K är en tålig typ. Han är verkligen det. Vi har bott tillsammans i snart 15 år och han har varit sjukskriven en (1) gång då han miste en del av sitt finger. Den gången blev sjukskrivningen också lång med en operation som följd. Och den gången ringde han hem när han var på väg från akuten och sa: ”Jag blir hemma ett tag nu. Har klämt ett finger”.
Senare fick jag dra ur honom att resten av fingret suttit fast i arbetshandsken när han tagit av sig den och att den biten av fingret var alldeles platt och det var så blodigt och slamsigt att hans jobbarkompis nästan tuppade av. K fick köra till akuten själv. Det var ju tur att jag inte visste DET förrän efteråt.
En annan gång kom han hem, strimmig av blod i hela ansiktet. Den gången hade han på jobbet fått en kätting i huvudet och varit på akuten för att sy åtta stygn. Även den gången hade han kört bilen själv och när jag frågade om händelsförloppet till olyckan, svarade han: ”Men du såg väl? Var inte du där?”.
Så groggy hade han tydligen varit att han trodde att jag varit med honom på jobbet. Och han hade kört till lasarettet på egen hand…
Visst har jag märkt att han haft feber när han varit förkyld någon gång men han säger inte ett knyst. Svarar bara: ”Jag är lite täppt”, om jag frågar. Och han går iväg till jobbet som vanligt.
Därför är det så himla jobbigt gånger som nu, när jag har haft migränanfall till och från sedan i onsdags. Och stannat hemma från jobbet ikväll på grund av det. Jag vill liksom inte beklaga mig, pustar och stönar tyst när det känns som om en skruvmejsel körs långt in i ögat men försöker behärska mig. Försöker vara på benen för att inte vara sämre än han.
Då är det ju skönt att ha en blogg där jag kan släppa alla hämningar och verkligen uttrycka hur jag känner det. Och det är precis vad jag tänker göra nu (just nu spränger inte huvudet sönder men jag tar tillfället i akt ändå):
Det-har- gjort-så-ont-att-ingen-absolut-ingen-på-denna-jord-kan-ha-upplevt-en-så-nära-döden-upplevelse-nåja-i-alla-fall-så-att-jag-ett-tag-trodde-att-huvudet-skulle-sprängas-i-tusen-bitar-och-ramla-av-och-sedan-det-där-illamåendet-medan-solen-sken-in-genom-fönstret-och-förvärrade-allt-så-att-jag-fick-gömma-mig-under-ett-mörkt-skynke-och-på-det-kallsvetten-och-svagheten-i-evighet-amen.
Sådär ja. Nu känns det bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ajajaj...har du haft migrän. Bra att kunna skriva av sig den. Det ska jag tipsa andar om. Nej skämt å sido...det kan inte vara så kul att ha den värken.
Hoppas den har släppt nu. God natt!
Nu känns det bättre. :)
God natt!
Jag önskar att jag kunde skriva av mig allt jag har på hjärtat - men jag får skrivkramp så fort jag försöker, och så kommer bara glada och käcka små ord...
Nu har jag funderat och funderat på något sätt för att få de där glada och käcka små orden att inte komma... men jag kommer inte på något. Vet inget knep.
Fy och tve för migrän som kommer till mig då och då. Värst är det för dotter nr 2 som får några gånger i veckan ibland inte alls! Proxanen går bra på henne. Ibland på mig.
Sen skulle jag vilja vara anonym, för att kunna skriva av mig ibland men...
Och jag blir tokig... Den är kvar idag också. Måste söka läkare så jag också får starkare tabletter än Alvedon.
Skicka en kommentar