Annandagen redan. Jag kommer ihåg vad jag gjorde för exakt ett år sedan.
Det började med att jag läste nyheterna på nätet den morgonen. Om det var AB eller Expressen minns jag inte men det handlade om en flodvåg i Thailand. Jag förstod aldrig riktigt omfattningen då (inte många gjorde det) och om det stod något om Sri Lanka, måste jag ha missat det. Det var Thailand som artikeln var koncentrerad till och jag ropade på K och berättade. Han stod snart bakom mig och läste.
Under dagen började det gå upp för oss hur allvarligt det var. Och att inte bara Thailand hade drabbats. Även Sri Lanka hade råkat riktigt illa ut. Dödssiffrorna steg för varje nyhetssändning.
Sri Lanka… En kompis med familj skulle fira julen just där. Jag hade letat upp julkortet vi fått av dem och stod med det i handen samtidigt som jag hörde på nyheterna om att det började komma efterskalv i området. På något sätt hoppades jag att jag mindes fel. Att deras resmål skulle ha varit något annat. Men nej. På kortet stod klart och tydligt att de tillbringade julen på Sri Lanka.
Jag letade fram hennes mobilnummer. Det gick fram några signaler på en sprakig linje, sedan bröts det. Jag ringde igen och fick ett meddelande att alla linjer var upptagna. Jag ringde igen och igen och igen…
Till slut hörde jag hennes röst.
”Monica? Är det du? Här har vi försökt ringa våra familjer utan resultat och så ringer du! Det går inte att ringa hit eller härifrån överhuvudtaget.”
”Jag är så glad att höra din röst! Hur är det med dig? Vi har sett hemska bilder därifrån.”
”Ja, jag hörde att det kom en flodvåg tio minuter efter att vi lämnat hotellet. Just nu är vi uppe i bergen, hos vårt fadderbarn. Är det illa, säger du?”
”Väldigt illa. Ni kommer väl hem nu?”
”Nej, nej… Vi ska vidare till Maldiverna.”
Jag hann förklara att Maldiverna också var ett av de ställen där flodvågen gått fram som hårdast. I alla fall om man fick tro nyheterna. Sedan bröts samtalet.
De kom hem efter några dagar. Chockade och bedrövade efter att ha återvänt till hotellet. Och chocken satt kvar länge hos dem– sitter fortfarande kvar. Bedrövelsen hade varit total. Och andra vänner och bekanta till dem hade råkat värre ut.
De följande dagarna och veckorna dök det upp fler och fler namn på bekanta och bekantas bekanta som hade drabbats. Somliga riktigt hårt, andra som klarat sig undan men som för alltid skulle bära bedrövelsen med sig.
Och bedrövelsen lär nog även vi, som följde händelserna via nyheterna, ha med oss. För all framtid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
God morgon!
Jag ryser när jag läser din berättelse. Jag minns tydligt själv, när vi gick på mellandags rea (ovanligt vi går på sånt) så sa maken att det varit en jättestor våg. När vi handlat färdigt och kom hem så möttes vi av många bilder och sådant, började vi förstå vidden av detta. Vi började oroa oss för döva eftersom dom skulle semestra lite innan Dövas OS i Australien. Sen efterhand fick vi veta att ingen av döva har gått bort. Det är skönt, men vissa har fått vara med om så mycket. Den yngsta dotters klasskompis var på platsen och alölting gick så hemskt. Dom var hemma redan några dagar efteråt. Nu är dom där igen på 3 veckor semester, men bokat hottel uppe i bergen. Pappan tog sonen i handen och sprang upp.. Mamma hann inte reagera och så satt hon upp iett träd. när vatten gått tillbaka, var det långt ner till marken. Nu får vi titta på minnesgudtjänsen idag.
Kram! En dag för eftertanke och sorgarbete.
Det är så oerhört stort och ofattbart att jag inte kan ta mig till det. Äsch, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Blir så berörd
Det här är en sån händelse som man alltid minns exakt var man var och vad man gjorde och hur man fick veta. Liksom Kennedymordet, Palme- och Annamordet m.fl. katastrofer.
Jag låg och halvsov och lyssnade på radio, för varje halvtimme hade dödssiffrorna stigit. Jag ville knappt gå upp och få veta mer.
En granne här i området miste sitt ena tvillingbarnbarn - och en kollegas dotter var där, men hade just åkt ut på havet med en båt, i lä av en av öarna så hon märkte inte ens nåt.
Anne-maj, Batbut och Bloggblad:
Det känns som om det vore igår. Att ett helt år verkligen har passerat!
När man ser minnesprogrammen på tv just nu, verkar sörjande så oerhört starka. Har svårt att tro att jag själv skulle vara det men det sägs ju att folk får en oanad styrka i svåra stunder.
Skicka en kommentar