I det här huset utspelade sig en hel del tragedier före andra världskriget. Det är min farfar som har byggt det och det är pappas barndomshem i det forna Ingermanland.
När jag skrev boken om mammas barndom, hade jag inte varit i Ingermanland. Jag hade inga egna bilder, annat än några få otydliga, gamla foton att bygga miljön på. Det är helt annat nu, när jag skriver om pappa. Jag var där i maj 2005. Inte mycket har förändrats i byn sedan 1930-talet och jag har miljön helt klar för mig. Och lika grå som deras tillvaro var, lika grå kändes omgivningarna för mig. Att vädret var grått och regnigt precis när vi var där, gör inte saken bättre.
Till det här huset kom milisen och kolchosens sekreterare och hämtade min farfar en natt innan kriget hade brutit ut. Han fördes iväg i en svart bil, ”Svarta Maja”, som dök upp i byarna varje natt för att hämta ingermanländare. Orsaken till alla bortföranden kunde det bara spekuleras i. Antingen berodde det på att folk inte anslutit sig till kolchoserna eller på den förföljelse som bedrevs på ingermanländarna under 30- och 40-talet.
Något år senare hämtades min farbror av milis i samma Svarta Maja. Han var då 14 år.
Farfar kom aldrig tillbaks. När Gorbatjov kom till makten släpptes alla dokument och inte förrän då fick pappa klarhet i farfars försvinnande. Han hade skjutits till döds bara någon dag efter att han hämtats. När dessa dokument släpptes var farmor redan död. Hon hade innerligt väntat på hans uppdykande som aldrig ägde rum och fick aldrig veta vad som egentligen hänt honom.
Det är en svart historia som jag försöker leta ljuspunkter i för att orka skriva. Att pappa själv inte hittar något ljust i sin barndom, gör det inte lättare.
Det är tur att det finns glädjande bloggar att läsa mellan varven!
8 kommentarer:
Oj vilken projekt du gett in dig på... Men det bheöver dokumenteras för världen. Blir nyfiken på din bok. Ska låna den när jag läst ut alla böcker om och av Helen K.
Godmorgon förrestern!
Gunnel: Jodå, jag skriver på pappas berättelse nu men du och jag har ju haft fullt upp med hundsnack så jag har glömt att berätta. :)
Anne-Maj: Det är inte så svårt egentligen, jag får det mesta dokumenterat och slipper fantisera ihop egna intriger. Men jag tror att jag ändå måste fantisera ihop lite ljusa stunder, annars blir den för tung och svart att läsa.
Vad vi i Sverige är lyckligt lottade som har sluppit sådant här.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva under sådana förhållanden som din farmor fick göra.
Jag har också efter flera års tjatande fått pappa att berätta om det här. Han tyckte att det räckte med att ha upplevt det än att också berätta om allt nu när han slipper det livet.
Undrar hur han påverkas av att få det nerskrivet. Om det är skillnad på gammal - ung. I min bok har nästan alla 6 ungdomar som berättar om sin flykt, varit med om ett rejält trauma, men de upplevde det väldigt positivt. Trots att det var jobbiga saker. Psykologen som var vidtalad sa att de bara berättade om sånt de orkade med - undrar om det är likadant med din pappa? Han har ju mer perspektiv.
Det är svårt att veta om han berättar allt och jag tror att även han mår dåligt under tiden han skriver (som mamma gjorde). Och det är säkert massor han har glömt eftersom det var så länge sedan.
Jag tycker i alla fall att mamma verkar tillfreds nu, när hon har fått berätta. Man kan ju hoppas att han känner likadant.
Fy fy fasiken vad hemska tider det var. Min f d svärmor flydde fr Östtyskland i början av 60 talet. Hon var barn under 2:a världskriget, har skrämmande historier att berätta
Du, som skriver så bra, borde be henne berätta och skriva ner allt. Ingen historia är den andra lik och det är ju dokument som behövs för eftervärlden.
Skicka en kommentar