Nu har jag gjort det. Beställt tid hos läkare för att få hjälp med ett rökstopp. Det känns fånigt att behöva söka läkare för något som många klarar av utan vare sig hjälpmedel eller annat men jag tänker inte testa något annat sätt igen. Jag har gått igenom det många gånger förr. Tuggummin, plåster, inhalator, rökavvänjningskurser och jag vet inte allt.
Och att sitta i en cirkel på en rökavvänjningskurs och lyssna till hur många dagar de andra deltagarna varit utan en cigarett och vara den enda som inte klarade det. Behöver jag säga att det kändes… misslyckat?
Det finns fler som har haft det som jag. Och nu har dessa ”flera” som jag känner, lyckats sluta röka med hjälp av en medicin som ska vara helt oslagbar – Zyban. Som är receptbelagd, förstås. Därav läkarbesöket.
Jag har blivit lovad Zyban men först ska jag på samtal hos en sköterska – och sedan läkare.
Blev rekommenderad att besöka några sidor på Internet också: ”Fimpa med pepp” där jag nu har skrivit ut min sluta-röka-kalender och satt ett datum för sista cigarett.
Nästa torsdag blir läkarbesöket, förbereder mig mentalt på alla sätt jag kan. Sedan är det bara att bita ihop, hoppas på läkemedlet och räkna med en fruktansvärt jobbig tid. Det låter löjligt när jag skriver att det tidigare har känts som att förlora en nära vän när cigaretten i själva verket är min största ovän som har fullständig kontroll över mig och sakta banar vägen mot min död.
Ändå är det en sorts sorg och förstås ett fruktansvärt begär efter nikotin. Dagar, som det känns som om livet är slut när det i själva verket är då som livet har en chans att börja. Efter 36 års rökande har nog cigaretterna satt sina spår och jag märker på ”flåset” att kroppen börjar ta stryk.
Mitt största motiv är att dottern för första gången har bett mig sluta och säger att hon vill ha mig kvar länge i sitt liv. Starkare motiv kan man ju inte ha?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Fick samma kommentar av mina flickor. jag slutade. Det bästa jag gjort för min kropp och familjen OCH PLÅNBOKEN! Jag håller tummarna och peppar dig när det behövs.
Det är väl nån sorts tröskel man måste över, som jag inte har nått än, eller? Vad snäll du är som vill peppa, det behövs säkert!
Jag skulle bli förtvivlad om dottern började! Jag tror inte att hon gör det, efter att ha sett hur jobbigt jag har att sluta, men man ska aldrig säga aldrig.
Ja, det är svårt att sluta. Jag sätter hoppet till den här medicinen som ska vara mirakulös. Vi får se.
Gunnel: Jag ska göra så gott jag kan.
Bambi: Jag hörde att medicinen kostade en tusenlapp men klarar jag det här, vilket jag förutsätter :), så har jag snart tjänat in den tusenlappen.
Jag har alltid varit motiverad när jag har försökt sluta. Sen, när det där hemska begäret kommer och man känner sig helt knäckt, försvinner motivationen. Men nu hoppas jag alltså att medicinen ska hjälpa till.
Bra beslut. Min kollega som var storrökare med många misslyckade slutförsök, slutade tvärt när hon såg en bild av den döende (i lungcancer) Peter Himmelstrands lungor i en tidning.
Det måste ändå vara lättare att sluta röka än att äta mindre. Röka måste man inte, men äta måste man och blir påmind om hur gott det är varje dag... och tar lite till...
Men det är just det... Jag måste röka för att bli människa. Jag känner mig onykter om jag inte får en cigarett. Det kan ju iofs vara trevligt men inte på vardagarna, på dagtid, och inte när man kör bil.
Men den där känslan av onykterhet går över när kroppen har vant sig av med giftet (nikotin) och det går ganska snabbt. Läs boken: Äntligen ickerökare av Allen Carr. Den talar om vad det handlar om. Innan du började röka för 36 år sedan var du ju människa utan att röka, dit kan du komma igen. Jag slutade röka efter 26 år och har nu varit befriad från rökningen i 8 år. Så känns det för mej, jag slipper röka och det är jätteskönt, en massa ångest försvann. Så kan det bli för dej med!
Lycka till! Du har allt att vinna!
Det låter hoppfullt! Och visst hoppas jag bli den ickerökare som jag var för länge sedan. Jag håller på och trappar ner inför läkarbesöket men just idag har det varit svårt. Det kanske blir så sedan också, att vissa dagar är värre än andra. Jag ska göra mitt bästa. Det är som du säger, jag har allt att vinna. Ett längre liv att vinna, faktiskt.
Skicka en kommentar