I onsdags kväll, på jobbet, hamnade jag i en stressituation som jag själv inte kunde påverka på något sätt. Långa köer har aldrig bekommit mig, sånt kan jag påverka genom att jobba snabbare men det här var en annan sorts situation som jag inte vill gå in närmare på, men jag kunde inte påverka den. Och plötsligt hände något som jag aldrig tidigare upplevt. Jag fick ett väldigt tryck över bröstet, fick svårt att andas, blev yr och fick naturligtvis panik eftersom jag trodde att det var klippt – att det var en hjärtinfarkt.
Den här känslan höll i sig igår också, till och från, och jag beställde läkartid till måndag.
Idag känns det bättre. Jag fick låna en blodtrycksmaskin av en granne och mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt, vilket tyder på att det inte är någon hjärtinfarkt på gång. Däremot är vilopulsen väldigt hög och förmodligen kommer symptomen av stress. Jag avbokade i alla fall läkartiden.
Det är mycket nu. I alla fall i mitt huvud. Lena från Ryssland kommer om en månad och det är en hel del inredning kvar att göra, skulle helst skriva en del texter färdiga så att jag slipper hålla på med sånt när hon är här och det är en hel del med huset också som borde vara klart till dess.
Men ska jag må så här, får jag tänka om lite. Hennes rum bör vara klart när hon kommer men det andra kan vi faktiskt hålla på med fast hon är här. Jag stressar upp mig i onödan. Hon är ju en familjemedlem och ska väl också få uppleva hur verkligheten i en familj är.
På söndag mottar jag priset för novellen på bokmässan i Rinkeby (jag ska inte läsa novellen). Det är inget att stressa upp sig för men jag undrar om det inte ligger där och gror ändå, trots att jag inte behöver läsa. Det är väl känslan av att inte klara av läsandet på scenen, som gör mig stressad.
Löjligt att stressa upp sig över ovanstående, egentligen. Måste försöka få in det i min hjärna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Amatörpsykolog Bloggblad ställer diagnos: Stress.
Jag ska tänka på dig på söndag - om jag hinner, för jag ska sjunga nästan-solo. Dvs vi är 2 eller 3 som sjunger ett soloparti tillsammans. Ska bli skitkul, men lite hjärtklappning kommer jag nog att ha...
Det verkar som du har mycket att stå i. Men som du säger så ska ju Lena uppleva hur vardagen är så stressa inte upp dig för sådant som inte hinner bli klar. Hon är nog glad att bara få komma tillbaka till er.
Jag ska tänka på dig nu på söndag. Förstår att du är pirrig.
Bloggblad: Då tänker jag på dig på söndag så slipper jag tänka på mig själv :). Faktiskt, är det inte för mig att stressa över. Jag ska ju bara säga "tack". Mer klarar jag inte.
Gunnel: Jag har tänkt om lite. Lena tycker säkert att det är kul att vara med och inreda sitt rum. Om möblerna bara är på plats, kan hon få bestämma det andra själv.
Söndag är egentligen inte så farlig, det är bara jag som tryckt på stressknappen och kan inte stänga av.
var rädd om sig..
tillräckligt med sömn, lagom med aktiviteter... tillräckligt med ingenting...lagomt med mat..
då blir det bra..
Tack för påminnelsen :). Måste hitta en balans där...
Låter som en panikångest attack... Man tror man ska dö eller att det är hjärtat..Ytterst obehagligt!
Tror det blir jätteroligt, för henne att vara med själv och inreda.. Ta det lugnt, det blir bra och på söndag håller jag tummarna!
Menar du? Sitter sånt i flera dagar? Det är i alla fall svårt att lugna ner sig när hjärtat rusar iväg.
Tror som övriga, en oro och latent stress. Men Du har rätt inställning, Lena är en del av familjen och mår nog bäst av att få komma in i er vardagliga lunk. Ta det lugnt och ta hand om Dig!
Jag tror att ni alla har rätt - jag tror samma sak själv. Konstigt att det inte ger med sig.
Ska göra allt för att stressa ner. :)
Skicka en kommentar