Prao

Dottern praoar på mitt jobb den här veckan. Det är klurigt att ta sig dit med buss. Det går överhuvudtaget ingen buss just dit. Man får promenera en bra bit och hon börjar kl 8.00. Därför har jag lovat att jag skjutsar och hämtar henne. För min del innebär det att jag måste gå upp vid 5.30 för att hinna göra mig i ordning och ta en promenad med yffen innan vi åker. Och jag borde alltså gå och lägga mig någotsånär för att orka jobba samma kväll. Det går bara inte. När jag jobbar kväll och som nyss, kom hem från jobbet vid 22.30, är det hur svårt som helst att bara gå och lägga sig. Och dessutom somna. Somnar gör jag inte förrän vid halv två-tiden. Det blir, med andra ord, lite sömn den här veckan.

Idag har jag kört sträckan fram och tillbaks till jobbet (1,5 mil) sex gånger. Det är nio mil. Jag undrar vem som är tröttast efter den här veckan, dottern eller jag. Nästa praoplats får hon se till att fixa här i samhället…

~~

Lilla Tasja är otroligt busig. Hon far omkring som ett jehu mest hela tiden och är både högt och lågt. Mest högt, tror jag… Och spisen är otroligt intressant.

Efter att jag har lagat mat och plattorna är varma, får jag hålla stenhård koll på henne. Jag försöker få henne att tänka på annat men av någon anledning dras hon till just spisen. Det gäller att telefonen inte ringer och jag tappar kontrollen över henne för en stund. Törs inte tänka på vad som händer om hon trampar på glödheta plattor…

Och här låter jag bli att lägga in någon bild på henne. :)

Rörigt

Nu har vi öppnat upp för den nya hallen. Förr har dörrar dolt röran där ute men inte nu längre.
Jag får trösta mig med att det snart är i ordning. Till jul kanske...




Lillmissan tar det hela med ro i sin hängmatta. Sådär ja, nu smög jag in en liten bild på henne ändå. :)

Hoppsan...

Det ramlade in två bilder här, trots att jag skulle göra ett uppehåll med dem. NU ska jag i alla fall låta bli ett tag framöver...

Vilda Western

Man tror inte sina ögon när man ser en hemmabyggd vagn av "westernmodell" dragen av tre fjordhästar utanför sitt fönster. Jag hann inte få tag i kameran när de var precis utanför fönstret. De hade hunnit längre bort när jag tog bilden.



Sedan kom jag på att jag ju läst om det här. Vad härligt att någon törs göra som den här familjen och vad skönt de måste ha det, långt bort från all stress.

Kanske något att tänka på för framtiden? :)

Kan inte låta bli...

... att lägga ut ännu fler bilder på Tasja. Sedan ska jag lugna mig ett tag. :)

Sovplats

Vi har många mjukare ställen att ligga på men av någon anledning är ändå detta favoritplatsen.



I det minsta utrymmet vid datorn förstås. Men det är bara på dagtid. Om nätterna sover hon hos dottern och yffen. Yffen, som brukar komma till mig om nätterna gjorde inte det i natt. Han slår vakt om sin lillmatte nu och lämnar inget åt slumpen. Dessutom tycker han plötsligt att det är jättekul att leka med kattleksaker och de leker faktiskt alldeles nära varandra nu, lillkissen och han.



En bild till bara... Sedan är det jobbardag för mig.

Trött

Efter allt datorarbete slocknade en trött kisse i mitt knä. Hon är så otroligt varm och go. Så här skulle jag kunna sitta hela dagen.

Datorhjälp

Jag får mycket hjälp vid datorn nu. Här letar vi efter en kattklubb att gå med i.

Mitt hjärta brister

När jag kom hem efter morgonpromenaden med yffen, var Tasja borta. Jag letade överallt men ingen liten katt någonstans. Tills jag såg...



mellan dator och skärm. Stackarn, hon är fortfarande så rädd.

Ändå verkar det som om hon satt respekt i både gammelkatt och yffe. De backar båda två när hon fräser och morrar. Men hon törs inte komma fram och gå fritt här.

Hon äter - men bara när hon blir matad med sked. Och hon äter väldigt lite eftersom hon inte kan slappna av.

Hoppas att det snart löser sig.

Uppdaterad 14:32:

Jag tror att hon har gått undan för att få sova ordentligt. Efter att jag skrev det här inlägget, blev allt annorlunda. Hon gick ut i köket och åt självmant, drack vatten, gick på lådan och busade hej vilt. Gick på upptäcksfärd, gosade och nu sover hon igen.

Yffen och hon kan komma riktigt nära varandra utan att hon morrar. När yffen vid ett tillfälle råkade nysa, flög hon högt och fräste så det stod härliga till och fick yffen i sin tur att hoppa högt.
Men yffen verkar svartsjuk. När hon är på väg åt mitt håll, skyndar han sig före och hoppar upp i mitt knä, krafsar och krafsar för att jag ska gosa med honom.

De senaste timmarna har i alla fall gjort att jag förstår att allt snart ordnar sig - men det är ett tag kvar.

Bara en bild till...

... för att visa hur stora tassar hon har :) . Här börjar hon "trampa" när hon får syn på mig - därför ser den ena tassen större ut.

Nu är hon här!

Vår lilla misse har kommit. Hon är så rädd, så rädd, för både yffe och katt. Yffen är lika rädd för henne, efter att hon fräst åt honom.



Den stora katten kan jag inte riktigt läsa och jag litar inte på henne. Hon fräser och jamar skyhögt. Vet inte om hon är redo att anfalla eller om det bara är skrämseltaktik.



Och jag vet inte riktigt hur det ska gå inatt när vi inte har full koll.

Hon är i alla fall redan otroligt kelen och spinner högt när vi rör henne. Hon vet bara inte riktigt vart hon ska ta vägen, var hon är trygg.

Knappminnen

Det är lustigt, men efter den där djupintervjun häromdagen har jag kommit att tänka mycket på min barndom. Och alldeles nyss tänkte jag väldigt länge på min favoritlek. Den, som jag alltid ville leka helt själv, utan någon kompis, och jag hittade ofta ursäkter för att få gå hem och hälla ut mina knappar på mattan. Det var ingen kompis som riktigt förstod hur jag ville ha den här leken och de som försökt, tyckte att den var tråkig.

Jag var aldrig intresserad av dockor med färdiga utseenden. Mina dockor satt orörda på sängen. Jag ville inte ha andra leksaker heller. Jag hade min plåtburk full av knappar där varje knapp hade ett namn och personlighet och jag visste precis hur den personen såg ut.

På den rutiga mattan i sovrummet bodde de, fem familjer i varsitt radhus. Huvudpersonen hette Marianne och var en liten vit knapp. Hennes familj bestod av föräldrar, mormor (?) och fem systrar. Och hund förstås. Hennes kompis var en likadan knapp men lite mer gulaktig och hette Elisabeth. Hon hade bara en syster och bodde i radhuset, alltså raden med rutor bredvid. Sedan var det Kristina och hon var helt olik Marianne och Elisabeth och den som alltid ställde till intriger.

I radhusen längst bort bodde de tuffa tjejerna som hade massor av hundar, Marie och Lola.

Beatles kom och gästspelade då och då. Då vände jag på plåtburken och placerade de svarta knapparna Paul, George, Ringo och John på scenen. Alla tjejerna från radhusen stod nedanför och skrek medan Beatles sjöng "She loves you".

Vad kul de hade, de där knapparna och det lustiga var att händelserna i knappvärlden alltid följde händelser i verkligheten med skillnaden att här fick jag bestämma utgången. Och där på mattan behövde inte Marianne tjata om en hund. Hon fick en genast. Det fick aldrig jag.

De här minnena blev så tydliga efter den där intervjun och jag vet att den där knappburken fortfarande finns kvar hos mina föräldrar. Jag tittade i den för några år sedan och kom ihåg alla namn men Marianne var borta. Det fanns flera exakt likadana knappar men jag skulle känna igen henne. Hon är säkert isydd någonstans.

Jag var nog lite knäpp men kul hade jag! :)

Hög igenkänningsfaktor

Jag har inte riktigt förstått vad ADHD är. I och med det kommande familjehemsuppdraget, har jag i alla fall förstått att en hel del barn har just ADHD och letade upp lite info om symptom etc för att se om vi klarar av ett barn med den diagnosen. För några månader sedan pratade jag med en kompis som har jobbat mycket med såna barn och hon uttryckte följande: "Men ADHD behöver inte vara några problem. Det har vi alla, mer eller mindre."

Här hittade jag lite symptom:

Barn som har mest av den ouppmärksamma formen av ADHD

dagdrömmer och har svårt att fokusera.
(Hur många gånger gör jag själv inte samma sak?!)

är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter
(Vem kan inte göra det??)

har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar
(Det har jag sett många barn som har)

verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal
(Samma som ovan)

följer ofta inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (beror inte på trots eller på att personen inte förstår uppgifterna)
(Såna känner jag många)

har ofta svårt att organisera sina uppgifter eller aktiviteter
(Är det fel om man inte kan göra det?)

undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t ex skolarbete eller läxor)
(Är det inte ytterst normalt?)

tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter (t ex leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
(Är det ett stort problem?)

är ofta lättdistraherad av yttre stimuli
(Det kan jag också vara)

är ofta glömsk i det dagliga livet
(Oj, oj, oj... Här var det hög igenkänningsfaktor)

Min kompis har rätt. Om det här är symptomen för ADHD, känner jag nog inte någon som inte har det. Jag blev så förvånad, trodde ADHD var något mycket, mycket värre.

Omslag

Förmodligen ger jag ut boken om pappas barndom på egen hand. På omslaget vill jag ha ett foto från hans barndom och igår fick jag det enda foto han har från den tiden.


Pappa med sin faster Katri

Jag har ingen aning om hur jag ska fixa till alla skador på fotot, vilket förmodligen går att göra. Att trovärdigt rita i det som saknas, är uteslutet. Det klarar jag inte. Att bara ta bakgrundsfärgen och stryka över fläckarna gör nog att det ser konstigt ut. Om skadorna var bättre placerade, kunde jag sätta in titeln på boken just där.

Smileys kanske? :)

Jag har i alla fall att klura på...

Klara

Nu är familjehemsutbildningen klar och idag har vi varit i Örebro för en djupintervju. Den tog tre och en halv timme och bestod av frågor om hela vårt barndom och liv. K och jag satt i varsitt rum med en intervjuare var. Det "äktenskapliga" tog vi gemensamt.

Det är väl typiskt att man ska vara genomförkyld och inte vid sina "sinnens fullständiga bruk" när sånt här sker men det verkar ha gått bra ändå.

Nu är det bara att vänta på att ett passande barn kommer hit. Då ska ytterligare en utredning göras av den kommunens personal.

Igår fick jag rapport om lillkissen som kommer på tisdag. Hon är störst av honorna (lika stor som hanarna) och väger redan 1,5 kg vid tolv veckors ålder! Hon har enorma tassar, enorma ögon, lite klen päls men den kan "ta sig" och hon är otroligt social. En sån som lägger sig i knä på alla besökare hos uppfödaren. Då får vi tre lika sociala djur som får slåss om knäplatserna hos våra besökare... :)

Det är bara 6 dagar kvar tills hon är här.

Till Gunnel och Lindalotta

Till Gunnel och Lindalotta som vill veta mer om RSS-läsare. (Jag förstod själv så sent som igår)

Så här ser min RSS-läsare ut



Bloggnamnen till vänster. De med fetstil är olästa. I mitten en kolumn med inläggets namn och datum och i kolumnen till höger finns hela inlägget att läsa. (Det är Lindalottas senaste inlägg där). I kolumnen till vänster har jag lagt både bloggar och nyhetssidor, helt enkelt genom att kopiera URL:en till sidan som har valts och välja "Ny kanal" under "Fil" på rullgardinsmenyn. När det är gjort, behöver man inte ens klistra in URL:en, den finns där automatiskt.

Programmet laddar man hem från www.feedreader.com och installerar.

Det är bara att klicka sig ner i bloggarna och läsa inlägg efter inlägg på en och samma sida. Smidigt.

RSS-läsare

Efter ett tips bland kommentarerna hos Anne-Maj, istallerade jag Feedreader igår kväll. Visst är det behändigt att ha allt på en plats och det sparar tid. Nackdelen är att jag inte får in bloggar som använder Blogg eller Webblogg som bloggverktyg. Alltså saknas Gunnel, Rita och Eva hos mig och jag kan inte överge Nyligen helt.

Dessutom märkte jag att alla bloggar inte uppdateras i RSS-läsaren. Bloggar som hade pingats på Nyligen, visade ingen uppdatering i Feedreader.

Jag la även in tidningars websidor och behöver inte surfa runt för att läsa nyheter. Bloggar blandat med det allra senaste. Det var riktigt behändigt.

Uppdaterat: Efter ytterligare tips från Isabell i Anne-Majs kommentarer, fick jag till slut in Gunnel, Rita och Eva också. Tänk, vad bra tips man hittar i bloggarna!

Dålig självbild

Den uppfattning som jag har av mig själv, är att jag sällan är hemma och sjuk från jobbet. Idag stannar jag hemma eftersom jag har feber och ont i halsen.

När jag ringde och sjukskrev mig, tyckte min chef att jag har alldeles för många sjukperioder: fyra stycken på ett år. Om man räknar bort ett tillfälle då jag hade tandvärk efter att fel tand hade rotfyllts, blir det tre sjuktillfällen på ett år. Och då har det aldrig varit långa sjukperioder. En gång var det ögonmigrän och jag hade en kvälls frånvaro, en annan hade jag influensa och där var det nog kanske två kvällar. Den tredje gången berodde det på ett "rusande" hjärta.

Jag vet egentligen inte vad som är normalt men jag tycker inte att det här är mycket. Blir jag sjuk en gång till, måste jag visa upp läkarintyg. Jag tror inte ens min läkare tar emot mig för t ex en förkylning eftersom det inte är något hon kan göra något åt och jag får definitivt ändra min självbild och inse att jag är en mycket sjuklig person...

Rolig post

Bara rolig post idag. Skolfoton och Bloggblads bok. (Vad fin den är!)

Hysteri

Häromdagen kunde man läsa i den lokala tidningen om hur ett barn hade ryckts in i en bil och rövats bort. Det visade sig emellertid att vittnet, som anmält händelsen, sett fel. Barnet hade ryckts i armen av sin pappa och det hade sett ut som om två hantverkare i en bil hade dragit in barnet i bilen och kört iväg.

Sedan var det ”bomben” vid regeringskansliet som visade sig vara en mätutrustning häromveckan...

Jag tror att jag också börjar bli lite hysterisk. Häromkvällen kommer jag till jobbet och möts i ingången av en man som inte har handlat något i butiken. I alla fall bär han inte på någon kasse. Jag går genom butiken och ut på baksidan för att röka en cigarett innan jag börjar mitt pass.

När jag står där, kommer samma man som jag mött vid ingången. Han kommer runt hörnet, pratar i mobilen och i sin andra hand har han en annan mobil som han ser ut att knappa på. När han får syn på mig, vänder han tvärt och försvinner runt hörnet igen. Där jag står finns bara en personalingång, det finns ingen anledning för någon "utomstående" att gå åt det hållet.

Jag börjar fundera över varför man pratar i en mobil samtidigt som man knappar på en annan och varför man är på väg mot personalingången.

Jag går fram och kikar runt hörnet. Mannen strosar fram och tillbaks på parkeringen, fortfarande med ena mobilen vid örat och den andra i handen. Länge.

Det är då jag kommer ihåg att jag läst att en mobil kan vara utlösare för en… bomb. Och jag blir lite smått hysterisk. Ska jag gå in i butiken och berätta? Tänk, om jag har fel… Men varför har han den andra mobilen i handen? Och varför knappar han på den? Eller gör han det?

Jag står kvar vid hörnet. Mannen går runt på parkeringen och får syn på mig. Jag drar tillbaks huvudet. Om en stund kikar jag fram igen. Då håller mannen på att sätta sig i en bil och han kör så småningom iväg.

Jag har läst och sett för mycket nyheter, helt enkelt. Om bomber vid valkampanjer och bilbomber och förmodade bomber här och där.

Butiken sprängs inte. Vilken tur. Och vilken tur att jag inte sprang in och berättade. Tänk, om butiken hade utrymts…