Jag gick på Skrivarlinjen då, den 11 september för fem år sedan. Jag hade kommit hem när jag fick ett telefonsamtal om att sätta på tv:n. Och som de flesta andra, förstod jag inte riktigt vad jag såg. Ett brinnande Manhattan, en tjock rök efter att ett flygplan just kolliderat med ett av tvillingtornen. Jag vet fortfarande inte om det var i direktsändning som det andra planet flög in i det andra tornet men jag vet att med den bilden, så blev världen med ens mörkare.
I skolans rökruta, morgonen därpå, spekulerades det vilt om vem som låg bakom attentaten. Någon trodde att det hade med Kongo att göra. Någon körde ett makabert skämt genom att sjunga ”It´s raining man, halleluja” och denne någon möttes förstås av både chockade och irriterade blickar. Varje gång jag hör den låten idag, kan jag inte låta bli att tänka på just det låga skämtet.
De följande veckorna präglades helt av attentatet, både i skrivuppgifter och i samtalsämnen.
Staffan Heimersson kom till skolan och föreläste och då, när det stod klart att det var bin Ladin som låg bakom dådet, kom en muslimsk kille och föreläste om islam och jihad.
Vår frihet fick sig en törn och den naggas alltmer i kanten av varje terrordåd. Så kommer vår värld att se ut framöver och för mig, och säkert många andra, började det eller blev i alla fall väldigt tydligt, just det här datumet för fem år sedan…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, det blir alltfler Dagar som man minns så där knivskarpt vad man gjorde när man fick veta... Och jag satt och diskuterade musikal med kompositören när hans son ringde - vi fattade inte - utan fortsatte snacka och fika.
Vi förstod inte heller, trots att vi såg allt på tv. Den där otäcka känslan höll i sig länge, länge efteråt. Förresten, är den fortfarande kvar.
Ett halvår innan attentatet så var vi i New York. Jag och våra söner följde med min man som skulle jobba där. Både jobb och vårt hotell låg nere på Manhattan nära Twin Towers. Den 11/9 samma år när TV-nyheterna visade det ofattbara så spelades hela den gången när vi var i uppe i World Trade Center, som turister upp som en film inne i mitt huvud. Jag mindes exakt hur det såg ut inne i tornet, på väggarna, i hissarna, i caféet osv. Minnena därifrån blev så starka och plötsligt var jag där i tornet igen på något vis.
Det tog min man över två veckor efter kraschen att få kontakt med sina arbetskamrater på Manhattan som hade sitt kontor i hus bredvid tornen. Nog fick friheten sin törn och visst har jag blivit försiktigare men jag vill inte styras av terrorister och vara rädd tex varje gång jag åker till mitt älskade London.
Det kändes "nära" trots att jag aldrig varit där. Jag förstår hur det måste ha känts för dig.
Jag vill inte heller styras av terrorister, vilket ju är deras mål, men tanken finns alltid där hur jag än vrider och vänder på det.
Skicka en kommentar