För någon vecka sedan, när jag satt vid datorn och råkade slänga en blick ut genom fönstret, kom en äldre man gående. Inte gående förresten, utan mer stapplande. Jag har sett honom flera gånger tidigare och vet att han inte brukar gå på det sättet. I och för sig har han käpp men går ändå ganska obehindrat. Nu verkade han inte ha styrsel på det ena benet och gick allt långsammare. Och ännu mer långsamt. Jag märkte att han hade styrt in mot en husvägg längs trottoaren och närmade sig den med stor möda.
K såg också och fann sig genast, sprang iväg, kastade sig i bilen för att vara till hjälp. Men han hann aldrig fram förrän mannen hade nått husväggen, höll sig i den och plötsligt föll handlöst bakåt.
Han hade fått en propp och förlorat all balans men han var klar i huvudet och ville hem. K hade fullt sjå att få in honom i bilen och skjutsa hem honom. Något som hade varit omöjligt om mannens fru inte hade varit hemma. Någon timme senare kom ambulansen. Jag vet inte riktigt hur det gick sedan.
Idag, när jag stod på altanen och rökte (usch, ska sluta röka snart, jag vet) var en kvinna ute med två stora hundar. En rottweiler-typ och en dobermann. Något gick överstyr med hundarna. Jag vet inte om de lekte eller hamnade i slagsmål men de for runt väldigt och jag såg att kvinnan fick svårt att hålla dem. Efter att ha dragit runt henne (hon for som en vante efter dem), kastade de sig plötsligt mot henne och hon föll handlöst bakåt. Och där låg hon. Blick stilla. Hundarna for fortfarande runt men nu var de förstås fria från att någon höll dem i kopplen.
Jag blev förvirrad. Om det hade varit en kvinna utan hundar som hade fallit, hade jag förstås sprungit dit för att se hur det var med henne. Men nu kretsade två stora bestar omkring henne och skulle nog inte ens låta mig komma i närheten av deras utslagna matte.
Till min stora lättnad satt hon snart upp. Hon såg lite tilltufsad ut men hundarna kom fram till henne och hon hade dem snart i kopplen igen. Sakta reste hon sig och stod stilla ett tag, ostadigt verkade det som. Sedan haltade hon iväg med hundarna.
Säkert hade hon svimmat av och även gjort sig illa.
Nu hoppas jag att folk håller sig på benen utanför mitt fönster. Nog med dramatik för min del.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Men gudars vilket liv ni har omkring er. Här i centrala Stockholm är det lugnare..*S*
Och det mest spännande i år som jag har sett, var när föräldraföreningen gick tipspromenad här utanför. Hur kul är DET på en skala????
Batbut: Här i vårt lilla samhälle är det fart. Tredje gången någon ligger på rygg utanför fönstret.
Bloggblad: Det låter i alla fall lugnare än ryggliggande personer.:)
Vet du, om du slutar att röka, då behöver du inte gå ut och då kommer du inte att se sån´t här. Fast vem ska då kunna hjälpa förstås? Sluta rök och gå ut och lufta dig ändå :O)
Gunnel: Jag har datorn åt fönstret till. Jag ser ändå. :)
Jösses vad det händer saker utanför ditt hus. Nog för att många går förbi här men inget så dramatiskt har hänt. Just nu ser jag en massa fyrverkerier på andra sidan sjön. Inte illa!
Eva: Det här är ändå bara en bråkdel av vad som har hänt här utanför. :)
Fyrverkerier ser jag aldrig - annat än nyårsafton.
Tro mig.
Rottweiler är världens största knähund :-)
Doberman är världens sämsta slagskämpe :-)
Värre är det med Irländsk terrier. Sist Maia löpte pangade hon på en 5-årig rottishane så att blodvite uppstod. Rottisen blödde som en gris från nosen. Då blev han förbannad och det borde han inte blivit för det slutade med att han fick ännu mer stryk.
Sånt händer i hundvärlden. Tikarna bestämmer vart skåpet skall stå :-)
Då har jag fått hel fel uppfattning om rottweiler och dobermann.
Irländsk terrier känner jag inte till. Måste gå in på din sida och titta.
Det är klart att tikarna bestämmer vart skåpet ska stå - så är det ju i människovärlden också. :)
Rottweiler är som sagt väldens största knähund. Maia växte upp med sju stycken. Störst var den väldige Kenzo som vägde 65 kilo. Alla de andra låg mellan 45 och 55 kilo. Nu är alla döda, Bara Maia finns kvar. Fast hon letar efter sina förlorade vänner och har sedan en tid en ny rottisväninna som heter Svea. Jag bifogar ett par länkar till hennes allra bästa vänner hon haft.
In memory: Gibson
In memory: Carro
Och den livs levande Maia hälsar förståss :-)
Vad fina de är. Har två bekanta som har rottweilers men jag upplever dem inte som knähundar.:)
Snälla förstås, men respektingivande.
Maia är otroligt fin.
ALLA hundar är knähundar om man frågar dem! Min 38-kilosjycke sätter sig i mitt knä och så säger jag "ughff" och då tittar han över axeln och undrar var jag låter för, han är ju så liten och ryms perfekt i knät ju. Bara att sätta igång att klia.
Det låter härligt! :)
Skicka en kommentar