Jag har så mycket att fundera över, att hjärnan går på högvarv nonstop. Det är förstås det här med att bli familjehem. Att det ska bli bra.
På försommaren, när vi hade besök av de två familjehemssekreterarna, fick vi förslaget att bli jourhem, vilket innebär att ett barn får stanna här högst tre månader (det kan bli längre) i väntan på ett stadigvarande familjehem. När ett barn försvinner, kommer nästa osv. Då kan det också bli vilka åldersgrupper som helst, från spädbarn till tonåringar.
Det alternativet kan förstås vara bra, att känna sig för vilket barn som passar in hos oss och i så fall eventuellt skulle kunna stanna här istället för att ge sig iväg vidare. Men… jag undrar hur det känns för ett barn som vet att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen till något annat. Som dessutom kanske tagits bort från de biologiska föräldrarna mot sin vilja.
Och att få ett spädbarn direkt från BB… Eller en avancerad tonåring…
Och rummet, som nu är inrett i rosa och vitt, för nioåriga ryska Lena. Skulle man behöva ha ett helt opersonligt rum med tanke på att det skulle passa alla kategorier av barn, yngre som äldre, tjej som kille. Tänk, om barnet blir här en längre period…
Hur skulle dottern ta alla uppbrott? Skulle hon till slut upphöra att engagera sig eftersom hon vet att det bara är för en kort period? Och man fäster sig vid ett barn, trots att det "bara" handlar om några månader. Hur skulle jag själv klara alla avsked?
Jag tror en mer stadigvarande placering skulle passa oss. K tycker att det vore kul med en kille, för omväxlings skull. Och det vore det ju, samtidigt som jag tycker att en hästintresserad tjej (kille också, för den delen, men de är få) skulle vara det bästa alternativet.
På det sättet går mina tankar, fram och tillbaks, fram och tillbaks... Jag önskar jag hade facit i handen nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag tror inte du behöver oroa dig för uppbrotten, man ställer in sig på vad man gör. Jag känner en dam som hade "akuthem" och det funkade utmärkt.
Sen ska du inte ha fördomar om färger!!! Varför kan inte killar gilla rosa? Jag tror nog att det ordnar sig - ta't som det kommer.
Menar du att det funkade? Som jag känner nu, tror jag aldrig att jag vänjer mig med avsked, men jag kan ha fel. Ska försöka få kontakt med flera som varit jourhem och höra mig för.
Det är bara det att, när jag tittar in i det rummet, kan jag inte föreställa mig en sjuttonårig kille bo där. Inte en sjuttonårig tjej heller, för den delen. :)
Bra idé att kolla med andra! Skulle som du tycka det var svårt med alla uppbrott. Du kan ju ha lite olika på väggarna, kuddar mm som du byter med beroende på vem som kommer. Om det inte skulle bli stadigvarande menar jag...
Jag har tänkt samma sak i så fall; att jag får ha fem-sex uppsättningar av saker som bara byts ut beroende på barnet.
Oj, vad kort det där lät då. Det var inte alls meningen. :)
Det är inte en lätt uppgift ni har tagit på er. Visst vore det skönt om barnet skulle bli "erat". Jag förstår K´s dröm om en pojke. Tänk att få någon som kanske vill dela lite av hans intressen och vice verca...eller hur man stavar det.
Vi får hela tiden vara beredda på att barnet kan flytta hem till de biologiska föräldrarna, även om det är sagt att det ska bo här resten av sitt liv. Sånt händer tydligen ofta - att föräldrars situationer ordnar upp sig.
Ja, K skulle tycka att sånt var kul men han är ju själv intresserad av hästar, han också.
En hästintresserad tjej lät bra ;) (Killar upp till mellanstadieålder blir allt vanligare, men sedan tappar de ofta intresset. I vuxengrupperna däremot har iaf vi en betydligt jämnare könsfördelning)
Tycker att ni är fantastiska som gör det här!
Det fanns en kille i dotterns grupp men han har slutat och ja, han var i mellanstadieåldern. :)
Nej då, vi är inte fantastiska. Vi har ju utrymme i vårt liv. Hade jag två eller tre egna barn, är jag tveksam till om jag skulle tänka på samma sätt.
Skicka en kommentar