Det är lustigt, men efter den där djupintervjun häromdagen har jag kommit att tänka mycket på min barndom. Och alldeles nyss tänkte jag väldigt länge på min favoritlek. Den, som jag alltid ville leka helt själv, utan någon kompis, och jag hittade ofta ursäkter för att få gå hem och hälla ut mina knappar på mattan. Det var ingen kompis som riktigt förstod hur jag ville ha den här leken och de som försökt, tyckte att den var tråkig.
Jag var aldrig intresserad av dockor med färdiga utseenden. Mina dockor satt orörda på sängen. Jag ville inte ha andra leksaker heller. Jag hade min plåtburk full av knappar där varje knapp hade ett namn och personlighet och jag visste precis hur den personen såg ut.
På den rutiga mattan i sovrummet bodde de, fem familjer i varsitt radhus. Huvudpersonen hette Marianne och var en liten vit knapp. Hennes familj bestod av föräldrar, mormor (?) och fem systrar. Och hund förstås. Hennes kompis var en likadan knapp men lite mer gulaktig och hette Elisabeth. Hon hade bara en syster och bodde i radhuset, alltså raden med rutor bredvid. Sedan var det Kristina och hon var helt olik Marianne och Elisabeth och den som alltid ställde till intriger.
I radhusen längst bort bodde de tuffa tjejerna som hade massor av hundar, Marie och Lola.
Beatles kom och gästspelade då och då. Då vände jag på plåtburken och placerade de svarta knapparna Paul, George, Ringo och John på scenen. Alla tjejerna från radhusen stod nedanför och skrek medan Beatles sjöng "She loves you".
Vad kul de hade, de där knapparna och det lustiga var att händelserna i knappvärlden alltid följde händelser i verkligheten med skillnaden att här fick jag bestämma utgången. Och där på mattan behövde inte Marianne tjata om en hund. Hon fick en genast. Det fick aldrig jag.
De här minnena blev så tydliga efter den där intervjun och jag vet att den där knappburken fortfarande finns kvar hos mina föräldrar. Jag tittade i den för några år sedan och kom ihåg alla namn men Marianne var borta. Det fanns flera exakt likadana knappar men jag skulle känna igen henne. Hon är säkert isydd någonstans.
Jag var nog lite knäpp men kul hade jag! :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Påhittigt i allafall!
Det lät nästan som något för en barnpsykolog att ta efter :P
Det knasigaste vi gjorde var nog hunduppfödningen. Ett tag var jag uppe flera gånger varje natt för att mata (luft)valpen som inte ville äta... Och någonstans har jag ett kort på mamma när hon står och klappar en (luft)hund. Jag engagerade i allafall alla :D
Å, du hade lufthundar! :) I en luftkennel.
Det är i alla fall bra med fantasi, eller hur?
Vilken härlig lek.. Att bara komma på, vilken fantasi med radhusen i rutorna, men så naturligt egentligen.
Nu sitter jag och funderar på någon lek... Kommer inte på någon nu. Mer än att jag hade mina barbies framme långt upp i ålder. Jag lekte inte med dem, jag sydde kläder till dem och gjorde frisyrer och donade.
Nu kom jag på en sak! Min farmor var sömmerska och hade egen ateljé hemma. När vi var där så lekte jag och mina kusiner med alla dessa tomma(?) trådrullar som farmor sparade av någon anledning.
Häftigt! Jag byggde lägenheter med dominobrickor och möblerade med dem också och bara tänkte mig personerna som skulle bo där. Jag tror att det är främjande för fantasin att inte ha färdiga grejer. Kul att din huvudperson fick så fint namn...
Åh vad härligt! Jag lekte i trädgården med blommor. Vände uppochned på dem och då såg deras kronblad ut som vackra balklänningar och så dansade de runt.
Mina ögon tåras av din berättelse. Jag riktigt ser dig som liten flicka plockandes med alla dessa knappar. Knappar som blev små personligheter och som du även idag känner igen.
Själv lekte jag/vi med pappersdockor. Vi ritade egna kläder till dom och klippte kläder ur kataloger. Men när vi väl hade plockat fram alla dockorna och sorterat kläder, skor och annat i prydliga högar var vi oftast så less på alltsammans så dom åkte ner i kartongerna igen. Men det var det där innan...när vi ritade och klippte. Det var kul
Lindalotta: Till och med trådrullar kan få liv i barns fantasier. :)
Bloggblad: Dominobrickor ser ju faktiskt ut som väggar... Jag borde ha känt dig då och fått tagit del av dina idéer - då kunde radhusen ha fått riktiga väggar.
Ja, Marianne är ju ett fint namn, eller hur? :)
Londongirl: Jag riktigt ser det framför mig. Har aldrig tänkt på att det faktiskt kan bli balklänningar av blommor!
Gunnel: Precis så där gjorde vi med Barbiedockor. Plockade fram allt, klädde på. Sen var det inget kul längre. :)
Egentligen behövs inga leksaker, eller hur? :)
Dottern har lekt mycket med stenar och än idag plockar hon upp någon om den är len, som du skriver.
Det är kul att höra om alla olika sätt att leka på.
Helt utanför ämnet, men nu kan jag inte hålla mig längre- var är katten??? Kort önskas!
Bambi: Hon har inte kommit än. Jag hämtar henne om några timmar. Foton kommer senare ikväll.
Det ska bli sååå spännande att se henne igen!
Monica, hade nerräkning, trodde det var igår *ler* Du ser, vad otålig jag är och jätteavis såklart!! Vad roligt det ska bli att se!
Jag och min bästis drev en ridskola med lufthästar en hel sommar och lockade alla grannbarn med saft och kakor. Sen fick de rykta haästarna och springa runt på gräsmattan efter våra kommandon. Knappar har jag inte lekt med men familjer ritade jag och fantiserade kring.
Vad kul att höra om alla härliga lekar och vad snällt av er att låta de andra barnen rykta och rida runt. :)
Jag kommer faktiskt ihåg att min cykel var en häst och att den hade ett namn men det namnet har jag glömt.
Skicka en kommentar