Samma känsla som att vi inte borde åka till hoppkursen på ridskolan idag, har jag haft några gånger tidigare. Några gånger har det också inträffat mindre incidenter som om jag haft en föraning att något skulle hända och vid ett tillfälle inträffade en ren katastrof. Tillfälligheter kanske, men idag gick allt riktigt bra trots att det tog emot att åka iväg.
En tillfällighet var det kanske också den kvällen då jag som barn inte kunde sova en kväll eftersom ett ansikte dök upp så fort jag slöt ögonen. En äldre mans ansikte, en bekant till mina föräldrar. Någon närmare relation till den här mannen hade jag inte. Jag kommer ihåg att han och hans fru hade en liten uppdragbar krypdocka som jag lekte med varje gång vi besökte dem. Jag kommer också ihåg hans visslande ”s” när han pratade. Det var allt.
Varje gång jag slöt ögonen den där speciella kvällen, blev hans ansikte allt tydligare. Jag hade ingen som helst orsak att överhuvudtaget tänka på honom. Än idag kommer jag ihåg hur tydligt det var, det där ansiktet, och när jag nu tänker på det verkar det konstigt att jag inte blev rädd. Jag blev istället irriterad. Det störde mig. Till slut gick jag upp och berättade för mina föräldrar.
Den kvällen dröjde det länge innan jag kunde blunda utan att bilden av mannen fanns där. När den till slut försvann, somnade jag på stört. Sedan var det glömt.
Jag tänkte överhuvudtaget inte mer på det som inträffat. Inte heller när mannen hastigt avled två dagar senare. Inte förrän jag hörde mina föräldrar diskutera min ”syn” utan att de visste att jag hörde. Mamma uttryckte sin rädsla över det som hade inträffat. Att höra att hon var rädd, gjorde knappast mig lugn.
Efter det såg jag förstås den ena människan efter den andra varje kväll innan jag skulle sova. Mina föräldrar, kompisar, mormor, morfar. Men den där tydliga bilden som jag hade haft den där speciella kvällen, kom aldrig tillbaka. Och har ännu inte gjort det. Det kanske var en tillfällighet. En underlig incident i alla fall – som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska uppleva igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sådant är scary. Har själv varit med om det ett antal tillfällen. Drömt om kompisar från förr. Vaknat mitt i natten och bara vetat att jag måste ringa. Och ringt. Så har en förälder dött eller ngt liknande. Läskigt men samtidigt fascinerande över hur lite vi egentligen vet om vad som försigår i vårt undermedvetna
Kanske har vi alla förmågan, mer eller mindre? Det konstiga är att jag aldrig har träffat en karl som har haft "föraningar". Som om det skulle vara ett kvinnligt fenomen.
Kanske är det så?
Skicka en kommentar