Jag är nu övertygad att jag är ett sånt. Ett psykosomatiskt känselspröt (om det finns något som heter så).
Ridning för dottern på ridskolan ikväll. Jag hade varit rökfri flera timmar under dagen och tänkte att jag skulle ta med mig en cigarett. Just för att det känns bättre att den finns med,
ifall det skulle bli kris.
Dottern red första lektionen. Jag var inte det minsta röksugen. Tänkte inte ens på cigaretter för första gången på länge. Inte förrän jag stoppade handen i fickan och märkte att jag hade glömt tändaren hemma.
Då. Det blev verkligen kris just då.
Frågade de övriga föräldrarna på läktaren. Ingen hade en tändare. Inte en enda förälder rökte.
Jag började kallsvettas. Dottern skulle rida en lektion till. En timme kvar och jag var plötsligt så röksugen att jag skulle kunna tuppa av när som helst.
Gick till caféet och frågade om de hade tändstickor. Det fanns inga. Personalen såg säkert min begynnande hysteri och vände upp och ned på hela caféet för att hitta något man kunde tända en cigarett med. De hittade inget.
Jag började kallsvettas och min kropp skrek efter nikotin. Satt på läktaren med handen i fickan och kände på cigarettpaketet. Där låg den, cigaretten som jag behövde, och inget hade jag att tända den med.
Då kom han. Den räddande ängeln hade hört att jag var i nöd (folk var verkligen engagerade med att hitta eld till mig) och kom med sin tändare.
När jag var på väg till rökplatsen en bit ifrån stallet märkte jag plötsligt att suget hade gått över. Jag var inte alls i något större behov av nikotinet men skulle jag lämna ifrån mig tändaren utan att ha rökt, skulle begäret förstås komma tillbaka. Så jag rökte.
Jag bävar för den dagen då det inte finns en enda cigarett här hemma - datumet börjar närma sig. Jag kommer att få panik och få ett begär större än någonsin, trots att jag nu vet att det mesta sitter i huvudet.
Den där medicinen, Zyban, som blockerar just "det psykiska", är kanske inte så dum ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Nog måste det vara det som sitter i huvudet. Oj oj, jag minns ungefär jag upplevde förut..
Anne-maj: Tänk, vad man skulle kunna göra med sig själv om man överlistade psyket!
Bambi: Jag hade inte läst på fass.se men har gjort det nu. Såg att en vanlig biverkning var sömnsvårigheter så jag avstår nog medicinen. Sover för lite ändå eftersom jag jobbar kväll och inte kommer i säng förrän in på natten och måste vakna tidigt i vilket fall. Säkert skulle jag få sömnsvårigheter. Tack för tipset! Jag fortsätter mitt försök på egen hand.
Lycka till och fortsätt kämpa, har du köpt "Äntligen ickerökare" av Allen Carr. jag tror jag har tjatat om den förut. Den är bra.
Gunnel: Hon kanske bara hade fått ridit en lektion då. :)
Cornelia: Tack! Nu är det fruktansvärt kämpigt. Kom just hem från jobbet där jag väl inte var så trevlig den sista timmen. Ska jag bli aggressiv också, vet jag inte om jag orkar med det här.
Jag kanske borde köpa den. Tack för tipset!
Ta en kudde, som du kan slå på den. Ha den framme så är det lätt och snabbt att avreagera sig på.
Ska genast springa och hämta en!
(Men jag kan inte ha med den på jobbet och där var jag riktigt tjurig igår. Usch, så hemskt det här är.)
Inte för att det har med rökning att göra, men jag har svarat på flyttfrågorna nu:
http://www.rolfner.se/index.php?blog=2&title=flytta_och_stada&more=1&c=1&tb=1&pb=1
Då ska jag gå dit och läsa.
Vet Du att jag har fortfarande cigaretter i väskan? Orörda sedan 3 månader, men iom att de finns där så vet jag att jag kan. Om jag vill. Men jag vill inte. Förstår den panik Du kände, att inte få välja själv. Men det går över! Hang in there!
Jag tror att det är ett bra sätt. Så länge jag har cigaretter i min närhet och kan låta bli att tänka på dem, går det bra. Börjar jag tänka på att jag inte får röka, är det kört. Då blir jag så röksugen att jag går åt. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, vad det tagit åt mig. Är fullständigt knäpp.
Skicka en kommentar