Valborgsbilder

Dottern har tagit bilder med mobilen i trädgården nu på morgonen.













Med tanke på att det är en mobilkamera, har hon kanske ett och annat att lära mig när det gäller fotografering.

Vintern rasat… och folk rasar…

För någon vecka sedan, när jag satt vid datorn och råkade slänga en blick ut genom fönstret, kom en äldre man gående. Inte gående förresten, utan mer stapplande. Jag har sett honom flera gånger tidigare och vet att han inte brukar gå på det sättet. I och för sig har han käpp men går ändå ganska obehindrat. Nu verkade han inte ha styrsel på det ena benet och gick allt långsammare. Och ännu mer långsamt. Jag märkte att han hade styrt in mot en husvägg längs trottoaren och närmade sig den med stor möda.

K såg också och fann sig genast, sprang iväg, kastade sig i bilen för att vara till hjälp. Men han hann aldrig fram förrän mannen hade nått husväggen, höll sig i den och plötsligt föll handlöst bakåt.

Han hade fått en propp och förlorat all balans men han var klar i huvudet och ville hem. K hade fullt sjå att få in honom i bilen och skjutsa hem honom. Något som hade varit omöjligt om mannens fru inte hade varit hemma. Någon timme senare kom ambulansen. Jag vet inte riktigt hur det gick sedan.

Idag, när jag stod på altanen och rökte (usch, ska sluta röka snart, jag vet) var en kvinna ute med två stora hundar. En rottweiler-typ och en dobermann. Något gick överstyr med hundarna. Jag vet inte om de lekte eller hamnade i slagsmål men de for runt väldigt och jag såg att kvinnan fick svårt att hålla dem. Efter att ha dragit runt henne (hon for som en vante efter dem), kastade de sig plötsligt mot henne och hon föll handlöst bakåt. Och där låg hon. Blick stilla. Hundarna for fortfarande runt men nu var de förstås fria från att någon höll dem i kopplen.

Jag blev förvirrad. Om det hade varit en kvinna utan hundar som hade fallit, hade jag förstås sprungit dit för att se hur det var med henne. Men nu kretsade två stora bestar omkring henne och skulle nog inte ens låta mig komma i närheten av deras utslagna matte.

Till min stora lättnad satt hon snart upp. Hon såg lite tilltufsad ut men hundarna kom fram till henne och hon hade dem snart i kopplen igen. Sakta reste hon sig och stod stilla ett tag, ostadigt verkade det som. Sedan haltade hon iväg med hundarna.

Säkert hade hon svimmat av och även gjort sig illa.

Nu hoppas jag att folk håller sig på benen utanför mitt fönster. Nog med dramatik för min del.

Studsmatta

Det spelar ingen roll att det spöregnar ute. När studsmattan kommer upp, spenderas hela dagarna på den, från tidig morgon till sen kväll.



... och yffen håller vakt

14 år

Imorgon, Valborgsmässoafton, firar K och jag 14 år.

Om jag inte hade följt med en bekant till stallet den där dagen 1992 (det var bara av en slump jag gjorde det), hade jag inte suttit här och bloggat om att det är fjorton år sedan jag träffade honom.

Om stallägaren inte hade varit bortrest och K inte hade haft hand om stallet just då, hade inte mitt liv sett ut så här idag.

Tänk vad ödet prickar rätt i livet ibland.

Folk äldre än 30 borde vara döda

Fick den här texten i min brevlåda idag:

"Enligt dagens byråkrater borde dom av oss, som var barn på 40-, 50-, 60- och 70-talet inte ha överlevt.

Våra barnsängar var målade med blybaserad färg.

Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp.

När vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i men blev aldrig överviktiga p g a att vi alltid var ute och lekte.

Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon faktiskt dog av det.

Vi använde timmar till att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart nedför backen, bara för att lite senare komma på att vi glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt på morgonen för att leka ute hela dagen och kom hem först när gatubelysningen tändes. Ingen kunde få fatt i oss på hela den tiden och inga mobiltelefoner hade vi.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-box, i det hela taget inga tv-spel, inte 99 tv-kanaler, inget surroundljud, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem.

Vi ramlade ner från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna och gräset växer inte inuti oss resten av våra liv.

Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan och var tvungna att gå om ett år.

Vi fick äta jordnötter, åka bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen, fick aldrig skjuts utan fick själva ta oss dit vi skulle, gående eller per cykel.

Vi ritade med giftiga tuschpennor som är helt förbjudna idag.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer.

Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop."

~~~

Ha en bra fredag! Själv ska jag spendera den på jobbet.

Nya typer av bilder

Med tanke på omständigheterna - att vi nu är bevakade av försvaret och vi måste vidta försiktighetsåtgärder, kommer bilderna i denna blogg att bli av en annan karaktär.

Sökträffar

Den vanligaste sökningen med träff till min blogg är "Dialog Tolkservice" (som anges på Telias fakturor när barn har ringt in pengar till Habbo och telefonräkningen plötsligt blir skyhög, vilket ju också drabbade mig tidigare). Jag får två eller fler besökare varje dag som har sökt på det företagsnamnet. Jag gjorde själv en sökning på orden och fick bara sju träffar. Lite förvånande. Lider så många föräldrar över sina telefonräkningar i tysthet? Konstigt att fler inte har skrivit om det på nätet.

~~

Som jag skrev igår, så fortsätter försvarets dataavdelning att bevaka barnhemmets blogg. Nu har de gjort det i 22 timmar och 30 minuter. Varje gång jag pingar nyligen, dyker de upp och återkommer med jämna mellanrum och nu får de vara på sin vakt för snart ska jag pinga igen. :)

Mörkaste solglasögon på

Som jag skrev i förra postningen, startade jag en blogg för barnhemmet och det resulterade i bra många fler besök än barnhemmets hemsida har gjort

MEN

jag undrar vad jag egentligen har skrivit. Svenska Försvarets dataavdelning har spenderat fyra och en halv timme på den bloggen och de återkommer alltjämt. Nu, när jag skriver det här, kommer de väl hit också.

Jag ska snart åka iväg till jobbet. Ska jag ta de mörkaste solglasögonen på mig? Kanske jag har SÄPO i hälarna... :).

Nystartad blogg

Idag har jag startat upp en ny blogg

http://barnhemfyra.blogspot.com/

Barnhemmet har redan en hemsida men jag tror att vi har bättre chans att nå fler eventuella nya sommarföräldrar genom en blogg. Vi får se om jag har rätt.

I avsaknad av tranor...

Kvällen har vi tillbringat i stallet. I bilen, både dit och hem, satt jag redo med kameran om tranorna skulle visa sig igen. Men de lyste med sin frånvaro. Istället tog jag bild på det här:



Föreställ er två kraftiga, höga hästar med en mankhöjd på ca 1,90, hovar stora som dasslock, lika kraftiga ben som... Ja, vad ska vi säga... kyrkpelare? Nästan i alla fall. Och långa, fladdrande manar.

Shirehästar. Härligt pampiga djur som finns i en liten flock på väg till ridskolan.

Istället för tranorna, alltså. Men jag gör ett nytt försök med en tranbild nästa vecka.

Glömsk

Jag förstår inte vad som händer med mitt minne. Det börjar bli rent fruktansvärt vad jag glömmer saker. I några veckor har jag haft tre telefonsamtal att ringa. Jag tänker på det varje dag men det kommer något annat emellan och jag glömmer bort det för ett tag. Kommer sedan på det igen, något annat dyker upp och jag har glömt det igen (jag är inte rädd för att prata i telefon).

I morse tog jag itu med ett telefonsamtal och träffade sedan samma person när jag var ute med hundarna. Lite lustigt.

När jag har avslutat det här inlägget ska jag ringa nästa person och kan inte ringa den tredje förrän ikväll (och då har jag säkert glömt igen).

En sak till slog mig alldeles nyss. Besiktning av husvagnen. Har glömt att beställa tid. Förmodligen är det kört nu. Vi får semestra utan husvagn men här är jag inte ensam att ha glömt – vi är faktiskt två.

För några veckor sedan var jag bjuden på Aloe Vera-party. Jag hade lovat att komma, dottern blev sjuk och jag glömde helt bort. Kom inte ihåg partyt förrän några dagar efteråt. Ytterst pinsamt.

Har glömt att fakturera på länge men det tog jag nyss itu med. Slängde in en text till tidningen också.

Tandborstning på yffen har jag börjat med men glömmer även det till och från. Kloklippning glömde jag förra veckan.

Kattsand skulle jag ha köpt för flera dagar sedan. Kommer hem från affären utan kattsand varje gång.

Det är fler saker jag har glömt men jag har faktiskt glömt vad det är. Och det är helt sant. Jag börjar bli riktigt rädd.

Bokmässan

Nu har Iréne dokumenterat mer utförligt om Rinkeby bokmässa. Det har hon gjort på Skrivarsidan.

Foton

På barnhemmets hemsida ska jag lägga ut presentationer och bilder av alla i styrelsen. Upptäckte till min förskräckelse att jag inte har någon bild att lägga in på mig själv.

Minns när jag skrev på en annan sida och fick en förfrågan om ett foto. Det var flera år sedan, vi hade ingen egen digitalkamera och jag lånade hem en från mitt dåvarande jobb för att ta ett foto. Både dottern och K höll på och fotograferade mig i evigheter. Antingen blundade jag, såg drogad ut, stirrade eller blev suddig. Till slut tog vi en bild där jag varken såg drogad eller suddig ut men jag ser ut som om jag skulle kunna mörda någon. Kallsvettig och förbannad, och det var väl precis vad jag var efter timmar av fotograferande. Den bilden ligger ute på Skrivarsidans presentation av mig nu.

Nu var vi alltså i samma situation igen. Behöver en närbild. Nu har jag glasögon och ett nytt problem uppenbarar sig. Det blir blänk från glasögonen på varje bild. Efter mycket blixtrande och fotograferande, bestämde jag mig för en bild utan glasögon. Skulle bara ta bort lite bakgrund i Photoshop när dottern svepte förbi.

Dottern: Ska du ta den DÄR bilden?

Jag: Ja?

Dottern: Hahaha!

Jag ropade på K. Han höll med dottern.

Valde en annan bild som var godkänd av K men som jag ser ut som en hamster på.

Det här är inte lätt. Får välja mellan att se drogad ut (det är inte lätt att stirra in i kameran med öppna ögon när man har utsatts för åtskilliga blixtrar) eller se ut om en hamster. Hamster är nog bäst.

Vi har tagit mängder med bilder. Jag tänker inte börja om från början.

Prisutdelningen

Så här fina blommor kom jag hem med från Rinkeby bokmässa



Iréne och Tullikki från Skrivarsidan var urtrevliga och hade ett fint bord för Skrivarsidan med böcker och kanonfina vykort som de skapat tillsammans (foton som Tullikki tagit och dikter som Iréne skrivit).

Iréne presenterade novelltävlingen på scenen (alla foton blev suddiga och mörka men lite syns i alla fall)



... och sedan fick jag komma upp och ta emot diplom och ett väldans fint blomsterarrangemang



Jag behövde bara säga "tack" (tack och lov:)) och Iréne läste lite ur min novell



Hon gjorde det proffsigt och det märks att hon har rutin.

Sedan bar det iväg hemåt. I bilen bestämde jag mig för att göra något åt det här med scenskräck eller vad man ska kalla det. Vi får se vad det blir.

Matlänk

Det här är sidan jag har väntat på. Kanske finns det liknande sidor men det som är bra med den här är att jag kan skriva i ingredienser som jag har hemma och få förslag på recept. Ypperligt.

Ju hårdare underlag, desto skönare?

Kattställningen med hyllor i plysch har katten aldrig brytt sig om. Nu råkade det hamna en frigolitskiva där av misstag och plötsligt blev hyllan riktigt skön. För första gången ligger hon där och ser ut att stortrivas.

Stress

I onsdags kväll, på jobbet, hamnade jag i en stressituation som jag själv inte kunde påverka på något sätt. Långa köer har aldrig bekommit mig, sånt kan jag påverka genom att jobba snabbare men det här var en annan sorts situation som jag inte vill gå in närmare på, men jag kunde inte påverka den. Och plötsligt hände något som jag aldrig tidigare upplevt. Jag fick ett väldigt tryck över bröstet, fick svårt att andas, blev yr och fick naturligtvis panik eftersom jag trodde att det var klippt – att det var en hjärtinfarkt.

Den här känslan höll i sig igår också, till och från, och jag beställde läkartid till måndag.

Idag känns det bättre. Jag fick låna en blodtrycksmaskin av en granne och mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt, vilket tyder på att det inte är någon hjärtinfarkt på gång. Däremot är vilopulsen väldigt hög och förmodligen kommer symptomen av stress. Jag avbokade i alla fall läkartiden.

Det är mycket nu. I alla fall i mitt huvud. Lena från Ryssland kommer om en månad och det är en hel del inredning kvar att göra, skulle helst skriva en del texter färdiga så att jag slipper hålla på med sånt när hon är här och det är en hel del med huset också som borde vara klart till dess.

Men ska jag må så här, får jag tänka om lite. Hennes rum bör vara klart när hon kommer men det andra kan vi faktiskt hålla på med fast hon är här. Jag stressar upp mig i onödan. Hon är ju en familjemedlem och ska väl också få uppleva hur verkligheten i en familj är.

På söndag mottar jag priset för novellen på bokmässan i Rinkeby (jag ska inte läsa novellen). Det är inget att stressa upp sig för men jag undrar om det inte ligger där och gror ändå, trots att jag inte behöver läsa. Det är väl känslan av att inte klara av läsandet på scenen, som gör mig stressad.

Löjligt att stressa upp sig över ovanstående, egentligen. Måste försöka få in det i min hjärna.

Nytt sätt att hålla kontakt

Det har öppnats nya vägar att hålla kontakt med ”vår” tjej på barnhemmet. De har nämligen fått en mailadress och barnen kan få sina mail upplästa av personalen.

Jag satte mig ner och testade ett översättningsprogram på nätet. Översatte först från engelska till ryska och sedan från ryska till engelska för att se att det verkligen blev rätt. Det blev lite konstigheter här och där men jag får försöka formulera om meningarna så att det blir helt rätt i slutändan.

Så här skrev jag från början:

Dear Jelena,

It is so nice to be able to write to you this way. I hope we will have more contact from now on.

We are looking forward to your arrival and will meet you at the airport.

We have done some changes with our house and you will get a surprise when you come here.

Och så här blev det:

Dear Dzhelena,

So well be able to write to you this way. I hope, that we shall have more contact from now on.

We with impatience wait for your arrival and we shall meet you at the airport.

We have made some changes with our house, and you receive surprise when you come here.


Dzhelena? Hon heter Jelena men kallas för Lena. Jag testade med Lena. Det blev Lina. Jag skrev Helena som blev Elena. Det går alltså inte att få in Jelena, som hon heter, eller Lena, som hon kallas. Jag kan inte skriva Elena eftersom det finns risk att något annat barn får mailet och jag vet hur viktigt det är att namnet är rätt, just på barnhemmet.

Det var väl sjutton... Ska det falla på att jag inte kan skriva in hennes namn? Annars verkar översättningsprogrammet okej, bara några meningar som måste formuleras om. Jag har sett värre dylika översättningar.

Måste bara försöka hitta en lösning på det här med namnet.

Ett mirakel?

Våra guppyn har minst sagt varit produktiva. De tidigare ynglen är nu vuxna och i det ena akvariet fullkomligt kryllar det av småttingar. Några yngel har vi blivit av med och det hörde även av sig folk som var intresserade av några av de nu vuxna ynglen. Men när även de honorna nu väntar yngel och är runda som pingisbollar, vill förstås ingen ha dem. För sent särade vi för en tid sedan på fiskarna. Hanarna för sig och honorna för sig, i varsitt akvarium.



Nu skulle produktiviteten avstanna, trodde vi.

Men vi hade fel.

Igår hittade jag ytterligare yngel – i hanarnas akvarium. (???)

Lokalt regn

På väg hem från ridhuset ikväll var det helt molnfritt, solen sken och vore det inte för den gråtrista naturen skulle man ha kunnat tro att det var en härlig sommarkväll.



Längre bort fanns ett väldigt lokalt regnmoln som det fullkomligt vräkte ner från.



Vi närmade oss ovädret allt mer och jag började fundera om det rentav var hemma hos oss det regnade men K försäkrade mig om att så inte var fallet.
(När jag tog den här bilden stod fyra älgar på andra sidan vägen men jag
missade dem med kameran.)



Om man tittar riktigt, riktigt noga under den röda pilen ser man två
tranor medan vi närmar oss det väldiga regnmolnet.



Och när vi kom hem vräkte både regn och hagel ner över oss. :)