Häromdagen kunde man läsa i den lokala tidningen om hur ett barn hade ryckts in i en bil och rövats bort. Det visade sig emellertid att vittnet, som anmält händelsen, sett fel. Barnet hade ryckts i armen av sin pappa och det hade sett ut som om två hantverkare i en bil hade dragit in barnet i bilen och kört iväg.
Sedan var det ”bomben” vid regeringskansliet som visade sig vara en mätutrustning häromveckan...
Jag tror att jag också börjar bli lite hysterisk. Häromkvällen kommer jag till jobbet och möts i ingången av en man som inte har handlat något i butiken. I alla fall bär han inte på någon kasse. Jag går genom butiken och ut på baksidan för att röka en cigarett innan jag börjar mitt pass.
När jag står där, kommer samma man som jag mött vid ingången. Han kommer runt hörnet, pratar i mobilen och i sin andra hand har han en annan mobil som han ser ut att knappa på. När han får syn på mig, vänder han tvärt och försvinner runt hörnet igen. Där jag står finns bara en personalingång, det finns ingen anledning för någon "utomstående" att gå åt det hållet.
Jag börjar fundera över varför man pratar i en mobil samtidigt som man knappar på en annan och varför man är på väg mot personalingången.
Jag går fram och kikar runt hörnet. Mannen strosar fram och tillbaks på parkeringen, fortfarande med ena mobilen vid örat och den andra i handen. Länge.
Det är då jag kommer ihåg att jag läst att en mobil kan vara utlösare för en… bomb. Och jag blir lite smått hysterisk. Ska jag gå in i butiken och berätta? Tänk, om jag har fel… Men varför har han den andra mobilen i handen? Och varför knappar han på den? Eller gör han det?
Jag står kvar vid hörnet. Mannen går runt på parkeringen och får syn på mig. Jag drar tillbaks huvudet. Om en stund kikar jag fram igen. Då håller mannen på att sätta sig i en bil och han kör så småningom iväg.
Jag har läst och sett för mycket nyheter, helt enkelt. Om bomber vid valkampanjer och bilbomber och förmodade bomber här och där.
Butiken sprängs inte. Vilken tur. Och vilken tur att jag inte sprang in och berättade. Tänk, om butiken hade utrymts…
lördag, september 30, 2006
Från padda till utbildning
Den här dagen började med paddjakt. På något sätt hade en padda kommit in i hallen. Kan för mitt liv inte förstå hur och den måste ha varit där hela natten. Konstigt. Inte den minsta aktivitet hos yffe och katt. De märkte aldrig.
Det är inte lätt att få tag på en padda. Efter att ha farit fram så att alla skor låg huller om buller, fångade jag den till slut. Den hoppade nämligen ner i min gummistövel. Det var bara att ta hela stöveln och ”hälla” ut paddan i rabatten.
Sedan har hela dagen bestått av utbildning. Förmiddagen handlade om anknytning, om hur ens egen barndom kommer att prägla hur man beter sig mot barnet som kommer. Att det man har obearbetat kan komma upp till ytan igen. Min barndom var bra och jag vet att jag har en grundtrygghet. Jag har inga förluster i min barndom. Veckans läxa bestod i att tänka över just de förluster vi har och jag har grunnat och grunnat. Det finns inga, helt enkelt, om inte en hamsters död kan räknas (å, vad jag sörjde den hamstern) men det är långt ifrån vad som kan räknas i det här fallet.
Det här kan vara både på gott och ont. På gott, för att jag lättare kan stå pall i situationer. På ont, för att jag själv inte har upplevt något liknande som barnet har, med kaos, separationer, otrygghet, övergivenhet, även om vi förstås kommer att göra allt för att sätta oss in i problematiken.
Det som låter jobbigt, både för familjehemmen och för de placerade barnen, är att det inte finns någon angiven tidpunkt för hur länge barnet stannar i ett familjehem. Om ett barn knyter an, kan det vara för att nästa vecka flyttas igen. De biologiska föräldrarna har när som helst rätt att hämta hem barnet om det är en frivillig placering, som de flesta placeringar är. Umgänget med de biologiska föräldrarna är också ett måste men inte alltid helt rätt. Ofta händer det att barnet kommer tillbaks från umgänget, än mer trasigt. En erfaren familjehemsförälder uttryckte det som att man hela tiden tar ett steg framåt och tre steg tillbaka. Nu gäller det förstås inte alla placeringar men vad jag förstod, är det vanligt.
Det var i alla fall en givande kurs och vi blir mer och mer förberedda på vad som kan inträffa när vi ger oss in i familjehemsvärlden.
Det är inte lätt att få tag på en padda. Efter att ha farit fram så att alla skor låg huller om buller, fångade jag den till slut. Den hoppade nämligen ner i min gummistövel. Det var bara att ta hela stöveln och ”hälla” ut paddan i rabatten.
Sedan har hela dagen bestått av utbildning. Förmiddagen handlade om anknytning, om hur ens egen barndom kommer att prägla hur man beter sig mot barnet som kommer. Att det man har obearbetat kan komma upp till ytan igen. Min barndom var bra och jag vet att jag har en grundtrygghet. Jag har inga förluster i min barndom. Veckans läxa bestod i att tänka över just de förluster vi har och jag har grunnat och grunnat. Det finns inga, helt enkelt, om inte en hamsters död kan räknas (å, vad jag sörjde den hamstern) men det är långt ifrån vad som kan räknas i det här fallet.
Det här kan vara både på gott och ont. På gott, för att jag lättare kan stå pall i situationer. På ont, för att jag själv inte har upplevt något liknande som barnet har, med kaos, separationer, otrygghet, övergivenhet, även om vi förstås kommer att göra allt för att sätta oss in i problematiken.
Det som låter jobbigt, både för familjehemmen och för de placerade barnen, är att det inte finns någon angiven tidpunkt för hur länge barnet stannar i ett familjehem. Om ett barn knyter an, kan det vara för att nästa vecka flyttas igen. De biologiska föräldrarna har när som helst rätt att hämta hem barnet om det är en frivillig placering, som de flesta placeringar är. Umgänget med de biologiska föräldrarna är också ett måste men inte alltid helt rätt. Ofta händer det att barnet kommer tillbaks från umgänget, än mer trasigt. En erfaren familjehemsförälder uttryckte det som att man hela tiden tar ett steg framåt och tre steg tillbaka. Nu gäller det förstås inte alla placeringar men vad jag förstod, är det vanligt.
Det var i alla fall en givande kurs och vi blir mer och mer förberedda på vad som kan inträffa när vi ger oss in i familjehemsvärlden.
torsdag, september 28, 2006
Det går i sjuhundra nu
Det känns som om jag springer genom livet i 700 km i timmen. Nu ÄR det mycket.
Utvecklingssamtal (som dottern själv höll i – jag var både förvånad och stolt), familjehemsutbildning tisdag, lördag, tisdag. Läxor till utbildningen och då är det inte läxor man gör i ett nafs utan saker som kräver eftertanke. Vilka förluster har jag haft i mitt liv, i min barndom? Vad kan egentligen räknas som en förlust etc.
Jobb varannan kväll, resa till Örebro, ridskola och mitt i allt det här måste jag redigera manuset. Imorgon ska det skickas iväg. Och hårddisken börjar låta mycket konstig. En vacker morgon startar den väl inte upp alls…
Den här dagen blev inte bättre av att jag var så trött att jag behövde vila ögonen en stund.
Fem minuter, var det tänkt. Det blev tre timmar! Tre hela timmar till ingen nytta alls och jag som behöver varje sekund just nu.
Vädret spelar en ett spratt också. Det är bara två veckor kvar tills lilla missen kommer. Med 25 plusgrader ute (i alla fall nästan) kändes det mycket längre till den 10 oktober men en titt i almanackan sa något annat. Vart tog tiden vägen?
Nu ropar den andra datorn på mig. Den, med manuset och där lär jag sitta några timmar fram på natten…
Utvecklingssamtal (som dottern själv höll i – jag var både förvånad och stolt), familjehemsutbildning tisdag, lördag, tisdag. Läxor till utbildningen och då är det inte läxor man gör i ett nafs utan saker som kräver eftertanke. Vilka förluster har jag haft i mitt liv, i min barndom? Vad kan egentligen räknas som en förlust etc.
Jobb varannan kväll, resa till Örebro, ridskola och mitt i allt det här måste jag redigera manuset. Imorgon ska det skickas iväg. Och hårddisken börjar låta mycket konstig. En vacker morgon startar den väl inte upp alls…
Den här dagen blev inte bättre av att jag var så trött att jag behövde vila ögonen en stund.
Fem minuter, var det tänkt. Det blev tre timmar! Tre hela timmar till ingen nytta alls och jag som behöver varje sekund just nu.
Vädret spelar en ett spratt också. Det är bara två veckor kvar tills lilla missen kommer. Med 25 plusgrader ute (i alla fall nästan) kändes det mycket längre till den 10 oktober men en titt i almanackan sa något annat. Vart tog tiden vägen?
Nu ropar den andra datorn på mig. Den, med manuset och där lär jag sitta några timmar fram på natten…
torsdag, september 21, 2006
Cirkus
Dottern kom hem från skolan idag och sa att hon inte skulle gå på cirkus. "Det var töntigt och bara till för småbarn". Så hade snacket gått i skolan. :)
Det var fritt fram för mig. Grannen skulle gå med sina barn (bl a dotterns kompis) och jag bestämde med henne. Det slutade med att dottern också följde med, så nu har vi varit på cirkus.
Vem jag satt bredvid? Dottern, så klart. :)
Om jag hade hållit i kameran hade jag tagit bilder på akrobaterna, hundarna och jonglörerna också - men nu höll dottern i kameran och det blev hästar från alla olika vinklar.
Uppdaterad:
Dottern tog bilder av cirkushästarna på dagtid när de fick vila från showandet
Det var fritt fram för mig. Grannen skulle gå med sina barn (bl a dotterns kompis) och jag bestämde med henne. Det slutade med att dottern också följde med, så nu har vi varit på cirkus.
Vem jag satt bredvid? Dottern, så klart. :)
Om jag hade hållit i kameran hade jag tagit bilder på akrobaterna, hundarna och jonglörerna också - men nu höll dottern i kameran och det blev hästar från alla olika vinklar.
Uppdaterad:
Dottern tog bilder av cirkushästarna på dagtid när de fick vila från showandet
Hos läkaren
Har varit hos läkare idag och tack, ni som höll tummarna! Det hjälpte.
Visst såg läkaren också knölen i halsen men någon tumör är det inte. Vad det är, visste hon inte, men en tumör i de regionerna är alltid sårig och infekterad, berättade hon. Så är inte fallet här.
Nu ska jag gurgla med koksaltlösning i två veckor. Har inte knölen och hesheten gått över tills dess, blir det remiss till öron-näsa-hals-avdelning.
Det känns i alla fall otroligt skönt att veta att det inte är något allvarligt.
~~
Det blå som syns bakom träden (jag har tagit bilden från vår altan och kunde inte komma närmare) är en cirkus som slagit upp sitt tält inför föreställningen ikväll. Bakom idrottsplatsen
går mängder av hästar och betar och eftersom skolan ligger alldeles bakom, får förstås hästarna sällskap av mängder av barn. Säkert har dottern också varit där och klappat.
Cirkusen var här förra året också och hästarna ska tydligen vara otroligt duktiga. Jag önskar att dottern var mindre så att vi kunde gå på föreställningen tillsammans. Numera är det "pinigt" att göra något med oss. Går hon dit, gör hon det med en kompis.
Jag får väl sitta här på altanen och lyssna till musiken från cirkustältet... :)
Visst såg läkaren också knölen i halsen men någon tumör är det inte. Vad det är, visste hon inte, men en tumör i de regionerna är alltid sårig och infekterad, berättade hon. Så är inte fallet här.
Nu ska jag gurgla med koksaltlösning i två veckor. Har inte knölen och hesheten gått över tills dess, blir det remiss till öron-näsa-hals-avdelning.
Det känns i alla fall otroligt skönt att veta att det inte är något allvarligt.
~~
Det blå som syns bakom träden (jag har tagit bilden från vår altan och kunde inte komma närmare) är en cirkus som slagit upp sitt tält inför föreställningen ikväll. Bakom idrottsplatsen
går mängder av hästar och betar och eftersom skolan ligger alldeles bakom, får förstås hästarna sällskap av mängder av barn. Säkert har dottern också varit där och klappat.
Cirkusen var här förra året också och hästarna ska tydligen vara otroligt duktiga. Jag önskar att dottern var mindre så att vi kunde gå på föreställningen tillsammans. Numera är det "pinigt" att göra något med oss. Går hon dit, gör hon det med en kompis.
Jag får väl sitta här på altanen och lyssna till musiken från cirkustältet... :)
tisdag, september 19, 2006
Gör ett uppehåll
Jag har haft problem med heshet en längre tid. Inte bara att jag är hes utan ofta tappar jag helt rösten på jobbet. Häromdagen upptäckte jag en knöl i svalget. Det gör inte ont men tar emot när jag sväljer. Och jag gjorde vad man inte ska göra – surfade runt på Internet för att hitta en förklaring.
Jag fick veta att stället där knölen sitter, kallas bakre gomväggen och jag kunde inte hitta någon annan förklaring än att det är en tumör. Alla symptom stämmer förstås. Jag kan naturligtvis inte släppa den tanken och tror förstås det värsta. Varför kan jag inte låta bli att surfa runt för att hitta en diagnos…
Nu har jag fått bråttom att redigera boken om pappa, som jag bestämt mig för att ge ut på egen hand, och hinner inte vara ute i bloggvärlden så mycket.
På torsdag ska jag till läkare och förhoppningsvis få besked. Hoppas att det bara är något bagatellartat...
Jag fick veta att stället där knölen sitter, kallas bakre gomväggen och jag kunde inte hitta någon annan förklaring än att det är en tumör. Alla symptom stämmer förstås. Jag kan naturligtvis inte släppa den tanken och tror förstås det värsta. Varför kan jag inte låta bli att surfa runt för att hitta en diagnos…
Nu har jag fått bråttom att redigera boken om pappa, som jag bestämt mig för att ge ut på egen hand, och hinner inte vara ute i bloggvärlden så mycket.
På torsdag ska jag till läkare och förhoppningsvis få besked. Hoppas att det bara är något bagatellartat...
lördag, september 16, 2006
Bestämt mig
Tills idag hade jag fortfarande inte bestämt vilket parti som skulle få min röst. Jag har velat fram och tillbaks – men inte längre. Egentligen borde jag väl inte skriva det här i det upprörda tillstånd som jag befinner mig i men jag är så arg att jag kokar…
Mina föräldrar är långt över 70 år båda två. Pappa har åldersdiabetes, lågt blodtryck, kärlkramp och mamma har kärlkramp i halsen. Det är krämpor här och där och ständiga läkarbesök.
Nu har de fått en ny läkare som har väldigt svårt med svenska språket. Mina föräldrar har tyckt att det är jobbigt att hela tiden förklara de svenska orden för läkaren och har också en gång försökt få till ett läkarbyte, vilket inte gick igenom.
I veckan ordinerades de, av denne läkare, ny medicin, båda två.
Och de blev sjuka. Ordentligt sjuka men ingen av dem kopplade från början detta till medicinen.
Tur att de fortfarande är läskunniga.
På båda läkemedelsförpackningarna står klart och tydligt att medicinen inte skall användas av personer över 70 år… och dessutom inte personer med lågt blodtryck, som i pappas fall.
Och jag tänker förstås på äldre som inte är läskunniga…
Språkkrav är den viktigaste frågan för mig just nu. Helt klart. Inskränkt, kan tyckas, att gå på en enda sak men det här dök upp precis i rätt tid och plötsligt inser jag att den frågan är livsviktigt...
Mina föräldrar är långt över 70 år båda två. Pappa har åldersdiabetes, lågt blodtryck, kärlkramp och mamma har kärlkramp i halsen. Det är krämpor här och där och ständiga läkarbesök.
Nu har de fått en ny läkare som har väldigt svårt med svenska språket. Mina föräldrar har tyckt att det är jobbigt att hela tiden förklara de svenska orden för läkaren och har också en gång försökt få till ett läkarbyte, vilket inte gick igenom.
I veckan ordinerades de, av denne läkare, ny medicin, båda två.
Och de blev sjuka. Ordentligt sjuka men ingen av dem kopplade från början detta till medicinen.
Tur att de fortfarande är läskunniga.
På båda läkemedelsförpackningarna står klart och tydligt att medicinen inte skall användas av personer över 70 år… och dessutom inte personer med lågt blodtryck, som i pappas fall.
Och jag tänker förstås på äldre som inte är läskunniga…
Språkkrav är den viktigaste frågan för mig just nu. Helt klart. Inskränkt, kan tyckas, att gå på en enda sak men det här dök upp precis i rätt tid och plötsligt inser jag att den frågan är livsviktigt...
torsdag, september 14, 2006
Gäst i trädgården
För några veckor sedan fick dottern ett mail från en tjej på skolan. Hon skulle resa bort och både hennes morfar och kompisar hade erbjudit sig att ta hand om hennes kanin. Det ville hon inte. Hon undrade om dottern och jag kunde ta hand om honom i tio dagar.
Vilket förtroende! Så klart vi kan.
Ikväll kom han, med sin utebur och allt och nu finns han ute i trädgården.
Och det var trots allt där han föddes en gång i tiden. Undrar om han känner igen sig...
Vilket förtroende! Så klart vi kan.
Ikväll kom han, med sin utebur och allt och nu finns han ute i trädgården.
Och det var trots allt där han föddes en gång i tiden. Undrar om han känner igen sig...
Att fundera fram och tillbaka, fram och tillbaka...
Jag har så mycket att fundera över, att hjärnan går på högvarv nonstop. Det är förstås det här med att bli familjehem. Att det ska bli bra.
På försommaren, när vi hade besök av de två familjehemssekreterarna, fick vi förslaget att bli jourhem, vilket innebär att ett barn får stanna här högst tre månader (det kan bli längre) i väntan på ett stadigvarande familjehem. När ett barn försvinner, kommer nästa osv. Då kan det också bli vilka åldersgrupper som helst, från spädbarn till tonåringar.
Det alternativet kan förstås vara bra, att känna sig för vilket barn som passar in hos oss och i så fall eventuellt skulle kunna stanna här istället för att ge sig iväg vidare. Men… jag undrar hur det känns för ett barn som vet att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen till något annat. Som dessutom kanske tagits bort från de biologiska föräldrarna mot sin vilja.
Och att få ett spädbarn direkt från BB… Eller en avancerad tonåring…
Och rummet, som nu är inrett i rosa och vitt, för nioåriga ryska Lena. Skulle man behöva ha ett helt opersonligt rum med tanke på att det skulle passa alla kategorier av barn, yngre som äldre, tjej som kille. Tänk, om barnet blir här en längre period…
Hur skulle dottern ta alla uppbrott? Skulle hon till slut upphöra att engagera sig eftersom hon vet att det bara är för en kort period? Och man fäster sig vid ett barn, trots att det "bara" handlar om några månader. Hur skulle jag själv klara alla avsked?
Jag tror en mer stadigvarande placering skulle passa oss. K tycker att det vore kul med en kille, för omväxlings skull. Och det vore det ju, samtidigt som jag tycker att en hästintresserad tjej (kille också, för den delen, men de är få) skulle vara det bästa alternativet.
På det sättet går mina tankar, fram och tillbaks, fram och tillbaks... Jag önskar jag hade facit i handen nu.
På försommaren, när vi hade besök av de två familjehemssekreterarna, fick vi förslaget att bli jourhem, vilket innebär att ett barn får stanna här högst tre månader (det kan bli längre) i väntan på ett stadigvarande familjehem. När ett barn försvinner, kommer nästa osv. Då kan det också bli vilka åldersgrupper som helst, från spädbarn till tonåringar.
Det alternativet kan förstås vara bra, att känna sig för vilket barn som passar in hos oss och i så fall eventuellt skulle kunna stanna här istället för att ge sig iväg vidare. Men… jag undrar hur det känns för ett barn som vet att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen till något annat. Som dessutom kanske tagits bort från de biologiska föräldrarna mot sin vilja.
Och att få ett spädbarn direkt från BB… Eller en avancerad tonåring…
Och rummet, som nu är inrett i rosa och vitt, för nioåriga ryska Lena. Skulle man behöva ha ett helt opersonligt rum med tanke på att det skulle passa alla kategorier av barn, yngre som äldre, tjej som kille. Tänk, om barnet blir här en längre period…
Hur skulle dottern ta alla uppbrott? Skulle hon till slut upphöra att engagera sig eftersom hon vet att det bara är för en kort period? Och man fäster sig vid ett barn, trots att det "bara" handlar om några månader. Hur skulle jag själv klara alla avsked?
Jag tror en mer stadigvarande placering skulle passa oss. K tycker att det vore kul med en kille, för omväxlings skull. Och det vore det ju, samtidigt som jag tycker att en hästintresserad tjej (kille också, för den delen, men de är få) skulle vara det bästa alternativet.
På det sättet går mina tankar, fram och tillbaks, fram och tillbaks... Jag önskar jag hade facit i handen nu.
tisdag, september 12, 2006
Kursen
Familjehemsutbildningen började bra. Jag har lärt mig massor om den verksamheten ikväll och jag förstår att vi kommer att hamna i en helt ny värld. En värld full av lagar, paragrafer, barn och föräldrar som kanske far illa. Nya familjer, släktingar, barnets nätverk som kommer att bli en del av oss. Det beror förstås på situationen ifråga.
Vi pratade om LVU, tvångsomhändertagande, och SoL, frivillig placering. De flesta placeringar är frivilliga, tack och lov.
Det är spännande. Vi vet absolut ingenting om vilket barn som kommer hit. Vi vet inte kön, inte ålder och inte vad som har skapat situationen. Och inte när det blir eller hur länge barnet stannar.
Vi går i väntans tider, minst sagt.
~~
Yffen ryckte upp sig under dagen och upptäckte snart det fina vädret. Han sprang så mycket på gräsmattan att hans fötter... förlåt, tassar... blev alldeles gröna och han blev en ufo-yffe.
Vi pratade om LVU, tvångsomhändertagande, och SoL, frivillig placering. De flesta placeringar är frivilliga, tack och lov.
Det är spännande. Vi vet absolut ingenting om vilket barn som kommer hit. Vi vet inte kön, inte ålder och inte vad som har skapat situationen. Och inte när det blir eller hur länge barnet stannar.
Vi går i väntans tider, minst sagt.
~~
Yffen ryckte upp sig under dagen och upptäckte snart det fina vädret. Han sprang så mycket på gräsmattan att hans fötter... förlåt, tassar... blev alldeles gröna och han blev en ufo-yffe.
Blött
Så här tycker yffen om att ta en långpromenad nu på morgonen
Han har varit ut en kortis på gräsmattan och blev blöt om både tassar och öron. Och det känns faktiskt som om det är regn i luften.
Jag får nog bära ut honom...
~~
Ikväll börjar familjehemsutbildningen. Förut var det adoptionskurs. Vi blir nog fullfjädrade föräldrar när allt det här är över... :)
Han har varit ut en kortis på gräsmattan och blev blöt om både tassar och öron. Och det känns faktiskt som om det är regn i luften.
Jag får nog bära ut honom...
~~
Ikväll börjar familjehemsutbildningen. Förut var det adoptionskurs. Vi blir nog fullfjädrade föräldrar när allt det här är över... :)
måndag, september 11, 2006
Den där dagen och för all framtid...
Jag gick på Skrivarlinjen då, den 11 september för fem år sedan. Jag hade kommit hem när jag fick ett telefonsamtal om att sätta på tv:n. Och som de flesta andra, förstod jag inte riktigt vad jag såg. Ett brinnande Manhattan, en tjock rök efter att ett flygplan just kolliderat med ett av tvillingtornen. Jag vet fortfarande inte om det var i direktsändning som det andra planet flög in i det andra tornet men jag vet att med den bilden, så blev världen med ens mörkare.
I skolans rökruta, morgonen därpå, spekulerades det vilt om vem som låg bakom attentaten. Någon trodde att det hade med Kongo att göra. Någon körde ett makabert skämt genom att sjunga ”It´s raining man, halleluja” och denne någon möttes förstås av både chockade och irriterade blickar. Varje gång jag hör den låten idag, kan jag inte låta bli att tänka på just det låga skämtet.
De följande veckorna präglades helt av attentatet, både i skrivuppgifter och i samtalsämnen.
Staffan Heimersson kom till skolan och föreläste och då, när det stod klart att det var bin Ladin som låg bakom dådet, kom en muslimsk kille och föreläste om islam och jihad.
Vår frihet fick sig en törn och den naggas alltmer i kanten av varje terrordåd. Så kommer vår värld att se ut framöver och för mig, och säkert många andra, började det eller blev i alla fall väldigt tydligt, just det här datumet för fem år sedan…
I skolans rökruta, morgonen därpå, spekulerades det vilt om vem som låg bakom attentaten. Någon trodde att det hade med Kongo att göra. Någon körde ett makabert skämt genom att sjunga ”It´s raining man, halleluja” och denne någon möttes förstås av både chockade och irriterade blickar. Varje gång jag hör den låten idag, kan jag inte låta bli att tänka på just det låga skämtet.
De följande veckorna präglades helt av attentatet, både i skrivuppgifter och i samtalsämnen.
Staffan Heimersson kom till skolan och föreläste och då, när det stod klart att det var bin Ladin som låg bakom dådet, kom en muslimsk kille och föreläste om islam och jihad.
Vår frihet fick sig en törn och den naggas alltmer i kanten av varje terrordåd. Så kommer vår värld att se ut framöver och för mig, och säkert många andra, började det eller blev i alla fall väldigt tydligt, just det här datumet för fem år sedan…
söndag, september 10, 2006
Sommar igen
10 september och plötsligt kom sommaren tillbaka.
En prickig citronfjäril på en lika prickig ros
Yffen är lycklig över det fina vädret
... och själv ska jag jobba till efter 22 ikväll. Usch...
En prickig citronfjäril på en lika prickig ros
Yffen är lycklig över det fina vädret
... och själv ska jag jobba till efter 22 ikväll. Usch...
lördag, september 09, 2006
Prickigt
Så här ser våra äpplen ut varje år. Fläckarna är ytliga, bara på skalet, men ändå...
Idag fick jag se att rosorna också har fått prickar
När vi tog in vår slöjstjärt från dammen igår, var den...prickig
Till och med nyckelpigorna i vår trädgård har prickar...
Idag fick jag se att rosorna också har fått prickar
När vi tog in vår slöjstjärt från dammen igår, var den...prickig
Till och med nyckelpigorna i vår trädgård har prickar...
tisdag, september 05, 2006
Fullt upp
Jag var och provade jeans häromdagen. I affär efter affär. Det är bara att inse att det inte är storlekarna som har blivit mindre.
Sedan dess har jag hållit på med det här (mag- och midjeövningarna, då). Även på jobbet. Jag drar in magen, håller andan medan jag drar varorna och andas sedan ut medan jag pratar med kunden. Förmodligen ser det ut som om jag är väldigt engagerad i mitt jobb.
Livet är inte lätt...
Sedan dess har jag hållit på med det här (mag- och midjeövningarna, då). Även på jobbet. Jag drar in magen, håller andan medan jag drar varorna och andas sedan ut medan jag pratar med kunden. Förmodligen ser det ut som om jag är väldigt engagerad i mitt jobb.
Livet är inte lätt...
söndag, september 03, 2006
Typ hört. Typ.
Hörde ett samtal mellan dottern och kompis.
Dottern: Jag hade typ ba femton spänn kvar och bussen kostade elva. Jag kunde typ inte köpa det där.
Kompis: Det var typ samma sak för mig förra veckan. Men jag typ köpte grejen och lämnade typ tillbaks den. Typ. För att typ ha pengar till bussen. Sen åkte jag typ tillbaks till stan och typ köpte den.
Dottern: Äh? Gjorde du?
Kompis: Ja, typ.
Dottern: Meh! Då blev den typ dubbelt så dyr, juh.
Kompis: Ja, typ.
Så typ lät samtalet. Typ.
Dottern: Jag hade typ ba femton spänn kvar och bussen kostade elva. Jag kunde typ inte köpa det där.
Kompis: Det var typ samma sak för mig förra veckan. Men jag typ köpte grejen och lämnade typ tillbaks den. Typ. För att typ ha pengar till bussen. Sen åkte jag typ tillbaks till stan och typ köpte den.
Dottern: Äh? Gjorde du?
Kompis: Ja, typ.
Dottern: Meh! Då blev den typ dubbelt så dyr, juh.
Kompis: Ja, typ.
Så typ lät samtalet. Typ.
lördag, september 02, 2006
fredag, september 01, 2006
Kan vi andas ut?
Kanadagässen ger sig iväg söderut nu. De flög och skränade just ovanför vårt hus och plötsligt slog det mig: Vad hände med fågelinfluensan? Jag har varken läst eller hört något om den sedan tidigt i våras då det skulle hamstras vaccin som ändå inte skulle räcka till alla etc.
Dog den där influensan plötsligt ut?
Dog den där influensan plötsligt ut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
