När jag skriver om vår ryska tjej, ser jag själv att det låter väldigt ”pluttenuttigt”, som en idyll när hon är här, som om allt vore problemfritt. Det är som om det är "fult" att prata om att det kan vara jobbigt, på samma sätt som det kan vara slitsamt med ens egna barn, förhållande eller vad som helst.
Det här är en tjej som aldrig upplevt ett familjeliv under sina åtta år. Hon är föräldralös, har inga släktingar och står helt ensam i världen. Är uppvuxen på ett barnhem där personalen måste ha strikta regler för att hålla ordning. Inte mycket känslor hinner läggas på barnen.
Så kom hon hit, till en familj. Till ett hem för första gången. Upplevde frihet och trodde naturligtvis att friheten gällde fullt ut, att här fanns inga regler. Hon såg exempelvis en levande hund för första gången (frågade faktiskt också om den verkligen var levande), försökte trampa lite för att se om det kom någon reaktion från den där pälsbollen, hon utforskade varje skåp och varje låda i huset. Allt drogs ut, undersöktes noga. Mycket av innehållet hamnade ute på gräsmattan.
Många andra "fel" gjordes eftersom hon helt enkelt inte visste annat. Här gällde det att börja uppfostra och lära ett redan så vuxet barn om vårt levnadssätt och visst var det tufft och visst blev man oerhört trött ibland. Men det får man bli. Det är normalt, på samma sätt som det är normalt att bli trött på ens eget barn ibland. Eller till och med på ens egen karl :). Ingen är mer än människa. Bara vetskapen att det är okej att känna så ibland, gör allt lättare.
Ibland fick vi ta i på skarpen för att hon skulle förstå och de gångerna gällde det främst hennes egen säkerhet. När hon t ex inte förstod att hunden genom hot visade att han ville vara ifred eller när hon slet av sig säkerhetsbältet i bilen och skulle klättra över till framsätet.
Så visst var det jobbigt, tidvis oerhört påfrestande, men när man såg vilket resultat det gav, bara på några dagar, var det värt varenda svettdroppe. Och när den tysta, bleka, blyga tjejen plötsligt fick sådan livsglädje och oftast skrattade så att det fullkomligt lyste om henne, så kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
Jag ser fram mot sommaren, då hon säkert kommer att göra ännu större framsteg de hela tre månader hon ska vara här. Men jag vet samtidigt att det kommer att bli tufft. Oerhört tufft.
Vi är i alla fall en god bit på väg och om/när vi adopterar henne, kommer nya problem att ständigt dyka upp. Men det är det värt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Säger som jag sagt förut, jag tycker ni är kanonstronga som har det engagemanget ni har!
Oj, det här inlägget var just menat att tydliggöra att vi inte är så stronga och "duktiga". Nu fick det kanske motsatt effekt, men jag tror att du förstår vad jag menar. Att vi inte är starkare eller duktigare än någon annan och att det finns en hel del problem som dyker upp! Allt är inte "gulligull".
Jag fick intrycket att ni har hjärtat på rätta stället. Det kan vara j-a jobbigt, men ni verkar ha hjärtat på rätta stället.
Håller tummarna att adoptionen går genom.
Å, jag tror att de flesta har hjärtat på rätta stället. Eftersom vi bara har ett eget barn, kan vi göra på det här sättet. Det skulle vara annorlunda om vi hade flera egna, då vi säkert skulle tänka annorlunda.
Skicka en kommentar