Den här dagen började med paddjakt. På något sätt hade en padda kommit in i hallen. Kan för mitt liv inte förstå hur och den måste ha varit där hela natten. Konstigt. Inte den minsta aktivitet hos yffe och katt. De märkte aldrig.
Det är inte lätt att få tag på en padda. Efter att ha farit fram så att alla skor låg huller om buller, fångade jag den till slut. Den hoppade nämligen ner i min gummistövel. Det var bara att ta hela stöveln och ”hälla” ut paddan i rabatten.
Sedan har hela dagen bestått av utbildning. Förmiddagen handlade om anknytning, om hur ens egen barndom kommer att prägla hur man beter sig mot barnet som kommer. Att det man har obearbetat kan komma upp till ytan igen. Min barndom var bra och jag vet att jag har en grundtrygghet. Jag har inga förluster i min barndom. Veckans läxa bestod i att tänka över just de förluster vi har och jag har grunnat och grunnat. Det finns inga, helt enkelt, om inte en hamsters död kan räknas (å, vad jag sörjde den hamstern) men det är långt ifrån vad som kan räknas i det här fallet.
Det här kan vara både på gott och ont. På gott, för att jag lättare kan stå pall i situationer. På ont, för att jag själv inte har upplevt något liknande som barnet har, med kaos, separationer, otrygghet, övergivenhet, även om vi förstås kommer att göra allt för att sätta oss in i problematiken.
Det som låter jobbigt, både för familjehemmen och för de placerade barnen, är att det inte finns någon angiven tidpunkt för hur länge barnet stannar i ett familjehem. Om ett barn knyter an, kan det vara för att nästa vecka flyttas igen. De biologiska föräldrarna har när som helst rätt att hämta hem barnet om det är en frivillig placering, som de flesta placeringar är. Umgänget med de biologiska föräldrarna är också ett måste men inte alltid helt rätt. Ofta händer det att barnet kommer tillbaks från umgänget, än mer trasigt. En erfaren familjehemsförälder uttryckte det som att man hela tiden tar ett steg framåt och tre steg tillbaka. Nu gäller det förstås inte alla placeringar men vad jag förstod, är det vanligt.
Det var i alla fall en givande kurs och vi blir mer och mer förberedda på vad som kan inträffa när vi ger oss in i familjehemsvärlden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är inte ett lätt jobb ni tar på er men ett jobb där ni antagligen kommer att växa som människor. Nya erfarenheter och lärdomar. Jag ser verkligen upp till familjer som orkar och har mod att ta hand om barn med mörk bakgrund. Skönt måste det vara att få lite "erfarenhet" via kursen innan det blir dags att bli ett familjehem.
L Y C K A T I L L !!!
Det låter stort och tungt, men samtidigt väldigt roligt och spännande!
Paddorna börjar visst leta vinterbostad nu (?) hörde jag av någon. Vi hade en stor padda som kröp upp i väggen i stallet härom dagen...
Gunnel: Det svåraste tror jag är att man inte vet hur länge barnet stannar. Att det kan ändras från ena dagen till den andra. Och svårast för barnet, förstås. Vi får se om vi ror i land med det här. Någon sa att man vänjer sig vid det också.
Karin: Så den paddan hade tänkt bosätta sig i vår hall... Kommer inte på fråga. :)
Skicka en kommentar