De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.
"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".
Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.
På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.
Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.
På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.
10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.
Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".
Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).
Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)
11 kommentarer:
Grattis modern och dottern!!! Skönt att det slutade lyckligt, det var samma sak med mig och den tredje dottern. Men hon fick föras till barnintensiven.
Ge M en stor GRATTIS-kram ifrån mig. 13 år...det är inte klokt säger jag bara.
Vad det gäller Bångbro-Therese så har vi svettats många gånger bredvid varandra på Step-upen. Bångbro-Jenny skötte om en häst samtidigt som Evelina hade sin första sköthäst uppe i Skråmsta. Då berättade hon om sina och hennes mammas strapatser ner till Frankrike. Jag tyckte det lät så härligt när hon sa att dom liftade tillsammans och var där hela somrarna. Dom har verkligen skapat sig det dom drömde om. Tuffa tjejer!!
Grattis till er båda! Båda mina söner har kommit med kejsarsitt. De låg felvända och gick inte att vända tillrätta. Men det är ju lite lugnare när det är planerade.
Bra present hon fick. Förstår att hon blev glad. Brukar ni rida där? De hade en trevlig hemsida.
Anne-Maj: Tack. Oj, vad jobbigt om barnet hamnar på intensiven. Förstår att det måste ha varit oroligt och skönt att det slutade lyckligt för er också!
Gunnel: Nu har jag kramat M från dig. Ja, de har verkligen skapat sig en dröm, Therese och Jenny. Även om vägen till Bångbo inte är så rolig, så är gården verkligen härlig, sjönära och allt.
Londongirl: Tack! Dottern började faktiskt rida där när hon var sju år men då fanns hästarna på en annan gård. Jag har också ridit barockridning där ett tag. Sedan har vi ridit en privatlektion där tillsammans, dottern och jag, men dottern rider kontinuerligt på en annan ridskola. Helst skulle hon nog vilja rida på båda ställen för Jenny, ridinstruktören, är verkligen duktig och engagerad.
Ja, tänk - sina BB-dagar minns man hela livet. Och visst ska vi vara glada för att tekniken gått framåt, annars hade min dotter strukit med vid sin förlossning...
Har du ridit barock? Oj, det vill jag prova!
Bloggblad: Tack och lov att vi lever i den tid som vi gör!
Anne-Maj: Det var kul och speciellt. Man red endast med hjälp av kroppens vikter och hade tygelfattning bara med en hand.
Grattis till Er båda!
En annan är också ett sådant under (det är ALLA barn!), mamma har haft samma sjukdom i hela sitt liv och jag vet väl vad jag har att vänta...
Tack! Så klart är alla barn under. :)
Den sjukdomen är vanligare än man tror men man hör inte mycket om den.
Stort grattis i efterskott till Er båda!
Bambi: Tack, tack. :)
Skicka en kommentar