fredag, oktober 27, 2006

Nu blir det långt...

Förra våren gjorde jag, tillsammans med 12 andra, bland annat mina föräldrar, K och dottern, en resa till Ingermanland. Det blev min första resa dit (och förmodligen sista) och den arrangerades privat av en äldre man som agerade både chaufför och reseledare och hade kontakter med ett, enligt honom, pensionat av rysk medelklasstandard.

Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.

När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här



Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.

Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...



Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...



Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.



Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran



Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.

Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.



Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina



och en marknad där



I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.



Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).



Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.



Vi träffade också min syssling Ira



och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä



I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.

Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get



och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.



Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...

Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.

9 kommentarer:

Tankevågor sa...

Vilken fantastisk resa! Det måste ha varit en upplevelse att få göra den och med dina föräldrar med också. Bara att få se din pappas barndomshem och samtidigt kunna höra honom berätta. Trist bara att ni skulle råka på en sån surkart till chaufför! Det är ju inte en sån miljö som man åker på semester till titt som tätt. Det gör det ju ännu mer värdefullt att tex för er dotter att ha fått vara med om.

Anonym sa...

Oj, tack för berättelsen med bilderna. Påminner lite lite av min resa till St Petersburg. Det var synd att ni missade vinterpalatset. Vi var där i tre eller fyra timmar men hann inte se allt!

mossfolk sa...

Nu blev jag jätteinspirerad och supersugen på att resa och se andra delar av världen! Vad kul med en reseberättelse och alla bilder.

Monica med yffen sa...

Londongirl: Nu, så här långt efteråt, kan jag tycka att det är bra att ha gjort resan men just då tog den ytterst otrevliga
chauffören all glädje. Jag hoppas dottern kommer att förstå värdet med att ha sett allt ändå. Säkert gör hon det men efter den här resan, vill hon aldrig mer sätta sin fot i Ryssland.

Anne-Maj: Bodde du också i något liknande hus?

Jag kommer inte ihåg hur många år man måste stanna på Vinterpalatset för att se allt som finns där men det var många, många år i alla fall. Säkert är det ett minne för livet att ha sett lite av det i alla fall.

Karin: Passa dig för att anlita en privat chaufför, bara! :)

Bambi sa...

Vill också tacka för reseberättelse och bilder, intressant! Synd med "surisen" dock, förtar onekligen mycket av en resa.

Anonym sa...

Men har det gått 1,5 år sen ni var där. Inte klokt vad tiden rinner iväg. Var ju inte längesen ni stod i hallen och berättade om era upplevelser som man både kunde skratta och gråta åt.
Men du...ni hade sänglampor i allafall

Monica med yffen sa...

Bambi: Han var inte bara sur, han var hemsk. :)

Gunnel: Tänk, vad tiden går... :)
Jag tror inte att de där sänglamporna fungerade. Om du hade sett elledningarna, förstod du varför.

Linda sa...

Vilken otrolig resa.
Om det inte varit för chauffören så hade det blivit en hel annan resa, det är då ett som är säkert.
Tack för att vi får se alla bilder, det säger en ganska mycket om hur bra man har det.

Monica med yffen sa...

Om vi hade haft en bättre chaufför och ett bättre boende, hade det varit annorlunda. Helt klart.