lördag, november 18, 2006
Somliga ska inte ha lösa hundar
För bara tio minuter sen trodde jag att det var slut med yffen. Jag skakar fortfarande...
Det bor en schäfer några gator härifrån. En schäfer som alltid visar ilska med rest ragg, högt skall och morr när han ser yffen. Men han har aldrig kommit i närheten tidigare.
Nyss, när jag var ute med yffen, gjorde han det. Han kom farande över vägen, lös, med svansen i attackställning och raggen upp. Det var alltså inte lek han var ute efter. Han skulle ta yffen.
Ägaren skrek, schäfern nonchalerade det.
Jag skrek för allt jag var värd, slog mot schäfern, ställde mig för yffen så gott jag kunde (jag hann aldrig bära upp honom eftersom jag hade fullt sjå att hålla schäfern borta). Jag skrek och skrek. Fäktade och fäktade. Ägaren skrek och skrek.
Jag var helt övertygad om att det var kört. Ett hugg över yffens rygg, det behövdes inte mer.
Jag vet inte hur länge vi höll på innan schäfern plötsligt beslöt sig för att lyssna till sin ägare och sprang tillbaks.
Jag vände hemåt men jag trodde inte benen skulle bära mig.
Nu väntar jag att schäferns ägare snart ska ringa på för att be om ursäkt. Men bäst är att jag inte pratar med honom ikväll, jag är alldeles för förbannad.
Somliga ska bara inte ha sina hundar lösa när de inte har pli på dem.
Det bor en schäfer några gator härifrån. En schäfer som alltid visar ilska med rest ragg, högt skall och morr när han ser yffen. Men han har aldrig kommit i närheten tidigare.
Nyss, när jag var ute med yffen, gjorde han det. Han kom farande över vägen, lös, med svansen i attackställning och raggen upp. Det var alltså inte lek han var ute efter. Han skulle ta yffen.
Ägaren skrek, schäfern nonchalerade det.
Jag skrek för allt jag var värd, slog mot schäfern, ställde mig för yffen så gott jag kunde (jag hann aldrig bära upp honom eftersom jag hade fullt sjå att hålla schäfern borta). Jag skrek och skrek. Fäktade och fäktade. Ägaren skrek och skrek.
Jag var helt övertygad om att det var kört. Ett hugg över yffens rygg, det behövdes inte mer.
Jag vet inte hur länge vi höll på innan schäfern plötsligt beslöt sig för att lyssna till sin ägare och sprang tillbaks.
Jag vände hemåt men jag trodde inte benen skulle bära mig.
Nu väntar jag att schäferns ägare snart ska ringa på för att be om ursäkt. Men bäst är att jag inte pratar med honom ikväll, jag är alldeles för förbannad.
Somliga ska bara inte ha sina hundar lösa när de inte har pli på dem.
Lördag och allt känns bättre
Idag var jag bara tvungen att höra folks omdömen av utseendet på boken. Och nu känns det bättre. Mycket bättre.
"Det där var väl inget. Det syns ju knappt och det är ju bara på ett eller två ställen".
Alla sa samma sak. Kanske är det jag som är känslig.
Dottern och jag fortsatte mot hennes kusins stall.
I leran klev vi runt medan dottern tog bilder av hästarna.
Och runt stallet sattes en ljusslinga upp. En blinkande ljusslinga. Fler ska det bli.
Tur att inte yffen var med. Han hatar blöta tassar och blöt och lerig skulle han ha blivit om han busade med de här vildingarna.
"Det där var väl inget. Det syns ju knappt och det är ju bara på ett eller två ställen".
Alla sa samma sak. Kanske är det jag som är känslig.
Dottern och jag fortsatte mot hennes kusins stall.
I leran klev vi runt medan dottern tog bilder av hästarna.
Och runt stallet sattes en ljusslinga upp. En blinkande ljusslinga. Fler ska det bli.
Tur att inte yffen var med. Han hatar blöta tassar och blöt och lerig skulle han ha blivit om han busade med de här vildingarna.
Utmaning
Fick en utmaning från Gunnel. Att skriva en text där varje ord börjar på samma bokstav.
Valet av bokstav är fritt.
Kunde inte åstadkomma mer än det här:
Mossiga moster matade mormor med makrillsmos
Missen masade mot maten, metade mjukt mot moset
Men missbedömde... mot mixern.
Mixad misses mjuka mage moppade mosad makrill.
Det här är en baggis för Bloggblad, kan jag tro. Fler som jag utmanar är Londongirl och Karin.
Valet av bokstav är fritt.
Kunde inte åstadkomma mer än det här:
Mossiga moster matade mormor med makrillsmos
Missen masade mot maten, metade mjukt mot moset
Men missbedömde... mot mixern.
Mixad misses mjuka mage moppade mosad makrill.
Det här är en baggis för Bloggblad, kan jag tro. Fler som jag utmanar är Londongirl och Karin.
fredag, november 17, 2006
Det började bra...
...men blev ingen bra dag ändå.
Jag hämtade böckerna och allt var frid och fröjd tills jag började titta i dem. För det första fick jag fel mått på pärmen. Jag fick veta det när böckerna redan börjat bindas in och bokbinderiet har gjort det bästa av det ändå. Men baksidestexten ligger inte riktigt centrerad.
I böckerna är det svarta skuggor och ränder lite här och var. I vissa mer, i andra mindre. Jag ringde tryckeriet och fick rabatt men ändå. Det är inte kul.
I två av böckerna var sidorna felvända, alltså upp och ner.
Några böcker var felskurna och sneda.
De sistnämnda med felvända sidor och de sneda exemplaren, är ju bara att kasta. Plötsligt kändes de mörka skuggorna som en bagatell.
Suck.
~~
Grått och regnigt hela dagen och i utbyggnaden märkte vi plötsligt att det regnade in. Helt ofattbart så noga som K just varit med det.
Ikväll satte jag mig ner för att titta på Idol. Marcus hade just berättat vilken låt han skulle sjunga och äntrade scenen. Då "poff" bara. Tv4 slutade fungera. Alla andra kanaler fungerade utom just den. Varför skulle den fungera den här dagen när allt annat gått fel? Egentligen?
Fick veta att grannar hade samma problem. Felet låg hos Viasat och 40 minuter tog det innan det fungerade igen.
Nu ska jag se hur omröstningen blir. Sedan går jag och lägger mig. Undrar om sängen håller... eller om taket rasar in... eller om jag snubblar ner för trapporna...
Idag kan allt hända.
Jag hämtade böckerna och allt var frid och fröjd tills jag började titta i dem. För det första fick jag fel mått på pärmen. Jag fick veta det när böckerna redan börjat bindas in och bokbinderiet har gjort det bästa av det ändå. Men baksidestexten ligger inte riktigt centrerad.
I böckerna är det svarta skuggor och ränder lite här och var. I vissa mer, i andra mindre. Jag ringde tryckeriet och fick rabatt men ändå. Det är inte kul.
I två av böckerna var sidorna felvända, alltså upp och ner.
Några böcker var felskurna och sneda.
De sistnämnda med felvända sidor och de sneda exemplaren, är ju bara att kasta. Plötsligt kändes de mörka skuggorna som en bagatell.
Suck.
~~
Grått och regnigt hela dagen och i utbyggnaden märkte vi plötsligt att det regnade in. Helt ofattbart så noga som K just varit med det.
Ikväll satte jag mig ner för att titta på Idol. Marcus hade just berättat vilken låt han skulle sjunga och äntrade scenen. Då "poff" bara. Tv4 slutade fungera. Alla andra kanaler fungerade utom just den. Varför skulle den fungera den här dagen när allt annat gått fel? Egentligen?
Fick veta att grannar hade samma problem. Felet låg hos Viasat och 40 minuter tog det innan det fungerade igen.
Nu ska jag se hur omröstningen blir. Sedan går jag och lägger mig. Undrar om sängen håller... eller om taket rasar in... eller om jag snubblar ner för trapporna...
Idag kan allt hända.
Nu är boken här
Hämtade boken från tryckeriet i morse och den närmaste tiden får jag alltså åka runt och leverera böcker. Det är ett kul jobb, tycker jag. :)
Ni som ville ha den, Maila här så skickar jag den.
~~
Igår var jag på mitt nya jobb hela dagen. Det är så annorlunda och så trevlig och hjärtlig stämning att jag aldrig behöver fundera om jag tagit rätt beslut. Jag har jobbat klart på mitt gamla jobb och får en helt ledig helg.
Ha en bra fredag, allihop!
Ni som ville ha den, Maila här så skickar jag den.
~~
Igår var jag på mitt nya jobb hela dagen. Det är så annorlunda och så trevlig och hjärtlig stämning att jag aldrig behöver fundera om jag tagit rätt beslut. Jag har jobbat klart på mitt gamla jobb och får en helt ledig helg.
Ha en bra fredag, allihop!
onsdag, november 15, 2006
Uppdaterad
Min blogg är tydligen uppdaterad till den nya versionen nu. Jag har försökt några gånger tidigare men det har inte gått. Nu hände det automatiskt. Här ser allt ut som vanligt men på fredag, när jag är ledig, ska jag ta en ordentlig titt på de nyheter som finns.
~~
Har jobbat ikväll, förmodligen för sista gången på det gamla stället. Har aldrig varit med om något så konstigt, antingen slutar man väl eller så jobbar man kvar... Imorgon bitti får jag förhoppningsvis besked om jag ska jobba söndag också.
Ser i alla fall fram emot att gå till mitt nya jobb imorgon.
~~
Har jobbat ikväll, förmodligen för sista gången på det gamla stället. Har aldrig varit med om något så konstigt, antingen slutar man väl eller så jobbar man kvar... Imorgon bitti får jag förhoppningsvis besked om jag ska jobba söndag också.
Ser i alla fall fram emot att gå till mitt nya jobb imorgon.
Novell
Väldigt vad jag var aktiv idag. Och jag har hållit mig vid datorn hela dagen igår och den här förmiddagen. Skrivarsidan flyttar och jag har flyttat mina noveller, sedan kom jag underfund med att jag faktiskt kunde lägga ut filmer här (det fungerade inte förut) och jag fortsatte med det och började titta på andra filmer... Tiden bara rinner iväg. Snart ska jag iväg till jobbet och jag jobbar på nya stället imorgon så nu håller jag mig lugn från bloggandet ett tag.
Här är en av novellerna som jag flyttade från den ena Skrivarsidan till den andra.
~~
Den här gången var det oåterkalleligt. Hon skulle gå in genom glasdörrarna utan att vända om. Utan att tveka.En trött kropp bredvid henne. Linkande håglöst, kanske medveten om att det var de sista stegen någonsin. De få återstående stegen in på en klinik där ett nålstick skulle starta resan till något annat, långt bort från den rödrutiga dynan på golvet där hemma och tuggbenet som låg sargat bredvid. Från vattenskål och promenadslinga.
Huvudet var lågt. Kroppen vred sig fram och tillbaks för varje steg. Alldeles nära henne höll han sig. Som alltid.
Hon ledde honom in i väntrummet, slog sig ner i en stol och mötte hans blick bakom den grånande pälsen. Kanske väntade han på att hon skulle resa sig och gå igen, som de andra gångerna då hon av ren egoism hade vänt om och låtit honom fortsätta sitt lidande. Hon gav honom en klapp och kände att pälsen hade blivit strävare. Som allt annat som levt ut sitt liv, hade den tappat all sin glans. Men där, i de bruna ögonen, fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka den där blicken som sedan dess speglat allt som representerade liv.
Sedan den dagen då huset hade blivit tomt efter utflugna barn och maken äntligen hade gett efter för hennes längtan att skaffa hund, hade kaos infunnit sig och inget hade blivit sig likt. Mattor, soffa, lister och tapeter hade fortfarande ärr efter vassa valptänder och om nätterna hade de blivit tre i dubbelsängen.Hon snyftade till utan att gråta. Bara en torr snyftning som kom av tanken på hur fort det hade gått. Hur hjälplöst hon hade betraktat sin livskamrat tyna bort till en förlamad kropp som inte kunnat meddela sig. ”Stroke”, hade hon förklarat för Zappo den gången hon torkat överflödigt saliv från makens haka.”Husse har fått en stroke”.
Det hade hänt något oförklarligt vid det tillfället. Som om Zappo svarat på en kallning hade han hoppat upp i sängen, låtit sin blöta tunga fara över den orörliga kroppen och hon hade sett att maken på något märkligt sätt föreföll lycklig. Det hade funnits något där i det stela ansiktet. En kort stund. Sedan ett stötande ljud och Zappos gnäll. Hon hade inte förstått direkt. Det hade dröjt några minuter efter att hunden sprungit runt henne, buffat med nosen mot hennes hand som om han ville berätta. Snart hade det gått upp för henne.
De hade sörjt båda två, på varsitt sätt, men alltid tillsammans så som de alltid levt. Hon och Zappo. Zappo och hon. I vått och torrt.
En grön- och vitklädd person stod framför henne, en tröstande hand på hennes axel.
”Zappo?”
Det var dags nu. Den definitiva stunden närmade sig. Hon hade svårt att lämna platsen. Som om allt inom henne spjärnade emot fick hon ta händerna till hjälp för att resa sig. Och hon kände att hon darrade. Zappo darrade likaså. Hans ögon vilade på henne. Frågande. Hon ville sprängas sönder av de känslor som tryckte på i hennes bröst.
”Allt kommer att gå bra”.
Först då märkte hon att hon blev stöttad för att stå upprätt. En torr snyftning igen och ett djupt andetag. Zappo hade inte vikt av med sin blick. Hon kunde inte möta den. Som i försvar började hon istället tänka på telefonsamtalet med sin dotter medan hon gick längs korridoren. Försökte tänka sig in i sin dotters tankegång för att härda sig.
”Zappo är gammal nu. Och han har ont. Det bästa för honom är att få somna in.”
I nästa stund en känslokallare ton:
”Och tänk vad städat och fint du kommer att få hemma. Inga halvätna grisöron liggande över hela golvet och inget hundhår som flyger omkring.”
Hon hade inte svarat. Istället hade hon knutit sin lediga hand och tuggat på knogarna för att inte brista ut i gråt. Därefter hade hon med ansträngt lugn lovat att komma till BB för att se sitt nyfödda barnbarn. Sitt sjunde barnbarn.
Hon höll sin hand på Zappos tass när han slutit ögonen. Han hade fått sin injektion och var på väg. Inget mer lidande. Aldrig någonsin mer skulle hans luftrör väsa av luft som ville förbi den växande tumören. Lugnt och stilla skulle han få somna in och hon skulle inte släppa hans tass förrän hon var säker på att allt var över.
”Husse kallar”, viskade hon.
Sorgen ville spränga sönder henne och hon lät den komma mot den livlösa pälsen. Liggande med huvudet mot Zappos kropp, med örat tätt intill, kunde hon höra hur hans andetag sakta avtog. Hon grät och mindes. Log mellan tårarna åt minnen av de upptåg som hade varit typiska Zappo och tänkte att han för all evighet skulle finnas kvar i huset. Tassande runt med klorna mot plastgolven, liggande överallt där högar av hundhår skvallrade om de bekvämaste platserna. Inget skulle kunna städa ut honom.
”Så”, sa hon när hon stod vid dörren med ryggen mot hundkroppen.
Hon skulle inte vända sig om en gång till för att se på honom. Allt var oåterkalleligt och hon hade tagit farväl på det sätt hon hade önskat. Varit med honom in i det sista och låtit minnena flöda förbi medan han befriades från smärtan.
”Jag tar hem det här”, sa hon och höjde handen i vilken hon höll kopplet.
Läderkopplet med halsband skulle få hänga på sin plats i hallen. Matskålarna skulle få stå kvar tills hon var redo för att plocka undan dem. Likaså dynan där han hade tillbringat mycket av sin sista tid.Personen framför henne hade lagt sin hand på hennes axel igen.
”Klarar du dig? Finns det någon där hemma som väntar på dig?”
Hon snörvlade till.
”Jag ska till mitt barnbarn. Jag blev mormor igår.”
”Å, så kul!”
”Inget revolutionerande. Det är sjunde gången.”
”Men då har du fullt upp. Det är bra att du inte hinner tänka så mycket.”
”Åjo”, tänkte hon medan hon lämnade kliniken. Visst skulle hon tänka mycket. Medan barnbarnen var välkomna att återupprätta det kaos som Zappo fört med sig till hennes hus, skulle hennes tankar finnas hos honom. Och han skulle finnas där någonstans, mellan springande och högljudda barn, bärande på sina tuggben för att gömma dem på de mest otänkbara platser. Han fanns där hemma. Överallt. I köket, liggande i hallen, vid tv:n, i sängen. Linkande runt utanför tvättstugan, utsträckt i soffan. Visst fanns han där. Och nu satt han innanför dörren. Just bredvid skostället och vädrade då och då i dörrspringan. Förväntansfull satt han där, fri från all smärta, väntande på henne.
Här är en av novellerna som jag flyttade från den ena Skrivarsidan till den andra.
~~
Den här gången var det oåterkalleligt. Hon skulle gå in genom glasdörrarna utan att vända om. Utan att tveka.En trött kropp bredvid henne. Linkande håglöst, kanske medveten om att det var de sista stegen någonsin. De få återstående stegen in på en klinik där ett nålstick skulle starta resan till något annat, långt bort från den rödrutiga dynan på golvet där hemma och tuggbenet som låg sargat bredvid. Från vattenskål och promenadslinga.
Huvudet var lågt. Kroppen vred sig fram och tillbaks för varje steg. Alldeles nära henne höll han sig. Som alltid.
Hon ledde honom in i väntrummet, slog sig ner i en stol och mötte hans blick bakom den grånande pälsen. Kanske väntade han på att hon skulle resa sig och gå igen, som de andra gångerna då hon av ren egoism hade vänt om och låtit honom fortsätta sitt lidande. Hon gav honom en klapp och kände att pälsen hade blivit strävare. Som allt annat som levt ut sitt liv, hade den tappat all sin glans. Men där, i de bruna ögonen, fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka den där blicken som sedan dess speglat allt som representerade liv.
Sedan den dagen då huset hade blivit tomt efter utflugna barn och maken äntligen hade gett efter för hennes längtan att skaffa hund, hade kaos infunnit sig och inget hade blivit sig likt. Mattor, soffa, lister och tapeter hade fortfarande ärr efter vassa valptänder och om nätterna hade de blivit tre i dubbelsängen.Hon snyftade till utan att gråta. Bara en torr snyftning som kom av tanken på hur fort det hade gått. Hur hjälplöst hon hade betraktat sin livskamrat tyna bort till en förlamad kropp som inte kunnat meddela sig. ”Stroke”, hade hon förklarat för Zappo den gången hon torkat överflödigt saliv från makens haka.”Husse har fått en stroke”.
Det hade hänt något oförklarligt vid det tillfället. Som om Zappo svarat på en kallning hade han hoppat upp i sängen, låtit sin blöta tunga fara över den orörliga kroppen och hon hade sett att maken på något märkligt sätt föreföll lycklig. Det hade funnits något där i det stela ansiktet. En kort stund. Sedan ett stötande ljud och Zappos gnäll. Hon hade inte förstått direkt. Det hade dröjt några minuter efter att hunden sprungit runt henne, buffat med nosen mot hennes hand som om han ville berätta. Snart hade det gått upp för henne.
De hade sörjt båda två, på varsitt sätt, men alltid tillsammans så som de alltid levt. Hon och Zappo. Zappo och hon. I vått och torrt.
En grön- och vitklädd person stod framför henne, en tröstande hand på hennes axel.
”Zappo?”
Det var dags nu. Den definitiva stunden närmade sig. Hon hade svårt att lämna platsen. Som om allt inom henne spjärnade emot fick hon ta händerna till hjälp för att resa sig. Och hon kände att hon darrade. Zappo darrade likaså. Hans ögon vilade på henne. Frågande. Hon ville sprängas sönder av de känslor som tryckte på i hennes bröst.
”Allt kommer att gå bra”.
Först då märkte hon att hon blev stöttad för att stå upprätt. En torr snyftning igen och ett djupt andetag. Zappo hade inte vikt av med sin blick. Hon kunde inte möta den. Som i försvar började hon istället tänka på telefonsamtalet med sin dotter medan hon gick längs korridoren. Försökte tänka sig in i sin dotters tankegång för att härda sig.
”Zappo är gammal nu. Och han har ont. Det bästa för honom är att få somna in.”
I nästa stund en känslokallare ton:
”Och tänk vad städat och fint du kommer att få hemma. Inga halvätna grisöron liggande över hela golvet och inget hundhår som flyger omkring.”
Hon hade inte svarat. Istället hade hon knutit sin lediga hand och tuggat på knogarna för att inte brista ut i gråt. Därefter hade hon med ansträngt lugn lovat att komma till BB för att se sitt nyfödda barnbarn. Sitt sjunde barnbarn.
Hon höll sin hand på Zappos tass när han slutit ögonen. Han hade fått sin injektion och var på väg. Inget mer lidande. Aldrig någonsin mer skulle hans luftrör väsa av luft som ville förbi den växande tumören. Lugnt och stilla skulle han få somna in och hon skulle inte släppa hans tass förrän hon var säker på att allt var över.
”Husse kallar”, viskade hon.
Sorgen ville spränga sönder henne och hon lät den komma mot den livlösa pälsen. Liggande med huvudet mot Zappos kropp, med örat tätt intill, kunde hon höra hur hans andetag sakta avtog. Hon grät och mindes. Log mellan tårarna åt minnen av de upptåg som hade varit typiska Zappo och tänkte att han för all evighet skulle finnas kvar i huset. Tassande runt med klorna mot plastgolven, liggande överallt där högar av hundhår skvallrade om de bekvämaste platserna. Inget skulle kunna städa ut honom.
”Så”, sa hon när hon stod vid dörren med ryggen mot hundkroppen.
Hon skulle inte vända sig om en gång till för att se på honom. Allt var oåterkalleligt och hon hade tagit farväl på det sätt hon hade önskat. Varit med honom in i det sista och låtit minnena flöda förbi medan han befriades från smärtan.
”Jag tar hem det här”, sa hon och höjde handen i vilken hon höll kopplet.
Läderkopplet med halsband skulle få hänga på sin plats i hallen. Matskålarna skulle få stå kvar tills hon var redo för att plocka undan dem. Likaså dynan där han hade tillbringat mycket av sin sista tid.Personen framför henne hade lagt sin hand på hennes axel igen.
”Klarar du dig? Finns det någon där hemma som väntar på dig?”
Hon snörvlade till.
”Jag ska till mitt barnbarn. Jag blev mormor igår.”
”Å, så kul!”
”Inget revolutionerande. Det är sjunde gången.”
”Men då har du fullt upp. Det är bra att du inte hinner tänka så mycket.”
”Åjo”, tänkte hon medan hon lämnade kliniken. Visst skulle hon tänka mycket. Medan barnbarnen var välkomna att återupprätta det kaos som Zappo fört med sig till hennes hus, skulle hennes tankar finnas hos honom. Och han skulle finnas där någonstans, mellan springande och högljudda barn, bärande på sina tuggben för att gömma dem på de mest otänkbara platser. Han fanns där hemma. Överallt. I köket, liggande i hallen, vid tv:n, i sängen. Linkande runt utanför tvättstugan, utsträckt i soffan. Visst fanns han där. Och nu satt han innanför dörren. Just bredvid skostället och vädrade då och då i dörrspringan. Förväntansfull satt han där, fri från all smärta, väntande på henne.
Film på yffen
För rättvisans skull kommer här även en film på yffen.
(Ljudet hänger inte med bilden. Det ser ut som om han gör vad jag säger innan jag säger det men så är det ju inte. :))
Uppdaterat: Det bästa är att ha ljudet avstängt!! Usch, så jag låter och jag märker inte själv att
jag pratar barnspråk med djuren. :)
(Ljudet hänger inte med bilden. Det ser ut som om han gör vad jag säger innan jag säger det men så är det ju inte. :))
Uppdaterat: Det bästa är att ha ljudet avstängt!! Usch, så jag låter och jag märker inte själv att
jag pratar barnspråk med djuren. :)
tisdag, november 14, 2006
Det går undan
Lillmissen växer så det knakar
Hoppsan. Det var nog inte rätt bild där... Här är i alla fall vårt eget lodjur
Bilden på lodjuret lånat härifrån.
Hoppsan. Det var nog inte rätt bild där... Här är i alla fall vårt eget lodjur
Bilden på lodjuret lånat härifrån.
måndag, november 13, 2006
Elräkningar
Jag har tyckt att våra elräkningar blivit höga den sista tiden. Idag fick jag ett roligt brev från vår elleverantör där det stod att vi har betalt in för mycket och att vi skulle ta kontakt om vi ville ha detta justerat. Så klart vill vi det!
Så jag ringde...
Tiden i telefonkön gick åt att tänka över vad jag skulle göra med pengarna. Vi har betalt så mycket att jag förstod att det här gällde tusenlappar. Skulle jag lägga dessa tusenlappar på julklappar eller något lite extra till utbyggnaden. Eller kanske vi skulle överraska dottern med den där mobilen hon vill ha. Eller kläder, gardiner eller en ny dator...
Det var snart min tur och med andan i halsen berättade jag om brevet vi fått. Tjejen i andra änden slog upp oss i datorn och sa "mmmm". Sedan sa hon "mmmm" igen och till slut tyckte hon att vi skulle ringa in nuvarande mätarställning för att hon skulle kunna justera det här felet. Vi låg på gränsen vid 7000kW-gränsen, som hon sa. Såna gränser säger mig absolut ingenting. Allt jag ville veta var summan. Hur mycket skulle de betala tillbaks?
"Nja...", sa hon. "Det blir inte mycket att betala tillbaks. Ni betalar ca 2 kronor för mycket per år".
Poff. Så var den korta lyckan borta.
Två kronor...
Jag lovade att återkomma med mätarställningen. Det känns inte som om det är så bråttom längre.
Så jag ringde...
Tiden i telefonkön gick åt att tänka över vad jag skulle göra med pengarna. Vi har betalt så mycket att jag förstod att det här gällde tusenlappar. Skulle jag lägga dessa tusenlappar på julklappar eller något lite extra till utbyggnaden. Eller kanske vi skulle överraska dottern med den där mobilen hon vill ha. Eller kläder, gardiner eller en ny dator...
Det var snart min tur och med andan i halsen berättade jag om brevet vi fått. Tjejen i andra änden slog upp oss i datorn och sa "mmmm". Sedan sa hon "mmmm" igen och till slut tyckte hon att vi skulle ringa in nuvarande mätarställning för att hon skulle kunna justera det här felet. Vi låg på gränsen vid 7000kW-gränsen, som hon sa. Såna gränser säger mig absolut ingenting. Allt jag ville veta var summan. Hur mycket skulle de betala tillbaks?
"Nja...", sa hon. "Det blir inte mycket att betala tillbaks. Ni betalar ca 2 kronor för mycket per år".
Poff. Så var den korta lyckan borta.
Två kronor...
Jag lovade att återkomma med mätarställningen. Det känns inte som om det är så bråttom längre.
söndag, november 12, 2006
Geten
Jag tittade runt på Hemnet nyss. Inte för att vi ska flytta utan bara för skojs skull. Ett roligt minne dök plötsligt upp när jag såg att en gammal bekants hus var till salu. Han har säkert inte bott i det huset på ett tiotal eller tjugotal år men där, i trädgården, har det en gång stått en get och tuggat i sig allt som den kom åt. En get, som var en tjugofemårspresent och som kördes av min dåvarande sambo till födelsedagsfesten i en Volvo Amazon.
Eftersom geten inte kunde stå i baksätet, fick den vara i framsätet och den satt där på passagerarsidan, lugnt och stilla, som en människa gör. Tittade ut och tittade intresserat framåt. När min dåvarande sambo hade stannat bilen vid ett rödljus hade han förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Folk i bilarna runtomkring satt fullkomligt och gapade när de såg vad som satt i framsätet bredvid honom.
Att tjugofemåringen fick en get i present, berodde på hans smeknamn, men geten blev inte långvarig. Han åt upp allt han kom åt och blev snabbt såld igen.
Tänk, att minnen bara poppar upp så där…
Eftersom geten inte kunde stå i baksätet, fick den vara i framsätet och den satt där på passagerarsidan, lugnt och stilla, som en människa gör. Tittade ut och tittade intresserat framåt. När min dåvarande sambo hade stannat bilen vid ett rödljus hade han förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Folk i bilarna runtomkring satt fullkomligt och gapade när de såg vad som satt i framsätet bredvid honom.
Att tjugofemåringen fick en get i present, berodde på hans smeknamn, men geten blev inte långvarig. Han åt upp allt han kom åt och blev snabbt såld igen.
Tänk, att minnen bara poppar upp så där…
Bland jultidningar, kartonger och tårtor
Idag hämtades paketet med dotterns beställda jultidningar. Det var förutsägbart vad lillkatten skulle göra när kartongen var tom.
Medan katten sysselsatte sig med kartongen, packade vi upp dassbok, kalendrar, dvd-filmer och almanackor (kunde konstatera att dassboken inte höll måttet det här året - nytt förlag och ny dassbok som inte var av samma kvalitet som hos det "gamla" förlaget). Dottern fick en glassmaskin i premie. Så fort vi har hittat bra glassrecept, ska här göras egen glass.
Leverans av böcker, julpaket och almanackor till kunder och sedan mat och fika med tårta hos mina föräldrar (det blev även tårta igår när några släktingar, som var bortresta när dottern fyllde år, kom för att gratta) så nu räcker inte den korta kvällspromenaden med yffen. Helst borde jag gå i rask takt i två (tre?) timmar.
Yffen vill inte. Han har redan gått och lagt sig. Dessutom är det blött ute och blöta tassar är det värsta yffar vet.
En timmes telefonmöte med styrelsen för barnhemmet under kvällen. Det är helt ypperligt att vi kan hålla möten trots att vi är utspridda över hela landet. Dessutom fungerar det bra.
Nu är det bara att se fram emot en ny vecka då jag kanske, kanske slutar på mitt gamla jobb och då kanske, kanske (jo, förmodligen) jag får hem mina böcker från bokbinderiet.
Medan katten sysselsatte sig med kartongen, packade vi upp dassbok, kalendrar, dvd-filmer och almanackor (kunde konstatera att dassboken inte höll måttet det här året - nytt förlag och ny dassbok som inte var av samma kvalitet som hos det "gamla" förlaget). Dottern fick en glassmaskin i premie. Så fort vi har hittat bra glassrecept, ska här göras egen glass.
Leverans av böcker, julpaket och almanackor till kunder och sedan mat och fika med tårta hos mina föräldrar (det blev även tårta igår när några släktingar, som var bortresta när dottern fyllde år, kom för att gratta) så nu räcker inte den korta kvällspromenaden med yffen. Helst borde jag gå i rask takt i två (tre?) timmar.
Yffen vill inte. Han har redan gått och lagt sig. Dessutom är det blött ute och blöta tassar är det värsta yffar vet.
En timmes telefonmöte med styrelsen för barnhemmet under kvällen. Det är helt ypperligt att vi kan hålla möten trots att vi är utspridda över hela landet. Dessutom fungerar det bra.
Nu är det bara att se fram emot en ny vecka då jag kanske, kanske slutar på mitt gamla jobb och då kanske, kanske (jo, förmodligen) jag får hem mina böcker från bokbinderiet.
lördag, november 11, 2006
Olycka
Det här hade precis hänt när jag åkte till jobbet igår. När jag såg förarhytten på bilen tänkte jag att det aldrig kunde ha gått bra - men det hade det. Skönt.
Det ska bli så skönt att slippa det här åkandet. Måndag, onsdag, söndag har jag kvar på det gamla jobbet, vad jag vet. Kanske blir det inte ens det. Sedan ska här promeneras.
Det ska bli så skönt att slippa det här åkandet. Måndag, onsdag, söndag har jag kvar på det gamla jobbet, vad jag vet. Kanske blir det inte ens det. Sedan ska här promeneras.
Konsert
Om någon i Stockholmstrakten som tycker om klassisk musik och inte har något annat för sig den 25 november, kanske det här kan vara något?
Det är alltså till förmån för barnhemmet och alla pengar går oavkortat dit.
Jag har förresten mailat Lena några gånger. Det är ypperligt att man kan nå barnen via mail men man får tyvärr inga svar. Så fort mamma blivit piggare ska vi ringa Lena.
Det är alltså till förmån för barnhemmet och alla pengar går oavkortat dit.
Jag har förresten mailat Lena några gånger. Det är ypperligt att man kan nå barnen via mail men man får tyvärr inga svar. Så fort mamma blivit piggare ska vi ringa Lena.
fredag, november 10, 2006
Konstig situation
Många konstiga situationer har jag hamnat i under mitt liv men den som jag befinner mig i nu, är av en helt ny sort.
När jag sa upp mig från mitt "gamla" jobb, frågade jag samtidigt om jag kunde sluta tidigare än att gå uppsägningstiden ut eftersom det behövs mer personal på mitt nya jobb redan nu.
Det hade gått runt en lista med mina tider på mitt gamla jobb idag. De som ville kunde skriva upp sig på dem men eftersom jag inte hörde något mer, antog jag att ingen av tjejerna tagit dessa tider.
När personalansvariga och chefer gått hem hörde jag något annat; att alla dessa tider faktiskt hade blivit uppbokade.
Så nu vet jag inte om jag redan har slutat på mitt gamla jobb, om det här var sista kvällen jag jobbade där. Och jag kan inte kontakta mitt nya jobb förrän jag vet helt säkert hur det ligger till.
Hm... udda situation, minst sagt.
När jag sa upp mig från mitt "gamla" jobb, frågade jag samtidigt om jag kunde sluta tidigare än att gå uppsägningstiden ut eftersom det behövs mer personal på mitt nya jobb redan nu.
Det hade gått runt en lista med mina tider på mitt gamla jobb idag. De som ville kunde skriva upp sig på dem men eftersom jag inte hörde något mer, antog jag att ingen av tjejerna tagit dessa tider.
När personalansvariga och chefer gått hem hörde jag något annat; att alla dessa tider faktiskt hade blivit uppbokade.
Så nu vet jag inte om jag redan har slutat på mitt gamla jobb, om det här var sista kvällen jag jobbade där. Och jag kan inte kontakta mitt nya jobb förrän jag vet helt säkert hur det ligger till.
Hm... udda situation, minst sagt.
Första advent
Det är inte någon större skillnad på arbetsuppgifter vid den nya arbetsplatsen och den gamla, ändå var jag totalt slut igår när jag kom hem. Alla nya intryck och spänningen gör sitt till.
Stämningen var så otroligt hjärtlig att jag genast kände att jag kommer att stortrivas. Och på lunchen var jag bara tvungen att ta en kort promenad hem, bara för att riktigt känna efter hur nära det är hem.
Idag har jag en konstig första advent-känsla. Skulle vilja plocka fram julstjärnor och stakar, ta fram mossan och de små svamparna. Det slog mig att vi inte ens har börjat sälja adventskalendrar i butikerna. De borde väl finnas i diskarna snart. Och håller min känsla i sig kan vi ju köpa glögg till helgen.
Idag/kväll jobbar jag på det gamla stället. (Det gäller att inte blanda ihop alla PLU-nummer nu).
Och det är nedräkning. Bara sju kvällar kvar...
(Vad kul att det är så många som vill beställa boken! Jag säger till så fort den är klar.)
Stämningen var så otroligt hjärtlig att jag genast kände att jag kommer att stortrivas. Och på lunchen var jag bara tvungen att ta en kort promenad hem, bara för att riktigt känna efter hur nära det är hem.
Idag har jag en konstig första advent-känsla. Skulle vilja plocka fram julstjärnor och stakar, ta fram mossan och de små svamparna. Det slog mig att vi inte ens har börjat sälja adventskalendrar i butikerna. De borde väl finnas i diskarna snart. Och håller min känsla i sig kan vi ju köpa glögg till helgen.
Idag/kväll jobbar jag på det gamla stället. (Det gäller att inte blanda ihop alla PLU-nummer nu).
Och det är nedräkning. Bara sju kvällar kvar...
(Vad kul att det är så många som vill beställa boken! Jag säger till så fort den är klar.)
onsdag, november 08, 2006
Så blev det
Jag lät alla skavanker vara kvar på bokomslaget och så här blev det
Mörkt och murrigt men berättelsen är ju också mörk. Jag är ingen hejare på layouter men jag tyckte att just det typsnittet passade där.
Och så baksidestexten:
"Reinos far har byggt ett nytt bostadshus efter att det gamla brunnit ner och familjen får hopp om en ljusare framtid. Inget kunde vara mer fel...
Förföljelsen av ingermanländare pågår fortfarande och familjer runt om i byarna splittras när familjemedlemmar förs bort av milis nattetid. Reinos familj är inte skonad.
Andra världskriget blir räddningen från förföljelsen men byarna ockuperas av tyska soldater, det börjar råda svält och till slut finns ingen annan utväg än att fly.
Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Reinos barndom mellan åren 1932-1948. Om kampen att överleva till varje pris."
Nu är det bara att vänta några dagar tills den är inbunden och sedan skicka iväg två ex till Btj för recension. Sist blev det en stor beställning därifrån. Hoppas, hoppas...
Mörkt och murrigt men berättelsen är ju också mörk. Jag är ingen hejare på layouter men jag tyckte att just det typsnittet passade där.
Och så baksidestexten:
"Reinos far har byggt ett nytt bostadshus efter att det gamla brunnit ner och familjen får hopp om en ljusare framtid. Inget kunde vara mer fel...
Förföljelsen av ingermanländare pågår fortfarande och familjer runt om i byarna splittras när familjemedlemmar förs bort av milis nattetid. Reinos familj är inte skonad.
Andra världskriget blir räddningen från förföljelsen men byarna ockuperas av tyska soldater, det börjar råda svält och till slut finns ingen annan utväg än att fly.
Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Reinos barndom mellan åren 1932-1948. Om kampen att överleva till varje pris."
Nu är det bara att vänta några dagar tills den är inbunden och sedan skicka iväg två ex till Btj för recension. Sist blev det en stor beställning därifrån. Hoppas, hoppas...
tisdag, november 07, 2006
Städning
När lillkatten kom hit, blev det genast mycket mer städjobb. Det beror förstås också på att det ligger spån och träflisor i utbyggnaden men det blev liksom hundar och katter som drar med sig det där spånet överallt. Precis överallt. Förr märktes inte yffen och gammelkatten på samma sätt. De sprang inte runt som de gör nu. Gammelkatten har blivit kattunge igen och yffen har blivit en busig valp som försöker leka på kattungars vis. Och spån yr runt.
Jag har ägnat min lediga dag åt att städa och gå till tandläkaren. Roligare dagar har man ju haft. Imorgon ska jag åka med omslag från tryckeriet till bokbinderiet, sedan jobbar jag på kvällen. På torsdag smygbörjar jag på mitt nya jobb. På fredag är jag på mitt gamla jobb där jag måste vara kvar t o m 22 november.
Nu känns det som om det är mycket igen. :)
God natt!
Jag har ägnat min lediga dag åt att städa och gå till tandläkaren. Roligare dagar har man ju haft. Imorgon ska jag åka med omslag från tryckeriet till bokbinderiet, sedan jobbar jag på kvällen. På torsdag smygbörjar jag på mitt nya jobb. På fredag är jag på mitt gamla jobb där jag måste vara kvar t o m 22 november.
Nu känns det som om det är mycket igen. :)
God natt!
måndag, november 06, 2006
lördag, november 04, 2006
Vill sjunka genom jorden...
Butiken var verkligen fullpackad av kunder idag. Det är den alltid men idag var det extra mycket eftersom butiken inte ligger långt från kyrkogården och mängder av människor passerar den en sån här dag och passar förstås på att handla.
Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.
I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.
Det gör det inte.
Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.
Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.
Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.
Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...
Suck. Så klumpigt av mig.
Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.
I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.
Det gör det inte.
Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.
Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.
Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.
Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...
Suck. Så klumpigt av mig.
fredag, november 03, 2006
God natt
Lite suddig bild men med den säger vi i alla fall god natt härifrån, fredagen före jobbarhelgen...
torsdag, november 02, 2006
Finns det hjärterum...
Så här ser det ut så fort jag sätter mig vid datorn. En katt och en hund i mitt knä (yffen syns dåligt men han sitter också där). Även gammelkatten gjorde ett försök att komma upp men insåg snart att det inte var någon idé. Yffen gav sig också efter en stund och då gjorde lillkatten likadant.
För en stund sedan speglade hon sig
och jag tror hon tyckte om det hon såg.
~~
Jag fick schemat för mitt nya jobb igår och insåg att vi inte kommer att kunna ställa upp som jourhem - att det är enbart familjehem som gäller för vår del. Och naturligtvis fick vi en förfrågan om att ta emot två barn akut som jourhem idag. Är det inte typiskt?
Det är tråkiga saker som händer i min omgivning, vänner som har råkat ut för hemska saker, en mamma som idag fått besked om att hon håller på att förlora synen. Och här sitter jag och skriver om hundar och katter...
Samtidigt har det blivit för mycket av allt sorgligt och yffen och katterna piggar faktiskt upp. Det behövs just nu.
onsdag, november 01, 2006
Nu blev det vinter
Idag blev det snö. Inte mycket men tillräckligt för att det ska yra runt i stormarna. Det var väl tur att jag tjatade om vinterdäcken…
Igår kväll ringde mannen från det lilla tryckeriet som jag anlitar för min bok. Mitt i tryckandet hade utrustningen lagt av. Han var inte säker på att support skulle hjälpa den här gången och bad mig kolla priser med andra tryckerier.
Sådana gånger blir jag ivrig. Det var efter stängningsdags och jag tror att jag mailade varje tryckeri jag kunde hitta. Utom ett. Dit ringde jag i morse och precis när jag lagt på luren ringde mannen från det lilla tryckeriet igen. Han hade fått support och fortsatte med tryckningen av min bok.
Nu ska jag gå till mitt nya jobb och få mitt schema. Det vore skönt att jobba där redan nu när snön driver över den isiga landsvägen som jag måste köra till mitt nuvarande jobb.
Jag tror bestämt att K får skjutsa mig ikväll. Ändå.
Igår kväll ringde mannen från det lilla tryckeriet som jag anlitar för min bok. Mitt i tryckandet hade utrustningen lagt av. Han var inte säker på att support skulle hjälpa den här gången och bad mig kolla priser med andra tryckerier.
Sådana gånger blir jag ivrig. Det var efter stängningsdags och jag tror att jag mailade varje tryckeri jag kunde hitta. Utom ett. Dit ringde jag i morse och precis när jag lagt på luren ringde mannen från det lilla tryckeriet igen. Han hade fått support och fortsatte med tryckningen av min bok.
Nu ska jag gå till mitt nya jobb och få mitt schema. Det vore skönt att jobba där redan nu när snön driver över den isiga landsvägen som jag måste köra till mitt nuvarande jobb.
Jag tror bestämt att K får skjutsa mig ikväll. Ändå.
tisdag, oktober 31, 2006
Regn
Igår eftermiddag:
Jag: Nu är det faktiskt dags med vinterdäck. SMHI varnar för snöstorm.
K: Äh…
Jag: Jo, imorgon är det snö. Förresten kan det redan komma ikväll.
K: Äh, det blir inget snö här.
Jag tar fram vädersidan på internet och visar på kartan.
Jag: Du ser väl? Här någonstans går gränsen för snön.
K: Äh… Förra veckan skulle det bli storm också. Det blev bara en liten fjärt.
Jag: Om du inte sätter på vinterdäcken får du skjutsa mig till jobbet på onsdag.
K: Det BLIR inget snö här!
Jag: Så du sätter inte på vinterdäcken?
Vinterdäcken åkte på.
Och idag är det fortfarande grönt och regn.
Jag: Nu är det faktiskt dags med vinterdäck. SMHI varnar för snöstorm.
K: Äh…
Jag: Jo, imorgon är det snö. Förresten kan det redan komma ikväll.
K: Äh, det blir inget snö här.
Jag tar fram vädersidan på internet och visar på kartan.
Jag: Du ser väl? Här någonstans går gränsen för snön.
K: Äh… Förra veckan skulle det bli storm också. Det blev bara en liten fjärt.
Jag: Om du inte sätter på vinterdäcken får du skjutsa mig till jobbet på onsdag.
K: Det BLIR inget snö här!
Jag: Så du sätter inte på vinterdäcken?
Vinterdäcken åkte på.
Och idag är det fortfarande grönt och regn.
måndag, oktober 30, 2006
Utlåst
Den lilla terroristen låste ut mig i morse. Genom att klättra upp på altandörren och trycka ner dörrhandtaget, hade hon sagt sitt när det gäller min morgoncigarett efter kaffet. Det är bara tur att det är höstlov och jag inte är ensam hemma. Hade det varit en vanlig måndag hade jag stått där ute. Förmodligen hela dagen...
söndag, oktober 29, 2006
Den här dagen för tretton år sedan
låg jag på BB. Det var en fredag och jag hade varit där i fem dagar, sedan måndagen, eftersom jag hade gått tre veckor över tiden och det mesta av vattnet hade gått. Men ingen förlossning kom igång. Att jag överhuvudtaget var gravid var egentligen ett under eftersom jag hade endometrios och det mesta inom mig var borttaget efter angrepp av chokladcystor. Annars hade jag säkert haft en hel skock med barn. :) (Man kanske inte ska berätta sånt i en blogg på det här sättet men äh... vad spelar det egentligen för roll).
De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.
"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".
Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.
På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.
Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.
På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.
10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.
Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".
Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).
Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)
De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.
"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".
Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.
På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.
Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.
På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.
10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.
Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".
Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).
Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)
fredag, oktober 27, 2006
Nu blir det långt...
Förra våren gjorde jag, tillsammans med 12 andra, bland annat mina föräldrar, K och dottern, en resa till Ingermanland. Det blev min första resa dit (och förmodligen sista) och den arrangerades privat av en äldre man som agerade både chaufför och reseledare och hade kontakter med ett, enligt honom, pensionat av rysk medelklasstandard.
Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.
När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här
Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.
Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...
Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...
Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.
Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran
Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.
Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.
Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina
och en marknad där
I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.
Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).
Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.
Vi träffade också min syssling Ira
och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä
I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.
Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get
och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.
Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...
Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.
Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.
När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här
Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.
Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...
Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...
%20av%20PICT0052.jpg)
Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.
Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran
Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.
Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.
Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina
och en marknad där
I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.
Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).
Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.
Vi träffade också min syssling Ira
och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä
I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.
Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get
och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.
Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...
Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.
torsdag, oktober 26, 2006
Blåljus
Regn, rusk och nattsvart när vi körde hem från ridskolan ikväll. När vägen sedan lystes upp av blåljus, kändes det på något sätt som om det var väntat.
Jag hoppas det gick bra för långtradarchauffören som kört ner hela sin tradare i diket.
Jag hoppas det gick bra för långtradarchauffören som kört ner hela sin tradare i diket.
Utskrivet och klart
Manuset är utskrivet och klart för tryckning. Kvar är omslaget som jag jobbar på men det är ingen panik, det trycks upp hos en annan firma och behöver inte vara klart förrän själva textsidorna är inlämnade hos bokbinderiet.
Det är mycket bus här om nätterna nu. Flera gånger varje natt vaknar jag av att katterna far runt som vildar. Gammelkatten har plötsligt blivit kattunge igen. De turas om att jaga varandra, upp och ner för trapporna, in och ut ur varenda rum, upp och ner i sängar, soffa och bord.
På nätterna hänger inte yffen med i leken. Däremot på dagarna. Då springer alla tre runt men stackars yffen leker på sitt sätt och skäller gärna. Det förstår inte katterna, utan slutar genast med leken och yffen ser riktigt besviken ut. Stackarn. Annars har lilla Tasja förstått hur snäll han är och tyr sig ofta till honom.
När vi hämtade henne berättade uppfödaren att hon kommer att välja en person som sin favorit och att det inte behöver vara den som ger henne mat. Och nu har hon valt. Dottern och jag håller på mest med henne och det är vi som ger henne mat men hon har valt K. Han, som från början var emot att skaffa en katt verkar inte alls ha något emot att ha blivit favoriten.
Dottern och jag duger när han inte är i närheten men så fort han dyker upp, hoppar hon upp i hans knä och vi är inte värda vatten.
Nu ska jag åka iväg och köpa födelsedagspresenter till dottern.
I och med det här inlägget finns det ju faktiskt anledning att lägga in en bild till på lilla Tasja. :)
Det är mycket bus här om nätterna nu. Flera gånger varje natt vaknar jag av att katterna far runt som vildar. Gammelkatten har plötsligt blivit kattunge igen. De turas om att jaga varandra, upp och ner för trapporna, in och ut ur varenda rum, upp och ner i sängar, soffa och bord.
På nätterna hänger inte yffen med i leken. Däremot på dagarna. Då springer alla tre runt men stackars yffen leker på sitt sätt och skäller gärna. Det förstår inte katterna, utan slutar genast med leken och yffen ser riktigt besviken ut. Stackarn. Annars har lilla Tasja förstått hur snäll han är och tyr sig ofta till honom.
När vi hämtade henne berättade uppfödaren att hon kommer att välja en person som sin favorit och att det inte behöver vara den som ger henne mat. Och nu har hon valt. Dottern och jag håller på mest med henne och det är vi som ger henne mat men hon har valt K. Han, som från början var emot att skaffa en katt verkar inte alls ha något emot att ha blivit favoriten.
Dottern och jag duger när han inte är i närheten men så fort han dyker upp, hoppar hon upp i hans knä och vi är inte värda vatten.
Nu ska jag åka iväg och köpa födelsedagspresenter till dottern.
I och med det här inlägget finns det ju faktiskt anledning att lägga in en bild till på lilla Tasja. :)
tisdag, oktober 24, 2006
Mycket igen
Nu är det en sådan där vecka igen, när tiden inte riktigt räcker till.
Måste ha boken utskriven och klar den här veckan och dottern fyller år på söndag, det är jobb och ridning och mera jobb. Det kunde ju vara bra om man hann städa till helgen också...
När det dessutom blir fel vid utskrift p g a att man blir erbjuden ett nytt jobb, gör inte saken bättre. Jag fick ett telefonsamtal idag, just när skrivaren gick varm. Därefter skrev jag ut sidan 77 och sidan 77 och sidan 77 och sidan 77, gång på gång, utan att jag märkte. Huvudet blev plötsligt fullt av tankar hit och dit beträffande jobbyte.
Ibland (ofta) tar jag väldigt snabba beslut. Jag tackade ja till det nya jobbet och sa upp mig på mitt "gamla" jobb. Pang bom, så där. Det brukar bli bäst då.
Det är säkert många uppdateringar på favoritbloggarna men jag får läsa ifatt när allt lugnat ner sig. Någon dag i slutet av veckan borde jag få lite tid - om boken är färdigutskriven och lämnad för tryckning.
Måste ha boken utskriven och klar den här veckan och dottern fyller år på söndag, det är jobb och ridning och mera jobb. Det kunde ju vara bra om man hann städa till helgen också...
När det dessutom blir fel vid utskrift p g a att man blir erbjuden ett nytt jobb, gör inte saken bättre. Jag fick ett telefonsamtal idag, just när skrivaren gick varm. Därefter skrev jag ut sidan 77 och sidan 77 och sidan 77 och sidan 77, gång på gång, utan att jag märkte. Huvudet blev plötsligt fullt av tankar hit och dit beträffande jobbyte.
Ibland (ofta) tar jag väldigt snabba beslut. Jag tackade ja till det nya jobbet och sa upp mig på mitt "gamla" jobb. Pang bom, så där. Det brukar bli bäst då.
Det är säkert många uppdateringar på favoritbloggarna men jag får läsa ifatt när allt lugnat ner sig. Någon dag i slutet av veckan borde jag få lite tid - om boken är färdigutskriven och lämnad för tryckning.
fredag, oktober 20, 2006
Ny leksak
Titta, en ny leksak. Mjuk och skön är den också...
Men oj, var det din svans...? Måste du bli så arg. Om
jag står på huvudet, blir du gladare då?
Har hon lugnat ner sig än??
Men oj, var det din svans...? Måste du bli så arg. Om
jag står på huvudet, blir du gladare då?
Har hon lugnat ner sig än??
torsdag, oktober 19, 2006
Uttittade
Ridning för dottern ikväll och den här gången följde yffen med, vilket han gör ibland och han sköter sig alltid väldigt bra på läktaren.
Idag märkte jag att folk tittade extra mycket på oss. Ett gäng småtjejer viskade och pekade, några andra vände sig om gång på gång och det var ett fasligt viskande överallt. Jag började kolla min klädsel, om byxorna spruckit eller om det var något annat fel. Det var så tydligt att det var oss det viskades om.
Senare fick jag veta vad som sades. Innan vi kom dit hade tydligen en hund jagat en katt på läktaren och fått alla hästar i manegen att skena runt med nybörjare i sadlarna. Och yffen var den enda hunden där just då... Den skyldige hade åkt därifrån.
Stackarn, yffen som aldrig skulle jaga en katt fick ut för det...
Idag märkte jag att folk tittade extra mycket på oss. Ett gäng småtjejer viskade och pekade, några andra vände sig om gång på gång och det var ett fasligt viskande överallt. Jag började kolla min klädsel, om byxorna spruckit eller om det var något annat fel. Det var så tydligt att det var oss det viskades om.
Senare fick jag veta vad som sades. Innan vi kom dit hade tydligen en hund jagat en katt på läktaren och fått alla hästar i manegen att skena runt med nybörjare i sadlarna. Och yffen var den enda hunden där just då... Den skyldige hade åkt därifrån.
Stackarn, yffen som aldrig skulle jaga en katt fick ut för det...
Refusering
Så kom den sista refuseringen av boken. Den är väldigt utförlig och även lektörens utlåtande följer med:
"Berättelsen är, enligt författaren, en sann historia om hennes pappa Reino. Han bodde med sin familj i det s k Ingermanland i byn Pääsölä. Berättelsen skildrar hans liv under 1932-1948. Redan som barn fick han uppleva förföljelse, skräck och milisens övergrepp. Familjer splittrades eller utplånades helt och tillvaron blev en ständig kamp för att överleva.
Jag tyckte mycket om den här berättelsen och blev berörd av människornas öden, deras kamp, envishet och mod. Författaren berättar osentimentalt och rättframt med ett varmt och levande språk. Karaktärerna skildras genom den unga pojken Reinos ögon och är fint tecknade. Vanmakten, rädslan, sorgen och framför allt det glödande hoppet beskrivs så att det går direkt in i läsarens hjärta. Det är också ett mycket intressant och viktigt historiskt och mänskligt dokument om en plats och ett skeende, som sällan nämns.
När jag hade läst färdigt manuset, fick jag ett slags deja-vu känsla. Jag gjorde en Googlesökning och fick då upp en redan utgiven bok, som mycket liknade det manus jag läst. Om jag har förstått saken rätt, är den utgivna boken en skildring av författarens mammas öden, under samma tidsperiod och på samma plats. Boken heter: Och de var inte ens döda. Det får mig att fundera över det jag nyss har läst. Kanske böckerna är allt för lika varandra? Jag har inte läst författarens tidigare verk och kan därför inte göra en sådan bedömning. Men om Reino är något av en repris, sjunker ju dess värde och även dess originalitet en hel del."
Nu liknar inte den här historien mammas berättelse alls, med undantag av att de båda är födda i Ingermanland. Och jag orkar inte skicka till fler förlag och vänta i månader utan jag ger ut den själv.
Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...
"Berättelsen är, enligt författaren, en sann historia om hennes pappa Reino. Han bodde med sin familj i det s k Ingermanland i byn Pääsölä. Berättelsen skildrar hans liv under 1932-1948. Redan som barn fick han uppleva förföljelse, skräck och milisens övergrepp. Familjer splittrades eller utplånades helt och tillvaron blev en ständig kamp för att överleva.
Jag tyckte mycket om den här berättelsen och blev berörd av människornas öden, deras kamp, envishet och mod. Författaren berättar osentimentalt och rättframt med ett varmt och levande språk. Karaktärerna skildras genom den unga pojken Reinos ögon och är fint tecknade. Vanmakten, rädslan, sorgen och framför allt det glödande hoppet beskrivs så att det går direkt in i läsarens hjärta. Det är också ett mycket intressant och viktigt historiskt och mänskligt dokument om en plats och ett skeende, som sällan nämns.
När jag hade läst färdigt manuset, fick jag ett slags deja-vu känsla. Jag gjorde en Googlesökning och fick då upp en redan utgiven bok, som mycket liknade det manus jag läst. Om jag har förstått saken rätt, är den utgivna boken en skildring av författarens mammas öden, under samma tidsperiod och på samma plats. Boken heter: Och de var inte ens döda. Det får mig att fundera över det jag nyss har läst. Kanske böckerna är allt för lika varandra? Jag har inte läst författarens tidigare verk och kan därför inte göra en sådan bedömning. Men om Reino är något av en repris, sjunker ju dess värde och även dess originalitet en hel del."
Nu liknar inte den här historien mammas berättelse alls, med undantag av att de båda är födda i Ingermanland. Och jag orkar inte skicka till fler förlag och vänta i månader utan jag ger ut den själv.
Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...
tisdag, oktober 17, 2006
25-kronorsdamen
Jag brukar inte skriva om de kunder jag träffar på jobbet men idag gör jag ett undantag. Ingen vet i vilken butik jag jobbar och vet därför inte om vilken person jag skriver. Eller kanske besöker den här kunden fler butiker och gör på samma sätt där. Hon kanske rentav försörjer sig på felaktiga priser…
Vi betalar ut 25 kr till kunder som upptäcker att prismärkningen inte överensstämmer med vad varan går in för i kassan. De flesta kunder blir överraskade när de får 25 kr extra i plånboken för att de upptäckt en felaktig prismärkning. Och det är ju alltid kul att överraska kunder med positiva saker.
Sedan finns tjugofemkronors-damen. Det är damen som kommer in en eller flera gånger per dag och nosar upp alla felaktiga priser. Hur hon bär sig åt, vet jag inte, men hon lyckas de flesta gångerna och har satt detta i system. Det har hänt att hon gått ut 25 kronor rikare och strax efteråt kommer hennes man inspringande in i butiken för att köpa samma vara och kanhända blir han också 25 kronor rikare om vi inte har hunnit åtgärda felet.
Ibland har vi hunnit åtgärda felaktigheterna innan hon eller han hunnit fram till kassan, då de genast återlämnar varorna. Det har hänt att de också har återlämnat varor som de fått 25 kronor för.
Första gången jag råkade på denna dam var jag alldeles nyanställd. Hon hade köpt morötter och påpekade, så fort morötterna scannats in, att priset var felaktigt. Jag hade alltså inte slagit ut kvittot och ändrade priset, varpå damen blev halvt hysterisk och skrek: ”Men slå ut kvittot, människa! Jag ska ha mina tjugofem kronor!”
Jag gjorde inte det, vilket ledde till en lång ordväxling, en lång kö med irriterade kunder och en dam som fullkomligt darrade av ilska.
Det har varit många vändor sedan dess.
Igår kom hon till min kassa. Kunden framför henne hade bland annat köpt lök och damen stod och stirrade blint in i displayen när jag scannade den framförvarande kundens varor. Plötsligt la hon sin vara åt sidan och sa att hon glömt köpa något. På ett otrevligt sätt lät hon de andra kunderna veta att platsen i kön minsann var hennes innan hon rusade in i butiken igen.
Jag förstod vad det gällde. Hon hade sett att något pris på displayen inte stämde överens med det pris som var skyltat inne i butiken. Och jodå, snart kom hon springande med en påse full av gula lökar. Hennes ögon lyste, som de alltid gör när hon vet att hon snart ska håva in tjugofem kronor.
När jag var klar med hennes varor, stod hon med kvittot i handen och log skadeglatt: ”Priset på löken stämmer inte. Det står 6:90/kilot på skylten och de har gått in för 7:90.”
Som om jag blev förvånad…
Jag gjorde en retur på priset och hon fick en krona tillbaks.
”Och så ska jag ha tjugofem kronor, också!”, sa hon befallande.
Tänk, vad det tar emot att betala 25 kronor till denna kund. Det sitter långt inne och jag tog telefonluren och sa:
”Jag ska kolla om vi fortfarande betalar ut pengar på det viset”.
Hon började darra igen.
”Det är klart ni gör!”, skrek hon. ”Får jag mina tjugofem kronor!”
Jag ringde ändå samtalet och fick veta det jag redan visste; att hon förstås skulle ha sina pengar.
Hon fick dem men jag kunde inte låta bli att småle medan jag fixade med returkvitton. Hon märkte och jag fick långa blickar medan hon avlägsnade sig.
Kanske gick hon till nästa butik för att leta upp felaktigheter. Kanske är det rentav hennes levebröd.
Vi betalar ut 25 kr till kunder som upptäcker att prismärkningen inte överensstämmer med vad varan går in för i kassan. De flesta kunder blir överraskade när de får 25 kr extra i plånboken för att de upptäckt en felaktig prismärkning. Och det är ju alltid kul att överraska kunder med positiva saker.
Sedan finns tjugofemkronors-damen. Det är damen som kommer in en eller flera gånger per dag och nosar upp alla felaktiga priser. Hur hon bär sig åt, vet jag inte, men hon lyckas de flesta gångerna och har satt detta i system. Det har hänt att hon gått ut 25 kronor rikare och strax efteråt kommer hennes man inspringande in i butiken för att köpa samma vara och kanhända blir han också 25 kronor rikare om vi inte har hunnit åtgärda felet.
Ibland har vi hunnit åtgärda felaktigheterna innan hon eller han hunnit fram till kassan, då de genast återlämnar varorna. Det har hänt att de också har återlämnat varor som de fått 25 kronor för.
Första gången jag råkade på denna dam var jag alldeles nyanställd. Hon hade köpt morötter och påpekade, så fort morötterna scannats in, att priset var felaktigt. Jag hade alltså inte slagit ut kvittot och ändrade priset, varpå damen blev halvt hysterisk och skrek: ”Men slå ut kvittot, människa! Jag ska ha mina tjugofem kronor!”
Jag gjorde inte det, vilket ledde till en lång ordväxling, en lång kö med irriterade kunder och en dam som fullkomligt darrade av ilska.
Det har varit många vändor sedan dess.
Igår kom hon till min kassa. Kunden framför henne hade bland annat köpt lök och damen stod och stirrade blint in i displayen när jag scannade den framförvarande kundens varor. Plötsligt la hon sin vara åt sidan och sa att hon glömt köpa något. På ett otrevligt sätt lät hon de andra kunderna veta att platsen i kön minsann var hennes innan hon rusade in i butiken igen.
Jag förstod vad det gällde. Hon hade sett att något pris på displayen inte stämde överens med det pris som var skyltat inne i butiken. Och jodå, snart kom hon springande med en påse full av gula lökar. Hennes ögon lyste, som de alltid gör när hon vet att hon snart ska håva in tjugofem kronor.
När jag var klar med hennes varor, stod hon med kvittot i handen och log skadeglatt: ”Priset på löken stämmer inte. Det står 6:90/kilot på skylten och de har gått in för 7:90.”
Som om jag blev förvånad…
Jag gjorde en retur på priset och hon fick en krona tillbaks.
”Och så ska jag ha tjugofem kronor, också!”, sa hon befallande.
Tänk, vad det tar emot att betala 25 kronor till denna kund. Det sitter långt inne och jag tog telefonluren och sa:
”Jag ska kolla om vi fortfarande betalar ut pengar på det viset”.
Hon började darra igen.
”Det är klart ni gör!”, skrek hon. ”Får jag mina tjugofem kronor!”
Jag ringde ändå samtalet och fick veta det jag redan visste; att hon förstås skulle ha sina pengar.
Hon fick dem men jag kunde inte låta bli att småle medan jag fixade med returkvitton. Hon märkte och jag fick långa blickar medan hon avlägsnade sig.
Kanske gick hon till nästa butik för att leta upp felaktigheter. Kanske är det rentav hennes levebröd.
Okej då...
Eftersom Humlan och Anne-Maj vill se fler bilder på lillkissen, så är jag inte den som är den... :)
Här kommer en bild på en mätt katt
en cool katt
en busig katt
och en trött katt
Jag slänger in en bild på "gammelkatten" också
... och en på yffen när han sitter fint
Här kommer en bild på en mätt katt
en cool katt
en busig katt
och en trött katt
Jag slänger in en bild på "gammelkatten" också
... och en på yffen när han sitter fint
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
