Bowie-night

Bilderna är från Bowies Serious Moonlight-turné 1983 och tagna på Ullevi.

Nio år tidigare jobbade jag som au-pair i Manchester, var sjutton år och en stor Bowiefreak.
Det fanns inget annat som existerade i musikväg och när ett disco annonserade om ”David Bowie night” en tisdag kväll var det ingen tvekan om att kompisen och jag skulle gå dit.

Vi hade bara bott i Manchester några dagar och var inte alls hemma med discon. I Folkets Park i Västerås hade vi förstås varit, det enda disco som överhuvudtaget fanns i stan.
Och till ”parken” gick man klädd i jeans. På den tiden hade man slipover med mönster, någon skjorta under och ca 1-2 cm platåsula. Då var man fin.

När jag kom ner för trappan efter att ha gjort mig i ordning den kvällen, stod hela familjen och mötte upp. Jag märkte att frun i huset fick något stelt över sig när hon förstod att jag var klar att gå ut. Och visst förstod jag att det hade något med klädseln att göra men jag hade inte mycket annat att välja på än slipover och jeans. Och en skjorta under.

Kompisen hade en grön slipover med palmer på, jag hade en svart med vita rutor. Och så äntrade vi Jilly´s, som stället hette, med förhoppning att självaste David Bowie skulle vara där. Om kvällen var en Bowie-night så måste han naturligtvis vara där personligen. Trodde vi.

Nog fanns där Bowies, i massor. Det vimlade av morotsfärgade igelkottfrisyrer och skulle självaste Bowie i egen hög person varit där, skulle han inte ha märkts i mängden. Bowiekopiorna var alla klädda i vida, sladdriga byxor, blusar och skjortor. Där var det inte tal om jeans eller slipovers.

Vi satte oss längst in i ett hörn, bortkomna och storögda. Och bara iakttog. I timmar satt vi där och kollade in klädslar. Det första vi kom underfund med var att skjortkragarna var fel. Helt fel. Våra var små. Pyttesmå. De engelska tjejerna hade extremt stora kragar.

Och så skorna. Platåsulorna skulle i alla fall vara 2 dm. Våra skor var jämförelsevis helt platta. Och slipovers var förstås totalt fel. Inte en enda människa hade slipover på sig.

Hur som helst, efter ytterligare någon timme hade vi slappnat av så mycket att vi tordes oss upp på dansgolvet.

I Folkets Park i Västerås lämnade man helt enkelt sin handväska längs väggen vid discogolvet när man dansade och där förblev den orörd. Unga och naiva gjorde vi likadant här men för att vara på den säkra sidan bad vi ett gäng okända killar hålla ett öga på våra väskor.

Dörrvakterna suckade åt oss när vi lite senare stod och grät över att både plånböcker och jackor var stulna. Våra fina jeansjackor, lappade i olika jeanstyg från Kompisar i Västerås.
Och inte ett spår av nycklarna till våra familjers hus.

Så, att se David Bowie på Ullevi 1983, nio år senare, var som en revansch för den där kvällen.
Vi fortsatte nämligen att gå till Jilly´s. Tisdag efter tisdag, Bowie night efter Bowie night i tron att han skulle dyka upp någon gång.

Inte förrän efter så många år skulle vi äntligen få se honom live – i Sverige.