Eftersom vi har anmält oss för att bli familjehem till hösten, har jag läst en hel del på olika familjehemsforum den senaste tiden. En återkommande grej där är att familjehemmen verkar
bli beskyllda för att åta sig uppdrag p g a de arvoden som de får för barnen. Själv har jag svårt att tro att folk gör det för pengars skull (så höga är inte ersättningarna) och jag förstår att även vi får vara beredda att så småningom bli ”beskyllda” för sånt, både från omgivningen och de placerade barnen.
Att vi betalar 2000 för Lenas resa hit om somrarna, är det ingen som ifrågasätter. Inte heller att vi står för alla kostnader som medföljer hennes vistelse här. Inte heller att vi skulle betala 50 000 för att adoptera henne. Det är liksom självklart både för oss och andra att vi lägger ner dessa pengar. (Nu blev adoptionssumman betydligt högre och vi är tvungna att avstå adoptionen.)
Men om man som familjehem får ett arvode på ca 6000 kr i månaden för ett barn, då reagerar folk? Sedan tillkommer ett omkostnadsbidrag men det är ju faktiska omkostnader för barnet, vad jag har förstått. Och vad jag har förstått (jag har ingen erfarenhet) så är inget familjehemsuppdrag lätt. Det finns ju en orsak att barn blir placerade.
Vi bestämde oss för att bygga ut huset med tanke på att Lena skulle bo här permanent, eftersom vi då trodde att vi skulle adoptera henne. När det nu inte blir en adoption och vi har både fysiskt och känslomässigt utrymme eftersom vi bara har ett barn, kan vi gott öppna vårt hem för ett annat behövande barn. Så tänkte vi.
När jag nu läser på alla dessa forum, blir jag nästan avskräckt om det är så att vi hela tiden kommer att ”få stå till svars” för att vi får ersättning för uppdraget eller uppdragen.
Jag fick mig en ordentlig tankeställare.
Uppdaterad:
Här är en länk till en tråd på ett forum som handlar om just detta:
http://www.familjehemmet.se/bioforum.php?msg=10
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Du får stålsätta dig! Fråga varför inte de själva ställer upp när det är ett "lätt" sätt att tjäna pengar. Då tystnar de nog och inser att det är en del jobb och kostnader...
Så har jag svarat i 30 år på gnället om hur bra vi lärare har det: Yrket är öppet för alla, varför blir du inte lärare? NÄE! Aldrig i livet - det är ju skitjobbigt.... ja, då så... och så blir det tyst.
Det kommer alltid finnas folk som ifrågasätter ens motiv till valen man gör i livet. Tänk ut några bra svar och ha "dem till hands" så som också Bloggblad är inne på. Men det viktiga är att du gör dem till dina svar och att de känns rätt för dig. De som tycker om sånt där har nog ingen aning om vad det kostar i engagemang och ekonomi att få det hela att gå ihop.
Det är trist Monica att folk går och bligar snett på de som faktist gör en otroligt fin insats för ett eller flera barn. Tyvärr finns det även den andra sorten som kanske inte bryr sig så mycket om sina fosterbarn (vi har bott granne med en). Men jag tror att det har blivit lite mera koll på fosterhemmen och det är bra. Skulle jag vara liten eller ungdom och behöva ett fosterhem skulle jag bli glad om jag fick komma till er.
Bry dig inte i vad folk säger och tänker. Bara du och din familj vet hur det är i alla fall (och fosterbarnet förstås)
Bloggblad och londongirl: Jag får hitta några bra svar om det blir kommentarer.
Tråkigt att det nästan ska vara en skam att vara familjehem om nu folk tror att man gör det för pengarna.
Gunnel, vad snällt sagt!
Jag ska försöka att strunta i om folk säger något dumt. (de kanske inte gör det, man vet aldrig).
De som tror att man gör det för pengar har en dålig uppfattning, om vad det faktiskt innebär.
Finns lättare sätt, att tjäna pengar på....
Ja, det finns ju faktiskt det. Lättare sätt att tjäna pengar på. :)
Den som har träffat Lena, förstår att jag inte kan känna annat. Hon är så speciell att vem som helst får samma känslor för henne.
Bloggblad kommer att förstå vad jag menar eftersom hon snart kommer att träffa henne.
Helst såg jag att hon stannade här (trots att det denna sommar inträffat fruktansvärt jobbiga saker som jag inte kan skriva om här) men nu blir det inte så. Vi vet ändå att vi kan känna på samma sätt för andra barn som behöver oss (och vi har fått vår första riktiga prövning):).
Får vi höra att vi tar emot ett barn för pengars skull, kommer det förstås att vara jobbigt (allrahelst om man hör det från barnen själva eller från deras föräldrar) men det kanske är något som man vänjer sig vid och kan slå bort eftersom man inte behöver ta åt sig (som du skriver).
Det är klart att det blir bekymmer på det ena eller andra sättet och säkert dyker det upp nya problem och situationer hela tiden. Men man växer med uppgiften, det är jag säker på, liksom barnen utvecklas, förhoppningsvis till det bättre. Men det vet vi inte än.
Jag tror i alla fall att vi har fått ett bra hum om vad det innebär genom att ha Lena här hos oss.
Jag har missat lite här, eftersom jag är ny hos dig.
Vart bor Lena i vanliga fall?
Själv har jag ett fadderbarn i Lettland.
Hon bor på ett barnhem i Moskva och är föräldralös. Och släktlös. Hon har alltså ingen i hela världen. Jo, oss nu förstås.
Hej, ny här hos dig och hittade antagligen hit genom google eller nåt.
Är själv familjehemsmamma och vet vad det innebär. Nej, det är inga lättförtjänta pengar om man är en sund, engagerad och kärleksfull människa. Man måste lära sig att älska någon man inte ens känner, torka upp kräk från främande barn, jaga tonåringar som är drogpåverkade på stadsgator långt ifrån egna staden, tampas med soc för att barnen ska få den vård de behöver och förtjänar.
Till det kan det vara komplicerade föräldrakontakter, självmordssamtal nattetid, påtända föräldrar som bara vill "hälsa på lite grann".
Man förväntas kunna regler och paragrafer, hålla hårt på tystnadsplikten och ständigt bli granskad och anklagad för de mest befängda saker. Så...lätt är det definitivt inte och slår man ut summan man får på alla som arbetar med barnet i familjen så innebär det att familjen får dela på ung. 6 kr i timmen.
Men ändå...det är så ljuvligt, så berikande för hela familjen och så självklart att man ställer upp för dem hela livet.
Men, visst finns det usla familjehem där man gjort en dålig bakgrundskoll och en urusel uppföljning samt att man förvägrat dem den handledning de är beroende av. Frågan är bara om det är familjernas fel - egentligen.
Hosanna: Kul att du skrev här. Känner igen ditt namn (nick) från olika familjehemsforum där jag har varit inne och läst (om det fortfarande är du?).
Vi har varit familjehem i snart tre månader och det är enormt kul, givande, härligt, jobbigt, sorgligt, en hel massa känslor på en gång. Mest kul för att man märker att det gör skillnad att bo hos oss. Det är den största belöningen. Vi har långt kvar, säkert med olika slags överraskningar och upplevelser, eftersom vi har en uppväxtplacering. /Monica
Nu måste jag gå in och se om du har en blogg. :)
Skicka en kommentar