Det är första träffen hundarna emellan. Alltså blev det bad ikväll.
Som synes är yffen djupt deprimerad.
Han bara... försvann? Blev liksom inget kvar...
fredag, december 30, 2005
Förberedelser
Yffen har en date imorgon. En jack russeltik kommer till det ställe dit vi är bjudna.
Det är första träffen hundarna emellan. Alltså blev det bad ikväll.
Som synes är yffen djupt deprimerad.
Han bara... försvann? Blev liksom inget kvar...
Det är första träffen hundarna emellan. Alltså blev det bad ikväll.
Som synes är yffen djupt deprimerad.
Han bara... försvann? Blev liksom inget kvar...
torsdag, december 29, 2005
Gott Nytt År
Imorgon är familjen hemma och ledig. Det ska inhandlas nyårspresent och annat ska fixas.
Jag lär inte ha så mycket tid att komma till datorn vare sig imorgon eller under nyårshelgen då jag dels jobbar hela helgen och vi är bortbjudna på nyårsafton.
Så därför önskar jag er
ett riktigt
Gott Nytt År
Vi ses 2006
onsdag, december 28, 2005
Ett vidrigt öde
Jag var hos ögonläkare idag. Inget fel på ögonen alls. Allt normalt. "Blåsorna" är svullna vener i ögonvitorna och måste finnas där. Angående värken så "kan det vara så". Så då kan jag förmodligen vara lugn, även om det inte alls känns okej trots detta besked. Jag har fortfarande värk men det känns löjligt att klaga. Riktigt, riktigt löjligt idag faktiskt och orsaken är en karl (kille?) i en rökkur utanför lasarettet. Han satt där, ensam, och vinkade på mig när jag stod en bit ifrån och tände min cigarett.
"Kom in här", sa han och tyckte att jag skulle ställa mig innanför rutorna där det var lä.
Jag såg genast att han grät. Han var i 30-35-års åldern och jag blev ganska ställd när tårarna flödade längs hans kinder. Visste inte vad jag skulle säga men behövde inte fundera länge. Han ville prata.
"Jävla lasarett", sa han.
Han pekade på byggnaden.
"Min dotter ligger där. Död. Hon dog i natt".
Och så grät han mer.
"13 år blev hon. Och hon ringde till mig innan olyckan. Hon sa att hon älskade mig. "
Finns det något bra att säga en sådan gång? Vad jag än skulle säga, skulle det låta torftigt. Jag frågade om olyckan och han berättade att dottern och hans hustru hade varit på väg till Västerås från Sandviken. Någonstans på vägen hade bilen fått sladd och åkt ner för en ravin.
"Jag vet att hon inte körde fort. Min hustru kör alltid försiktigt", sa han.
Men bilen hade voltat och farit ner mot en sjö. Alldeles vid vattnet hade det tagit stopp. Bilen hade stått med nosen i vattnet. Och hans hustru och dottern hade legat i den i två dygn innan de hittades. Hustrun i koma och dottern med bruten nacke. Om bilen hade fortsatt ut i vattnet, hade de aldrig hittats. Hustrun låg fortfarande i koma och visste inget om dotterns död.
Vi pratade länge och han slutade aldrig att gråta. Han hade inte orkat att gå in på lasarettet och prata med "kristeamet" men innan jag gick, lovade han att han skulle göra det. Men det skulle bli jobbigt, trodde han. För honom var det lättare att prata med en främling i en rökkur .
När jag gick ropade han:
"Gott nytt år!"
Vad svarar man på sånt?
Uppdaterat: Nu har jag googlat, sökt på nyheter de senaste månaderna, sökt via andra sökmotorer och jag hittar ingenting om någon olycka som den jag fick beskriven. Om två personer hittas allvarligt skadade i ett bilvrak efter två dygn, borde inte någon tidning skriva om det då? Det verkar vara något som inte stämmer.
"Kom in här", sa han och tyckte att jag skulle ställa mig innanför rutorna där det var lä.
Jag såg genast att han grät. Han var i 30-35-års åldern och jag blev ganska ställd när tårarna flödade längs hans kinder. Visste inte vad jag skulle säga men behövde inte fundera länge. Han ville prata.
"Jävla lasarett", sa han.
Han pekade på byggnaden.
"Min dotter ligger där. Död. Hon dog i natt".
Och så grät han mer.
"13 år blev hon. Och hon ringde till mig innan olyckan. Hon sa att hon älskade mig. "
Finns det något bra att säga en sådan gång? Vad jag än skulle säga, skulle det låta torftigt. Jag frågade om olyckan och han berättade att dottern och hans hustru hade varit på väg till Västerås från Sandviken. Någonstans på vägen hade bilen fått sladd och åkt ner för en ravin.
"Jag vet att hon inte körde fort. Min hustru kör alltid försiktigt", sa han.
Men bilen hade voltat och farit ner mot en sjö. Alldeles vid vattnet hade det tagit stopp. Bilen hade stått med nosen i vattnet. Och hans hustru och dottern hade legat i den i två dygn innan de hittades. Hustrun i koma och dottern med bruten nacke. Om bilen hade fortsatt ut i vattnet, hade de aldrig hittats. Hustrun låg fortfarande i koma och visste inget om dotterns död.
Vi pratade länge och han slutade aldrig att gråta. Han hade inte orkat att gå in på lasarettet och prata med "kristeamet" men innan jag gick, lovade han att han skulle göra det. Men det skulle bli jobbigt, trodde han. För honom var det lättare att prata med en främling i en rökkur .
När jag gick ropade han:
"Gott nytt år!"
Vad svarar man på sånt?
Uppdaterat: Nu har jag googlat, sökt på nyheter de senaste månaderna, sökt via andra sökmotorer och jag hittar ingenting om någon olycka som den jag fick beskriven. Om två personer hittas allvarligt skadade i ett bilvrak efter två dygn, borde inte någon tidning skriva om det då? Det verkar vara något som inte stämmer.
tisdag, december 27, 2005
Synsk?
Samma känsla som att vi inte borde åka till hoppkursen på ridskolan idag, har jag haft några gånger tidigare. Några gånger har det också inträffat mindre incidenter som om jag haft en föraning att något skulle hända och vid ett tillfälle inträffade en ren katastrof. Tillfälligheter kanske, men idag gick allt riktigt bra trots att det tog emot att åka iväg.
En tillfällighet var det kanske också den kvällen då jag som barn inte kunde sova en kväll eftersom ett ansikte dök upp så fort jag slöt ögonen. En äldre mans ansikte, en bekant till mina föräldrar. Någon närmare relation till den här mannen hade jag inte. Jag kommer ihåg att han och hans fru hade en liten uppdragbar krypdocka som jag lekte med varje gång vi besökte dem. Jag kommer också ihåg hans visslande ”s” när han pratade. Det var allt.
Varje gång jag slöt ögonen den där speciella kvällen, blev hans ansikte allt tydligare. Jag hade ingen som helst orsak att överhuvudtaget tänka på honom. Än idag kommer jag ihåg hur tydligt det var, det där ansiktet, och när jag nu tänker på det verkar det konstigt att jag inte blev rädd. Jag blev istället irriterad. Det störde mig. Till slut gick jag upp och berättade för mina föräldrar.
Den kvällen dröjde det länge innan jag kunde blunda utan att bilden av mannen fanns där. När den till slut försvann, somnade jag på stört. Sedan var det glömt.
Jag tänkte överhuvudtaget inte mer på det som inträffat. Inte heller när mannen hastigt avled två dagar senare. Inte förrän jag hörde mina föräldrar diskutera min ”syn” utan att de visste att jag hörde. Mamma uttryckte sin rädsla över det som hade inträffat. Att höra att hon var rädd, gjorde knappast mig lugn.
Efter det såg jag förstås den ena människan efter den andra varje kväll innan jag skulle sova. Mina föräldrar, kompisar, mormor, morfar. Men den där tydliga bilden som jag hade haft den där speciella kvällen, kom aldrig tillbaka. Och har ännu inte gjort det. Det kanske var en tillfällighet. En underlig incident i alla fall – som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska uppleva igen.
En tillfällighet var det kanske också den kvällen då jag som barn inte kunde sova en kväll eftersom ett ansikte dök upp så fort jag slöt ögonen. En äldre mans ansikte, en bekant till mina föräldrar. Någon närmare relation till den här mannen hade jag inte. Jag kommer ihåg att han och hans fru hade en liten uppdragbar krypdocka som jag lekte med varje gång vi besökte dem. Jag kommer också ihåg hans visslande ”s” när han pratade. Det var allt.
Varje gång jag slöt ögonen den där speciella kvällen, blev hans ansikte allt tydligare. Jag hade ingen som helst orsak att överhuvudtaget tänka på honom. Än idag kommer jag ihåg hur tydligt det var, det där ansiktet, och när jag nu tänker på det verkar det konstigt att jag inte blev rädd. Jag blev istället irriterad. Det störde mig. Till slut gick jag upp och berättade för mina föräldrar.
Den kvällen dröjde det länge innan jag kunde blunda utan att bilden av mannen fanns där. När den till slut försvann, somnade jag på stört. Sedan var det glömt.
Jag tänkte överhuvudtaget inte mer på det som inträffat. Inte heller när mannen hastigt avled två dagar senare. Inte förrän jag hörde mina föräldrar diskutera min ”syn” utan att de visste att jag hörde. Mamma uttryckte sin rädsla över det som hade inträffat. Att höra att hon var rädd, gjorde knappast mig lugn.
Efter det såg jag förstås den ena människan efter den andra varje kväll innan jag skulle sova. Mina föräldrar, kompisar, mormor, morfar. Men den där tydliga bilden som jag hade haft den där speciella kvällen, kom aldrig tillbaka. Och har ännu inte gjort det. Det kanske var en tillfällighet. En underlig incident i alla fall – som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska uppleva igen.
Kursen överstökad
Hoppkursen gick bra. Det satt en (1) förälder på läktaren - jag - och bet på knogarna varje gång rakethästen som dottern satt på flög över hindren. Vilken enorm fart det är på den hästen... Så klart var det svårt för henne att få kontroll i de snäva svängarna ibland men det fixade hon med volter. Och det gjorde ju inget eftersom det enbart var en kurs.
Och jag fick hålla god min, le stort, för att inte överföra min egen rädsla på henne (jag är inte rädd när jag själv sitter på hästar, endast när dottern gör det). Och efteråt, det vanliga:
"Vad bra det gick!"
Det gjorde det också, förstås, hon klarade ut alla situationer.
När jag satt där på läktaren, ringde de från ögonmottagningen. (Jag ringde nämligen distriktsläkaren i morse för ögonbesvären som jag haft en tid). De ville att jag skulle komma till mottagningen genast, utan remiss och allt.
Ridskolan ligger i en annan stad och dit hade vi fått skjuts eftersom K haft vår egen bil under dagen. Det var lite svårt att ta sig till Västerås så där hals över huvud.
Imorgon 12.45 ska jag vara där och blir förstås lite orolig över att det är så bråttom. Jag trodde bestämt att jag skulle få vänta någon månad på en tid efter att ha fått remiss från husläkaren.
Så när hoppkursen väl äver över, är det dags att oroa sig för nästa sak.
Och jag fick hålla god min, le stort, för att inte överföra min egen rädsla på henne (jag är inte rädd när jag själv sitter på hästar, endast när dottern gör det). Och efteråt, det vanliga:
"Vad bra det gick!"
Det gjorde det också, förstås, hon klarade ut alla situationer.
När jag satt där på läktaren, ringde de från ögonmottagningen. (Jag ringde nämligen distriktsläkaren i morse för ögonbesvären som jag haft en tid). De ville att jag skulle komma till mottagningen genast, utan remiss och allt.
Ridskolan ligger i en annan stad och dit hade vi fått skjuts eftersom K haft vår egen bil under dagen. Det var lite svårt att ta sig till Västerås så där hals över huvud.
Imorgon 12.45 ska jag vara där och blir förstås lite orolig över att det är så bråttom. Jag trodde bestämt att jag skulle få vänta någon månad på en tid efter att ha fått remiss från husläkaren.
Så när hoppkursen väl äver över, är det dags att oroa sig för nästa sak.
Fönstertittarna
Här måste det nog vara tråkigt för tillfället.
I det ena fönstret sitter dottern och katten och tittar ut på fåglar som äter.
I ett annat sitter yffen och tittar ut på förbipasserande.
Och alldeles tyst är det...
I det ena fönstret sitter dottern och katten och tittar ut på fåglar som äter.
I ett annat sitter yffen och tittar ut på förbipasserande.
Och alldeles tyst är det...
Plogat
Så där ja. Nu har plogbilarna farit omkring i området så att till och med en liten yffe kan gå ut i snön utan att försvinna. Det är inte lätt med en tvärhand hög hund som måste plöja sig fram i lika hög snö som han själv. I och för sig tycker han att det är kul till en viss gräns. När han försvinner helt, med hela huvudet, blir det tydligen för mycket.
Idag ska jag iväg på en julklapp med dottern. En tre timmar lång hoppkurs på ridskolan.
Jag har haft en konstig känsla hela morgonen. Som om vi inte borde åka dit. Har aldrig känt så beträffande hennes ridning tidigare. Ska man följa den känslan? Eller bara ignorera? Dottern skulle bli förtvivlad om kursen nu blir avbokad och det kanske bara är just en känsla hos mig, inget mer. Lite läskigt, tycker jag.
Idag ska jag iväg på en julklapp med dottern. En tre timmar lång hoppkurs på ridskolan.
Jag har haft en konstig känsla hela morgonen. Som om vi inte borde åka dit. Har aldrig känt så beträffande hennes ridning tidigare. Ska man följa den känslan? Eller bara ignorera? Dottern skulle bli förtvivlad om kursen nu blir avbokad och det kanske bara är just en känsla hos mig, inget mer. Lite läskigt, tycker jag.
måndag, december 26, 2005
För ett år sedan
Annandagen redan. Jag kommer ihåg vad jag gjorde för exakt ett år sedan.
Det började med att jag läste nyheterna på nätet den morgonen. Om det var AB eller Expressen minns jag inte men det handlade om en flodvåg i Thailand. Jag förstod aldrig riktigt omfattningen då (inte många gjorde det) och om det stod något om Sri Lanka, måste jag ha missat det. Det var Thailand som artikeln var koncentrerad till och jag ropade på K och berättade. Han stod snart bakom mig och läste.
Under dagen började det gå upp för oss hur allvarligt det var. Och att inte bara Thailand hade drabbats. Även Sri Lanka hade råkat riktigt illa ut. Dödssiffrorna steg för varje nyhetssändning.
Sri Lanka… En kompis med familj skulle fira julen just där. Jag hade letat upp julkortet vi fått av dem och stod med det i handen samtidigt som jag hörde på nyheterna om att det började komma efterskalv i området. På något sätt hoppades jag att jag mindes fel. Att deras resmål skulle ha varit något annat. Men nej. På kortet stod klart och tydligt att de tillbringade julen på Sri Lanka.
Jag letade fram hennes mobilnummer. Det gick fram några signaler på en sprakig linje, sedan bröts det. Jag ringde igen och fick ett meddelande att alla linjer var upptagna. Jag ringde igen och igen och igen…
Till slut hörde jag hennes röst.
”Monica? Är det du? Här har vi försökt ringa våra familjer utan resultat och så ringer du! Det går inte att ringa hit eller härifrån överhuvudtaget.”
”Jag är så glad att höra din röst! Hur är det med dig? Vi har sett hemska bilder därifrån.”
”Ja, jag hörde att det kom en flodvåg tio minuter efter att vi lämnat hotellet. Just nu är vi uppe i bergen, hos vårt fadderbarn. Är det illa, säger du?”
”Väldigt illa. Ni kommer väl hem nu?”
”Nej, nej… Vi ska vidare till Maldiverna.”
Jag hann förklara att Maldiverna också var ett av de ställen där flodvågen gått fram som hårdast. I alla fall om man fick tro nyheterna. Sedan bröts samtalet.
De kom hem efter några dagar. Chockade och bedrövade efter att ha återvänt till hotellet. Och chocken satt kvar länge hos dem– sitter fortfarande kvar. Bedrövelsen hade varit total. Och andra vänner och bekanta till dem hade råkat värre ut.
De följande dagarna och veckorna dök det upp fler och fler namn på bekanta och bekantas bekanta som hade drabbats. Somliga riktigt hårt, andra som klarat sig undan men som för alltid skulle bära bedrövelsen med sig.
Och bedrövelsen lär nog även vi, som följde händelserna via nyheterna, ha med oss. För all framtid.
Det började med att jag läste nyheterna på nätet den morgonen. Om det var AB eller Expressen minns jag inte men det handlade om en flodvåg i Thailand. Jag förstod aldrig riktigt omfattningen då (inte många gjorde det) och om det stod något om Sri Lanka, måste jag ha missat det. Det var Thailand som artikeln var koncentrerad till och jag ropade på K och berättade. Han stod snart bakom mig och läste.
Under dagen började det gå upp för oss hur allvarligt det var. Och att inte bara Thailand hade drabbats. Även Sri Lanka hade råkat riktigt illa ut. Dödssiffrorna steg för varje nyhetssändning.
Sri Lanka… En kompis med familj skulle fira julen just där. Jag hade letat upp julkortet vi fått av dem och stod med det i handen samtidigt som jag hörde på nyheterna om att det började komma efterskalv i området. På något sätt hoppades jag att jag mindes fel. Att deras resmål skulle ha varit något annat. Men nej. På kortet stod klart och tydligt att de tillbringade julen på Sri Lanka.
Jag letade fram hennes mobilnummer. Det gick fram några signaler på en sprakig linje, sedan bröts det. Jag ringde igen och fick ett meddelande att alla linjer var upptagna. Jag ringde igen och igen och igen…
Till slut hörde jag hennes röst.
”Monica? Är det du? Här har vi försökt ringa våra familjer utan resultat och så ringer du! Det går inte att ringa hit eller härifrån överhuvudtaget.”
”Jag är så glad att höra din röst! Hur är det med dig? Vi har sett hemska bilder därifrån.”
”Ja, jag hörde att det kom en flodvåg tio minuter efter att vi lämnat hotellet. Just nu är vi uppe i bergen, hos vårt fadderbarn. Är det illa, säger du?”
”Väldigt illa. Ni kommer väl hem nu?”
”Nej, nej… Vi ska vidare till Maldiverna.”
Jag hann förklara att Maldiverna också var ett av de ställen där flodvågen gått fram som hårdast. I alla fall om man fick tro nyheterna. Sedan bröts samtalet.
De kom hem efter några dagar. Chockade och bedrövade efter att ha återvänt till hotellet. Och chocken satt kvar länge hos dem– sitter fortfarande kvar. Bedrövelsen hade varit total. Och andra vänner och bekanta till dem hade råkat värre ut.
De följande dagarna och veckorna dök det upp fler och fler namn på bekanta och bekantas bekanta som hade drabbats. Somliga riktigt hårt, andra som klarat sig undan men som för alltid skulle bära bedrövelsen med sig.
Och bedrövelsen lär nog även vi, som följde händelserna via nyheterna, ha med oss. För all framtid.
söndag, december 25, 2005
Julen
En lugn och skön julafton blev det. Med familjen och mina föräldrar. Den vanliga julmaten, Kalle Anka och julklapparna. Som vanligt. Som alla andra jular.
Jag köpte aldrig några presentkort till dottern. Det tog emot. Och, hör och häpna, hon tyckte faktiskt om de kläder jag hade köpt. Alltihop. Vi slipper springa runt på mellandagsrean och byta. Plattång och ridhjälm fick hon också. Och hoppkurs på ridskolan på tisdag.
Den här dagen har jag bara skrotat runt efter en lugn men sen julafton. Vaknade smått irriterad på yffen som gnällde, skällde och bökade. Stackarn, klockan var halv elva och han sprang runt här med benen i kors. Alla sov. Det blev panik ut till häcken. Några längre hundpromenader fick han senare på dagen men mycket mer har jag inte gjort. Bara latat mig. Slocknade i soffan till E.T. och har stannat där sedan dess. I soffan alltså. Det är så himla skönt att bara vara lat ibland.
Idag vill jag inte heller göra mycket med händerna. Har fått ont i handlederna. Inte så lite ont heller. Igår kunde jag inte ens hälla upp kaffe. Så klart blir jag orolig att det ska vara någon form av yrkesskada. Jag har ju fixat till mitt liv för att jag ska kunna skriva på dagarna och har format mitt liv efter det, exempelvis köpt yffen. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag var tvungen att ta ett dagjobb. Det skulle vara slut med skrivandet, yffen skulle inte kunna vara kvar… Nej, lika bra att inte måla fan på väggen förrän jag vet varifrån värken och svullnaden kommer men visst finns där en oro i bakhuvudet (och jag är ganska säker på att det kommer från jobbet).
Blåsor och ont i ögonvitorna också men det är nog inte jobbrelaterat… Det blir att ringa husläkaren på tisdag.
Nog med gnäll. Nu ska jag tillbaks till soffan och den övriga familjen. Morden i Midsummer har börjat. Och jag får vila handlederna igen även om ögonen får jobba desto mer. Suck.
Jag köpte aldrig några presentkort till dottern. Det tog emot. Och, hör och häpna, hon tyckte faktiskt om de kläder jag hade köpt. Alltihop. Vi slipper springa runt på mellandagsrean och byta. Plattång och ridhjälm fick hon också. Och hoppkurs på ridskolan på tisdag.
Den här dagen har jag bara skrotat runt efter en lugn men sen julafton. Vaknade smått irriterad på yffen som gnällde, skällde och bökade. Stackarn, klockan var halv elva och han sprang runt här med benen i kors. Alla sov. Det blev panik ut till häcken. Några längre hundpromenader fick han senare på dagen men mycket mer har jag inte gjort. Bara latat mig. Slocknade i soffan till E.T. och har stannat där sedan dess. I soffan alltså. Det är så himla skönt att bara vara lat ibland.
Idag vill jag inte heller göra mycket med händerna. Har fått ont i handlederna. Inte så lite ont heller. Igår kunde jag inte ens hälla upp kaffe. Så klart blir jag orolig att det ska vara någon form av yrkesskada. Jag har ju fixat till mitt liv för att jag ska kunna skriva på dagarna och har format mitt liv efter det, exempelvis köpt yffen. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag var tvungen att ta ett dagjobb. Det skulle vara slut med skrivandet, yffen skulle inte kunna vara kvar… Nej, lika bra att inte måla fan på väggen förrän jag vet varifrån värken och svullnaden kommer men visst finns där en oro i bakhuvudet (och jag är ganska säker på att det kommer från jobbet).
Blåsor och ont i ögonvitorna också men det är nog inte jobbrelaterat… Det blir att ringa husläkaren på tisdag.
Nog med gnäll. Nu ska jag tillbaks till soffan och den övriga familjen. Morden i Midsummer har börjat. Och jag får vila handlederna igen även om ögonen får jobba desto mer. Suck.
onsdag, december 21, 2005
tisdag, december 20, 2005
Presentation
Andra har så välformulerade presentationer av sig själva på sina bloggar. Hos mig finns bara en bild av yffen.
Jag vill inte vara sämre och tar hjälp av en gammal artikel. Som det är skrivet i artikeln, så ser också mitt liv ut idag. Bloggblad, jag har också varit kändis en gång!
Jag vill inte vara sämre och tar hjälp av en gammal artikel. Som det är skrivet i artikeln, så ser också mitt liv ut idag. Bloggblad, jag har också varit kändis en gång!
Inte problemfritt
När jag skriver om vår ryska tjej, ser jag själv att det låter väldigt ”pluttenuttigt”, som en idyll när hon är här, som om allt vore problemfritt. Det är som om det är "fult" att prata om att det kan vara jobbigt, på samma sätt som det kan vara slitsamt med ens egna barn, förhållande eller vad som helst.
Det här är en tjej som aldrig upplevt ett familjeliv under sina åtta år. Hon är föräldralös, har inga släktingar och står helt ensam i världen. Är uppvuxen på ett barnhem där personalen måste ha strikta regler för att hålla ordning. Inte mycket känslor hinner läggas på barnen.
Så kom hon hit, till en familj. Till ett hem för första gången. Upplevde frihet och trodde naturligtvis att friheten gällde fullt ut, att här fanns inga regler. Hon såg exempelvis en levande hund för första gången (frågade faktiskt också om den verkligen var levande), försökte trampa lite för att se om det kom någon reaktion från den där pälsbollen, hon utforskade varje skåp och varje låda i huset. Allt drogs ut, undersöktes noga. Mycket av innehållet hamnade ute på gräsmattan.
Många andra "fel" gjordes eftersom hon helt enkelt inte visste annat. Här gällde det att börja uppfostra och lära ett redan så vuxet barn om vårt levnadssätt och visst var det tufft och visst blev man oerhört trött ibland. Men det får man bli. Det är normalt, på samma sätt som det är normalt att bli trött på ens eget barn ibland. Eller till och med på ens egen karl :). Ingen är mer än människa. Bara vetskapen att det är okej att känna så ibland, gör allt lättare.
Ibland fick vi ta i på skarpen för att hon skulle förstå och de gångerna gällde det främst hennes egen säkerhet. När hon t ex inte förstod att hunden genom hot visade att han ville vara ifred eller när hon slet av sig säkerhetsbältet i bilen och skulle klättra över till framsätet.
Så visst var det jobbigt, tidvis oerhört påfrestande, men när man såg vilket resultat det gav, bara på några dagar, var det värt varenda svettdroppe. Och när den tysta, bleka, blyga tjejen plötsligt fick sådan livsglädje och oftast skrattade så att det fullkomligt lyste om henne, så kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
Jag ser fram mot sommaren, då hon säkert kommer att göra ännu större framsteg de hela tre månader hon ska vara här. Men jag vet samtidigt att det kommer att bli tufft. Oerhört tufft.
Vi är i alla fall en god bit på väg och om/när vi adopterar henne, kommer nya problem att ständigt dyka upp. Men det är det värt!
Det här är en tjej som aldrig upplevt ett familjeliv under sina åtta år. Hon är föräldralös, har inga släktingar och står helt ensam i världen. Är uppvuxen på ett barnhem där personalen måste ha strikta regler för att hålla ordning. Inte mycket känslor hinner läggas på barnen.
Så kom hon hit, till en familj. Till ett hem för första gången. Upplevde frihet och trodde naturligtvis att friheten gällde fullt ut, att här fanns inga regler. Hon såg exempelvis en levande hund för första gången (frågade faktiskt också om den verkligen var levande), försökte trampa lite för att se om det kom någon reaktion från den där pälsbollen, hon utforskade varje skåp och varje låda i huset. Allt drogs ut, undersöktes noga. Mycket av innehållet hamnade ute på gräsmattan.
Många andra "fel" gjordes eftersom hon helt enkelt inte visste annat. Här gällde det att börja uppfostra och lära ett redan så vuxet barn om vårt levnadssätt och visst var det tufft och visst blev man oerhört trött ibland. Men det får man bli. Det är normalt, på samma sätt som det är normalt att bli trött på ens eget barn ibland. Eller till och med på ens egen karl :). Ingen är mer än människa. Bara vetskapen att det är okej att känna så ibland, gör allt lättare.
Ibland fick vi ta i på skarpen för att hon skulle förstå och de gångerna gällde det främst hennes egen säkerhet. När hon t ex inte förstod att hunden genom hot visade att han ville vara ifred eller när hon slet av sig säkerhetsbältet i bilen och skulle klättra över till framsätet.
Så visst var det jobbigt, tidvis oerhört påfrestande, men när man såg vilket resultat det gav, bara på några dagar, var det värt varenda svettdroppe. Och när den tysta, bleka, blyga tjejen plötsligt fick sådan livsglädje och oftast skrattade så att det fullkomligt lyste om henne, så kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
Jag ser fram mot sommaren, då hon säkert kommer att göra ännu större framsteg de hela tre månader hon ska vara här. Men jag vet samtidigt att det kommer att bli tufft. Oerhört tufft.
Vi är i alla fall en god bit på väg och om/när vi adopterar henne, kommer nya problem att ständigt dyka upp. Men det är det värt!
60-tal
Alltid när den första riktiga snön kommer, som idag, får jag en minnesbild från antingen låg- eller mellanstadiet någon gång på 60-talet. Stora snöflingor börjar falla utanför fönstret och lärarinnan avbryter lektionen, sätter sig vid tramporgeln och vi får istället sjunga vintersånger. Vi börjar med ”Se, det snöar”. Jag har fått för mig att det här förekom varje gång den första snön kom men kanske var det en engångsföreteelse. Vad som är säkert att jag alltid ser den bilden framför mig när den första snön kommer.
Då var det elastanbyxor med häll som gällde, hemstickade tröjor, islandströjor, pälsmössor, babymössor och ett tag var det t o m mode att ha en napp hängande runt halsen.
Killarna pulade oss tjejer, snöbollskrig, snöborgar och snölyktor. Det var snöslask långt inne i skolans korridorer och ”vaktis” var inte nådig. Skulle hans ord yttras från en vuxen till ett barn idag, skulle det få stora konsekvenser. Jag tror t o m att han tog tag i någons öra vid något tillfälle.
Konstigt att den första snön alltid framkallar exakt samma bilder, år efter år. Kanske var det ett ljuvt 60-tal?
Då var det elastanbyxor med häll som gällde, hemstickade tröjor, islandströjor, pälsmössor, babymössor och ett tag var det t o m mode att ha en napp hängande runt halsen.
Killarna pulade oss tjejer, snöbollskrig, snöborgar och snölyktor. Det var snöslask långt inne i skolans korridorer och ”vaktis” var inte nådig. Skulle hans ord yttras från en vuxen till ett barn idag, skulle det få stora konsekvenser. Jag tror t o m att han tog tag i någons öra vid något tillfälle.
Konstigt att den första snön alltid framkallar exakt samma bilder, år efter år. Kanske var det ett ljuvt 60-tal?
Personlig present
Jag försöker tänka ut något bra att skicka till vår tjej på barnhemmet i Ryssland.
Det här paketet kommer garanterat fram till henne eftersom hon kommer att få det levererat av andra barn från barnhemmet som kommer till Sverige i jul.
Duschkräm, tandkräm, shampo, tvål och balsam är givet men jag skulle vilja skicka med något mer, bara till henne.
Kläder får hon dela med andra. Det är i och för sig okej men jag vill att den här saken ska vara till henne personligen.
Smycken, Barbiedockor, freestyle etc får hon inte behålla. På barnhemmet gäller djungelns lag och hon är för liten för att försvara sig.
Det måste vara något som inte är attraktivt för andra men som hon ändå kan få glädje av.
Det är inte lätt…
Det här paketet kommer garanterat fram till henne eftersom hon kommer att få det levererat av andra barn från barnhemmet som kommer till Sverige i jul.
Duschkräm, tandkräm, shampo, tvål och balsam är givet men jag skulle vilja skicka med något mer, bara till henne.
Kläder får hon dela med andra. Det är i och för sig okej men jag vill att den här saken ska vara till henne personligen.
Smycken, Barbiedockor, freestyle etc får hon inte behålla. På barnhemmet gäller djungelns lag och hon är för liten för att försvara sig.
Det måste vara något som inte är attraktivt för andra men som hon ändå kan få glädje av.
Det är inte lätt…
måndag, december 19, 2005
Mina fasor
Kläderna hann torka och jag slapp åka blöt till jobbet. Skönt. Det är bra med vedpanna ibland.
Tusen miljoner kunder trängdes i affären igår. Bland dem fanns också mina två fasor. Det är konstigt, men just dessa kunder hamnar alltid i min kassa, om det är medvetet från deras sida eller inte, vet jag inte. Vill inte heller veta. När jag får syn på dem har jag bara lust att sätta upp nästa-kassa-skylten och fly för en stund.
Den ena är en hel familj med ett barn i fem-sex åldern. Det här barnet placerar sig alltid i slutet av kassabandet och väntar på varorna som kommer åkandes. Alla mindre varor fångar hon upp och kastar tillbaka på mig. Det flyger glassar, tandpetaraskar, tandkrämer, clementiner, chokladbitar runt huvudet och det gäller att ducka. Föräldrarna skrattar alltid lika gott. Ungen, förlåt barnet, får inte någon som helst tillrättavisning.
Den sista tiden har jag hållit i varorna, alltså inte låtit dem åka ner på bandet, varpå barnet skriker i högan sky och föräldrarna förklarar för mig att deras stackars barn gärna vill ha sin glass. Jag låtsas inte höra. Håller på varorna tills allt är betalt och klart, varpå jag släpper dem och tar skydd. Maken till ouppfostrad unge har jag aldrig varit med om.
Den andra kunden är en äldre dam, 25-kronors-damen. Hon går in i butiken enbart av ett enda skäl – att tjäna pengar. Och det gör man om något pris inte stämmer med skyltningen. Man får då 25 kronor för att man upptäckt felaktigheten. 25-kronors-damen letar alltså felaktiga priser. Hon samlar upp varor, ställer sig vid ”kolla-priset-datorn” i butiken och scannar dem.
Håller på så i evigheter tills hon hittar något. Sedan kommer hon till min kassa.
Det har hänt att felaktigheten hunnit rättas till innan hon lassar upp varorna på bandet och då gäller det att man håller sitt eget lugn eftersom damen går i taket, kastar varor och gapar, ungefär som det ouppfostrade barnet. Det har hänt mer än en gång.
Annars är de flesta kunder supertrevliga och det kan vara riktigt kul att jobba några timmar. Men tio timmar som igår... Nä, det känns lite för mycket.
Tusen miljoner kunder trängdes i affären igår. Bland dem fanns också mina två fasor. Det är konstigt, men just dessa kunder hamnar alltid i min kassa, om det är medvetet från deras sida eller inte, vet jag inte. Vill inte heller veta. När jag får syn på dem har jag bara lust att sätta upp nästa-kassa-skylten och fly för en stund.
Den ena är en hel familj med ett barn i fem-sex åldern. Det här barnet placerar sig alltid i slutet av kassabandet och väntar på varorna som kommer åkandes. Alla mindre varor fångar hon upp och kastar tillbaka på mig. Det flyger glassar, tandpetaraskar, tandkrämer, clementiner, chokladbitar runt huvudet och det gäller att ducka. Föräldrarna skrattar alltid lika gott. Ungen, förlåt barnet, får inte någon som helst tillrättavisning.
Den sista tiden har jag hållit i varorna, alltså inte låtit dem åka ner på bandet, varpå barnet skriker i högan sky och föräldrarna förklarar för mig att deras stackars barn gärna vill ha sin glass. Jag låtsas inte höra. Håller på varorna tills allt är betalt och klart, varpå jag släpper dem och tar skydd. Maken till ouppfostrad unge har jag aldrig varit med om.
Den andra kunden är en äldre dam, 25-kronors-damen. Hon går in i butiken enbart av ett enda skäl – att tjäna pengar. Och det gör man om något pris inte stämmer med skyltningen. Man får då 25 kronor för att man upptäckt felaktigheten. 25-kronors-damen letar alltså felaktiga priser. Hon samlar upp varor, ställer sig vid ”kolla-priset-datorn” i butiken och scannar dem.
Håller på så i evigheter tills hon hittar något. Sedan kommer hon till min kassa.
Det har hänt att felaktigheten hunnit rättas till innan hon lassar upp varorna på bandet och då gäller det att man håller sitt eget lugn eftersom damen går i taket, kastar varor och gapar, ungefär som det ouppfostrade barnet. Det har hänt mer än en gång.
Annars är de flesta kunder supertrevliga och det kan vara riktigt kul att jobba några timmar. Men tio timmar som igår... Nä, det känns lite för mycket.
söndag, december 18, 2005
Söndag morgon
Försover mig och kommer på att mina jobbarkläder ligger kvar i tvättmaskinen (jag har bara en uppsättning) . Några timmar kvar tills jag åker till jobbet och både torktumlare och torkskåp saknas i det här huset. Pannan = 30 grader.
Jag får börja elda, nyvaken och eländig.
Hänger jobbarkläderna i pannrummet. Det finns en chans att de hinner torka, annars har jag inget annat val än att sätta på mig dem blöta.
Yffen gnäller och vill ut. Jag har inte vaknat till än när jag slänger på mig kläder. Men det gör jag när jag kommer ut och inser jag att det börjar nu; skrapandet av bilen, snöiga och isiga vägar...
En kul morgon, med andra ord.
Det finns i alla fall hopp om en vit jul och det är lika spännande varje morgon att se vilka nattliga besök vi har haft. I natt var det ett rådjur.
Snart bär det iväg till jobbet och det blir en lång dag. Är inte hemma förrän 22.30 igen.
Jag får börja elda, nyvaken och eländig.
Hänger jobbarkläderna i pannrummet. Det finns en chans att de hinner torka, annars har jag inget annat val än att sätta på mig dem blöta.
Yffen gnäller och vill ut. Jag har inte vaknat till än när jag slänger på mig kläder. Men det gör jag när jag kommer ut och inser jag att det börjar nu; skrapandet av bilen, snöiga och isiga vägar...
En kul morgon, med andra ord.
Det finns i alla fall hopp om en vit jul och det är lika spännande varje morgon att se vilka nattliga besök vi har haft. I natt var det ett rådjur.
Snart bär det iväg till jobbet och det blir en lång dag. Är inte hemma förrän 22.30 igen.
lördag, december 17, 2005
Laddare
Fick ett pr-mail. Tittar sällan på såna erbjudanden överhuvudtaget men det här blev
jag faktiskt intresserad av:
"Ladda mobilen utan ström!
Var först med denna Sverigenyhet!Ficklampa och mobilladdare som du laddar med en vev!
Denna lilla ficklampa med LED-lampor som är laddningsbar med hjälp av en inbyggd liten vev.Unikt för denna produkt är kombinationen med mobiltelefonladdare! Stoppa bara in den medföljande kabeln och ladda din Ericsson- eller Nokia-telefon på bara ett par minuter! Du behöver aldrig oroa dig för batteri- eller glödlampsbyten längre.1 minuts vevande ger ungefär 20 minuters lystid och 3 minuters vevande ger mellan 2-8 minuters taltid beroende på telefonmodell."
Bilden kom aldrig med när jag kopierade in texten. Hinner inte fixa till det heller eftersom jag är på språng mot jobbet.
jag faktiskt intresserad av:
"Ladda mobilen utan ström!
Var först med denna Sverigenyhet!Ficklampa och mobilladdare som du laddar med en vev!
Denna lilla ficklampa med LED-lampor som är laddningsbar med hjälp av en inbyggd liten vev.Unikt för denna produkt är kombinationen med mobiltelefonladdare! Stoppa bara in den medföljande kabeln och ladda din Ericsson- eller Nokia-telefon på bara ett par minuter! Du behöver aldrig oroa dig för batteri- eller glödlampsbyten längre.1 minuts vevande ger ungefär 20 minuters lystid och 3 minuters vevande ger mellan 2-8 minuters taltid beroende på telefonmodell."
Bilden kom aldrig med när jag kopierade in texten. Hinner inte fixa till det heller eftersom jag är på språng mot jobbet.
fredag, december 16, 2005
Jul längre fram istället?
Kan man skjuta upp julen? Bara någon vecka?
Jag kommer inte att hinna allt, idag är sista chansen att hitta de sista julklapparna och köpa all julmat.
Sedan jobbar jag hela helgen, en hel del extra timmar dessutom. Nästa vecka jobbar K dag och jag kväll + några extra timmar dag. De kvällar jag inte jobbar är det avslutningar både på ridlektioner och adoptionskurs.
På fredag, dagen före julafton, jobbar jag eftermiddag och kväll.
Bara att inse, det här går inte. Så... kan vi skjuta upp julen lite?
...och jag borde väl inte sitta här och skriva det här nu...
Jag kommer inte att hinna allt, idag är sista chansen att hitta de sista julklapparna och köpa all julmat.
Sedan jobbar jag hela helgen, en hel del extra timmar dessutom. Nästa vecka jobbar K dag och jag kväll + några extra timmar dag. De kvällar jag inte jobbar är det avslutningar både på ridlektioner och adoptionskurs.
På fredag, dagen före julafton, jobbar jag eftermiddag och kväll.
Bara att inse, det här går inte. Så... kan vi skjuta upp julen lite?
...och jag borde väl inte sitta här och skriva det här nu...
torsdag, december 15, 2005
I smyg
Förra inlägget skrev jag så snabbt som möjligt för att ingen skulle märka. K är nere i källaren och håller på med väggreglar och det känns lite dumt att bara sitta framför datorn medan han har fullt upp med renoveringen. Vad han missade att tala om för mig, var att han stoppat maten i ugnen. Jag tyckte väl att något luktade bränt… Inte förrän brandvarnaren satte igång, reagerade jag.
Det blev pizza istället. Och jag känner mig som en riktig mullig kvinnsgris… Men jag HAR fått massor av saker gjorda idag och när jag har skrivit det här ska jag göra mer. Då är det väl okej att skriva det här lilla stycket också, tänkte jag…
~~
Det här mailet ramlade in idag:
"Our University Enrollment department has been trying to contact you.
The date for enrolling in our 2 week degree program is ending on
Friday, December 16th, 2005.
As of now we can only offer you a BA, BSc, or a MA.
If you enroll by the due date then your degree of choice and transcripts
can be sent to you within 2 weeks.
Enrollment Office:
1-206-202-1674"
Trodde för ett ögonblick att det var ett av alla spammail men det här verkar seriöst. Och det är adresserat till mig. Universitet? Jag? Jag försöker läsa ut något som inte är okej med mailet men jag hittar inget. Det är ett seriöst mail som verkar ha kommit fel. Undrar vem stackarn är som inte får det...
Det blev pizza istället. Och jag känner mig som en riktig mullig kvinnsgris… Men jag HAR fått massor av saker gjorda idag och när jag har skrivit det här ska jag göra mer. Då är det väl okej att skriva det här lilla stycket också, tänkte jag…
~~
Det här mailet ramlade in idag:
"Our University Enrollment department has been trying to contact you.
The date for enrolling in our 2 week degree program is ending on
Friday, December 16th, 2005.
As of now we can only offer you a BA, BSc, or a MA.
If you enroll by the due date then your degree of choice and transcripts
can be sent to you within 2 weeks.
Enrollment Office:
1-206-202-1674"
Trodde för ett ögonblick att det var ett av alla spammail men det här verkar seriöst. Och det är adresserat till mig. Universitet? Jag? Jag försöker läsa ut något som inte är okej med mailet men jag hittar inget. Det är ett seriöst mail som verkar ha kommit fel. Undrar vem stackarn är som inte får det...
Oplanerad shopping
Igår morse skulle dottern ha med sin nya mp3-spelare till skolan. Hon hängde den runt halsen, satte i örsnäckorna men de rasade lika fort ut igen. Tjurigt lämnade hon spelaren hemma och svor över att örsnäckorna var alldeles för stora. Jag lovade att vi skulle åka in till stan och köpa mindre exemplar samma kväll och det gjorde vi.
Jag trodde att örsnäckor kostade en femtiolapp eller däromkring men bedrog mig. Det fanns bara två olika modeller att välja på. Det ena paret kostade 300 och det andra 400. Vi valde det billigare alternativet och när vi kom hem behövde man bara använda ögonmåttet för att se att de var större än de som redan fanns hemma. Jag lät dem vara kvar i förpackningen och dottern försvann in på sitt rum.
Efter en stund fick jag se att hon satt och lyssnade på sin mp3-spelare och följande samtal utspelade sig:
”Passar örsnäckorna plötsligt?”
”Ja, jag satte i dem ordentligt den här gången.”
”Du satte aldrig i dem i öronen i morse, menar du?”
”Nä.”
”Men hallå… Du provade dem aldrig ordentligt alltså?”
”Nä, inte då. Jag gjorde det nu.”
”Det är klart att de rasar ner om du inte trycker i dem i öronen.”
”Jag vet!”
Egentligen hade jag inte alls tid att åka in till stan idag. Det är liksom jul snart och det är annat jag skulle prioritera att göra, men trehundra är i alla fall trehundra. Inget man direkt bara slänger bort så där…
Jag fick ta ännu en sväng in, lämnade tillbaka örsnäckorna. Råkade passera Indiska, där jag inte varit på år. Och där fanns en hel del snyggt. När jag gick ut därifrån hade jag förstås en stor kasse i handen. Det var oundvikligt.
På samma sätt passerade jag Gina Tricot, Team Sportia, Cubus, Lindex och KappAhl och det gick som det gick… När jag begav mig hemåt hade jag så mycket kassar i händerna att fingrarna knappt räckte till.
Men jag fick förstås tillbaka pengarna för örsnäckorna, så de trehundra kronorna tjänade jag ändå in…
Jag trodde att örsnäckor kostade en femtiolapp eller däromkring men bedrog mig. Det fanns bara två olika modeller att välja på. Det ena paret kostade 300 och det andra 400. Vi valde det billigare alternativet och när vi kom hem behövde man bara använda ögonmåttet för att se att de var större än de som redan fanns hemma. Jag lät dem vara kvar i förpackningen och dottern försvann in på sitt rum.
Efter en stund fick jag se att hon satt och lyssnade på sin mp3-spelare och följande samtal utspelade sig:
”Passar örsnäckorna plötsligt?”
”Ja, jag satte i dem ordentligt den här gången.”
”Du satte aldrig i dem i öronen i morse, menar du?”
”Nä.”
”Men hallå… Du provade dem aldrig ordentligt alltså?”
”Nä, inte då. Jag gjorde det nu.”
”Det är klart att de rasar ner om du inte trycker i dem i öronen.”
”Jag vet!”
Egentligen hade jag inte alls tid att åka in till stan idag. Det är liksom jul snart och det är annat jag skulle prioritera att göra, men trehundra är i alla fall trehundra. Inget man direkt bara slänger bort så där…
Jag fick ta ännu en sväng in, lämnade tillbaka örsnäckorna. Råkade passera Indiska, där jag inte varit på år. Och där fanns en hel del snyggt. När jag gick ut därifrån hade jag förstås en stor kasse i handen. Det var oundvikligt.
På samma sätt passerade jag Gina Tricot, Team Sportia, Cubus, Lindex och KappAhl och det gick som det gick… När jag begav mig hemåt hade jag så mycket kassar i händerna att fingrarna knappt räckte till.
Men jag fick förstås tillbaka pengarna för örsnäckorna, så de trehundra kronorna tjänade jag ändå in…
onsdag, december 14, 2005
Mitt 2005
Mitt 2005 i korthet:
Resa till mina föräldrars barndoms byar i Ingermanland och S:t Petersburg för att göra research.
Bilvinsten, förstås!
Vårt sommarbarn från barnhemmet i Moskva.
Gallstenen som blev väck.
Renoveringen av källaren.
Guppyyngel i mängder.
Ridningen som återupptogs efter 13 år.
Adoptionskurs och början till adoption av vårt sommarbarn.
Säkert är det saker jag glömt som jag får lägga in här vartefter. :)
Lugnt igen
Det blev uttryckning till barnhemmet av en rysk socialsekreterare som fann vår tjej välbehållen och fortfarande boende där. Tack och lov... Det har varit en sömnlös natt.
Det är svårt att komma ihåg att det är ett helt annat sätt att tänka där borta. Om man inte har lust att hämta ett barn till telefon, säger man helt enkelt att hon inte finns på barnhemmet och lägger på luren.
Allt är i alla fall som det ska och det är huvudsaken. Vår tjej har fått veta allt jag ville ha sagt till henne och det känns skönt. Jag fick också veta att hon fått ett paket som jag har skickat.
Nu fortsätter jag att skicka fler paket. Inga fler telefonsamtal. Samma sak kan hända igen och fast man har den här incidenten i minnet, vet man ju inte... Å andra sidan försäkrade socialsekreteraren mig att vår tjej inte kan försvinna från barnhemmet. Hon har inga föräldrar eller släktingar som kan hämta henne utan står helt ensam i livet.
Jag hoppas att hon snart har oss, fullt ut, och bor här för gott.
Det är svårt att komma ihåg att det är ett helt annat sätt att tänka där borta. Om man inte har lust att hämta ett barn till telefon, säger man helt enkelt att hon inte finns på barnhemmet och lägger på luren.
Allt är i alla fall som det ska och det är huvudsaken. Vår tjej har fått veta allt jag ville ha sagt till henne och det känns skönt. Jag fick också veta att hon fått ett paket som jag har skickat.
Nu fortsätter jag att skicka fler paket. Inga fler telefonsamtal. Samma sak kan hända igen och fast man har den här incidenten i minnet, vet man ju inte... Å andra sidan försäkrade socialsekreteraren mig att vår tjej inte kan försvinna från barnhemmet. Hon har inga föräldrar eller släktingar som kan hämta henne utan står helt ensam i livet.
Jag hoppas att hon snart har oss, fullt ut, och bor här för gott.
tisdag, december 13, 2005
Oroligt
Telefonsamtalet till "vår" tjej i Moskva gick inget bra. Mer kan jag väl inte skriva nu.
Imorgon eftermiddag får jag mer besked om vad som hänt henne, om hon finns kvar och om det bara blivit något missförstånd ang. att hon överhuvudtaget inte finns där längre etc.
Jag visste att något sådant här kunde hända men var ändå inte tillräckligt förberedd.
Imorgon eftermiddag får jag mer besked om vad som hänt henne, om hon finns kvar och om det bara blivit något missförstånd ang. att hon överhuvudtaget inte finns där längre etc.
Jag visste att något sådant här kunde hända men var ändå inte tillräckligt förberedd.
Efterlängtat telefonsamtal
Idag ska vi ringa till ”vår” lilla tjej i Moskva. Jag skriver ”vi” eftersom det är någon av mina föräldrar som får prata med henne. Själv pratar jag inte ryska. Det är jobbigt att inte kunna ha direkt kontakt med henne. Hon kan inte läsa och inte skriva. De brev jag har skrivit till henne har hon inte fått översatt för sig. Allt jag kan göra är att skicka små grejer och bilder – som hon kanske inte heller får. Det är långt ifrån alla brev och paket som kommer fram till barnhemmet.
Sist vi ringde till henne hann vi bara säga några ord innan hon plötsligt la på. Jag fick veta av andra medlemmar i föreningen att barnen på barnhemmet ofta gör så. Telefonen är dumt placerad, de får inte prata i lugn och ro och ofta kommer känslomässiga reaktioner som de inte vill visa för andra.
Idag hoppas jag i alla fall få svar på några frågor: Om hon fått paketen som vi skickat, om hon vill vara här tre månader i sommar och om det är något speciellt som hon vill att vi ska skicka henne (och chansa på att det kommer fram).
Jag hoppas också att hon dröjer kvar i luren så pass länge att jag hinner säga några ord på ryska som jag vet att hon tycker om:
”Vi älskar dig.”
söndag, december 11, 2005
Stroke
Det är tydligen inte alltid lätt att känna igen en stroke. Personen i fråga kan bete sig någorlunda normalt - ändå kan hon/han behöva komma inom läkarvård så fort som möjligt. Jag fick nyss ett kedjebrev om detta. Till skillnad från andra sådana brev, känns det här viktigt:
"En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3 timmar kan han totalt häva effekten av stroken .... totalt! Han säger att det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar. ATT KÄNNA IGEN EN STROKE.
Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
1. * Be personen att LE.
2. * Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. * Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .Solen skiner idag).
Om personen har problem med någon av dessa uppgifter, ring genast 112 och beskriv symtomen.
En hjärtspecialist säger, att om alla som får detta e-mail skickar det till 10personer, kan du räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.
VAR EN VÄN OCH DELA DETTA MED SÅ MÅNGA VÄNNER SOM MÖJLIGT, du kan rädda deras liv."
"En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3 timmar kan han totalt häva effekten av stroken .... totalt! Han säger att det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar. ATT KÄNNA IGEN EN STROKE.
Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
1. * Be personen att LE.
2. * Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
3. * Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . . .Solen skiner idag).
Om personen har problem med någon av dessa uppgifter, ring genast 112 och beskriv symtomen.
En hjärtspecialist säger, att om alla som får detta e-mail skickar det till 10personer, kan du räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.
VAR EN VÄN OCH DELA DETTA MED SÅ MÅNGA VÄNNER SOM MÖJLIGT, du kan rädda deras liv."
Platta små julklappar
Sitter här med papper och penna framför mig. Är sen med att köpa julklappar och jag vill komma på vad jag ska köpa innan jag ger mig ut i julträngseln.
Att köpa något till dottern är inte lätt längre. När hon var liten var det bara att gå runt och plocka kläder i ens egen smak och leta efter leksaker från hennes önskelista.
Nu är det helt annat. De gånger vi går runt i affärer tillsammans och jag håller fram något jag tycker skulle vara snyggt, är det som att dra ner en rullgardin framför henne.
”Varför ska du alltid ta fram det fulaste?”
Hon sveper sedan iväg mot kläderna med prislappar där det står 800-900 eller mer med ett litet märke på som betyder att det är ett helt acceptabelt plagg att ha till skolan.
Från JC eller Stadium förstås.
”HM, KappAhl och Lindex har bara töntkläder”, får jag veta.
Så, nu blir det små platta paket innehållande presentkort i hennes paket.
- Presentkort från Stadium
- Presentkort från JC
- Presentkort från Hööks Ridsport
- Presentkort från Guldfynd
- Presentkort på ytterligare ett hål i örat.
+ en liten bekräftelse på att hon får gå hoppkurs på ridskolan under jullovet.
Några saker eller kläder som genast kommer att slängas in i en garderob för att glömmas,
tänker jag inte köpa.
Guu, så tråkigt!
Varför sparar man så mycket?
Gör en kort paus från röjandet i källaren. Idag har jag en "släng-iväg-dag" men jag kan inte ha haft många sådana dagar tidigare i mitt liv. Vad jag har sparat saker! Helt onödiga grejer och kläder som ingen någonsin kommer att sätta på sig. Undrar hur jag har tänkt? Om jag själv skulle gå ner i vikt, skulle jag knappast sätta på mig dessa 70-80-talskläder. Har jag tänkt att dottern ska ha dem? Eller vem?
Kartongerna och säckarna har följt med från flytt till flytt. I det här huset har de samlat damm i sex år nu. Men nu är de borta. Väck. På Återbruket. Skönt.
Dotterns första kläder har jag inte hjärta att slänga. De blev kvar. Och ett par kängor som jag har ett speciellt minne av. När batterierna till kameran laddat färdigt, ska jag fota.
Kartongerna och säckarna har följt med från flytt till flytt. I det här huset har de samlat damm i sex år nu. Men nu är de borta. Väck. På Återbruket. Skönt.
Dotterns första kläder har jag inte hjärta att slänga. De blev kvar. Och ett par kängor som jag har ett speciellt minne av. När batterierna till kameran laddat färdigt, ska jag fota.
lördag, december 10, 2005
Vi vann!
Hurra! Vi har vunnit en resa till Karibien...
K svarade när det ringde. Han var tyst en stund. Kan tänka mig att man inte förstår riktigt om det är verkligt eller inte, även om man vet...
"He he he" sa han sedan och la på.
K svarade när det ringde. Han var tyst en stund. Kan tänka mig att man inte förstår riktigt om det är verkligt eller inte, även om man vet...
"He he he" sa han sedan och la på.
Blixtar och dunder
Så här såg mitt synfält ut igår, förutom att det blixtrade och rörde sig som ljusa lågor i det svarta. Har haft ögonmigrän någon enstaka gång tidigare och vet att det sitter i någon timme och följs av en hejdundrande huvudvärk. Den här gången satt det i längre. Närmare bestämt hela förmiddagen för att sedan återkomma på kvällen när jag jobbade.
Idag känns det som om jag festat två kvällar i rad och likadan ser jag ut, med rödsprängda ögon.
Det finns bara ett botemedel mot det här: att ta itu med allt som blivit ogjort och som gör mig pressad. Att släppa datorn för några dagar. Det som finns att läsa på olika bloggar, ligger ju kvar.
Idag ska K och jag hjälpas åt med renoveringen av källaren, huset ska städas och julpyntas den här helgen (eftersom jag jobbar nästa helg), hunden ska badas och kloklippas, katten likaså, julklappslistan betas av. Vore bra om jag hinner baka också. Och gärna skriva lite på pappas berättelse. Däremellan ska det handlas och lagas mat. Hunden måste ut några gånger.
I veckan måste jag kontakta MIA (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor) och också kontakta en förening för ryskadopterade barn för att få lite råd, beställa tid för vigsel, beställa tid för läkarundersökningar inför adoptionen, tänka ut någon rolig julhälsning till barnhemmets hemsida, fixa till den. Och det är bara fjorton dagar kvar till jul. Vill inte ens tänka på allt jag måste hinna med före dess. Tror bestämt det börjar flimra för ögonen igen...
torsdag, december 08, 2005
Jag? Gjorde jag det här?
Jag är en blödig person. I kväll fick jag glömma den egenskapen helt.
Dottern har två akvarier med guppyn. I det ena kryllar det av någon vecka gamla yngel. I det andra finns mödrarna till dessa yngel. Två stackars honor som inte mått bra sedan ynglen kom till världen. Som blev allt sämre för varje dag. Åt inte, magrade av, hade svårt att simma, låg mest på botten. Som levande döda. Plågades.
När dottern somnade för några timmar sedan hämtade jag två plastpåsar och en hammare. Utan att tänka alltför mycket fiskade jag upp först den ena honan, rusade ut ur dotterns rum, la plastpåsen på golvet och drämde till. Hårt.
Rusade in till akvariet igen, håvade upp den andra, ut i hallen, påsen på golvet och pang!
Nu, så här efteråt, förstår jag att jag inte kan ha förstått riktigt vad jag gjorde men jag fixade det även om jag riktigt ryser när jag tänker på det…
Jag? Med plastpåse och hammare?
Men nu plågas de inte längre. Skönt.
Och jag får ljuga lite för dottern imorgon bitti. Om att de låg på botten och hade självdött. Båda två.
Dottern har två akvarier med guppyn. I det ena kryllar det av någon vecka gamla yngel. I det andra finns mödrarna till dessa yngel. Två stackars honor som inte mått bra sedan ynglen kom till världen. Som blev allt sämre för varje dag. Åt inte, magrade av, hade svårt att simma, låg mest på botten. Som levande döda. Plågades.
När dottern somnade för några timmar sedan hämtade jag två plastpåsar och en hammare. Utan att tänka alltför mycket fiskade jag upp först den ena honan, rusade ut ur dotterns rum, la plastpåsen på golvet och drämde till. Hårt.
Rusade in till akvariet igen, håvade upp den andra, ut i hallen, påsen på golvet och pang!
Nu, så här efteråt, förstår jag att jag inte kan ha förstått riktigt vad jag gjorde men jag fixade det även om jag riktigt ryser när jag tänker på det…
Jag? Med plastpåse och hammare?
Men nu plågas de inte längre. Skönt.
Och jag får ljuga lite för dottern imorgon bitti. Om att de låg på botten och hade självdött. Båda två.
Köksplanering
Det är långt kvar tills det är dags att bygga om köket. Inte förrän till våren när tjälen gått ur marken kan vi (ehm... inte jag då men K) börja med utbyggnaden. Men det hindrar mig inte att redan nu planera hur det ska se ut även om jag lär ändra mig flera gånger.
Laddade ner Ikea Kitchen Planner och lägger in skåp, hyllor, spis, kyl. Flyttar, ändrar, flyttar igen, ändrar igen, tittar på det i 3D. Riktigt kul!
För någon månad sedan bestämde vi oss för att köpa en prisvärd kombinerad kyl/frys, side-by-side, med ismaskin och vatten men vi tyckte att det var lite onödigt att frakta hem den redan då. En miss av oss. Den är slutsåld idag. De liknande kyl/frysar som finns kvar är betydligt dyrare.
Det finns en annan lika prisvärd modell på ett annat ställe. För att vi ska ta hem den nu, måste vi flytta på alla bänkar och skåp och göra plats eftersom den är så mycket bredare än en vanlig kyl. En provisorisk flytt, alltså. Det blir ännu gräsligare i köket (K fick lov att slå sönder kakel för att få in en ny vattenkran för några månader sedan). Kaos i köket, kaos i källaren som just nu är under renovering men men...
Väntar man på något gott...
Laddade ner Ikea Kitchen Planner och lägger in skåp, hyllor, spis, kyl. Flyttar, ändrar, flyttar igen, ändrar igen, tittar på det i 3D. Riktigt kul!
För någon månad sedan bestämde vi oss för att köpa en prisvärd kombinerad kyl/frys, side-by-side, med ismaskin och vatten men vi tyckte att det var lite onödigt att frakta hem den redan då. En miss av oss. Den är slutsåld idag. De liknande kyl/frysar som finns kvar är betydligt dyrare.
Det finns en annan lika prisvärd modell på ett annat ställe. För att vi ska ta hem den nu, måste vi flytta på alla bänkar och skåp och göra plats eftersom den är så mycket bredare än en vanlig kyl. En provisorisk flytt, alltså. Det blir ännu gräsligare i köket (K fick lov att slå sönder kakel för att få in en ny vattenkran för några månader sedan). Kaos i köket, kaos i källaren som just nu är under renovering men men...
Väntar man på något gott...
Före årsskiftet
Förutom att binda räntan (jo, vi gör nog det eftersom räntehöjningen förmodas bli större än väntat) så måste alla gamla 50-öringar och tjugor växlas in före årsskiftet.
Vi har säkert en ren tusenlapp i bara 50-öringar här hemma som man kan ha roligare för än att bara strunta i att lösa in dem. Sådana som man kastat i en "småmyntsburk" och dotterns spargrisar när man velat bli av med dem.
Lite mer julklappspengar väntar, med andra ord.
onsdag, december 07, 2005
Face Recognition
Jag??
På någon blogg (kommer inte ihåg vilken) hittade jag Face Recognition . Lite kul. Jag kunde förstås inte låta bli att testa.
Bilderna ovan är resultatet av två olika foton.
Jag ska alltså vara lik Whoopi G och J K Rowling. De är ju väldigt lika.
Jag testade en tredje gång. Här nedan är resultatet.
(Jag blev så paff att jag glömde lägga hans namn på minnet.)
Ingen bra morgon
Det är ypperligt att ha en inhägnad tomt när det är becksvart och kulet ute. Bara att släppa ut yffen en stund utan att behöva ge sig ut själv innan det ljusnar. Men samtidigt bör man komma ihåg alla detaljer även när man är nyvaken. Hade helt glömt att det gapar helt tomt på sina ställen och att det inte är så inhägnat som det borde vara. Det kom jag inte ihåg förrän jag släppt ut honom, stängt dörren och fått syn på släpkärran utanför köksfönstret.
Då var det för sent. Yffen hade gett sig iväg någonstans i mörkret och jag hade inget annat val än att ställa mig i grindhålet och ropa det enda ord som han lystrar till sådana gånger. "Gooodiiiis!".
I vanliga fall borde han ha kommit genast men nu vet jag att det finns en löptik någonstans i närheten och jag fick stå där och skrika ordet godis fem-sex gånger innan han dök upp. Klockan sju på morgonen. Hade jag stått längre, hade säkert någon granne kommit ut med godis till mig.
Ingen bra början på dagen.
~ ~ ~
Det verkar vara läge att låsa sina rörliga bolån nu. Ringde nyss banken för att kolla upp det. Jag kopplades vidare. Till en gammal bekant, visade det sig. Det blev ett ganska långt samtal.
"Så ni bor där ute nu? Bla... bla... bla... Hört något av henne då? Bla... bla... bla... Jag hörde att hon adopterat. Bla... bla... bla... Så ni är också i adoptionstankar? Bla... bla... bla..."
Vi kom överens om att vi måste träffas någon gång (sånt som man alltid kommer överens om men som aldrig blir av) och la på.
Och jag hade glömt att fråga om boräntorna.
Hoppas att resten av dagen blir bättre. Nu blir det i alla fall till att skriva på boken och sedan adoptionskurs.
Då var det för sent. Yffen hade gett sig iväg någonstans i mörkret och jag hade inget annat val än att ställa mig i grindhålet och ropa det enda ord som han lystrar till sådana gånger. "Gooodiiiis!".
I vanliga fall borde han ha kommit genast men nu vet jag att det finns en löptik någonstans i närheten och jag fick stå där och skrika ordet godis fem-sex gånger innan han dök upp. Klockan sju på morgonen. Hade jag stått längre, hade säkert någon granne kommit ut med godis till mig.
Ingen bra början på dagen.
~ ~ ~
Det verkar vara läge att låsa sina rörliga bolån nu. Ringde nyss banken för att kolla upp det. Jag kopplades vidare. Till en gammal bekant, visade det sig. Det blev ett ganska långt samtal.
"Så ni bor där ute nu? Bla... bla... bla... Hört något av henne då? Bla... bla... bla... Jag hörde att hon adopterat. Bla... bla... bla... Så ni är också i adoptionstankar? Bla... bla... bla..."
Vi kom överens om att vi måste träffas någon gång (sånt som man alltid kommer överens om men som aldrig blir av) och la på.
Och jag hade glömt att fråga om boräntorna.
Hoppas att resten av dagen blir bättre. Nu blir det i alla fall till att skriva på boken och sedan adoptionskurs.
tisdag, december 06, 2005
Tillfälligheter?
När jag startade en blogg på Bloggi förut, la hela Bloggi av. Varje gång jag gjorde en postning, gick Bloggi ner helt för att till slut helt upphöra.
Startade en blogg på Webblogg och den började krångla. Varje gång jag gjorde en postning, gick den ner sig, det blev problem med kommentarer etc på alla bloggar (inte bara på min).
Hade sedan min förra "blogg" på Bravenet som också började krångla.
Idag startade jag alltså en blogg här på Blogger och vad jag förstår krånglar Blogger idag. Blogger hade visst helt gått ner sig också?
Jag får en känsla av att någon försöker säga mig något?
Startade en blogg på Webblogg och den började krångla. Varje gång jag gjorde en postning, gick den ner sig, det blev problem med kommentarer etc på alla bloggar (inte bara på min).
Hade sedan min förra "blogg" på Bravenet som också började krångla.
Idag startade jag alltså en blogg här på Blogger och vad jag förstår krånglar Blogger idag. Blogger hade visst helt gått ner sig också?
Jag får en känsla av att någon försöker säga mig något?
Friår
Jag är förvånad över att så fåi den här kommunen har sökt friår den här omgången. För mig var just friåret en total förändring av mitt liv - till det bättre.
Då jag sökte friår återstod en termin av Skrivarlinjen, som jag tagit tjänstledig för att gå. Något mer studielån fanns inte att tillgå, jag höll på med en bok och såg min chans att dels avsluta utbildningen med 80% av A-kassan och dels skriva klart boken i lugn och ro.
Jag stod och hängde på låset när friåret infördes i den här kommunen och jag var den första som fick den beviljad. En arbetslös IT-utbildad kille ryckte in på min tjänst som IT-tekniker. Där är han kvar än eftersom jag bestämde mig för att fortsätta skriva genom att istället jobba som kassörska vissa kvällar och på så sätt ordna försörjningen. Skrivandet ger fortfarande lite pengar men inte så mycket att jag kan leva på det. Men jag har fått en livskvalitet som heter duga.
Friåret är ju också en ypperlig chans att testa andra jobb, bara vara ledig eller starta eget. En så stor möjlighet att ändra sitt liv, kan inte erbjudas på något annat sätt. Att inte fler tar chansen?
Då jag sökte friår återstod en termin av Skrivarlinjen, som jag tagit tjänstledig för att gå. Något mer studielån fanns inte att tillgå, jag höll på med en bok och såg min chans att dels avsluta utbildningen med 80% av A-kassan och dels skriva klart boken i lugn och ro.
Jag stod och hängde på låset när friåret infördes i den här kommunen och jag var den första som fick den beviljad. En arbetslös IT-utbildad kille ryckte in på min tjänst som IT-tekniker. Där är han kvar än eftersom jag bestämde mig för att fortsätta skriva genom att istället jobba som kassörska vissa kvällar och på så sätt ordna försörjningen. Skrivandet ger fortfarande lite pengar men inte så mycket att jag kan leva på det. Men jag har fått en livskvalitet som heter duga.
Friåret är ju också en ypperlig chans att testa andra jobb, bara vara ledig eller starta eget. En så stor möjlighet att ändra sitt liv, kan inte erbjudas på något annat sätt. Att inte fler tar chansen?
Flytt
Flyttar hit från min gamla plats eftersom det den sista tiden bara har varit krångel där. Det här känns mer "rejält" och jag får så småningom ta mig tid att göra iordning sidan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
