I dotterns skola håller de på mycket med muntliga presentationer och nästa år kommer hon att ha en muntlig redovisning varje vecka, ibland inför hela skolan. Jag är glad åt att hon får rutin i att prata inför folk eftersom det är så ofta förekommande överallt nuförtiden.
Själv fick jag inte mycket sådan träning under skolåren och när det väl var någon muntlig redovisning i högstadiet, gick det att smita ifrån på något sätt. Vilket jag förstås gjorde.
Nu har jag märkt att jag inte bara tycker att det är obehagligt att prata inför människor. Det är så mycket mer. Som en fobi, på samma sätt som när jag befinner mig på höjder. Benen bär mig inte, jag blir blockerad, livrädd att tuppa av.
På IT-utbildningen, på Skrivarlinjen och på en tidigare anställning fick jag specialhjälp genom kurser i framförandeteknik – utan resultat. Det är lika skräckfyllt och ångestframkallande varje gång jag ens blir ombedd att hålla ett föredrag eller dylikt. Och har man gett ut en bok, så har frågan dykt upp mer än en gång.
När jag vann en novelltävling för några år sedan och skulle ta emot priset inför ett hundratal människor, hade jag förberett ett litet tacktal. Inte så långt, men i alla fall ett bevis på hur glad och tacksam jag var, och inte svårare än att jag kunde det utantill. Men när jag väl stod där och såg alla människor framför mig, blev jag kallsvettig, fick den där känslan av att benen inte bar och var tvungen att bara säga ett torftigt ”tack” och skynda till min plats. Det kändes i hela atmosfären att folk hade förväntat sig mer och jag kände mig förstås totalt värdelös.
Igår fick jag ett mail (imorgon, när det offentliggörs kan jag berätta vad det gällde) med en liknande förfrågan. Jag mailade tillbaka och försökte förklara mitt dilemma och fick ett förstående mail tillbaka. Men känslan av att vara totalt värdelös när jag inte klarar av det här, finns kvar. Och inte lär det bli bättre med åren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Jag lider av samma problem och jag tror definitivt att det beror på brist på träning. Jag kan minnas att jag höll kanske en pytteliten presentation i skolan och det var i gymnasiet.
Bra att de ger barnen mer träning på sånt numera. Det kommer att hjälpa otroligt när de ska ut i yrkeslivet.
Själv klarar jag knappt att sitta i ett möte om det är fler än ett par personer. Blir det min tur att säga något känns det som att jag ska svimma. Så rädd blir jag. Det känns hur fånigt som helst eftersom jag inte är rädd av mig i vanliga fall, det är bara att tala inför ett större antal personer som är svårt.
Där har lärarna ett viktigt roll, att ge eleverna bra start. Själv fick vi inte någon. Jag fick träna genom i jobbet och det är jobbigt faktiskt. Ibland får jag såna känslor. Min envishet har hjälpt mig många gånger.
Milda Matilda: Exakt så känner jag också. Allt försvinner. Skulle någon fråga mig vad jag heter, vet jag inte det. Jag ska testa med receptfria lugnande tabletter så ska vi se om jag kan fixa det som jag fått en förfrågan om. (Men det vet jag ju inte förrän jag är på plats).
Anne-Maj: Det verkar som om lärarna tar det ansvaret idag, vilket jag är sååå tacksam för! :)
Monica du är INTE VÄRDELÖS. Vi är många som delar det här problemet. Det är jättebra att skolorna tar tag i det. För om vi tänker logiskt vad är det egentligen som kan hända när vi står där och ska prata. Det är det som eleverna får lära sig att det inte är något farligt. Det fick aldrig vi göra. Vi hade muntlig redovisning en gång om året. Helt sjukt
M har kommit mycket längre redan nu när det gäller det här än vad jag har gjort. Visst är det bra att skolorna tar tag i det.
Vad som kan hända när man står där? Ja... man kanske svimmar...?:)
Instämmer:du är INTE värdelös!! Vi fick aldrig denna träning i att tala inför folk. det är inte enkelt men...det går. Jag har övat på det i hela mitt vuxna liv. Från att ha haft liknande känsla som du berättar om kan jag nu föreläsa inför massor med människor. Det har varit en lång väg hit, med många rädslor att övervinna. För mig var det tvunget att ta steget, eftersom det ingår i mitt arbete.
Du har rätt i att det är träning som gäller. Någon enstaka föreläsning här och där, får inte bort rädslan. Varje dag helst, när det gäller mig. :) Och det känns skönt att höra att rädslan kan försvinna.
Som lärare tänker man knappast på att man står där o pratar inför en massa folk, men jag vet vad du menar. Har varit med om det där mer än en gång. Munnen blir torr, benen blir mjuka, yrseln kommer, man tror man ska svimma.... Då är det lätt att avstå, att aldrig utsätta sig för en sån situation igen. Till sist när jag märkte att samma kroppsliga fenomen kunde uppstå vid helt andra tillfällen o allt oftare, fick jag svaret; jag hade panikångest. När jag väl fick ett namn på eländet o så småningom lärde mig varför o att jag inte alls skulle svimma fast det kändes så, kunde jag bli herre över min kropp igen. Men den vägen var lång o svår. Nu säger jag inte att du lider av samma åkomma, men för mig var det en förklaring till varför jag reagerade som jag stundtals gjorde. Det kostar på att slåss mot en drake, men ack så skönt att besegra den istället för att ständigt försöka gömma sig för den.
Här har du en till...För min del är det definitivt panikångest!Det är inte helt fel med hjälp av medicin, för det stärker självförtroendet när man lyckas genomföra det. Och har man gjort det några gånger med hjälp av tabletter, tror jag man kan klara det utan, efter ett tag....
Gagga: Samma kroppsliga fenomen kan uppstå när jag är uppe på höjder eller när jag t ex går uppför en "nättrappa" där jag ser rätt ner. Benen förlorar kraft, jag blir kallsvettig etc. Då kan det alltså vara panikångest? Borde kanske kontakta husläkaren...
Bambi: Om det finns något som hjälper är det definitivt värt att testa det. Har det alltså fungerat för dig?
Tabletter hjälper inte. Kanske yttepytte just för tillfället, men problemet sitter i skallen och tankarna kommer i alla fall, trots lugnande medicin. Det enda som hjälper i det långa loppet är att träna på det svåra tills det inte är svårt längre. Att få tankarna att rulla i rätt spår.
Joodå, samma symtom uppe på höjder, i öppna trappor, höga, branta rulltrappor, broar o liknande.
Jag är definitivt inte läkare o bör därför inte ge diagnos. Är bara så glad över att jag fick bukt med detta, o det är verkligen ingen skam att behöva ta medicinsk hjälp. En mycket låg dos Cipramil hjälper mig att leva normalt. Periodvis t.ex.över sommaren behöver jag dom inte alls. Mycket hysch o pysch runt detta, men vaddå! Skam o skuld har vi med oss så det räcker o blir över. Jag vill i alla fall inte gå o må dåligt helt i onödan. Hoppas jag kan hjälpa dig lite genom att tala om detta. Därmed inte sagt att du har panikångest.
Jag klarar rätt bra att stå framför andra men inte att läsa mina egna texter. Då är det kört.
Men jag fick tipset om betablockerare, blodtrycksmedicin, och frågade min husläkare. Han skrev ut minsta möjliga dos. Jag tar en tablett 6-4 timmar innan jag ska stå på scen. Det lugnar hjärtverksamheten och jag slipper skaka av nervositet.
Desutom har jag gått i kognitiv terapi och lärt mig hur jag ska handskas med panikångesten. Vad är det värsta som kan hända? Och vad händer om just det händer? Så länge jag inser att jag inte ska dö tar jag mig igenom den situation som ger mig ångesten. Dessutom har det blivit bättre med åren och övning.
Milda Matilda: Kanske man kan ta ngt lugnande tills man har tränat upp sig och just få tankarna i rätt riktning. Vet bara att jag måste göra något snart, att jag inte hela tiden bara smiter undan det.
Gagga: Det låter ju onekligen som om jag verkligen har panikångest när du beskriver dina symptom. Ska kontakta läkare. Vill också komma över det här. Inget vore skönare.
Iréne: Betablockerare är nog inget för mig eftersom jag har extremt lågt blodtryck förut men det här med terapi kanske man borde tänka på.
Monica, du har nog rätt. Jag vet bara hur s.k. lungnande medel funkar på mig, d.v.s. inte alls! Mycket märkligt, men det enda som hjälper är att jag får träna bort det jobbiga. Självklart ska var och en göra det som passar dem bäst.
Det går att öva sig. Som lärare är jag van att prata inför en klass, men mina första föräldramöten var vidrigt hemska, jag var kallsvettig en vecka i förväg och visste knappt vad jag sa sen.
Men - nu efter många års övning älskar jag att ha publik. Det är en häftig känsla när alla lyssnar andäktig - skrattar samtidigt eller nickar medhåll. Fast minuterna före är pulsen lite högre än normalt - det erkänner jag.
Milda Matilda: Jag ska testa så får vi se hur jag känner när jag väl är där. Jag lär ju inte veta förrän jag är på plats.
Bloggblad: Jag tror också att det går att öva sig om man gör det ofta. Men jag har ingen att öva på. Att stå här hemma är inte samma sak. :)
Skicka en kommentar