Skriva, skriva, skriva

Jag kommer inte att vara så aktiv med bloggandet förrän jag har pappas berättelse klar för en första genomgång och redigering. Har alltså suttit med den all ledig tid och det går undan när jag väl kommer igång. Och visst behövs en paus lite av och till och då går jag förstås genast in på nyligen :). Fjorton kapitel är klara, skrivna rakt av utan redigering och jag lägger ut det första kapitlet här (för den som orkar läsa). Det är inte alls säkert att det kommer att se ut så i slutändan men just nu gör det i alla fall det:

Pääsöla, Ingermanland 1932

”Vad är det för rök?”

Pappas mörka hår var okammat och skäggstubben hade blivit så lång att de mörka stråna rörde sig i takt med hans tuggande. Skjortan var uppknäppt och hängslena hängde löst ner längs benen från midjan, lika slappt och passivt som han själv hade agerat den sista tiden. Nu lutade han sig fram från sin plats vid köksbordet för att se ut genom fönstret, åt granngården till, medan han bröt en brödbit med sina kraftiga fingrar.

Ögonen som den senaste tiden varit trötta fick plötsligt liv och blicken sökte sig över gårdsplanen, mot potatislandet där några kvinnliga kolchosarbetare rensade ogräs, sedan mot ladugården, vidare till grinden och tillbaka mot bastun. Hans näsborrar vidgades av en stickande röklukt som letade sig in i huset.

”Nog har alla i byn så sunt förnuft att de inte eldar i en sån hetta?”

Han stoppade en brödbit i sin mun, tuggade och fortsatte:

”Eller hur, Maria?”

Om samma scenario hade utspelat sig några månader tidigare, hade han inte suttit där så overksam och frågande. Om han hade haft kvar sin odlingsjord och sin häst och fortsatt att dra dynga, hö och plöja i Pavlovsk två kilometer längre bort och på så sätt fått in en liten lön, hade han haft kvar sin pondus, beslutsamhet och auktoritet. Sedan milisen tillsammans med kolchosens sekreterare hade placerat ut arbetare i vårt grönsaksland och hämtat vår muskulösa, glansryktade dragare, hade pappa tyngts av sorg och passivitet. I utbyte hade han tilldelats hot om vad som förestod om han inte anslöt sig till kolchosen. Det var med trött röst han hade frågat kolchosens sekreterare:

”Räcker det inte med att min hustru har anslutit sig?”

Sekreteraren hade hånflinat.

”Nästa gång hämtar vi inte något djur. Då blir det din tur.”

Sedan dess stannade pappa i sängen länge varje morgon, satt sedan och gned sina händer i timmar vid köksbordet. Och såg ut över gården. Inte mycket mer. Tillvaron för oss alla blev annorlunda med en mamma som gick iväg till sitt arbete vid kolchosen varje morgon och en pappa som befann sig i sin egen värld där vi inte hade tillträde. Jag försökte leta mig in i hans sorgliga tillvaro genom att se in i den där tomma blicken men fick aldrig grepp om vad den sa. Och jag förstod aldrig riktigt innebörden även om sekreterarens ord planterade en rädsla hos mig. En oro som fick fäste och växte. Jag hade hört vad andra i byn sagt och visste att folk hämtades och försvann. Bybor pratade om en svart bil som kom om nätterna och hämtade folk som inte anslöt sig till kolchoserna. Med bilen, Svarta Maja, försvann de för gott. Och rykten spred sig. Om fängelser i Sibirien och om dödsskjutningar redan vid hämtandet.

Bilden av sekreteraren fanns där så tydlig varje kväll innan jag somnade. Hur han gått iväg med hästen, högdragen i vit skjorta, grå hängslen och vattenkammat hår. De kalla ögonen som speglat skadeglädje när han hotat pappa.

Min äldre bror Väinö hade alltid tröst:

”Det kanske räcker med att mamma jobbar i kolchosen… Och skulle de vilja ta pappa, kunde de ha tagit honom samtidigt med hästen.”

Nästa gång gav Väinö själv vika för sin oro och tillsammans vädjade vi båda till pappa att ge efter och ta jobb i kolchoserna. Som mamma. Vi fick ju bröd, potatis, kål och ibland kött.

”Jobba med något som finns här men inte är mitt eget? Någon annans grönsaksland och frukter?” svarade han. ”Vi diskuterar inte det här något mer.”

Och så blev det. Saken tystades ner men orosmolnen låg kvar. Tillvaron genomsyrades av rädsla och varje dag såg jag bortåt vägen. Kanske sekreteraren skulle dyka upp just den dagen. Eller nästa. Varje natt väntade jag på att Svarta Maja skulle köra fram till vår gård för att hämta pappa.

Mamma reste sig från sin plats på kortsidan av bordet och gick fram till fönstret för att se ut. Hon kisade med ögonen för det starka solskenet.

”Det är mycket rök i luften”, sa hon. ”Som en svag dimma över gården och potatislandet. Där borta… bakom lagårdens tak är den tjockare”.

Hennes ögonbryn fick en bekymrad form och hon gned sina händer.

”Visst känner jag att det luktar bränt men att det var så mycket rök därute… Nä, Juho, inte går det an att sitta här och äta i godan ro. Om det är så att det brinner någonstans… Eller om någon eldar så hårt… Vilket som, så är det inte tid för oss att bara sitta här.”

Halvvägs mot hallen såg hon tillbaks mot oss och pekade mot brödet och potatisen på våra tallrikar.

”Ni pojkar stannar här och äter upp maten medan pappa och jag tar en titt därute.”

Hon visade åt pappa att följa med, skyndade sedan genom köket mot ytterdörren. Förklädet drog hon över huvudet, hängde upp det på kroken vid spisen och rätade till hårknuten innan hon försvann ut ur huset med pappa efter sig.

Väinö och jag stod redan i köksfönstret när de gick ut på gården. Mamma, liten och späd och pappa, två huvuden längre och så bredaxlad att det skulle få plats två mammor mellan axlarna. För varje stort kliv han tog, behövde mamma ta minst tre och hon halvsprang med den långa kjolen fladdrande längs fotknölarna.

De mötte grannbarnen vid vägen, stannade upp och lyssnade till dem. Jag la märke till hur två kvinnliga kolchosarbetare i vårt potatisland plötsligt reste sig. De såg på varandra och började gå iväg, först med raska steg. Sedan sprang de medan de höll i sina fladdrande hucklen. Jag förstod att det här var något mer än att någon eldade bråte eller halm.

Väinö förstod också. Han nickade.

”Jo, det brinner någonstans.”

Jag hade aldrig sett en brand och visste inte vad den skulle innebära. Plötsligt kändes det spännande att äntligen få se den där brandvagnen dragen av häst. Nog hade jag stått nära vagnen en gång, känt på vattenslangen men jag hade aldrig förstått hur det egentligen gick till när den användes.

”Då kommer brandvagnen?” sa jag förväntansfullt.

Väinö var tyst och fortsatte att iaktta våra föräldrar som nu rusade tillbaka mot huset. Han skulle just dra mig från fönstret när han kom av sig och stirrade mot ladugården.

Tjock svart rök vällde upp från ladugårdstaket och då och då skönjdes lågor från baksidan.

”Grisen! Hönsen! Herrejesus!” flämtade han i samma stund som pappa dundrade in i köket.

Utan att säga något tog pappa ett stadigt grepp om våra armar, en i var hand, och vi hängde som trasor efter honom ut ur köket, vidare in i hallen och ut ur huset. Då och då snubblade jag och mina kängor drogs mot marken medan jag försökte hålla pappas snabba takt.

”Spring allt vad ni kan, barn!” ropade mamma som kom efter ut på vägen. ”Vi måste bort från gården!”

Jag vände huvudet för att se bakåt. Där var tumult. Springande människor. Svart rök som stack i ögon och luftrör. Stora gula lågor dundrade fram och aldrig hade jag trott att eld kunde låta så högt. Som om hundra starka arbetshästar galopperade fram på hård mark och så snabba var dessa lågor att de redan tagit ladugården och strukit vidare över vår gårdsplan för att nu slicka i sig vårt hus. Vårt hem. Vårt allt.

Andfådda stannade vi till i utkanten av byn. De flesta bybor hade hittat dit. I mitten av en folkhop höll jag pappas stora hand och kände hur hårt hans grepp var. De sträva, torra fårorna i hans handflator skavde mot min men det smärtade mer att tänka på vad elden gjorde med vår gård.

Mamma stod bakom Väinö och höll armarna om honom medan hennes blick var fäst på elden. Grät hon eller var det den stickande röken som fick hennes tårar att rinna nerför kinderna?
Alla var där. Skolfröken och kolchosarbetare, nära grannar och bybor som jag inte kände men som passerade vårt hus varje dag. Med sorgsna miner stod vi alla och såg hur hus, uthus och ladugårdar åts upp av orangefärgade stora lågor. Där lågorna svept fram blev det inte mycket kvar förutom glöd och rykande svarta aska.

”Det var sommargästen hos Paavo”, sa någon. ”Han somnade ifrån sin cigarett på Paavos höskulle.”

”Överlevde han själv? Och Paavo?”

Medan elden fortsatte att härja framför oss ställdes frågor som aldrig fick några svar och jag väntade på att brandvagnen någon gång skulle komma och rädda det som var kvar.

”Nu blir det snart glesare mellan husen”, sa pappa. ”Elden kan inte få fäste mellan gårdarna lika lätt”.

När brandvagnen till slut dök upp, kändes den inte längre viktig. Jag noterade kort att den så småningom fick stopp på elden. Att vattnet som kom i en väldig kraft ur vattenslangen räddade några hus undan lågorna. Men vårt hem var borta. Ur glödande mark stod några få sönderbrända plankor kvar av både hus och ladugård. Och en sotig skorsten som berövats sin bakugn stack upp ur grunden. Resten var jämnat med marken. Borta var ladugård, gris, höns, bastu och uthus, fruktträden hade förvandlats till svarta skelett och potatislandet bestod av glödande mark.
Om mamma inte hade tagit av sitt förkläde och hängt det bredvid spisen, hade hon i alla fall haft det kvar, tänkte jag. Nu hade vi inte fått med oss någonting. Absolut ingenting.

Väinö tog mig på axeln och nickade åt vägen till. Mot diket, där mamma satt ensam med händerna för ansiktet. Hennes kropp skakade av gråt och det gjorde ont att se henne. Lika smärtsamt var det att se hennes sorg som det var att se vad elden gjort med vår gård.

Pappas grepp om min hand var fortfarande lika fast.

”Mamma sitter där borta”, sa jag till honom och pekade.

Hans ögon var glansiga när han vände sig mot mig.

”Och hon gråter” fortsatte jag samtidigt som jag förstod att pappa faktiskt också grät.

Min stora, starka pappa lät sina tårar sippra fram ur de trötta, rödspränga ögonen och han gjorde ingenting för att dölja dem. Jag ställde mig närmare honom tills han drog mig till sig. Likadant gjorde han med Väinö.

Skyddade av pappas starka armar grät vi mot hans bröst, blötte ner hans skjorta och våra hulkanden försvann i andra människors gråt och upprörda röster.

”Vi har i alla fall kossan kvar. Förbarmande över herden som hämtar henne varje morgon”, mumlade pappa med tjock röst.

Det blev snart tyst. Som om en akt i en teaterpjäs var slut. Vi, publiken till denna elds skådespel, stod handfallna och överraskade, utan att applådera. Chockerade och överrumplade höll vi kvar våra blickar på scenen där elden hade tagit sju gårdar med fruktträd och odlingsland. Tystnaden gjorde att vi kunde höra vinden ta tag i säden på fälten bakom oss.

Den del av byn där dessa gårdar stått bestod av jämnad och förkolnad mark. Där fanns inte längre några hustak som skymde sikten över fälten mot Koussula till. Om jag kisade med ögonen skulle jag säkert kunna se mormors hus där i början av byn men nu var ögonen för fyllda av tårar för att jag skulle se något alls.