Vissa hundägare imponerar. Av en hundägare här i samhället är jag mäkta imponerad.
Likaså av hunden. Det är en stor, svart riesenschnauzer. Man skulle behöva stapla fyra-fem yffar på varann för att komma upp till den här hundens storlek.
Schnauzern är aldrig kopplad. Tätt intill sin ägares ben går han, med fjädrande steg och nu kommer det som jag är så imponerad av: Hunden tittar inte åt en annan hund. (Inte åt yffarna i alla fall.) Där står jag, två meter ifrån, och håller i två skällande yffar och schnauzern liksom bara seglar förbi utan att vända blicken mot oss.
Jag tror det är just hundens nonchalans som gör yffarna ännu mer vansinniga. De kastar sig framåt i kopplen, skäller så mycket att de storknar, snor runt i kopplen för att försöka komma loss. Men schnauzern bara sveper vidare. Som om de vore luft.
Ägaren har väl sett åt mitt håll någon gång. Gett mig en blick som om han ville säga ”är det inte dags för lite hunduppfostran?”. Tror jag i alla fall. Eller så känner jag så eftersom jag känner mig ganska underlägsen honom när jag inte ens får tyst på de små sakerna som hänger i kopplen och kippar efter luft för att de är så frustrerade.
En gång drog schnauzern en pulka med ett litet barn. Även den gången var han lös och uppförde sig förstås exemplariskt, tätt intill ägarens ben.
Nu är yffen för liten för att dra en pulka. Men om jag leker med tanken att han skulle dra ett litet barn. I en vansinnesfärd genom hela samhället, nosande efter spår där första bästa tik har gått. Sick-sack, över gator, helt okontrollerat, med mig springande efter…
Ja, ja… Det kanske är dags att ta fram stora godispåsen och satsa på lite hunddressyr. Och så länge finns det ju koppel…
9 kommentarer:
Det heter inte hundträning, lärde jag på hundägarkurs. Det är ägarna som skall läras eller dresseras:-)
Jag kanske ska gå och köpa lite godis till mig själv då?
väldresserade, välmående hundar.. det blir man imponerad av.. sedan är det väl en viss rasskillnad.. i temperament och så menar jag..
ju större hund desto kunnigare hundägare måste det till tänker jag...
som bara har katter..
Lyckliga Grodan: Det ligger nog mycket i det. Yffen kan ju aldrig bli livsfarlig om jag misslyckas i uppfostran. Däremot är det en lättlärd ras och nog skulle han kunna mycket mer - om jag jobbade mer med honom.
Bambi: Jag blir så imponerad av "såna där" som vet exakt hur man ska göra.
Vår lilla 3 kilos yff är helt övertygad om att han är varg. Här är det inte tal om grisöron (de är för stora). Grisknorr får det bli, av den mindre varianten.
Nu blir jag sugen att skaffa hund! Ska snacka med maken. Jag tänker bara "sådan hund sådan matte/husse"
Mera godis åt folket!
Mera grisöron åt voffsarna!
Anne-Maj: Det är mysigt med hund.:)
Gunnel: Cool är rätta ordet. Han har aldrig stannat när vi mött honom. Det är jag som har stannat och hållit i yffarna. Och inte en blick när han passerar, han bara fjädrar förbi. För visst har han ett fjädrande steg.
Jag älskar att möta såna väldresserade hundar när jag är ute och går. Vill inte bli påhoppad, för jag är sällan leksugen... som ägarna säger att deras vilda hundar är. Då är det bara att hålla fram staven mot dom (hunden, inte ägaren)...
F.ö. Tack för ett jättebra tips! Jag ska alltid ha lite godis i fickan som belöning när jag sköter mig och inte skäller eller hoppar upp på snygga karlar...
Ska kanske tillägga att jag inte är så rädd för såna små gläfsande saker som du har.
Det är väl mannen din som ska ha godis i fickan och belöna dig?
Hmpf... "gläfsande saker". Nu förstår jag inte vad du menar, Bloggblad...
Skicka en kommentar