Bilder

Dottern tog bilder på vattnet i dammen igår.

Först skapade hon droppar




och fotade medan ringarna blev större



... och större




...och väntade sedan tills vattnet var helt stilla



Var får hon alla idéer ifrån?

Att härda ut...

K är en tålig typ. Han är verkligen det. Vi har bott tillsammans i snart 15 år och han har varit sjukskriven en (1) gång då han miste en del av sitt finger. Den gången blev sjukskrivningen också lång med en operation som följd. Och den gången ringde han hem när han var på väg från akuten och sa: ”Jag blir hemma ett tag nu. Har klämt ett finger”.

Senare fick jag dra ur honom att resten av fingret suttit fast i arbetshandsken när han tagit av sig den och att den biten av fingret var alldeles platt och det var så blodigt och slamsigt att hans jobbarkompis nästan tuppade av. K fick köra till akuten själv. Det var ju tur att jag inte visste DET förrän efteråt.

En annan gång kom han hem, strimmig av blod i hela ansiktet. Den gången hade han på jobbet fått en kätting i huvudet och varit på akuten för att sy åtta stygn. Även den gången hade han kört bilen själv och när jag frågade om händelsförloppet till olyckan, svarade han: ”Men du såg väl? Var inte du där?”.

Så groggy hade han tydligen varit att han trodde att jag varit med honom på jobbet. Och han hade kört till lasarettet på egen hand…

Visst har jag märkt att han haft feber när han varit förkyld någon gång men han säger inte ett knyst. Svarar bara: ”Jag är lite täppt”, om jag frågar. Och han går iväg till jobbet som vanligt.

Därför är det så himla jobbigt gånger som nu, när jag har haft migränanfall till och från sedan i onsdags. Och stannat hemma från jobbet ikväll på grund av det. Jag vill liksom inte beklaga mig, pustar och stönar tyst när det känns som om en skruvmejsel körs långt in i ögat men försöker behärska mig. Försöker vara på benen för att inte vara sämre än han.

Då är det ju skönt att ha en blogg där jag kan släppa alla hämningar och verkligen uttrycka hur jag känner det. Och det är precis vad jag tänker göra nu (just nu spränger inte huvudet sönder men jag tar tillfället i akt ändå):
Det-har- gjort-så-ont-att-ingen-absolut-ingen-på-denna-jord-kan-ha-upplevt-en-så-nära-döden-upplevelse-nåja-i-alla-fall-så-att-jag-ett-tag-trodde-att-huvudet-skulle-sprängas-i-tusen-bitar-och-ramla-av-och-sedan-det-där-illamåendet-medan-solen-sken-in-genom-fönstret-och-förvärrade-allt-så-att-jag-fick-gömma-mig-under-ett-mörkt-skynke-och-på-det-kallsvetten-och-svagheten-i-evighet-amen.

Sådär ja. Nu känns det bättre.

Om släkten

Jag hakar på Bloggblads släktredovisning.

1. Min mamma … är 76 år och född i Ingermanland i det forna Sovjetunionen. Hon är mån om andra och vill alla väl. Skrattar mycket, är alltid tillfreds. Om hennes barndom och flykt till Sverige under andra världskriget har jag skrivit en bok. Inte förrän jag skrev den fick jag en helhet i hennes barndom och ungdom och jag förundrades många gånger över att jag överhuvudtaget existerar…

2. Min mormor … dog 86 år gammal 1990. En kämpe som riskerade sitt liv många gånger under kriget för att hennes familj skulle överleva. Det förstod jag inte förrän jag skrivit boken. Själv kommer jag ihåg henne som den snällaste av snälla, den ödmjukaste av ödmjuka. Och den givmildaste av givmilda.

3. Min morfar … dog på slutet av 80-talet. Min bild av honom är en rökande, tystlåten farbror som sitter och pratar med sina två undulater dagarna i ända. Likaså här fick jag veta annat när jag skrev boken. Om ryssarnas förföljelse, hur han utsågs till ordningsman när byn ockuperades av tyskarna, hur han försökt smuggla ut sin dotter, min mamma, ur ett dödsläger. Det var långt mycket mer än en man som månade om sina undulater.

4. Min pappa … är 79 år. En genomsnäll pappa som, också han, vill alla väl. Till och med yffen längtar efter honom. :) Också om hans liv har jag skrivit ett bokmanus som jag ska fila mer på. Om alla i mammas familj till slut klarade sig undan både förföljelse, krig och flykt, så är pappas liv motsatsen.

5. Min farmor … fick se sin man, min farfar, och sin son, min farbror, hämtas av milismän strax innan andra världskrigets utbrott. Hennes andra son, min pappa, flydde den ingermanländska byn och svälten på egen hand när kriget hade fortgått och orsakat svält. Farmor ville stanna kvar in i det längsta eftersom hon antog att farfar skulle komma tillbaks. Till slut körde tyskarna bort även henne från byn. Hon väntade på sin man hela livet, även här i Sverige, och hann bli senil innan vi fick klarhet i vad som hänt farfar. Hon fick aldrig veta.

6. Min farfar … byggde upp familjens gård i Ingermanland efter en brand. Själv fick han inte bo där länge förrän milismän en natt hämtade honom. Han fängslades i grannbyn Hatsina 1937 och avrättades i samma by året därpå.

7. Jag ... är glad att jag skrev dessa böcker så att jag fick veta allt detta.

Den lilla...

Jaha, då var avtalet skrivet och här är hon, Juhznaja Noch (vi får bestämt ge henne ett annat namn än stamtavlans :))




Hennes pappa, en riktig bjässe trots att han inte är färdigväxt, charmade K.

Getingar, getingar och åter getingar

Grannen skulle klippa häcken häromdagen. Det var så allt började...

Det dröjde inte länge förrän han kom för att berätta att han blivit anfallen av en hel svärm getingar och i pannan hade han ett stort getingstick. Jordgetingar, förmodade han och gick tillbaks till häcken för att slå med krattan vid det ställe där han senast hade klippt. Uppretade getingar flög fram och tillbaks i vår trädgård och jag stängde lite försynt altandörren och log menande åt grannen. Det finns inget jag avskyr så mycket som just getingar…

På kvällen, när K kom hem från jobbet, gick han tillsammans med grannen ut till häcken för att leta getingbo. De upptäckte ett enormt sådant, ca fyra decimeter brett och lika långt, mitt i häcken. Och de kom överens om att det inte var mycket annat att göra än att låta det vara. Eftersom det satt så illa till, skulle boet inte kunna avlägsnas på något smidigt sätt.

Nästa morgon hade något fått grannen att ändra sig. Han stod med vattenslangen och spolade för fullt mot getingboet vilket resulterade i att ilskna getingar for kors och tvärs. Och många var de. Tusentals. Så många att det blev en dimma utanför. I alla fall nästan… Halvdimmigt, då, och de var ilskna till tusen. Och kom förstås in i huset.

Överallt fanns det getingar. Var jag i badrummet, fanns där fem stycken, stod jag i köket, fanns där femton stycken. När de är ilskna flyger de snabbt, liksom bara viner förbi.

Hela min dag gick åt att kasta mig åt sidan för att inte komma i vägen för någon ilsken sak med gadden i högsta hugg eller så sprang jag, helst ner i källaren dit de inte hittade.

Dottern rusade runt med flugsmällan och dödade en efter en och hade vi sparat varje dödad geting och staplat i en hög, hade den nått upp till rumsbordet (i alla fall nästan).

När de flesta smågetingar var dödade och utkastade, kom nästa sak sakta inflygande genom altandörren; en enorm bålgeting. Och eftersom den var så enorm, blev det helt enkelt för mycket för dottern. Hon tordes inte börja slå mot den med flugsmällan. Och vi kunde knappast bara låta den vara. K var på jobbet och kvar fanns bara jag som måste ta itu med den.

Smått hysterisk började jag kampen… Till en början fick jag lite hjälp på traven genom takfläkten. Bålgetingen styrde nämligen rakt mot den, for runt några varv, blev slagen fördärvad och damp ner på golvet. Där låg den en stund, helt stilla, tills den började röra sig. Ostyrigt sprang den runt på golvet några sekunder innan den tog sats och började flyga och eftersom den var så vimmelkantig, gick flygningen inget vidare. Den flög hit och dit i cirklar och dottern och jag sprang på samma sätt för att inte vara i vägen.

Den tog sig till fönstret framför datorn. Förvriden i kramper (antar jag) surrade den mot fönsterrutan när jag med flugsmällan fick in första slaget så att den damp ner i golvet.

Vi höll andan…

En liten stund var det helt tyst, sedan hörde vi det där dova surret som bara en bålgeting ger ifrån sig och snart var den uppe på fönsterrutan igen. Jag slog igen. Den damp ner på golvet för andra gången. Tyst en stund och sedan kom den haltande, surrande och krypande på golvet. Jag slog den. Och jag slog. Och jag slog. Aldrig har jag slagit på en geting så mycket… Till slut var den helt livlös. I alla fall om man stod och såg på den uppifrån…

När jag sedan tog den i ena vingen och la den på köksbordet för att betrakta den enorma besten, såg jag att den rörde på munnen. Kippade efter andan eller något… I alla fall rörde sig munnen hela tiden och jag slog. Flera gånger, hårdare och hårdare. Istället för att dö, klamrade sig bålgetingen fast på flugsmällan och de där käkarna rörde sig fortfarande! Det var som en mardröm… Jag slog, slog, slog och den ville inte dö.

Jag grabbade tag i ett cigarettpaket som låg bredvid, tog det och tryckte med all min kraft på besten. Länge stod jag och höll paketet över bålgetingen och den här gången var den faktiskt död. Platt. Bara en svart och gulrandig massa mot bordsskivan.

Under tiden hade det kommit in fler smågetingar i huset men K kom, tack och lov, hem. Han fick ta itu med dem genom att spela getingbadminton eller getingping-pong med flugsmällan. Han knockade dem liksom i luften (måste lära mig tekniken till nästa gång en granne får för sig att spola vatten på ett getingbo).

K hann bara säga: ”Så! Nu finns det ingen kvar”, när en fly förbannad liten geting dök upp från ingenstans. Den kom så snabbt att ingen hann reagera. Ungefär på samma sätt som i Kalle Anka-filmerna hade han vänt gadden nedåt, redo att sticka, och han siktade in K:s axel snett uppifrån, i en väldig fart.

Men nu är det lugnt. Det är bara tre-fyra stycken här inne varje dag. Och det är ju inget att orda om... (men usch, jag gillar dem inte)

Husbygget

Efter att ha rivit verandan på framsidan av vårt hus började K i midsomras gräva på framsidan av huset



Sedan murade han en grund



Sedan kom stommen upp




... och början till väggar




Tak och fönster...





Just nu händer det inte så mycket utvändigt. Isolering av väggar är klart, nu är det takisoleringen han håller på med.



Han har gjort precis allt på egen hand. Jobbat från morgon till kväll. Nu, när semestrarna är slut sedan några veckor tillbaka, håller han på varje ledig minut. Det är nästan så att man blir orolig över att han inte "pallar" hur länge som helst...

Nu är de fyra...

Ryktet sprider sig i grodvärlden - om att man vid elvatiden varje kväll kan ta sig ett dopp i vår damm.

Först var det en ensam groda, sedan var det två. Snart blev det ytterligare en och nu är de fyra.

Undrar hur de kommunicerar?

Hur gick det här till??

I våras hade vi inte funderat på att skaffa en till katt. Visst har tanken funnits där då och då men den har bara flugit förbi. Sedan fick grannens katt ungar. Och vi hälsade på. Och hälsade på igen. Och fotade och fotade... (som synes i den här bloggen). Som det också går att läsa i bloggen, blev jag väldigt sugen att ta hand om en av dem men vi skulle ju inte ha någon kattunge. Så blev de tingade, allihop, och det kändes plötsligt på något sätt som om vi verkligen måste ha en kattunge. Är jag knäpp, eller??

Dottern och jag började surfa runt och titta på norska skogkatter. Och Londongirls katter var absolut finast av dem alla. Vi bestämde oss för att försöka övertala K till vintern då hennes katt skulle få en kull.

Plötsligt hittade vi en kattras som är relativt ny i Sverige. En lodjursliknande, kraftig katt med tassar stora som dasslock, som gillar att bada och simma, som gillar att pulsa i snö och som dessutom är lättlärd (!) och följer en som en hund. Eventuellt är den också allergivänlig men det är inte vetenskapligt bevisat. Inte för att vi är allergiska men ändå...

Jag ringde en uppfödare som har hämtat sina katter direkt från Ryssland för att höra lite om rasen - Sibirisk katt - och jag hörde hur det pep bakom henne. Hon hade en kull som nu var två veckor och som är leveransklar den 10 oktober.

Nästa torsdag ska vi dit och titta på dem och troligtvis skriva avtal.

Och K? Han är redan övertalad.

Jag förstår inte hur det här gick till??

Uppdaterad;



Jag lånade en bild från www.alltomkatter.se

Grodan II

Ikväll var grodan tillbaks för kvällsdoppet, som vanligt



men det var inte riktigt som vanligt ändå. Han var nämligen inte ensam. En mindre, blyg groda, gjorde honom sällskap.



Även den grodan tog sig ett bad, men bara en kort stund, innan de hoppade vidare.

Vilka lustiga djur! :)

~~

Ikväll fick vi också veta att alla grannens kattungar nu är tingade. Trots att det var bestämt att vi inte skulle ha någon, kände jag... sorg?



Dottern och jag har surfat runt och tittat på norska skogkattsidor och kommit överens om att Londongirls katter är absolut finast av alla vi såg. Kanske vi ska starta operation övertalning av K, så här i god tid innan vintern då hennes katt får en kull...

Hästar idag, igen

Idag hälsade vi på en gammal skolkompis till mig som har två härliga nordsvenska travare.
Den nya kameran följde med.

Så här roligt var det att vi kom




Mulen blir så lång, så lång när man blir ordentligt kliad




Dottern har just nu dille på att ta bilder på hästögon (synd att flugan sitter där)




Och så här ser de ut, de kärvänliga hästarna som inte tänkte släppa ut oss ur hagen utan helst ville att vi skulle stanna och fortsätta klia.




Sist lägger jag ut en bild som dottern tog genom bilfönstret på väg dit.

Grodan

Det här är grodan som kommer till oss varje kväll.




Han kommer alltid hoppande samma väg, hoppar i dammen och tar sig en simtur. (Jag vet, dammen måste göras ren. :))

Vår slöjstjärt, som bor i dammen sommartid, gillar inte grodbesök. Hon nafsar honom i grodfötterna och han simmar undan henne. Kanske är det spännande, en lek?



Om katten kunde, skulle hon utan tvekan ta honom. För både hennes skull (grodor är giftiga) och för grodans skull, sitter hon så till att hon inte kommer åt honom.



Grodan sitter kvar på kanten till dammen en stund och hoppar sedan vidare.

Samma procedur varje kväll.

Ny kamera

Dottern har fått en ny kamera av oss. Den är så bra att till och med bilderna jag tar, blir bra. Det säger inte lite. Titta bara...





Jag har aldrig fått till så skarpa bilder förr. Och nu vill förstås jag ha en likadan...

Hos Malin

Idag gjorde dottern och jag en snabbvisit hos hennes kusin Malin för att titta på nytillskottet i familjen - Mira - en liten jack russelvalp.

Här hittade Mira något i mina byxor att bita på.



... och här fanns det ett koppel att sätta de sylvassa tänderna i.



Är man snabb så lyckas man få in en puss mot kameralinsen




De äldre tikarna Signe och Diddi ignorerade valpen fullständigt, låtsades att hon inte existerade.



Kusinen Malin är hovslagare och bor på en gård där hon har ett eget stall med både egna och inhyrda hästar.




Det här fina ögat tillhör Lasse, en liten shettis som var den första häst som dottern satt på,
långt innan hon själv kunde gå




Så här ser Lasse ut. Han har använts till en hel del ponnyridningar runt om i trakten och börjar bli till åren.



Som det står på grimman, är Lasse alltid vääääldigt hungrig. :)



Stallet har förresten en egen hemsida

Då och nu

Imorgon fyller grannens kattungar 8 veckor.

Först ut på bilderna är honan, då och nu. Hon blir bara finare och finare.




Sedan är det den grå hanen som är sig väldigt lik på båda bilderna.



Den svarta har växt till sig och ögonen är inte längre lika intensivt blå.



Och hanen som var så mammig har blivit en riktigt självständig och lika fin kille.

Vinsten

I augusti förra året kom, som vanligt, mina prenumerationslotter från Miljonlotteriet. I vanliga fall brukar jag slita ut och börja skrapa lotterna genast men den här gången la jag kuvertet på bordet och glömde bort det i flera timmar. Det hade varit så många år med nitlotter att jag funderade på att avsluta min prenumeration och jag prioriterade annat före.

På eftermiddagen tog jag så kuvertet och började skrapa och på en av lotterna såg det ut så här:



Under bilskrapet fanns märket Lacetti tre gånger. Länge satt jag och bara stirrade, slängde mig sedan på telefon och ringde K på jobbet:

”Jag har vunnit en bil!”
”Äh…”
”Jo, det är sant! Jag har faktiskt vunnit en bil!”
”Äh…?”

Sedan blev jag osäker. Det var säkert något mer som skulle till för att vinsten skulle ”gå igenom”.

”Eller… kanske inte. Jag ringer Miljonlotteriet och hör efter”

Och jag ringde Miljonlotteriet som bekräftade att jag faktiskt vunnit. Sedan vet jag inte mycket om vad jag gjorde. Jag sprang i alla fall runt med lotten i handen i flera timmar, hojtade till dottern och hennes kompis att jag vunnit, ropade till grannen och visade lotten, ringde K flera gånger och till slut ringde jag den som hade hand om högvinsterna på Miljonlotteriet. Hon berättade att jag fick välja på fem bilmärken i 125 000 kronorsklassen.

Vi valde till slut en Toyota Yaris, som dessutom hade blivit utnämnd till årets bil just då.




Den var så fin! Men alldeles för liten för oss. Inte ens yffen skulle få plats där bak och att ha två bilar med alla kostnader som det innebär, kändes för lyxigt.

Jag annonserade ut den för 110 000. Den blev såld omedelbart. När sedan bilfirmor började ringa på annonsen, förstod jag att priset varit för lågt. Men, men… Vi hade inte lagt ut några egna pengar så vad spelade det för roll… Idag ligger bilden bland 150 000 kronors bilarna i lotteriet.

Och för pengarna byggde vi ut huset istället.

Nu är det augusti igen och jag är så dum att jag tror att något liknande ska hända när lotterna kommer senare den här månaden. Att augusti på något sätt ska vara min lyckomånad. Men man vet ju aldrig...

Och så blir det lite komiskt när man ser posten här under, om att jag ska vara jordnära... :)

Jordnära?

Jag hittade det här testet hos Rita
och det här blev mitt resultat:


Fötterna på jorden



Du är en realist, praktisk i din läggning och med båda fötterna på jorden. Men du är också noggrann och analystisk. Du vill se tydliga resultat av ditt arbete och skulle säkert trivas lika bra som sjöman som i jobbet som kirurg. Vad du väljer har att göra med hur lång tid du är beredd att studera.

Pigg igen

Med risk för att det blir en massa poster med gnäll i den här bloggen, fortsätter jag... Klockan närmar sig halv ett och från att ha varit dödstrött hela dagen blev jag plötsligt väldigt pigg. Sover jag inte i natt kommer jag säkert snart att... kollapsa? Jag har aldrig tidigare varit utan sömn så länge - två-tre timmars sömn på tre nätter. Vad har det tagit åt mig? Inte kan det väl vara så att när man närmar sig femti... f´låt trettio, var det ju, så kommer sömnproblemen som ett brev på posten?

Nåväl, för att det inte bara ska bli gnäll här, ska jag berätta något kul från jobbet häromkvällen.

Det var otroligt mycket kunder i butiken, jag hade suttit i kassan nonstop i flera timmar med ständig kö när det kom en riktig machokarl och lassade upp öl och cigaretter på bandet. Han hade skinnväst och var tatuerad och piercad högt och lågt och såg lite halvvild ut (i mina ögon). Gravallvarlig letade han fram pengar när hans mobil i byxfickan började ringa.

Det var ett överraskningsmoment. Och såna är farliga när man är trött och småskrattig och absolut inte får brista ut i skratt.

Som ringsignal hade han nämligen barnvisan Gullefjun. "Det var en kyckling som hette Gullefjun som skulle ge sig ut på promena-a-a-d. Och solen lyste och gräset lockade ...osv".

Vad gör man när man blir så full i skratt att man inte vet var man ska ta vägen och inte får? Med en lång kö bakom själva machokarln? I kassan bakom mig satt ingen. Jag kunde inte låtsas gå fram och säga något till en jobbarkompis för att försöka dämpa skrattet.

Och ringsignalen bara fortsatte och fortsatte utan att karln svarade. "... och hönsen sa ka-ka-ka-ka."

Kunden bakom machokarln böjde ner huvudet och började gräva i vagnen bland sina varor, förmodligen lika full i skratt som jag. Och machokarln var gravallvarlig medan han lät det ringa. Han såg inte ut att ha uppskattat något skämt om ringsignalen.

Jag var tvungen att försvinna ner under bänken för att försöka behärska mig. Mobilen slutade ringa efter en stund, jag tittade upp igen, machokarln betalade och försvann.

Såna situationer är riktigt, riktigt jobbiga... :)

Så. Nu ska jag gå till sängen och i alla fall försöka sova.

Fick tji

När dottern frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent, sa jag att jag helst av allt önskade mig ett kontrakt av henne. Hon såg förvånat på mig. "Kontrakt?". Jag förklarade hur det kontraktet skulle vara utformat:

"Jag, xxxxxx xxxxxxx, lovar och svär att inte under en femårsperiod tjata på mamma om vare sig kattunge, häst, kanin eller hundvalp.

Datum och undertecknat"

Jag fick inget sånt kontrakt. Istället gav hon mig trisslotter, förmodligen hoppades hon att jag skulle vinna en miljon så att hon kunde få en häst. Eller hundvalp. Eller kattunge. Eller kanin.

Så är det.

Vi hade i alla fall en bra dag.

Svettiga nätter

Källaren, som tidigare varit så skön att sova i, är inte längre det. Trots att jag jobbat fyra kvällar på raken, sov jag inte en blund natten till igår. Luftfuktigheten liknar närmast tropisk och jag var uppe och vankade hela natten. Därför trodde jag förstås att jag skulle sova som en stock i natt. Men nej. En timme, sedan vaknade jag, varm och klibbig. Jag satte på takfläkten på ovanvåningen och la mig i bäddsoffan. Höll just på att somna när en störtskur höll på att knäcka taket till altanen. Knäppte på datorn och läste bloggar en stund, hämtade en bok och läste någon timme. Vid sextiden i morse satte jag på takfläkten i Lenas rum, la mig i hennes säng och somnade äntligen.

För några timmar sedan blev jag väckt av telefonen. En organisation, dit vi anmält oss som intresserade av att bli familjehem, ringde. Nyvaken och övertrött försökte jag berätta så mycket som möjligt om oss och jag försökte förstås ge ett så bra intryck som möjligt. Det var inte lätt eftersom jag var så trött att jag inte hittade ord. Jag undrar hur det blev egentligen…

Nu är det bara att vakna till. Mot kvällen kommer släkten och det blir tårta. Och jag skickar ett stort grattis till Eva som också fyller år idag.