Två månader kvar

Nu är det bara drygt två månader tills ”vår” ryska tjej kommer tillbaks hit. På tisdag fyller hon 9 år. Jag hoppas innerligt att barnhemmet ordnar en speciell dag för henne. Själva har vi skickat ett paket och på tisdag ska vi ringa henne och gratta. Det känns frustrerande att inte kunna göra mer härifrån men jag hoppas att de tre månader hon ska vara här, uppväger det hela. Och vi kan ju faktiskt fixa till ett barnkalas då.

Efter de tre månaderna får hon själv, och vår dotter, ta ställning till en adoption. Det låter kanske förkastligt eftersom de båda är barn men det är viktigt att alla är till hundra procent positiva till en sådan för att det ska fungera fullt ut. Vi ska inte berätta för ”vår” tjej rakt ut att vi har tankar på att adoptera eftersom det kan bli avslag på vägen men vi kan fråga om hon skulle kunna tänka sig att bo här. Är hon positiv till det, sätter vi genast igång med adoptionsprocessen och får vi ett medgivande, får hon sedan säga sin mening en gång till inför barnhemmets personal.

Efter vad som skett den stackars treåriga adopterade pojken, är jag säker på att Ryssland än en gång sätter upp restriktioner för utlandsadoptioner, som de ju hade för bara något år sedan då en lika gammal pojke misshandlades till döds av sina adoptivföräldrar i USA (även om pojken i Sverige inte kom från Ryssland men dock en öststat). Det är vidrigt att sådant kan hända men samtidigt adopteras hundratusentals barn och får de bästa förutsättningar i sina liv.

Det är synd att dessa enstaka fall förstör för så många andra och jag hoppas att det inte påverkar oss.