fick hennes tårar att rinna nerför kinderna?
Alla var där. Skolfröken och kolchosarbetare, nära grannar och bybor som jag inte kände men som passerade vårt hus varje dag. Med sorgsna miner stod vi alla och såg hur hus, uthus och ladugårdar åts upp av orangefärgade stora lågor. Där lågorna svept fram blev det inte mycket kvar förutom glöd och rykande svarta aska.
”Det var sommargästen hos Paavo”, sa någon. ”Han somnade ifrån sin cigarett på Paavos höskulle.”
”Överlevde han själv? Och Paavo?”
Medan elden fortsatte att härja framför oss ställdes frågor som aldrig fick några svar och jag väntade på att brandvagnen någon gång skulle komma och rädda det som var kvar.
”Nu blir det snart glesare mellan husen”, sa pappa. ”Elden kan inte få fäste mellan gårdarna lika lätt”.
När brandvagnen till slut dök upp, kändes den inte längre viktig. Jag noterade kort att den så småningom fick stopp på elden. Att vattnet som kom i en väldig kraft ur vattenslangen räddade några hus undan lågorna. Men vårt hem var borta. Ur glödande mark stod några få sönderbrända plankor kvar av både hus och ladugård. Och en sotig skorsten som berövats sin bakugn stack upp ur grunden. Resten var jämnat med marken. Borta var ladugård, gris, höns, bastu och uthus, fruktträden hade förvandlats till svarta skelett och potatislandet bestod av glödande mark.
Om mamma inte hade tagit av sitt förkläde och hängt det bredvid spisen, hade hon i alla fall haft det kvar, tänkte jag. Nu hade vi inte fått med oss någonting. Absolut ingenting.
Väinö tog mig på axeln och nickade åt vägen till. Mot diket, där mamma satt ensam med händerna för ansiktet. Hennes kropp skakade av gråt och det gjorde ont att se henne. Lika smärtsamt var det att se hennes sorg som det var att se vad elden gjort med vår gård.
Pappas grepp om min hand var fortfarande lika fast.
”Mamma sitter där borta”, sa jag till honom och pekade.
Hans ögon var glansiga när han vände sig mot mig.
”Och hon gråter” fortsatte jag samtidigt som jag förstod att pappa faktiskt också grät.
Min stora, starka pappa lät sina tårar sippra fram ur de trötta, rödspränga ögonen och han gjorde ingenting för att dölja dem. Jag ställde mig närmare honom tills han drog mig till sig. Likadant gjorde han med Väinö.
Skyddade av pappas starka armar grät vi mot hans bröst, blötte ner hans skjorta och våra hulkanden försvann i andra människors gråt och upprörda röster.
”Vi har i alla fall kossan kvar. Förbarmande över herden som hämtar henne varje morgon”, mumlade pappa med tjock röst.
Det blev snart tyst. Som om en akt i en teaterpjäs var slut. Vi, publiken till denna elds skådespel, stod handfallna och överraskade, utan att applådera. Chockerade och överrumplade höll vi kvar våra blickar på scenen där elden hade tagit sju gårdar med fruktträd och odlingsland. Tystnaden gjorde att vi kunde höra vinden ta tag i säden på fälten bakom oss.
Den del av byn där dessa gårdar stått bestod av jämnad och förkolnad mark. Där fanns inte längre några hustak som skymde sikten över fälten mot Koussula till. Om jag kisade med ögonen skulle jag säkert kunna se mormors hus där i början av byn men nu var ögonen för fyllda av tårar för att jag skulle se något alls.
måndag, februari 06, 2006
Vad jag är
Gunnel googlade på "Gunnel är" efter att ha fått idén från Darkangel som googlade på "Darkangel är". Jag ska inte vara sämre. Här är mina resultat .
Monika är mångkunnig, flexibel och räds inte nya utmaningar
Okej, jag räds absolut inte nya utmaningar och kan vara flexibel när jag vill. Mångkunnig? Det beror på vad det syftas på.
Monika är hjälpsam och vänlig.
Äsch, det där lilla var väl inget…
Monica är gravid
VA??
Monica är utbildad vid Dramatens elevskola
Nja, barnteater spelade jag som liten men det är ganska stor skillnad, va?
Monica är ett kvinnonamn med okänt ursprung
Jaså?
Monica är 43 år och är verksam som ridlärare
He he… Det är lätt att se fel på en trea och åtta. Och det här med att vara ridlärare… Jag är egentligen inte det men jag coachar dottern på hästen från läktaren. Kan lätt missförstås.
Monica är själv.
Heter det inte ”Monica är ensam?”. Det är jag inte heller. Ensam, alltså. Någon måste ha missuppfattat något väldigt mycket där. Ser jag ensam ut?
Monica är två vackra och välklädda kvinnor som utåt ser helt friska ut
Smickrare där! Men hallå… Monica är två? Dubbel personlighet, menar du??
Monica är missbelåten
Man kan ju inte bli annat när det sägs att jag är två personligheter.
Monica är helt enkelt en dålig komedienne som saknar all form av tajming
Om jag inte var missbelåten förr, så blev jag det nu.
Monica är same eftersom hennes far är same
Nä nä nä. Försök inte. Ingermanländare var det. Det är inte ens rätt land.
Monica är född i Sverige
Jodå. Stämmer bra. I Västerås.
Monica använder bilden av sorgen som en vågrörelse
Va? Gör jag? När?
Monica är riktigt usel
På vad? Att använda sorgen som en vågrörelse?
Monica är gift sedan 1963 och mor till fyra
Här var det inte en enda siffra rätt. Gifte mig när jag var sex år och fick tre barn på köpet. Är det det som kallas bonusbarn?
Monica är på gång igen
Japp!
Monica ger aldrig upp!
Nepp!
Monica är den enda av dem som är snygg tycker jag
Åååå, nu blir jag generad… Och jag vill nog sluta här, när det är som bäst... :)
Monika är mångkunnig, flexibel och räds inte nya utmaningar
Okej, jag räds absolut inte nya utmaningar och kan vara flexibel när jag vill. Mångkunnig? Det beror på vad det syftas på.
Monika är hjälpsam och vänlig.
Äsch, det där lilla var väl inget…
Monica är gravid
VA??
Monica är utbildad vid Dramatens elevskola
Nja, barnteater spelade jag som liten men det är ganska stor skillnad, va?
Monica är ett kvinnonamn med okänt ursprung
Jaså?
Monica är 43 år och är verksam som ridlärare
He he… Det är lätt att se fel på en trea och åtta. Och det här med att vara ridlärare… Jag är egentligen inte det men jag coachar dottern på hästen från läktaren. Kan lätt missförstås.
Monica är själv.
Heter det inte ”Monica är ensam?”. Det är jag inte heller. Ensam, alltså. Någon måste ha missuppfattat något väldigt mycket där. Ser jag ensam ut?
Monica är två vackra och välklädda kvinnor som utåt ser helt friska ut
Smickrare där! Men hallå… Monica är två? Dubbel personlighet, menar du??
Monica är missbelåten
Man kan ju inte bli annat när det sägs att jag är två personligheter.
Monica är helt enkelt en dålig komedienne som saknar all form av tajming
Om jag inte var missbelåten förr, så blev jag det nu.
Monica är same eftersom hennes far är same
Nä nä nä. Försök inte. Ingermanländare var det. Det är inte ens rätt land.
Monica är född i Sverige
Jodå. Stämmer bra. I Västerås.
Monica använder bilden av sorgen som en vågrörelse
Va? Gör jag? När?
Monica är riktigt usel
På vad? Att använda sorgen som en vågrörelse?
Monica är gift sedan 1963 och mor till fyra
Här var det inte en enda siffra rätt. Gifte mig när jag var sex år och fick tre barn på köpet. Är det det som kallas bonusbarn?
Monica är på gång igen
Japp!
Monica ger aldrig upp!
Nepp!
Monica är den enda av dem som är snygg tycker jag
Åååå, nu blir jag generad… Och jag vill nog sluta här, när det är som bäst... :)
fredag, februari 03, 2006
Helt otroligt!
Nu måste jag bara berätta... Det här är helt otroligt.
När jag vanligtvis har suttit och jobbat i kassan i ca 2 timmar nonstop (vi har mycket kunder så det blir aldrig någon stund alls kundfri, utan det är ständigt långa köer) brukar jag känna mig slut i kroppen. Har ont i handlederna, axlarna, har ingen ork och det är en timme kvar till rast. Så har det varit under de två år jag har jobbat med det här, vid varje arbetstillfälle. Jag brukar vara så slut att jag nästan är illamående.
Men inte idag! Jag skulle kunna fortsätta jobba nu också, utan problem. I sex timmar satt jag nonstop i kassan och har inte någon som helst värk i en endaste led. Och jag känner mig så otroligt pigg, fortfarande. Har energi till tusen!
Det måste vara vibträningen som har gjort det här. Och då tränade vi inte ens, utan gjorde varje övning en gång för att lära oss.
Jag är helt överväldigad!
När jag vanligtvis har suttit och jobbat i kassan i ca 2 timmar nonstop (vi har mycket kunder så det blir aldrig någon stund alls kundfri, utan det är ständigt långa köer) brukar jag känna mig slut i kroppen. Har ont i handlederna, axlarna, har ingen ork och det är en timme kvar till rast. Så har det varit under de två år jag har jobbat med det här, vid varje arbetstillfälle. Jag brukar vara så slut att jag nästan är illamående.
Men inte idag! Jag skulle kunna fortsätta jobba nu också, utan problem. I sex timmar satt jag nonstop i kassan och har inte någon som helst värk i en endaste led. Och jag känner mig så otroligt pigg, fortfarande. Har energi till tusen!
Det måste vara vibträningen som har gjort det här. Och då tränade vi inte ens, utan gjorde varje övning en gång för att lära oss.
Jag är helt överväldigad!
Reslust
Om ett och ett halvt år fyller jag jämnt. Sedan flera år tillbaks har vi bestämt att då flyr vi fältet och reser bort. Det är alltså dags att börja spara nu. För att ha ett hum om hur mycket som ska sparas måste vi bestämma ett resmål. Letade runt hos resebolagens nätsidor igår och vi kom överens om antingen Egypten eller Bulgarien.
Bulgarien är billigt att vistas i och man kan lyxa till det lite, om jag har förstått det rätt, medan Egypten känns mer exotiskt.
Vi har inte varit utomlands (förutom Ryssland och Finland då) sedan dottern föddes och därför lägger vi lite extra krut på ett bra hotell när vi för en gångs skull reser iväg och eftersom det inte har funnits någon anledning att leta efter hotell under tolv års tid har jag inte tittat i varken resebroschyrer eller nätsidor. Blev förvånad över att hotellrumstyperna förändrats. De är mer som lägenheter eller är det jag som inte har hängt med? Har det varit så länge?
Om vi har adopterat ”vår” ryska tjej blir vi fyra och det är ypperligt med just en lägenhet.
Reslusten är enorm nu och för första gången ser jag fram emot att bli gammal. Eller att nå den bästa åldern, menar jag förstås.
Idag och ikväll är det i alla fall jobbet som gäller och sen blir det en ledig helg.
Bulgarien är billigt att vistas i och man kan lyxa till det lite, om jag har förstått det rätt, medan Egypten känns mer exotiskt.
Vi har inte varit utomlands (förutom Ryssland och Finland då) sedan dottern föddes och därför lägger vi lite extra krut på ett bra hotell när vi för en gångs skull reser iväg och eftersom det inte har funnits någon anledning att leta efter hotell under tolv års tid har jag inte tittat i varken resebroschyrer eller nätsidor. Blev förvånad över att hotellrumstyperna förändrats. De är mer som lägenheter eller är det jag som inte har hängt med? Har det varit så länge?
Om vi har adopterat ”vår” ryska tjej blir vi fyra och det är ypperligt med just en lägenhet.
Reslusten är enorm nu och för första gången ser jag fram emot att bli gammal. Eller att nå den bästa åldern, menar jag förstås.
Idag och ikväll är det i alla fall jobbet som gäller och sen blir det en ledig helg.
torsdag, februari 02, 2006
Träning
Har varit på intro för vibträning idag. K, dottern, grannar och jag stod två och två på plattorna och vibrerade loss. Böjda ben, putande bak, svanka, sitt, håll din vikt med händerna etc.
40 respektive 20 sekunders träning per person. Och sedan lika lång vila medan den andra kör samma övning.
Vi har anmält oss för att börja träningen kontinuerligt. Någon viktminskning kan man inte räkna med, inte heller flås, men styrka i muskler (utan att det syns) och fastare lär man bli.
Bort med gäddhäng och daller till sommaren, alltså. Och flås och viktminskning får jag försöka
ta itu med på annat sätt. Det tar jag sen, när jag är klar med det här med rökningen, som jag har fullt sjå med.
40 respektive 20 sekunders träning per person. Och sedan lika lång vila medan den andra kör samma övning.
Vi har anmält oss för att börja träningen kontinuerligt. Någon viktminskning kan man inte räkna med, inte heller flås, men styrka i muskler (utan att det syns) och fastare lär man bli.
Bort med gäddhäng och daller till sommaren, alltså. Och flås och viktminskning får jag försöka
ta itu med på annat sätt. Det tar jag sen, när jag är klar med det här med rökningen, som jag har fullt sjå med.
onsdag, februari 01, 2006
Psykosomatiskt känselspröt
Jag är nu övertygad att jag är ett sånt. Ett psykosomatiskt känselspröt (om det finns något som heter så).
Ridning för dottern på ridskolan ikväll. Jag hade varit rökfri flera timmar under dagen och tänkte att jag skulle ta med mig en cigarett. Just för att det känns bättre att den finns med,
ifall det skulle bli kris.
Dottern red första lektionen. Jag var inte det minsta röksugen. Tänkte inte ens på cigaretter för första gången på länge. Inte förrän jag stoppade handen i fickan och märkte att jag hade glömt tändaren hemma.
Då. Det blev verkligen kris just då.
Frågade de övriga föräldrarna på läktaren. Ingen hade en tändare. Inte en enda förälder rökte.
Jag började kallsvettas. Dottern skulle rida en lektion till. En timme kvar och jag var plötsligt så röksugen att jag skulle kunna tuppa av när som helst.
Gick till caféet och frågade om de hade tändstickor. Det fanns inga. Personalen såg säkert min begynnande hysteri och vände upp och ned på hela caféet för att hitta något man kunde tända en cigarett med. De hittade inget.
Jag började kallsvettas och min kropp skrek efter nikotin. Satt på läktaren med handen i fickan och kände på cigarettpaketet. Där låg den, cigaretten som jag behövde, och inget hade jag att tända den med.
Då kom han. Den räddande ängeln hade hört att jag var i nöd (folk var verkligen engagerade med att hitta eld till mig) och kom med sin tändare.
När jag var på väg till rökplatsen en bit ifrån stallet märkte jag plötsligt att suget hade gått över. Jag var inte alls i något större behov av nikotinet men skulle jag lämna ifrån mig tändaren utan att ha rökt, skulle begäret förstås komma tillbaka. Så jag rökte.
Jag bävar för den dagen då det inte finns en enda cigarett här hemma - datumet börjar närma sig. Jag kommer att få panik och få ett begär större än någonsin, trots att jag nu vet att det mesta sitter i huvudet.
Den där medicinen, Zyban, som blockerar just "det psykiska", är kanske inte så dum ändå.
Ridning för dottern på ridskolan ikväll. Jag hade varit rökfri flera timmar under dagen och tänkte att jag skulle ta med mig en cigarett. Just för att det känns bättre att den finns med,
ifall det skulle bli kris.
Dottern red första lektionen. Jag var inte det minsta röksugen. Tänkte inte ens på cigaretter för första gången på länge. Inte förrän jag stoppade handen i fickan och märkte att jag hade glömt tändaren hemma.
Då. Det blev verkligen kris just då.
Frågade de övriga föräldrarna på läktaren. Ingen hade en tändare. Inte en enda förälder rökte.
Jag började kallsvettas. Dottern skulle rida en lektion till. En timme kvar och jag var plötsligt så röksugen att jag skulle kunna tuppa av när som helst.
Gick till caféet och frågade om de hade tändstickor. Det fanns inga. Personalen såg säkert min begynnande hysteri och vände upp och ned på hela caféet för att hitta något man kunde tända en cigarett med. De hittade inget.
Jag började kallsvettas och min kropp skrek efter nikotin. Satt på läktaren med handen i fickan och kände på cigarettpaketet. Där låg den, cigaretten som jag behövde, och inget hade jag att tända den med.
Då kom han. Den räddande ängeln hade hört att jag var i nöd (folk var verkligen engagerade med att hitta eld till mig) och kom med sin tändare.
När jag var på väg till rökplatsen en bit ifrån stallet märkte jag plötsligt att suget hade gått över. Jag var inte alls i något större behov av nikotinet men skulle jag lämna ifrån mig tändaren utan att ha rökt, skulle begäret förstås komma tillbaka. Så jag rökte.
Jag bävar för den dagen då det inte finns en enda cigarett här hemma - datumet börjar närma sig. Jag kommer att få panik och få ett begär större än någonsin, trots att jag nu vet att det mesta sitter i huvudet.
Den där medicinen, Zyban, som blockerar just "det psykiska", är kanske inte så dum ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
