Getingar, getingar och åter getingar

Grannen skulle klippa häcken häromdagen. Det var så allt började...

Det dröjde inte länge förrän han kom för att berätta att han blivit anfallen av en hel svärm getingar och i pannan hade han ett stort getingstick. Jordgetingar, förmodade han och gick tillbaks till häcken för att slå med krattan vid det ställe där han senast hade klippt. Uppretade getingar flög fram och tillbaks i vår trädgård och jag stängde lite försynt altandörren och log menande åt grannen. Det finns inget jag avskyr så mycket som just getingar…

På kvällen, när K kom hem från jobbet, gick han tillsammans med grannen ut till häcken för att leta getingbo. De upptäckte ett enormt sådant, ca fyra decimeter brett och lika långt, mitt i häcken. Och de kom överens om att det inte var mycket annat att göra än att låta det vara. Eftersom det satt så illa till, skulle boet inte kunna avlägsnas på något smidigt sätt.

Nästa morgon hade något fått grannen att ändra sig. Han stod med vattenslangen och spolade för fullt mot getingboet vilket resulterade i att ilskna getingar for kors och tvärs. Och många var de. Tusentals. Så många att det blev en dimma utanför. I alla fall nästan… Halvdimmigt, då, och de var ilskna till tusen. Och kom förstås in i huset.

Överallt fanns det getingar. Var jag i badrummet, fanns där fem stycken, stod jag i köket, fanns där femton stycken. När de är ilskna flyger de snabbt, liksom bara viner förbi.

Hela min dag gick åt att kasta mig åt sidan för att inte komma i vägen för någon ilsken sak med gadden i högsta hugg eller så sprang jag, helst ner i källaren dit de inte hittade.

Dottern rusade runt med flugsmällan och dödade en efter en och hade vi sparat varje dödad geting och staplat i en hög, hade den nått upp till rumsbordet (i alla fall nästan).

När de flesta smågetingar var dödade och utkastade, kom nästa sak sakta inflygande genom altandörren; en enorm bålgeting. Och eftersom den var så enorm, blev det helt enkelt för mycket för dottern. Hon tordes inte börja slå mot den med flugsmällan. Och vi kunde knappast bara låta den vara. K var på jobbet och kvar fanns bara jag som måste ta itu med den.

Smått hysterisk började jag kampen… Till en början fick jag lite hjälp på traven genom takfläkten. Bålgetingen styrde nämligen rakt mot den, for runt några varv, blev slagen fördärvad och damp ner på golvet. Där låg den en stund, helt stilla, tills den började röra sig. Ostyrigt sprang den runt på golvet några sekunder innan den tog sats och började flyga och eftersom den var så vimmelkantig, gick flygningen inget vidare. Den flög hit och dit i cirklar och dottern och jag sprang på samma sätt för att inte vara i vägen.

Den tog sig till fönstret framför datorn. Förvriden i kramper (antar jag) surrade den mot fönsterrutan när jag med flugsmällan fick in första slaget så att den damp ner i golvet.

Vi höll andan…

En liten stund var det helt tyst, sedan hörde vi det där dova surret som bara en bålgeting ger ifrån sig och snart var den uppe på fönsterrutan igen. Jag slog igen. Den damp ner på golvet för andra gången. Tyst en stund och sedan kom den haltande, surrande och krypande på golvet. Jag slog den. Och jag slog. Och jag slog. Aldrig har jag slagit på en geting så mycket… Till slut var den helt livlös. I alla fall om man stod och såg på den uppifrån…

När jag sedan tog den i ena vingen och la den på köksbordet för att betrakta den enorma besten, såg jag att den rörde på munnen. Kippade efter andan eller något… I alla fall rörde sig munnen hela tiden och jag slog. Flera gånger, hårdare och hårdare. Istället för att dö, klamrade sig bålgetingen fast på flugsmällan och de där käkarna rörde sig fortfarande! Det var som en mardröm… Jag slog, slog, slog och den ville inte dö.

Jag grabbade tag i ett cigarettpaket som låg bredvid, tog det och tryckte med all min kraft på besten. Länge stod jag och höll paketet över bålgetingen och den här gången var den faktiskt död. Platt. Bara en svart och gulrandig massa mot bordsskivan.

Under tiden hade det kommit in fler smågetingar i huset men K kom, tack och lov, hem. Han fick ta itu med dem genom att spela getingbadminton eller getingping-pong med flugsmällan. Han knockade dem liksom i luften (måste lära mig tekniken till nästa gång en granne får för sig att spola vatten på ett getingbo).

K hann bara säga: ”Så! Nu finns det ingen kvar”, när en fly förbannad liten geting dök upp från ingenstans. Den kom så snabbt att ingen hann reagera. Ungefär på samma sätt som i Kalle Anka-filmerna hade han vänt gadden nedåt, redo att sticka, och han siktade in K:s axel snett uppifrån, i en väldig fart.

Men nu är det lugnt. Det är bara tre-fyra stycken här inne varje dag. Och det är ju inget att orda om... (men usch, jag gillar dem inte)