Min föreställning om att bygga ut ett hus, är helt enkelt bara bygga ut det. Alltså spika upp stomme, sätta upp väggar, isolering och golv. Och fönster förstås.
K håller på med utbyggnad av vårt hus. Ett rum och en liten hall, utflyttning av trappor till hallen så att vi får större kök.
Först började han med att gräva. Om vi skulle byggt på den betongplatta som vi hade under verandan, skulle det leda till att plattan ledde in kylan. Torpargrund ska det vara för att minska risken för fukt, enligt honom. (Det hade jag aldrig tänkt på.)
Han grävde alltså och murade en grund. Jag skulle aldrig ha tänkt på att man faktiskt bygger för ventilationen från den befintliga källaren men det gjorde han. Ventilationsrör tillverkades, han lät en del i muren vara öppen för att man skulle komma ner i båda utrymmena vid behov.
Det skulle jag aldrig heller ha tänkt på.
Vid taknocken satte han en liten kil och han visade mig att tegelpannorna annars kommer att luta fel. Sånt skulle jag inte heller ha tänkt på. Det är en hel massa små detaljer som jag överhuvudtaget inte skulle veta, som måste till för att det ska bli ordentligt. Jag skulle inte upptäckt de detaljerna förrän det hade blivit fel.
Eftersom han inte är någon snickare och inte har byggt annat än vår altan och en kompis balkong, frågade jag hur det kommer sig att han vet allt det här.
Han funderade. Och funderade. Sedan tittade han undrande på mig, ryckte på axlarna och sa: ”Men sånt vet man väl bara…?”
Gör man? Inte jag i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Definitivt inte jag hellre ;-))
Nej, hur ska man göra det? :)
Jag brukar kalla dom tusenkonstnärer. Jag tycker att karlar oftast är väldans duktiga med mycket, särskilt det praktiska. Jag borde skämmas...jag kan inte, tror jag i alla fall, inte ens laga en punktering. Jag har aldrig behövt bry mig.
Samma här. Jag har aldrig behövt bry mig. Och intresset saknas också.
Skicka en kommentar