Butiken var verkligen fullpackad av kunder idag. Det är den alltid men idag var det extra mycket eftersom butiken inte ligger långt från kyrkogården och mängder av människor passerar den en sån här dag och passar förstås på att handla.
Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.
I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.
Det gör det inte.
Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.
Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.
Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.
Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...
Suck. Så klumpigt av mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Stackare!!! Är du säker på att inget är brutet???
Stackars dig. Och jag som mest bara legat på soffan och haft det vurplöst och skönt...
Humlan: Inget är väl brutet men idag har jag rekord i blåmärken. Har aldrig haft så stora, överallt på hela höger sida.
Bloggblad: Det hade varit lugnast att ligga hemma på soffan...
Jag började först le och sen blev jag blank i ögonen.
Stackars dig.
Det måste ha gjort förfärligt ont.
Krya på Dig.
Jag kan förstå din arbetskamrat som hade svårt att hålla sig för skrtatt. Men kanske hon som jag, när det dråpliga hade lagt sig, tycker synd om dig. Du kunde ju ha slagit dig fördärvad. Inte var det klumpigt av dig...du hade otur så var det.
Men när det har gått några veckor och det onda har försvunnit då kommer du att skratta gott åt det här.
Hoppas det onda försvinner fort!!
(en liten fråga...du har väl sett att jag har bytt bloggadress?)
Men kära nån Monica! Vilken cirkus du ställde till med. Stackars dig! Hoppas att det går över fort all värk efter din vurpa!
* blåser på såren och allt det onda härifrån *
Oj, aj! Hoppas att det känns bättre nu och att de sju timmarna gick fort.
Kan inte låta bli att le lite. Blåmärken försvinner och du fixade i allafall lite spänning i affären ;)
Lindalotta: Det gjorde ont men måste samtidigt ha sett roligt ut. Idag fick jag höra av jobbarkompisen som såg, att jag faktiskt fastnade i hyllan med byxfickan som sitter på benet. Det hade jag ingen aning om. :)
Gunnel: Jag hoppas också att det här onda försvinner snabbt. Det var inte kul att jobba idag och jag tror varje kund hade hittat de tyngsta varorna i butiken. Jadå, jag har sett att du bytt bloggadress och jag kommenterade på den nya bloggen häromdagen också.
Londongirl: Ja, usch vilken cirkus och jag skäms fortfarande. Allt blås behövs här nu. Tack, tack! :)
Karin: Jag kan faktiskt också skratta åt det, trots att det gör så ont. Och jag kan inte låta bli att fascineras av att ett blåmärke kan bli så stort. Hela högra benet, från knät uppåt, är ett blålila märke. På överarmen har jag ett spikrakt blåmärke efter listen. En rak rand, alltså. Och idag såg jag att hyllan var sprucken och trasig.
Hm...
Oj ja just ja ... du läste mitt första inlägg, det hade jag glömt. Jag bara kollade om du hade ändrat min adress där till vänster på din sida. Men där står min gamla. Blev lite orolig :O)
Jag har faktiskt glömt att ändra där! I Feedreader är det ändrat. Ska fixa det så fort jag hinner.
Skicka en kommentar