Jag hakar på Bloggblads släktredovisning.
1. Min mamma … är 76 år och född i Ingermanland i det forna Sovjetunionen. Hon är mån om andra och vill alla väl. Skrattar mycket, är alltid tillfreds. Om hennes barndom och flykt till Sverige under andra världskriget har jag skrivit en bok. Inte förrän jag skrev den fick jag en helhet i hennes barndom och ungdom och jag förundrades många gånger över att jag överhuvudtaget existerar…
2. Min mormor … dog 86 år gammal 1990. En kämpe som riskerade sitt liv många gånger under kriget för att hennes familj skulle överleva. Det förstod jag inte förrän jag skrivit boken. Själv kommer jag ihåg henne som den snällaste av snälla, den ödmjukaste av ödmjuka. Och den givmildaste av givmilda.
3. Min morfar … dog på slutet av 80-talet. Min bild av honom är en rökande, tystlåten farbror som sitter och pratar med sina två undulater dagarna i ända. Likaså här fick jag veta annat när jag skrev boken. Om ryssarnas förföljelse, hur han utsågs till ordningsman när byn ockuperades av tyskarna, hur han försökt smuggla ut sin dotter, min mamma, ur ett dödsläger. Det var långt mycket mer än en man som månade om sina undulater.
4. Min pappa … är 79 år. En genomsnäll pappa som, också han, vill alla väl. Till och med yffen längtar efter honom. :) Också om hans liv har jag skrivit ett bokmanus som jag ska fila mer på. Om alla i mammas familj till slut klarade sig undan både förföljelse, krig och flykt, så är pappas liv motsatsen.
5. Min farmor … fick se sin man, min farfar, och sin son, min farbror, hämtas av milismän strax innan andra världskrigets utbrott. Hennes andra son, min pappa, flydde den ingermanländska byn och svälten på egen hand när kriget hade fortgått och orsakat svält. Farmor ville stanna kvar in i det längsta eftersom hon antog att farfar skulle komma tillbaks. Till slut körde tyskarna bort även henne från byn. Hon väntade på sin man hela livet, även här i Sverige, och hann bli senil innan vi fick klarhet i vad som hänt farfar. Hon fick aldrig veta.
6. Min farfar … byggde upp familjens gård i Ingermanland efter en brand. Själv fick han inte bo där länge förrän milismän en natt hämtade honom. Han fängslades i grannbyn Hatsina 1937 och avrättades i samma by året därpå.
7. Jag ... är glad att jag skrev dessa böcker så att jag fick veta allt detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du har ju en historia som ingen annan... Jo - det är klart att många var med om liknande - men de kanske inte skriver om det eller bloggar...
Det finns säkert många öden från andra världskriget som folk inte skriver om. Och det är ju synd.
Vilka otroliga livsöden det finns, inser att jag nog är ganska så lyckligt lottad iaf
Sedan blir det så komprimerat när man anger händelser i en bok eller på det här sättet. Även om det är många tragiska händelser, låter de värre när de kommer inpå varandra, vilket ju inte var fallet i verkligheten.
Oj, glad att du skriver om sådant. Jag läste "Molnfri bombnatt" om andra världskriget och så.. Vad heter din första bok, så jag kan ta på fjärrlån och läsa.. med en ask papper för att torka tårarna!
Den heter "...och de var inte ens döda". Kruxet är att det är väldigt liten text i den. Det blir så när man ger ut själv och får betala för antal sidor. Hade jag haft större text, hade sidantalet blivit ca 400. Nu är det bara 245.
Skicka en kommentar