Barn ljuger inte - de fantiserar

Imorgon har vi bott i det här samhället i sex år. Dottern var alltså sex år när vi flyttade hit och i en fantasiperiod eller önsketänkandeperiod, om man så vill.

Jag tyckte det hände lite lustiga saker, som när en av dotterns klasskompisars mamma började prata med mig om deras vattensköldpadda. Det kan man väl göra men det är väl inte det första man gör när man träffar en ny människa? Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men hon ställde en fråga som jag inte kunde svara på.

En annan kväll ringde telefonen och det var en av dotterns klasskompisars mormor (!) som berättade att hennes katt var dålig i magen och undrade vad hon skulle göra. Eftersom jag har lite erfarenhet av katter genom livet tyckte jag att hon skulle sluta med mjölken och ge vatten med lite grädde i. Det kändes ändå lite lustigt att en mormor ringde just hit och frågade om sin katt.

Förklaringen fick jag en gång när en klasskompis till dottern följde med henne hem efter skolan. Kompisen frågade mig: ”Är det kul att vara veterinär?”.

Behöver jag tala om att dotterns kinder blev rosenröda?

Inför högstadiet

Idag har vi varit på utvecklingssamtal med dottern. Mycket handlar om övergången till högstadiet då allt kommer att bli annorlunda för henne och hennes klasskompisar.

De sedvanliga lektionerna försvinner. Eleverna ska istället välja sina projekt och forska i dem. I varje projekt är alla ämnen integrerade utan att det just märks och dessa projekt ska sedan redovisas för antingen en grupp, eller om eleven själv väljer – inför hela skolan i aulan. Jag tror de ska göra ett projekt i veckan (eller dagen (?)). Vet inte säkert.

Det ställs stora krav på självdisciplin och ansvar att verkligen jobba med dessa projekt i skolan. Det är meningen att allt arbete görs där och ingenting hemma. De har handledare som finns tillgängliga vid frågor etc men inga lektioner blir lärarledda.

Formen liknar ett jobb, helt enkelt, och kanske inte passar alla elever. Det måste vara en stor omställning från att ha haft endast lärarledda lektioner till att plötsligt sköta allting själv. Samtidigt otroligt nyttigt inför framtiden om det fungerar.

Elever som är på nionde året av samma typ av högstadium berättar att de har mognat oerhört, att högstadiet varit enormt givande och att de har fått enormt mycket självförtroende men att
första året var rörigt och ett enda virrvarr innan de riktigt förstod vad som förväntades av dem.

Återstår att se. Det ska bli spännande…

Orsaken

Det som ledde till gårdagens funderingar och inlägg, var den här vinsten.

Jag fick en förfrågan om jag kunde läsa upp min novell på Rinkeby bokmässa i april, därav mitt bryderi.

Att prata inför folk

I dotterns skola håller de på mycket med muntliga presentationer och nästa år kommer hon att ha en muntlig redovisning varje vecka, ibland inför hela skolan. Jag är glad åt att hon får rutin i att prata inför folk eftersom det är så ofta förekommande överallt nuförtiden.

Själv fick jag inte mycket sådan träning under skolåren och när det väl var någon muntlig redovisning i högstadiet, gick det att smita ifrån på något sätt. Vilket jag förstås gjorde.

Nu har jag märkt att jag inte bara tycker att det är obehagligt att prata inför människor. Det är så mycket mer. Som en fobi, på samma sätt som när jag befinner mig på höjder. Benen bär mig inte, jag blir blockerad, livrädd att tuppa av.

På IT-utbildningen, på Skrivarlinjen och på en tidigare anställning fick jag specialhjälp genom kurser i framförandeteknik – utan resultat. Det är lika skräckfyllt och ångestframkallande varje gång jag ens blir ombedd att hålla ett föredrag eller dylikt. Och har man gett ut en bok, så har frågan dykt upp mer än en gång.

När jag vann en novelltävling för några år sedan och skulle ta emot priset inför ett hundratal människor, hade jag förberett ett litet tacktal. Inte så långt, men i alla fall ett bevis på hur glad och tacksam jag var, och inte svårare än att jag kunde det utantill. Men när jag väl stod där och såg alla människor framför mig, blev jag kallsvettig, fick den där känslan av att benen inte bar och var tvungen att bara säga ett torftigt ”tack” och skynda till min plats. Det kändes i hela atmosfären att folk hade förväntat sig mer och jag kände mig förstås totalt värdelös.

Igår fick jag ett mail (imorgon, när det offentliggörs kan jag berätta vad det gällde) med en liknande förfrågan. Jag mailade tillbaka och försökte förklara mitt dilemma och fick ett förstående mail tillbaka. Men känslan av att vara totalt värdelös när jag inte klarar av det här, finns kvar. Och inte lär det bli bättre med åren.

Jag hatar avsked

Jag har svårt för avsked i vanliga fall. Än värre är det när ”vår” ryska tjej åker hem härifrån.
Idag är det exakt två månader till hon kommer och fem månader tills hon åker hem igen. Jag bävar redan för hemresedagen.

Dagen då hon åkte hem i somras, var hemsk. Det vore en sak om hon hade en familj därhemma men bara vetskapen att man skickar tillbaks henne till ensamhet och till ett ställe där djungelns lag råder…

Hennes sista dag här höll jag skenet uppe, var kanske överdrivet ”hurtig” och försökte skämta bort den sorg jag kände. Jag tror att hon gjorde likadant.

När grannbarnen kom med avskedstårta var jag tvungen att gå in i badrummet och blinka bort tårarna som var på väg. Likadant när vi packade ner det sista av hennes saker och när hon la sin Barbie i sin säng och sa att hon fick ligga där och vänta tills hon kom tillbaka.

På väg mot Arlanda sjöng vi i bilen. Allt för att inte släppa lös gråten.

Jag hade hört från andra i föreningen hur dessa avsked skulle gå till. Föräldrarna vinkade av barnen och sedan grät man. Det var viktigt att inte visa barnen sin sorg.

Och jag stålsatte mig de två timmar vi väntade på flygplatsen och när vi gick iväg mot Gate 9.
Där stod sedan vår tjej och höll i mig krampaktigt med båda händer.

När de andra barnen började gå in genom gaten, stod hon kvar och höll kvar sitt grepp om mina händer och en manlig personal från barnhemmet kom fram, tog tag i henne och talade om för henne att det var dags.

Då brast det för henne. Hon höll mina händer och storgrät.

Jag skulle böja mig fram för att krama om henne och då hände det som inte fick hända. Det brast även för mig. Det var fel. Jag skulle glatt vinka av henne och sedan gråta. Inte släppa lös tårarna så att hon såg.

En föreningsmedlem kom fram och tillrättavisade mig. ”Hur tror du att det känns för henne när du står här och gråter?”, sa hon och jag kunde för mitt liv inte stoppa mina tårar.

Jag fick lov att vända ryggen åt vår tjej för att hon inte skulle se. Likaså gjorde dottern, som också grät.

K klarade av att vinka av henne men han berättade att hon hela tiden storgråtande vände sig om mot dotterns och mitt håll – och vi hade vänt ryggen åt henne. Jag undrar om det verkligen var bättre?

Andra föräldrar klarade av att hålla tillbaks sina tårar och jag börjar allvarligt fundera på om jag ska stanna hemma avresedagen det här året. Eller om det sårar henne mer.

Lodjur

Vi har landsbygd utanför dörren och en stor park där yffen alltid tidigare fick springa lös förut. Efter att Gunnel berättat om att ett lodjur blivit sedd i samma park, håller jag alltid hunden kopplad.

Jag hörde senare från fler som sett samma eller fler (?) lodjur runt om i samhället, bl a alldeles invid en tomt.

Idag läste jag om det här i VLT och eftersom det bara är någon mil bort, får yffen snällt fortsätta att gå i koppel.

Jag kan ändå inte låta bli att fascineras lite av att det finns lodjur så nära inpå.

Feminin prägel?

Har blivit piggare nu och sitter och skriver på pappas berättelse för fullt. Börjar närma mig slutet och läste igenom en bit när en tanke plötsligt slog mig. Undrar om jag gör honom väldigt feminin i berättelsen? Jag lägger förstås en hel del egna känslor i den även om jag försöker tänka mig in i en 15-årig kille på ett dödsläger men jag tror att det blivit väldigt mycket av kvinnliga tankar. Tror jag.

Eller kanske har könet ingen betydelse på ett sådant läger. Förmodligen har alla samma tankar – om att på något sätt överleva. Alla roller kanske läggs åt sidan en sådan gång.

Även om mina föräldrar gång på gång berättar om dessa läger som ingermanländarna hamnade i, är det ändå svårt att tänka sig livet där fullt ut. Och tankar och funderingar som fanns.

~~

Är i alla fall piggare, som sagt, även om både snuva och hosta finns kvar. Dessutom har det dykt upp utslag på kinder och hals. Grannen undrade om jag haft mässlingen men den ska väl vara utrotad, vad jag förstår? Har inte hört om någon som haft mässling på årtionden.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Västerås på bloggkartan.se

Att plocka eller inte plocka...

Här plockas det alltid, alltid upp efter yffen. Flertalet plockar inte upp efter sina hundar i det här samhället och att döma av det som ligger kvar på marken eller dyker upp nu när snön smälter, verkar det som om flertalet också har stora hundar. Så de borde ju synas. Jag menar, en hund står ju ganska krökt när den håller på.

I vår häck har någon stor hund valt sin toalett och trots det plockar inte ägaren upp. Jag bara väntar på ett tillfälle då jag kan ertappa dem och räcka över en påse till ägaren.

Så här kan det gå, om det vill sig illa…och äckligt är det.

Mer influensatjat mitt i natten

Lustig influensa det här...

För mig började den med feber och ledvärk.

För dottern började den med feber och halsont.

Sedan kom hostan. För oss båda. Vi hostade ikapp, som om vi hade kikhosta båda två.

Dottern tappade rösten.

Plötsligt ikväll upphörde hostan för oss båda och vi blev otroligt snuviga.

Här sitter jag mitt i natten. Är lika pigg som om jag skulle ha druckit fem koppar kaffe. Trodde förstås att febern var borta. Men icke. 39,5 har jag just nu.

~~

Och båda har vi fått fjädrar och näbbar.

Hon kvittrar och jag kvackar...

Granne

Ikväll medverkar en f d granne, Anette, i programmet Du är vad du äter på tv3 kl. 20.00.

Anette är en eldsjäl när det gäller att företa sig något, så säkert gick tv-projektet bra.

En hemsida för området, Viksäng, vi bodde på när vi var grannar, har hon fixat till.

Frisk

Influensaviruset håller envist i sig även om jag är klarare i skallen nu. Jag är glad att ändå vara frisk från det här. Tänk, att det faktiskt klassas som en sjukdom.

Jag gjorde testet för skojs skull och har inte ens hört talas om vissa märken.
Däremot blir jag lite brydd över det här med att sätta dit Mercedes som en av lyxvarorna. Det är ju faktiskt skillnad på Mercedes och Mercedes. Nu är jag dålig på lyxbilar men säkert finns det någon som slår Mercedes med längder.

Både K och jag är enkla människor utan någon som helst fallenhet för flärd. Ändå vägrar K köra annat än Mercedes, helt enkelt för att det är en bra bil. Vi är väl medvetna om att det sticker i ögonen på somliga. Vi har ingen lyxvariant men ändå har han bytt ut modellangivelsen baktill för att få lugn och ro. Ju "sämre" modell, desto lugnare blir folk. Löjligt, men sant.

Vi kör Mercedes men i övrigt är det enkelhet som gäller för oss och vi lider inte av lyxorexi. :)

Kusinen igen

Den enda gång det är jobbigt att ha hund, är när man är sjuk. När dessutom både dottern och jag ligger i feber och K sover eftersom han jobbat natt, finns ingen som kan gå ut med yffen. Nu har yffen åkt hem till mina föräldrar för att han ska få långa härliga promenader i solskenet.

Själv har jag alltså också fått påhälsning av influensakusinen.

Den enda som tycker det här är mysigt är katten som alternerar mellan sängarna och ligger och spinner. Det är inte ofta vi ligger hela dagarna, alla tre.

Bäst att gå och lägga sig igen...

Elgiganten fixar kunder åt Power

Jag ska bekänna att den gamla Nokiamobilen som jag skrev om tidigare, inte fungerade så bra. Eller fungerade inte alls, för att vara mer exakt. Jag hade inget annat val än att titta på en ny mobil. Och Elgiganten hade ett bra erbjudande, nämligen det här:




Vi åkte dit i veckan, stod och väntade in försäljaren och jag förklarade vilken telefon jag ville ha. Han tog fram reklambladet med erbjudandet och sa att det var feltryckt. När jag stod som ett frågetecken framför honom, förstärkte han det hela med att rita ett osynligt kryss över annonsen och säga:

”Den annonsen skulle överhuvudtaget inte vara med. Och det är inte första gången det händer”

varvid han nonchalant vände sig om och fortsatte:

”Då kollar vi på en annan telefon”.

”Knappast”, sa jag. ”Då ska jag inte ha någon alls”.

Han ryckte på axlarna och när jag gick därifrån tänkte jag på butiken där jag jobbar. Om vi har en vara felmärkt eller felannonserad, får kunden varan till det utannonserade priset. För oss blev den här resan bara fem mil lång men säkert kommer det fler långväga kunder för att höra att annonseringen är felaktig.

Vi har köpt både spis, diskmaskin och tvättmaskin hos Elgiganten men det var också allt. Hädanefter är det sluthandlat där.

Power hade ett liknande erbjudande på mobiltelefoner. Och deras erbjudande gällde fullt ut. Snabbt och smidigt köpte vi två telefoner där, av en trevlig försäljare.

Elgiganten fixar kunder åt Power. I fortsättningen kanske det blir fler än vi.

Drabbad av kusinerna

Dottern är fortfarande sjuk. Väldigt sjuk. När den febernedsättande Alvedonen slutar verka, skjuter tempen iväg mot 40 grader och hon är knappt kontaktbar.

Ringde jourhavande läkare igår eftersom jag varken hört eller läst att någon influensa är på gång för tillfället och jag fick veta att det finns en kusin till den stora influensan som härjar nu. Det är förmodligen den dottern drabbats av.

Lite lustigt det här med kusiner hit och dit. Förr, när jag trodde att hon hade fått vattkoppor för andra gången, var det också en kusin. Och jag har för mig att hon hade en kusin till en influensa för några år sedan men då var hon inte hälften så sjuk som hon är nu.

Kusinerna dras till min dotter. Släkten är värst, heter det ju.

Borttaget

Jag tog bort förra inlägget med min filmsnutt på yffen eftersom den inte fungerade hur mycket jag än försökte.

Sjukt

Jag skulle ha fyra dagar, torsdag till söndag, helt lediga för att skriva men så blev det inte.
Dottern blev sjuk. I och för sig skulle jag kunnat skriva ändå. Hon klarar att serva sig själv. I vanliga fall, det vill säga. Så sjuk som hon är nu, har hon aldrig varit. Idag har hon inte sagt ett knyst. Nickat några gånger och legat och sovit med skyhög feber precis hela dagen. Och då skulle jag ju kunna skriva i lugn och ro, men det går inte. Kan inte koncentrera mig när hon är så dålig. Måste gå in till henne stup i ett för att kolla att allt är okej. Som sagt, jag har aldrig sett henne så här. Det är ovanligt att hon inte säger ett ord. Inte ett enda ord på en hel dag. Tror inte att jag kommer att kunna sova ordentligt i natt heller.
Hönsmamma? Jag?

K har spelat plojmatch i hockey ikväll, med sitt jobb. Mot VIK. Han spelar inte hockey i vanliga fall och gången var på något sätt knäande när han kom hem. Sedan fullkomligt dunsade han ner i soffan, satt där en stund innan han gick och la sig. Så tidigt har han aldrig lagt sig förut. Gamla gubbar ska inte vara ute och leka hockeyproffs.:)

Så här sitter jag, med en febrig dotter i ena rummet och ett stelt 47-årigt hockeyproffs-wannabe i det andra rummet, en yff hos dottern och en katt hos hockeyinvaliden. Och jag har alla möjligheter att skriva nu. Det tänker jag göra också.

Några timmar till orkar jag hålla mig vaken. Jag vet, jag skulle inte blogga förrän det andra skrivandet var klart, men nu blev det så ändå. Bara den här gången.

Apropå den frusna katten...

...så är han hemma hos sin ägare igen.

Han har varit försvunnen hemifrån i tre (!) veckor utan att ägaren efterlyst honom i lokal press eller hos polisen. Det var ju fruktansvärt kallt ute...

Det lustiga är att han bor alldeles i närheten och att han istället för att gå hem höll sig här och försökte få värme hos alla grannar i kvarteret.

NU ska jag inte blogga förrän jag är klar med det andra skrivandet. Ville bara berätta...

Trevliga kunder

Igår jobbade jag nio timmar. En söndag kan det tyckas att det är tungt och visst kan det också kännas så när jag ger mig iväg. Men jag får hela tiden tänka på fördelarna med det här. Jag får tid att skriva varje dag, hela dagarna. Och det underlättar avsevärt att tänka så.

Vi har ett så stort antal kunder att den mesta tiden av dessa nio timmar blir att sitta i kassan. Drygt, kan tänkas, men faktum är att 99,9% av kunderna är så supertrevliga att det faktiskt är ett rent nöje. Det finns rötägg och det är alltid samma personer men de är så få att de glöms bort i mängden.

Igår handlade en dam i min kassa. När hon packat ihop sina varor och gett sig iväg, låg hennes plånbok kvar på disken. Hon hade inte hunnit långt. Hon hade inte ens hunnit lämna butiken när jag sprang efter henne med plånboken. Något som ju var så naturligt att jag inte ens reflekterade över det men hon var så otroligt tacksam och visste inte hur mycket hon skulle tacka mig. Efter en liten stund kom hon tillbaks till mig med en trisslott som tack för hjälpen. Hon la den bredvid mig, tackade så mycket och försvann. Det kändes dumt att få ett sånt tack för något som är så naturligt. Hon var ju fortfarande kvar i butiken och det var inte precis någon ansträngning för mig.

Jag vann 50 kronor på lotten.

Det är just kunderna som gör det här jobbet så kul. Nu menar jag inte att de måste komma med gåvor :) men det glada humör de flesta har, gör enormt mycket.

~~

Nu ska jag lägga allt krut på berättelsen jag håller på och skriver. Jag kommer inte att ha tid med bloggandet på ett tag men återkommer.

Ha det så bra till dess!

Varför skaffar somliga människor katt?

I måndags kväll dök en katt upp utanför vår ytterdörr. Den jamade väldigt och försökte smita in så fort dörren öppnades. Inte så konstigt eftersom det var närmare –20 grader ute. Eftersom den hade halsband tänkte jag att den säkert går hem men döm om min förvåning när katten kliver fram tidigt nästa morgon och verkar ha spenderat natten under husvagnen. Den slickade sig om tassarna, haltade naturligtvis eftersom det var bara var –18 grader ute, jamade och sprang efter dottern när hon gick till skolan.



Det blev tyst utanför dörren men efter några timmar var han tillbaka, stod och trampade och jamade och när dottern kom hem och kelade med honom, rent av kastade han sig mot henne om och om igen och verkade otroligt keltörstande. Dottern fick noga restriktioner att inte ge honom mat (eftersom han i så fall kunde bosätta sig här) och vi har heller inte gett honom något.

Halsbandet var bara ett halsband, till ingen nytta. Inget namn, inget telefonnummer och ingen granne känner till eller har tidigare sett katten i området. Och vi kunde inte ta in honom eftersom varken yffen eller vår egen katt knappast skulle ta emot honom med öppna armar…



I morse var han kvar. Det är alltså tredje natten han verkar ha spenderat under vår husvagn och jag ringde polisen som i sin tur kontaktade Föreningen Huskatten. Det blev klart att polisen skulle hämta katten och köra den till katthemmet men de fick mycket jobb och kunde inte säga när de kunde skicka en bil. Vi körde själva dit katten.

Där har han nu ett eget varmt rum med mat, torrfoder, vatten, egen klösbräda, egen säng och han verkade finna sig tillrätta genast. Han vräkte i sig maten, klöste på klösbrädan, la sig för att sova. Han verkade plötsligt väldigt trött. Det kan ju inte vara så lätt att sova utomhus när det är 20 minusgrader.





Varför skaffar somliga människor katt? Jag förstår inte…