Med anledning av utmaningen här nedan kom jag ihåg en förmåga jag hade när jag var i tvåårsåldern. Jag klarade inte av att dricka något ur glas utan tuggade sönder glaset och fortsatte sedan med tuggandet av glasbitarna i munnen - utan att få så mycket som ett endaste litet sår. Det hände flera gånger och jag har ingen aning om jag sedan svalde glasbitarna. Jag vet i alla fall att jag inte hamnade på akuten en endaste gång (om min dotter skulle ha gjort samma sak, skulle jag åkt dit i ilfart med henne).
Synd att mina föräldrar inte tog vara på min förmåga. Jag kunde ha gjort karriär som den glastuggande damen eller något. Det hade varit nåt. :)
onsdag, mars 07, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hu, det lät ju superläskigt!
Vilken bra bild på Yffen här bredvid. Den kanske har suttit länge, men jag har inte sett den förrän nu :)
Han ser lite bedjande ut på bilden. :) Jag uppgraderade den här, min gamla blogg, igår och bilden har inte funnits där tidigare. Tyvärr försvann också alla länkar i och med uppgraderingen. Det tar tid att lägga tillbaks dem, vi får se när jag får tid med det.
Du kanske har anlag till att bli en fakir :O)
Gunnel: Ja, det kunde nog ha varit ett spännande jobb! :)
Men oj, det var en ovanlig förmåga! Måste ha gnisslat duktigt i dina tänder!
Och tänk, jag tycker att jag kommer ihåg känslan med de hårda glasbitarna i munnen. :)
Hu jag ryser, gnissel i tänderna gör att jag blir alldeles "hurvens", som man säger här i Jämtland. Frusen på nåt vis.
Jag tycker inte heller om sånt gnissel, men det här knastrade liksom på ett annat sätt. :)
Skicka en kommentar