I salen, där prisutdelningen ägde rum, befann sig säkert ett hundratal personer. När hon kom in genom dörröppningen gick hon fram till mig och sambon som stod närmast och sa några ord. Hon hörde mitt namn och visste på en gång att jag vunnit novelltävlingen. Och hon pratade om novellen, den hade hon definitivt läst (det är tydligen inte speciellt vanligt). Därefter cirkulerade hon runt till alla i rummet, sa några ord och var äkta och lättsam. Jag tyckte om henne som person på stört.
Hon var lika lättsam och glad hela tillställningen igenom, satt och skålade med mig om och om igen från andra sidan bordet, viskade att de stavat mitt namn fel på den enorma jättechecken när det var dags för prisutdelning, var intresserad att höra om min bok etc. Enkel, lättsam och äkta.
Obehagliga scener utspelade sig när en av gästerna plötsligt blev hotfull mot henne men hon tog även det med en klackspark och ett leende. Gick iväg ensam till tåget när det var dags att åka hem. Skrattade och sa att hon kanske skulle gå en självförsvarskurs…
Av det jag såg av Marita, gillar jag henne skarpt – som person. Och vad hon gör nu, vill jag inte veta. :)
5 kommentarer:
Alltså, det bara kryllar av författare här i Bloggosfären... inte jag alltså... för jag ska ju bara fota Matböcker. :-)
Jag kallar mig inte författare. Hobbyskrivare kanske. :)
Jag ser fram emot dina fotade matböcker. Kanske kan jag äntligen gå ner i vikt. :)
Just den här händelsen var helt onödig. Det var en person som inte förstod vart hon hade kommit, vad jag förstod.
Jag vet att du inte gillar henne. :)
Skicka en kommentar