Häromdagen kunde man läsa i den lokala tidningen om hur ett barn hade ryckts in i en bil och rövats bort. Det visade sig emellertid att vittnet, som anmält händelsen, sett fel. Barnet hade ryckts i armen av sin pappa och det hade sett ut som om två hantverkare i en bil hade dragit in barnet i bilen och kört iväg.
Sedan var det ”bomben” vid regeringskansliet som visade sig vara en mätutrustning häromveckan...
Jag tror att jag också börjar bli lite hysterisk. Häromkvällen kommer jag till jobbet och möts i ingången av en man som inte har handlat något i butiken. I alla fall bär han inte på någon kasse. Jag går genom butiken och ut på baksidan för att röka en cigarett innan jag börjar mitt pass.
När jag står där, kommer samma man som jag mött vid ingången. Han kommer runt hörnet, pratar i mobilen och i sin andra hand har han en annan mobil som han ser ut att knappa på. När han får syn på mig, vänder han tvärt och försvinner runt hörnet igen. Där jag står finns bara en personalingång, det finns ingen anledning för någon "utomstående" att gå åt det hållet.
Jag börjar fundera över varför man pratar i en mobil samtidigt som man knappar på en annan och varför man är på väg mot personalingången.
Jag går fram och kikar runt hörnet. Mannen strosar fram och tillbaks på parkeringen, fortfarande med ena mobilen vid örat och den andra i handen. Länge.
Det är då jag kommer ihåg att jag läst att en mobil kan vara utlösare för en… bomb. Och jag blir lite smått hysterisk. Ska jag gå in i butiken och berätta? Tänk, om jag har fel… Men varför har han den andra mobilen i handen? Och varför knappar han på den? Eller gör han det?
Jag står kvar vid hörnet. Mannen går runt på parkeringen och får syn på mig. Jag drar tillbaks huvudet. Om en stund kikar jag fram igen. Då håller mannen på att sätta sig i en bil och han kör så småningom iväg.
Jag har läst och sett för mycket nyheter, helt enkelt. Om bomber vid valkampanjer och bilbomber och förmodade bomber här och där.
Butiken sprängs inte. Vilken tur. Och vilken tur att jag inte sprang in och berättade. Tänk, om butiken hade utrymts…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag jagar också lätt upp mig - så fort det blir mörkt (och det är ju rätt tidigt vintertid) törs jag inte gå genom den park där jag gladeligen går när det är ljust vid samma tid sommartid. Och den parken ligger så pass långt utanför stan och vid ett stillsamt villaområde att risken för bovar är minimal. Men ändå... jag vägrar.
Jag undrar om det är påverkan från allt som händer eller om man helt enkelt har för livlig fantasi??
För min del är det garanterat alla deckare jag läser som påverkar mig.
Lugnare att sitta hemma - ljuvlig kväll med många levande ljus, de vackra blommorna från dig som lyser upp och en härlig stickning. Och så lite gott vin...
Jag känner mig igen i din berättelse. Fantasin.. ja.. När jag hör och ser ingenting så har jag lätt.. Har önskat flera gånger om jag hade hörseln, så att jag kunde läsa av situationen på mera korrektsätt. Men i bland visar att min iniution har rätt.
Det är nog en kombination av allt man hör om och den livliga fantasin. Det skadar väl inte att vara på sin vakt om man ser något konstigt. Du skulle förmodlligen vara ett förträffligt vittne till hjälp i en polissak om det behövdes.
Och hur många gånger har inte jag, när jag står ute om kvällarna, tittat ner på mig själv för att se om jag har ett rött lasersikte på min kropp... Jag ska nog inte se fler filmer eller läsa några deckare ;)
Visst är det tråkigt att det har blivit så här. Backa tiden fem år så såg vi nog världen med annorlunda ögon.
Anne-Maj: Ibland säger intuition mer än både syn och hörsel! Ofta litar jag definitivt på min i alla fall.
Londongirl: Kanske var jag lite FÖR mycket på min vakt där. :) Jag tror jag skulle kunna beskriva honom ganska bra i alla fall.
Lindalotta: Lasersikte har jag inte tänkt på - än. Man kanske skulle börja leta efter en röd fläck. :)
Gunnel: Tänk, att vi inte visste då hur lugnt och skönt vi egentligen hade det!
Skicka en kommentar