Att våndas i tystnad

Jag har lovat mig själv att sluta tjata när sambon kör och jag sitter bredvid. Det är lugnast så och ikväll ska jag praktisera min tystnad för första gången – på väg till ridskolan. Jag har gått på vägen tidigare under dagen och vet att den är rena skridskobanan och det är jag bara tvungen att poängtera trots att antispinnlampan varnar och blinkar för fullt. Han håller vanlig fart och har tydligen inte märkt så jag måste bara säga det, inget mer.

Jag: Jag gick här förut idag och det är snorhalt.
Han: Jag vet.

Tystnad. Jag förstår inte varför han ändå inte saktar ner, trots att vi nu åker på rena blankisen.

Sen kommer dimman. Eller inte vanlig dimma utan tjocka. Sikten framför oss är inte mer än några meter och han håller samma hastighet som om det vore sommarväglag. Jag ska inte säga något, ska inte säga något, ska inte… Istället håller jag mig hårt i dörrhandtaget och andas djupt. Har inte gått någon profylaxkurs men kan tänka mig att det är samma sorts ljud jag ger ifrån mig som utövas just på en sån kurs.

Vi är framme vid energiskogen. Just vid den platsen har vi sett älgar 90 gånger av 100. Vi har kunnat se reflexerna från deras ögon i mörkret och haft möjligheten att stanna men nu är det dimma och han kör fortfarande på som om det vore sommarväglag. Blankis, dimma och älgstråk. Och kanske blir det nittioförsta gången en älg springer upp på vägen. Men jag ska inte säga något, ska inte, ska inte… Istället lutar jag mig bakåt i sätet och stönar medan jag håller i dörrhandtaget hårdare.

Jag: Eeeehhhh… Åhhhh…

Han säger ingenting och jag blundar hårt. Vill inte vara med om det här.

Älgstråket avklarat. Dimman och blankisen kvar. En snäv kurva närmar sig. Jag ser den inte men den borde vara framför oss någonstans. Sen dyker den plötsligt upp. En stor snödriva mitt framför oss.

Jag: Åååååå!

Kurvan avklarad och jag vrider och vänder mig i sätet. Då ser jag den plötsligt. Älgen som står på sidan av vägen och är på väg att kliva över.

Jag: Eeeeehhhh… åååååå

Det var ingen älg. Det var en rad med postlådor. Bruna sådana med ljusa ben. Precis samma färg som på en älg. Och vi kommer fram till korsningen med stoppskylten.

När han gasar på på den större vägen varnar antispinnsystemet för fullt, bilen slänger mot en ännu isigare vägbana och jag ska inte säga något. Inte tala om att det är halt. Inte tjata… Men jag säger: ”Å hej vad det går!” och han svarar lugnt ”Jaaa” men saktar inte ner utan fortsätter med samma hastighet fram till nästa korsning där han får slå i bromsarna för fullt för att få stopp på bilen. Då låter jag som om jag precis ska till att föda barn men han kommenterar det inte.

Sedan är jag tyst. Vi kommer till en stor asfalterad, saltad väg och resten av vägen är det stadskörning.

Jag är slut. Totalt färdig. Men jag sa inget. Jag kommenterade inte hans körning en endast gång. Jag fixade det!