Idag ska vi ringa till ”vår” lilla tjej i Moskva. Jag skriver ”vi” eftersom det är någon av mina föräldrar som får prata med henne. Själv pratar jag inte ryska. Det är jobbigt att inte kunna ha direkt kontakt med henne. Hon kan inte läsa och inte skriva. De brev jag har skrivit till henne har hon inte fått översatt för sig. Allt jag kan göra är att skicka små grejer och bilder – som hon kanske inte heller får. Det är långt ifrån alla brev och paket som kommer fram till barnhemmet.
Sist vi ringde till henne hann vi bara säga några ord innan hon plötsligt la på. Jag fick veta av andra medlemmar i föreningen att barnen på barnhemmet ofta gör så. Telefonen är dumt placerad, de får inte prata i lugn och ro och ofta kommer känslomässiga reaktioner som de inte vill visa för andra.
Idag hoppas jag i alla fall få svar på några frågor: Om hon fått paketen som vi skickat, om hon vill vara här tre månader i sommar och om det är något speciellt som hon vill att vi ska skicka henne (och chansa på att det kommer fram).
Jag hoppas också att hon dröjer kvar i luren så pass länge att jag hinner säga några ord på ryska som jag vet att hon tycker om:
”Vi älskar dig.”
2 kommentarer:
Ryser. Jag minns när min mamma och hennes sambo hade ryska barn hos sig några dagar. Språket kunde dom inte, så dom använde ett slags av teckenspråk och det fungerade. Tänk vad vi kan göra så mycket för barnen.
Man fick verkligen använda kroppen när man pratade men jag hoppas att mycket av det svenska språket lossnar till sommaren eftersom jag tror att hon har mycket av det i sig.
Skicka en kommentar