Om någon skulle fråga vad lyx innebär för mig, skulle mitt svar bli att jag lever i lyx idag. Jag associerar inte ordet med materiella saker utan för det liv jag lever. Lyx för mig är tid att göra det jag vill.
När jag hade friår 2001 märkte jag att jag inte behöver lägga pengar på annat än det nödvändiga, alltså boendet, mat och kläder till dottern. Själv behövde jag inte mycket kläder eftersom jag satt hemma och skrev hela dagarna. Det var då idén att lägga om mitt liv föddes.
Varför gå till ett heltidsjobb varje dag när jag egentligen inte behövde? Så jag fick alltså kvällsjobb på ICA, som kassörska. Bara några timmar varannan kväll och några timmar varannan helg. Resten av tiden lever jag i lyx - alltså ägnar den åt skrivandet. Eller det jag vill.
Kläder behöver jag inte. På jobbet har jag mina jobbarkläder och när jag är hemma hela dagarna behövs inte annat än de jeans, tröjor och jumprar som jag har. Jag har en uppsättning för speciella tillfällen om de skulle behövas. Sambon behöver inte heller speciellt mycket kläder. Han har sina jobbarkläder han också och en uppsättning jeans och tröjor för sin lediga tid. För övrigt är han inte mycket för kläder alls utan skulle klara sig med mindre. :)
Huset köpte vi billigt och vi betalar så lite varje månad att vi borde skämmas. Vedeldning gäller för oss och veden är gratis. Någon tusenlapp i månaden för boendet, alltså.
Det viktiga är kläder till dottern. Det ÄR känsligt och viktigt att inte avvika i skolan, det går inte att göra något åt. Men jag tror att hon färgas mycket av vår livssyn och jag hoppas att hon behåller den inställningen. Visst tycker hon att det är viktigt med kläder idag men det kanske är vad kompisarna tycker som är allra viktigast. Jag hoppas att hon som vuxen inte blir ytlig och att lycka för henne inte blir ett par byxor eller en väska. Att livet är viktigare än det. Jag tror det finns mycket hopp eftersom vi heller inte umgås med ytliga människor där materiella ting står högst i kurs.
En sån här helg, när det är jobbarhelg och jag har tagit åt mig mer timmar än vanligt, får jag tänka på ovanstående. Vad gör det att jag sitter nio timmar i kassan en sån här dag när jag får leva mitt liv som jag vill i vanliga fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vi är nog rätt lika du och jag.
Ja, mamsen, jag har aldrig haft det så bra som jag har det nu - ändå har jag aldrig haft så lite pengar som jag har nu. Tänk, att det går ihop! :)
Tack för att du styrker mina tankar! Jag är sedan en tid inne på en liknande lösning för att få mer tid och ORK att måla o skapa mer. Har ju inte ens hemmavarande barn längre. I höst måste det ske en förändring här. Bosse jobbar för fullt med ateljén :)
Jovisst går det! Jag prövade i två år. Vi svalt inte och jag klädeländet blev enkelt med ett par snyggombyten och slapparkläder till resten.
Inte så mycket guldkant - men vardagen blev tillräckligt guldig.
Så visst ska du testa du också, gagga!
(Men oj vad jag njuter nu när lönen kommer!)
Gagga: Du gör helt rätt. Om det är livskvalitet man vill ha, går det alltid på något sätt. Jag håller alla tummar för dig!
Gunnel: Jag vet ju inte om M också blir märkesjägare. Det beror nog helt på vilket umgänge hon får men jag ska göra allt för att förhindra det.
Bloggblad: Ja, vardagen är guldig. Kan inte tänka mig att jobba heltid varje dag som jag gjorde förut. Måndag morgon på jobbet längtade jag till fredag när veckan var slut. Nu rinner veckorna iväg och jag vet knappt vilken veckodag det är.
Å, vilken lycka!
Så skulle jag vilja leva också .. men då fordras det ju en till som kan dra in pengar och inte alls vill sitta hemma och blogga .,.-)
Det skulle gå även som ensamstående, tror jag. Kanske man behövde jobba ytterligare en kväll i veckan och ta lite strötimmar då och då men helt omöjligt är det nog inte att behålla livskvaliteten.
Skicka en kommentar