Monica med yffen

Vanligaste fraserna

2007-03-14T22:44:00.000+01:00

När man jobbar i butik och träffar mängder av människor varje dag, på lika sätt, i liknande situationer, blir det lätt att samma fraser upprepas. Här är de vanligaste fraserna på mitt jobb(som man hör om och om igen och förutom "tack" och "hej"):

1. "Tog det?" (Om bonuskortet har blivit registrerat efter att kunden dragit det).
2. "Jag tror att jag har lite småmynt här..."
3. "En kasse också" eller "Jag glömde att jag skulle ha en kasse också"
4. "Det är inte lördag idag." (föräldrar med barn som tjatar efter godis)
5. "En trisslott"
6. "Det här kortet fungerar på alla andra ställen förutom här"

Nummer ett är helt klart det man hör flest gånger.

Förresten, jag gör en utmaning av det här. Det vore kul att veta de vanligaste fraserna på Gunnels, Bloggblads, Lindalottas, Londongirls, Elisabets och Mossfolks jobb.

Farligt på stan

2007-03-13T11:42:00.000+01:00

Det är inte bara farligt att gå på stan för människor. Också djurens värld blir allt hårdare.

Ovanlig förmåga

2007-03-07T22:57:00.000+01:00

Med anledning av utmaningen här nedan kom jag ihåg en förmåga jag hade när jag var i tvåårsåldern. Jag klarade inte av att dricka något ur glas utan tuggade sönder glaset och fortsatte sedan med tuggandet av glasbitarna i munnen - utan att få så mycket som ett endaste litet sår. Det hände flera gånger och jag har ingen aning om jag sedan svalde glasbitarna. Jag vet i alla fall att jag inte hamnade på akuten en endaste gång (om min dotter skulle ha gjort samma sak, skulle jag åkt dit i ilfart med henne).

Synd att mina föräldrar inte tog vara på min förmåga. Jag kunde ha gjort karriär som den glastuggande damen eller något. Det hade varit nåt. :)

Utmaning från Gunnel

2007-03-07T21:30:00.000+01:00

Jag har blivit utmanad av Gunnel och svarar här, på min gamla blogg:

Regler:

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.

Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.

Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.

Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

~

1. Jag måste sova med kudden dubbelvikt.

2. Jag kör inte bil på motorvägar.

3. Jag använder en osynlig broms när jag sitter på passagersätet (Endast när K kör bilen och en gång tillverkade han faktiskt en broms till mig. Den var av kartong och det stod "BROMS" med stora bokstäver på den).

4. Jag måste ha telefonen vidarekopplad till mobilen när jag går ut med yffen, då ringer den inte. Annars ringer den precis den tiden jag är ute, sedan är den helt tyst. Likadant gäller när jag duschar. Om jag inte tar med den bärbara in i badrummet, ringer alltid någon och jag hinner precis springa ut och lyfta luren då någon lägger på. Någon med "skyddat nummer" har ringt. Tar jag med den bärbara in i duschen, ringer ingen. Det slår konstigt nog aldrig fel.

5. Jag lekte med knappar som liten och kommer fortfarande ihåg vad varje knapp i den burken hette och hur den "personen" såg ut i min fantasi.

6. Jag får ont i naglarna om jag inte använder nagellack.

~

Jag skickar den här utmaningen vidare till:

Bloggblad

Humlan

Monica (Mitt Aktuellt)

Min plats bland orden-Iréne

Morgondimma

Eva

Flyttar

2006-11-18T23:10:00.000+01:00

Jag gör som många andra. Flyttar hit.

Somliga ska inte ha lösa hundar

2006-11-18T20:01:00.000+01:00

För bara tio minuter sen trodde jag att det var slut med yffen. Jag skakar fortfarande...

Det bor en schäfer några gator härifrån. En schäfer som alltid visar ilska med rest ragg, högt skall och morr när han ser yffen. Men han har aldrig kommit i närheten tidigare.

Nyss, när jag var ute med yffen, gjorde han det. Han kom farande över vägen, lös, med svansen i attackställning och raggen upp. Det var alltså inte lek han var ute efter. Han skulle ta yffen.

Ägaren skrek, schäfern nonchalerade det.

Jag skrek för allt jag var värd, slog mot schäfern, ställde mig för yffen så gott jag kunde (jag hann aldrig bära upp honom eftersom jag hade fullt sjå att hålla schäfern borta). Jag skrek och skrek. Fäktade och fäktade. Ägaren skrek och skrek.

Jag var helt övertygad om att det var kört. Ett hugg över yffens rygg, det behövdes inte mer.

Jag vet inte hur länge vi höll på innan schäfern plötsligt beslöt sig för att lyssna till sin ägare och sprang tillbaks.

Jag vände hemåt men jag trodde inte benen skulle bära mig.

Nu väntar jag att schäferns ägare snart ska ringa på för att be om ursäkt. Men bäst är att jag inte pratar med honom ikväll, jag är alldeles för förbannad.

Somliga ska bara inte ha sina hundar lösa när de inte har pli på dem.

Lördag och allt känns bättre

2006-11-18T17:17:00.000+01:00

Idag var jag bara tvungen att höra folks omdömen av utseendet på boken. Och nu känns det bättre. Mycket bättre.

"Det där var väl inget. Det syns ju knappt och det är ju bara på ett eller två ställen".

Alla sa samma sak. Kanske är det jag som är känslig.

Dottern och jag fortsatte mot hennes kusins stall.

I leran klev vi runt medan dottern tog bilder av hästarna.

Och runt stallet sattes en ljusslinga upp. En blinkande ljusslinga. Fler ska det bli.

Tur att inte yffen var med. Han hatar blöta tassar och blöt och lerig skulle han ha blivit om han busade med de här vildingarna.

Utmaning

2006-11-18T17:00:00.000+01:00

Fick en utmaning från Gunnel. Att skriva en text där varje ord börjar på samma bokstav.
Valet av bokstav är fritt.

Kunde inte åstadkomma mer än det här:

Mossiga moster matade mormor med makrillsmos
Missen masade mot maten, metade mjukt mot moset

Men missbedömde... mot mixern.

Mixad misses mjuka mage moppade mosad makrill.

Det här är en baggis för Bloggblad, kan jag tro. Fler som jag utmanar är Londongirl och Karin.

Det började bra...

2006-11-17T22:08:00.000+01:00

...men blev ingen bra dag ändå.

Jag hämtade böckerna och allt var frid och fröjd tills jag började titta i dem. För det första fick jag fel mått på pärmen. Jag fick veta det när böckerna redan börjat bindas in och bokbinderiet har gjort det bästa av det ändå. Men baksidestexten ligger inte riktigt centrerad.

I böckerna är det svarta skuggor och ränder lite här och var. I vissa mer, i andra mindre. Jag ringde tryckeriet och fick rabatt men ändå. Det är inte kul.

I två av böckerna var sidorna felvända, alltså upp och ner.

Några böcker var felskurna och sneda.

De sistnämnda med felvända sidor och de sneda exemplaren, är ju bara att kasta. Plötsligt kändes de mörka skuggorna som en bagatell.

Suck.

~~

Grått och regnigt hela dagen och i utbyggnaden märkte vi plötsligt att det regnade in. Helt ofattbart så noga som K just varit med det.

Ikväll satte jag mig ner för att titta på Idol. Marcus hade just berättat vilken låt han skulle sjunga och äntrade scenen. Då "poff" bara. Tv4 slutade fungera. Alla andra kanaler fungerade utom just den. Varför skulle den fungera den här dagen när allt annat gått fel? Egentligen?

Fick veta att grannar hade samma problem. Felet låg hos Viasat och 40 minuter tog det innan det fungerade igen.

Nu ska jag se hur omröstningen blir. Sedan går jag och lägger mig. Undrar om sängen håller... eller om taket rasar in... eller om jag snubblar ner för trapporna...

Idag kan allt hända.

Nu är boken här

2006-11-17T10:38:00.000+01:00

Hämtade boken från tryckeriet i morse och den närmaste tiden får jag alltså åka runt och leverera böcker. Det är ett kul jobb, tycker jag. :)

Ni som ville ha den, Maila här så skickar jag den.

~~

Igår var jag på mitt nya jobb hela dagen. Det är så annorlunda och så trevlig och hjärtlig stämning att jag aldrig behöver fundera om jag tagit rätt beslut. Jag har jobbat klart på mitt gamla jobb och får en helt ledig helg.

Ha en bra fredag, allihop!

Uppdaterad

2006-11-15T23:31:00.000+01:00

Min blogg är tydligen uppdaterad till den nya versionen nu. Jag har försökt några gånger tidigare men det har inte gått. Nu hände det automatiskt. Här ser allt ut som vanligt men på fredag, när jag är ledig, ska jag ta en ordentlig titt på de nyheter som finns.

~~

Har jobbat ikväll, förmodligen för sista gången på det gamla stället. Har aldrig varit med om något så konstigt, antingen slutar man väl eller så jobbar man kvar... Imorgon bitti får jag förhoppningsvis besked om jag ska jobba söndag också.

Ser i alla fall fram emot att gå till mitt nya jobb imorgon.

Novell

2006-11-15T12:49:00.000+01:00

Väldigt vad jag var aktiv idag. Och jag har hållit mig vid datorn hela dagen igår och den här förmiddagen. Skrivarsidan flyttar och jag har flyttat mina noveller, sedan kom jag underfund med att jag faktiskt kunde lägga ut filmer här (det fungerade inte förut) och jag fortsatte med det och började titta på andra filmer... Tiden bara rinner iväg. Snart ska jag iväg till jobbet och jag jobbar på nya stället imorgon så nu håller jag mig lugn från bloggandet ett tag.

Här är en av novellerna som jag flyttade från den ena Skrivarsidan till den andra.

~~

Den här gången var det oåterkalleligt. Hon skulle gå in genom glasdörrarna utan att vända om. Utan att tveka.En trött kropp bredvid henne. Linkande håglöst, kanske medveten om att det var de sista stegen någonsin. De få återstående stegen in på en klinik där ett nålstick skulle starta resan till något annat, långt bort från den rödrutiga dynan på golvet där hemma och tuggbenet som låg sargat bredvid. Från vattenskål och promenadslinga.

Huvudet var lågt. Kroppen vred sig fram och tillbaks för varje steg. Alldeles nära henne höll han sig. Som alltid.

Hon ledde honom in i väntrummet, slog sig ner i en stol och mötte hans blick bakom den grånande pälsen. Kanske väntade han på att hon skulle resa sig och gå igen, som de andra gångerna då hon av ren egoism hade vänt om och låtit honom fortsätta sitt lidande. Hon gav honom en klapp och kände att pälsen hade blivit strävare. Som allt annat som levt ut sitt liv, hade den tappat all sin glans. Men där, i de bruna ögonen, fanns både glans och glimtar kvar. I sitt sinne var Zappo fortfarande den valp hon hade hämtat den där vårdagen och kanske var det därför det kändes så svårt. Att släcka den där blicken som sedan dess speglat allt som representerade liv.

Sedan den dagen då huset hade blivit tomt efter utflugna barn och maken äntligen hade gett efter för hennes längtan att skaffa hund, hade kaos infunnit sig och inget hade blivit sig likt. Mattor, soffa, lister och tapeter hade fortfarande ärr efter vassa valptänder och om nätterna hade de blivit tre i dubbelsängen.Hon snyftade till utan att gråta. Bara en torr snyftning som kom av tanken på hur fort det hade gått. Hur hjälplöst hon hade betraktat sin livskamrat tyna bort till en förlamad kropp som inte kunnat meddela sig. ”Stroke”, hade hon förklarat för Zappo den gången hon torkat överflödigt saliv från makens haka.”Husse har fått en stroke”.

Det hade hänt något oförklarligt vid det tillfället. Som om Zappo svarat på en kallning hade han hoppat upp i sängen, låtit sin blöta tunga fara över den orörliga kroppen och hon hade sett att maken på något märkligt sätt föreföll lycklig. Det hade funnits något där i det stela ansiktet. En kort stund. Sedan ett stötande ljud och Zappos gnäll. Hon hade inte förstått direkt. Det hade dröjt några minuter efter att hunden sprungit runt henne, buffat med nosen mot hennes hand som om han ville berätta. Snart hade det gått upp för henne.

De hade sörjt båda två, på varsitt sätt, men alltid tillsammans så som de alltid levt. Hon och Zappo. Zappo och hon. I vått och torrt.

En grön- och vitklädd person stod framför henne, en tröstande hand på hennes axel.

”Zappo?”

Det var dags nu. Den definitiva stunden närmade sig. Hon hade svårt att lämna platsen. Som om allt inom henne spjärnade emot fick hon ta händerna till hjälp för att resa sig. Och hon kände att hon darrade. Zappo darrade likaså. Hans ögon vilade på henne. Frågande. Hon ville sprängas sönder av de känslor som tryckte på i hennes bröst.

”Allt kommer att gå bra”.

Först då märkte hon att hon blev stöttad för att stå upprätt. En torr snyftning igen och ett djupt andetag. Zappo hade inte vikt av med sin blick. Hon kunde inte möta den. Som i försvar började hon istället tänka på telefonsamtalet med sin dotter medan hon gick längs korridoren. Försökte tänka sig in i sin dotters tankegång för att härda sig.

”Zappo är gammal nu. Och han har ont. Det bästa för honom är att få somna in.”

I nästa stund en känslokallare ton:

”Och tänk vad städat och fint du kommer att få hemma. Inga halvätna grisöron liggande över hela golvet och inget hundhår som flyger omkring.”

Hon hade inte svarat. Istället hade hon knutit sin lediga hand och tuggat på knogarna för att inte brista ut i gråt. Därefter hade hon med ansträngt lugn lovat att komma till BB för att se sitt nyfödda barnbarn. Sitt sjunde barnbarn.

Hon höll sin hand på Zappos tass när han slutit ögonen. Han hade fått sin injektion och var på väg. Inget mer lidande. Aldrig någonsin mer skulle hans luftrör väsa av luft som ville förbi den växande tumören. Lugnt och stilla skulle han få somna in och hon skulle inte släppa hans tass förrän hon var säker på att allt var över.

”Husse kallar”, viskade hon.

Sorgen ville spränga sönder henne och hon lät den komma mot den livlösa pälsen. Liggande med huvudet mot Zappos kropp, med örat tätt intill, kunde hon höra hur hans andetag sakta avtog. Hon grät och mindes. Log mellan tårarna åt minnen av de upptåg som hade varit typiska Zappo och tänkte att han för all evighet skulle finnas kvar i huset. Tassande runt med klorna mot plastgolven, liggande överallt där högar av hundhår skvallrade om de bekvämaste platserna. Inget skulle kunna städa ut honom.

”Så”, sa hon när hon stod vid dörren med ryggen mot hundkroppen.

Hon skulle inte vända sig om en gång till för att se på honom. Allt var oåterkalleligt och hon hade tagit farväl på det sätt hon hade önskat. Varit med honom in i det sista och låtit minnena flöda förbi medan han befriades från smärtan.

”Jag tar hem det här”, sa hon och höjde handen i vilken hon höll kopplet.

Läderkopplet med halsband skulle få hänga på sin plats i hallen. Matskålarna skulle få stå kvar tills hon var redo för att plocka undan dem. Likaså dynan där han hade tillbringat mycket av sin sista tid.Personen framför henne hade lagt sin hand på hennes axel igen.

”Klarar du dig? Finns det någon där hemma som väntar på dig?”

Hon snörvlade till.

”Jag ska till mitt barnbarn. Jag blev mormor igår.”

”Å, så kul!”

”Inget revolutionerande. Det är sjunde gången.”

”Men då har du fullt upp. Det är bra att du inte hinner tänka så mycket.”

”Åjo”, tänkte hon medan hon lämnade kliniken. Visst skulle hon tänka mycket. Medan barnbarnen var välkomna att återupprätta det kaos som Zappo fört med sig till hennes hus, skulle hennes tankar finnas hos honom. Och han skulle finnas där någonstans, mellan springande och högljudda barn, bärande på sina tuggben för att gömma dem på de mest otänkbara platser. Han fanns där hemma. Överallt. I köket, liggande i hallen, vid tv:n, i sängen. Linkande runt utanför tvättstugan, utsträckt i soffan. Visst fanns han där. Och nu satt han innanför dörren. Just bredvid skostället och vädrade då och då i dörrspringan. Förväntansfull satt han där, fri från all smärta, väntande på henne.

Hundvideo

2006-11-15T11:36:00.000+01:00

När jag ändå håller på och lägger in filmer så att bloggen ser helkonstig ut, kommer en kul hundvideo här.

Film på yffen

2006-11-15T10:42:00.000+01:00

För rättvisans skull kommer här även en film på yffen.
(Ljudet hänger inte med bilden. Det ser ut som om han gör vad jag säger innan jag säger det men så är det ju inte. :))

Uppdaterat: Det bästa är att ha ljudet avstängt!! Usch, så jag låter och jag märker inte själv att
jag pratar barnspråk med djuren. :)

Actionfilm

2006-11-14T23:43:00.000+01:00

MmY Film Industries proudly presents

Tasha in action

co-starring Yffen

Det går undan

2006-11-14T11:02:00.000+01:00

Lillmissen växer så det knakar

Hoppsan. Det var nog inte rätt bild där... Här är i alla fall vårt eget lodjur

Bilden på lodjuret lånat härifrån.

Elräkningar

2006-11-13T23:22:00.000+01:00

Jag har tyckt att våra elräkningar blivit höga den sista tiden. Idag fick jag ett roligt brev från vår elleverantör där det stod att vi har betalt in för mycket och att vi skulle ta kontakt om vi ville ha detta justerat. Så klart vill vi det!

Så jag ringde...

Tiden i telefonkön gick åt att tänka över vad jag skulle göra med pengarna. Vi har betalt så mycket att jag förstod att det här gällde tusenlappar. Skulle jag lägga dessa tusenlappar på julklappar eller något lite extra till utbyggnaden. Eller kanske vi skulle överraska dottern med den där mobilen hon vill ha. Eller kläder, gardiner eller en ny dator...

Det var snart min tur och med andan i halsen berättade jag om brevet vi fått. Tjejen i andra änden slog upp oss i datorn och sa "mmmm". Sedan sa hon "mmmm" igen och till slut tyckte hon att vi skulle ringa in nuvarande mätarställning för att hon skulle kunna justera det här felet. Vi låg på gränsen vid 7000kW-gränsen, som hon sa. Såna gränser säger mig absolut ingenting. Allt jag ville veta var summan. Hur mycket skulle de betala tillbaks?

"Nja...", sa hon. "Det blir inte mycket att betala tillbaks. Ni betalar ca 2 kronor för mycket per år".

Poff. Så var den korta lyckan borta.

Två kronor...

Jag lovade att återkomma med mätarställningen. Det känns inte som om det är så bråttom längre.

Geten

2006-11-12T23:19:00.000+01:00

Jag tittade runt på Hemnet nyss. Inte för att vi ska flytta utan bara för skojs skull. Ett roligt minne dök plötsligt upp när jag såg att en gammal bekants hus var till salu. Han har säkert inte bott i det huset på ett tiotal eller tjugotal år men där, i trädgården, har det en gång stått en get och tuggat i sig allt som den kom åt. En get, som var en tjugofemårspresent och som kördes av min dåvarande sambo till födelsedagsfesten i en Volvo Amazon.

Eftersom geten inte kunde stå i baksätet, fick den vara i framsätet och den satt där på passagerarsidan, lugnt och stilla, som en människa gör. Tittade ut och tittade intresserat framåt. När min dåvarande sambo hade stannat bilen vid ett rödljus hade han förstås väckt en hel del uppmärksamhet. Folk i bilarna runtomkring satt fullkomligt och gapade när de såg vad som satt i framsätet bredvid honom.

Att tjugofemåringen fick en get i present, berodde på hans smeknamn, men geten blev inte långvarig. Han åt upp allt han kom åt och blev snabbt såld igen.

Tänk, att minnen bara poppar upp så där…

Bland jultidningar, kartonger och tårtor

2006-11-12T21:03:00.000+01:00

Idag hämtades paketet med dotterns beställda jultidningar. Det var förutsägbart vad lillkatten skulle göra när kartongen var tom.

Medan katten sysselsatte sig med kartongen, packade vi upp dassbok, kalendrar, dvd-filmer och almanackor (kunde konstatera att dassboken inte höll måttet det här året - nytt förlag och ny dassbok som inte var av samma kvalitet som hos det "gamla" förlaget). Dottern fick en glassmaskin i premie. Så fort vi har hittat bra glassrecept, ska här göras egen glass.

Leverans av böcker, julpaket och almanackor till kunder och sedan mat och fika med tårta hos mina föräldrar (det blev även tårta igår när några släktingar, som var bortresta när dottern fyllde år, kom för att gratta) så nu räcker inte den korta kvällspromenaden med yffen. Helst borde jag gå i rask takt i två (tre?) timmar.

Yffen vill inte. Han har redan gått och lagt sig. Dessutom är det blött ute och blöta tassar är det värsta yffar vet.

En timmes telefonmöte med styrelsen för barnhemmet under kvällen. Det är helt ypperligt att vi kan hålla möten trots att vi är utspridda över hela landet. Dessutom fungerar det bra.

Nu är det bara att se fram emot en ny vecka då jag kanske, kanske slutar på mitt gamla jobb och då kanske, kanske (jo, förmodligen) jag får hem mina böcker från bokbinderiet.

Olycka

2006-11-11T14:01:00.000+01:00

Det här hade precis hänt när jag åkte till jobbet igår. När jag såg förarhytten på bilen tänkte jag att det aldrig kunde ha gått bra - men det hade det. Skönt.

Det ska bli så skönt att slippa det här åkandet. Måndag, onsdag, söndag har jag kvar på det gamla jobbet, vad jag vet. Kanske blir det inte ens det. Sedan ska här promeneras.

Konsert

2006-11-11T13:31:00.000+01:00

Om någon i Stockholmstrakten som tycker om klassisk musik och inte har något annat för sig den 25 november, kanske det här kan vara något?

Det är alltså till förmån för barnhemmet och alla pengar går oavkortat dit.

Jag har förresten mailat Lena några gånger. Det är ypperligt att man kan nå barnen via mail men man får tyvärr inga svar. Så fort mamma blivit piggare ska vi ringa Lena.

Konstig situation

2006-11-10T23:40:00.000+01:00

Många konstiga situationer har jag hamnat i under mitt liv men den som jag befinner mig i nu, är av en helt ny sort.

När jag sa upp mig från mitt "gamla" jobb, frågade jag samtidigt om jag kunde sluta tidigare än att gå uppsägningstiden ut eftersom det behövs mer personal på mitt nya jobb redan nu.

Det hade gått runt en lista med mina tider på mitt gamla jobb idag. De som ville kunde skriva upp sig på dem men eftersom jag inte hörde något mer, antog jag att ingen av tjejerna tagit dessa tider.

När personalansvariga och chefer gått hem hörde jag något annat; att alla dessa tider faktiskt hade blivit uppbokade.

Så nu vet jag inte om jag redan har slutat på mitt gamla jobb, om det här var sista kvällen jag jobbade där. Och jag kan inte kontakta mitt nya jobb förrän jag vet helt säkert hur det ligger till.
Hm... udda situation, minst sagt.

Första advent

2006-11-10T09:43:00.000+01:00

Det är inte någon större skillnad på arbetsuppgifter vid den nya arbetsplatsen och den gamla, ändå var jag totalt slut igår när jag kom hem. Alla nya intryck och spänningen gör sitt till.

Stämningen var så otroligt hjärtlig att jag genast kände att jag kommer att stortrivas. Och på lunchen var jag bara tvungen att ta en kort promenad hem, bara för att riktigt känna efter hur nära det är hem.

Idag har jag en konstig första advent-känsla. Skulle vilja plocka fram julstjärnor och stakar, ta fram mossan och de små svamparna. Det slog mig att vi inte ens har börjat sälja adventskalendrar i butikerna. De borde väl finnas i diskarna snart. Och håller min känsla i sig kan vi ju köpa glögg till helgen.

Idag/kväll jobbar jag på det gamla stället. (Det gäller att inte blanda ihop alla PLU-nummer nu).
Och det är nedräkning. Bara sju kvällar kvar...

(Vad kul att det är så många som vill beställa boken! Jag säger till så fort den är klar.)

Så blev det

2006-11-08T11:56:00.000+01:00

Jag lät alla skavanker vara kvar på bokomslaget och så här blev det

Mörkt och murrigt men berättelsen är ju också mörk. Jag är ingen hejare på layouter men jag tyckte att just det typsnittet passade där.

Och så baksidestexten:

"Reinos far har byggt ett nytt bostadshus efter att det gamla brunnit ner och familjen får hopp om en ljusare framtid. Inget kunde vara mer fel...

Förföljelsen av ingermanländare pågår fortfarande och familjer runt om i byarna splittras när familjemedlemmar förs bort av milis nattetid. Reinos familj är inte skonad.

Andra världskriget blir räddningen från förföljelsen men byarna ockuperas av tyska soldater, det börjar råda svält och till slut finns ingen annan utväg än att fly.

Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Reinos barndom mellan åren 1932-1948. Om kampen att överleva till varje pris."

Nu är det bara att vänta några dagar tills den är inbunden och sedan skicka iväg två ex till Btj för recension. Sist blev det en stor beställning därifrån. Hoppas, hoppas...

Städning

2006-11-07T23:06:00.000+01:00

När lillkatten kom hit, blev det genast mycket mer städjobb. Det beror förstås också på att det ligger spån och träflisor i utbyggnaden men det blev liksom hundar och katter som drar med sig det där spånet överallt. Precis överallt. Förr märktes inte yffen och gammelkatten på samma sätt. De sprang inte runt som de gör nu. Gammelkatten har blivit kattunge igen och yffen har blivit en busig valp som försöker leka på kattungars vis. Och spån yr runt.

Jag har ägnat min lediga dag åt att städa och gå till tandläkaren. Roligare dagar har man ju haft. Imorgon ska jag åka med omslag från tryckeriet till bokbinderiet, sedan jobbar jag på kvällen. På torsdag smygbörjar jag på mitt nya jobb. På fredag är jag på mitt gamla jobb där jag måste vara kvar t o m 22 november.

Nu känns det som om det är mycket igen. :)

God natt!

Det gör ont

2006-11-06T00:19:00.000+01:00

Mitt onda, svullna ben

Vill sjunka genom jorden...

2006-11-04T21:00:00.000+01:00

Butiken var verkligen fullpackad av kunder idag. Det är den alltid men idag var det extra mycket eftersom butiken inte ligger långt från kyrkogården och mängder av människor passerar den en sån här dag och passar förstås på att handla.

Då är det inte läge att göra den värsta vurpan i vuxenålder mitt inne i butiken... Det är absolut inte läge att gå framåt i full fart medan man vänder på huvudet och säger några ord till en jobbarkompis på vägen. Det är inte läge att missbedöma avståndet till brödhyllan när man ska svänga in bakom den.

I det ögonblick man faller tillsammans med bröd, hyllor och lister, önskar man att det fanns en lucka i golvet där man bara kunde falla ner och gömma sig.

Det gör det inte.

Istället sitter man på butiksgolvet mitt bland alla kunder som stirrar stort och man kommer inte upp för att man har så ont att man bara vill gråta.

Kunder kommer rusande för att hjälpa. Jobbarkompisen har svårt att hålla sig för skratt och jag förstår henne. Det måste ha sett roligt ut men själv skulle jag vilja skrika rätt ut för att det gör så ont.

Jag vet inte hur det gick med allt bröd. Jag vet bara att jag har en enorm bula på benet och det börjar bli ett rejält blåmärke, jag vet att armen är sönderriven av hyllister och även den är svullen, liksom händerna.

Och imorgon har jag sju timmars kassaarbete...

Suck. Så klumpigt av mig.

God natt

2006-11-03T23:35:00.000+01:00

Lite suddig bild men med den säger vi i alla fall god natt härifrån, fredagen före jobbarhelgen...

Var?

2006-11-03T11:13:00.000+01:00

Var är den där gammelkatten??

Finns det hjärterum...

2006-11-02T22:37:00.000+01:00

Så här ser det ut så fort jag sätter mig vid datorn. En katt och en hund i mitt knä (yffen syns dåligt men han sitter också där). Även gammelkatten gjorde ett försök att komma upp men insåg snart att det inte var någon idé. Yffen gav sig också efter en stund och då gjorde lillkatten likadant.

För en stund sedan speglade hon sig

och jag tror hon tyckte om det hon såg.

~~

Jag fick schemat för mitt nya jobb igår och insåg att vi inte kommer att kunna ställa upp som jourhem - att det är enbart familjehem som gäller för vår del. Och naturligtvis fick vi en förfrågan om att ta emot två barn akut som jourhem idag. Är det inte typiskt?

Det är tråkiga saker som händer i min omgivning, vänner som har råkat ut för hemska saker, en mamma som idag fått besked om att hon håller på att förlora synen. Och här sitter jag och skriver om hundar och katter...

Samtidigt har det blivit för mycket av allt sorgligt och yffen och katterna piggar faktiskt upp. Det behövs just nu.

Nu blev det vinter

2006-11-01T12:15:00.000+01:00

Idag blev det snö. Inte mycket men tillräckligt för att det ska yra runt i stormarna. Det var väl tur att jag tjatade om vinterdäcken…

Igår kväll ringde mannen från det lilla tryckeriet som jag anlitar för min bok. Mitt i tryckandet hade utrustningen lagt av. Han var inte säker på att support skulle hjälpa den här gången och bad mig kolla priser med andra tryckerier.

Sådana gånger blir jag ivrig. Det var efter stängningsdags och jag tror att jag mailade varje tryckeri jag kunde hitta. Utom ett. Dit ringde jag i morse och precis när jag lagt på luren ringde mannen från det lilla tryckeriet igen. Han hade fått support och fortsatte med tryckningen av min bok.

Nu ska jag gå till mitt nya jobb och få mitt schema. Det vore skönt att jobba där redan nu när snön driver över den isiga landsvägen som jag måste köra till mitt nuvarande jobb.

Jag tror bestämt att K får skjutsa mig ikväll. Ändå.

Regn

2006-10-31T10:13:00.000+01:00

Igår eftermiddag:

Jag: Nu är det faktiskt dags med vinterdäck. SMHI varnar för snöstorm.
K: Äh…
Jag: Jo, imorgon är det snö. Förresten kan det redan komma ikväll.
K: Äh, det blir inget snö här.

Jag tar fram vädersidan på internet och visar på kartan.

Jag: Du ser väl? Här någonstans går gränsen för snön.
K: Äh… Förra veckan skulle det bli storm också. Det blev bara en liten fjärt.
Jag: Om du inte sätter på vinterdäcken får du skjutsa mig till jobbet på onsdag.
K: Det BLIR inget snö här!
Jag: Så du sätter inte på vinterdäcken?

Vinterdäcken åkte på.

Och idag är det fortfarande grönt och regn.

Utlåst

2006-10-30T08:46:00.000+01:00

Den lilla terroristen låste ut mig i morse. Genom att klättra upp på altandörren och trycka ner dörrhandtaget, hade hon sagt sitt när det gäller min morgoncigarett efter kaffet. Det är bara tur att det är höstlov och jag inte är ensam hemma. Hade det varit en vanlig måndag hade jag stått där ute. Förmodligen hela dagen...

Idag

2006-10-29T21:01:00.000+01:00

Den här dagen för tretton år sedan

2006-10-29T16:06:00.000+01:00

låg jag på BB. Det var en fredag och jag hade varit där i fem dagar, sedan måndagen, eftersom jag hade gått tre veckor över tiden och det mesta av vattnet hade gått. Men ingen förlossning kom igång. Att jag överhuvudtaget var gravid var egentligen ett under eftersom jag hade endometrios och det mesta inom mig var borttaget efter angrepp av chokladcystor. Annars hade jag säkert haft en hel skock med barn. :) (Man kanske inte ska berätta sånt i en blogg på det här sättet men äh... vad spelar det egentligen för roll).

De här fem dagarna på BB var de längsta i mitt liv. De första dagarna skulle förlossningen sättas igång med hjälp av tabletter, vad-de-nu-hette. Jag gick upp och ner för trappor, gick fram och tillbaks i korridoren utan att något hände. En kväll kände jag i alla fall något som kunde uppfattas som värkar och jag gick ut till en barnmorska och berättade.

"Jag tror att jag börjar få värkar", sa jag.
Barnmorskan tittade på mig.
"Du...", sa hon. "När du får värkar, TROR du inte att du har värkar. Du VET att det är värkar".

Och med de orden grusades mina förhoppningar om att det var dags. Det blev dropp och jag gick fram och tillbaks i korridoren med min droppflaska. Fler tjejer gjorde samma sak men de kved snart hopvikta och försvann, en efter en. Dagen därpå var de smala och lyckliga och hade fött sina barn. Kvar var jag, som hade den där droppflaskan med mig vart jag gick men inget hände. Inte en värk. Och jag fick sällskap i korridoren av nya tjejer som försvann vartefter och som sedan vankade runt med sina nyfödda barn.

På fredag morgon låg jag i min säng och pratade med K i telefonen. En mätutrustning kontrollerade barnets hjärtslag och en sköterska granskade remsan i utrustningen extra noga den här morgonen. Hon hämtade en annan sköterska och tillsammans började de rycka bort alla sladdar från min mage. Då var det bråttom, fick jag veta. Barnet mådde inte bra. Som tur var hade jag K i luren så jag hann meddela honom.

Springande tog sköterskorna min säng genom korridoren, till förlossningen. Det var tumult. I hissen ner vet jag att jag frågade om barnet skulle dö men jag fick inget svar.

På förlossningen var de lugnare. Jag hann få ryggmärgsbedövning och K hann komma dit innan jag rullades in för kejsarsnitt.

10.36 den fredagmorgonen den 29 oktober, föddes hon. Och hon var välskapt och mådde bra. Det fanns inget vatten kvar och det var orsaken till att hon mådde dåligt.

Tur att det inte var längre tillbaks i tiden, då hade både dottern och jag "dött i barnsäng".

Att ha någon form av "kalas" för kompisarna anser hon sig vara för gammal för nu när hon fyller tonåring. Hon valde istället det här (förstås).

Tillsammans med en kompis fick hon idag en privatlektion på Bångbo gård. Och hon var sååå lycklig. :)

Nu blir det långt...

2006-10-27T01:11:00.000+02:00

Förra våren gjorde jag, tillsammans med 12 andra, bland annat mina föräldrar, K och dottern, en resa till Ingermanland. Det blev min första resa dit (och förmodligen sista) och den arrangerades privat av en äldre man som agerade både chaufför och reseledare och hade kontakter med ett, enligt honom, pensionat av rysk medelklasstandard.

Idag, ett och ett halvt år senare, kan jag skratta åt eländet vi fick vara med om.

När vi kom fram till det ryska medelklasstandardspensionatet såg det ut så här

Dörren slogs upp och vi möttes i trappan av en äldre hippie med pannband, långt hår och kläder i flower-power stil.

Alla var vi väldigt tysta när vi visades runt på pensionatet...

Våra rum var något bättre förutom att det var varmt, 27-28 grader, och fönstren var inte öppningsbara. I väggarna sprang råttor och elledningarna var provisoriskt ditsatta och säkert en stor brandfara. Men vi hade i alla fall fått varsin handduk på kuddarna...

Omgivningarna var inte bättre. Det var inte tal om att ta några promenader i lervällingen.

Bakom huset låg en stackars hund som heller inte ville sätta tassarna i leran

Hur vår chaufför/researrangör agerade mot oss, är en lång historia. Den drar jag inte här men en sak är säker: jag åker aldrig mer på någon liknande privat resa.

Vi hade träffats med hela gruppen hemma i Sverige för att planera vad vi ville se i Ryssland och när man är i S:t Petersburg för första gången, så är både Vinterpalatset och Peterhof ett måste. Det tyckte inte vår chaufför. Han vägrade. Istället körde han oss genom S:t Petersburg i en rasande fart och allt vi kunde göra var att ta bilder genom bussfönstret. Mer än så här fick vi inte se av Vinterpalatset.

Chauffören var väldigt mån om att ta oss till en ingermanländsk stad, Hatsina, och han var ännu mer mån om att vi skulle sponsra den finska kyrkan där. Nu hade vi inte åkt till Ryssland för att sponsra en kyrka men vi blev ändå körda just till Hatsina gång efter gång. Istället för att se Vinterplatset och Peterhof fick vi se en saluhall i Hatsina

och en marknad där

I den andan fortsatte resan, med en sur chaufför som vägrade ta oss dit vi ville. Och riktigt, riktigt sur var han när han ändå fick köra oss till en rysk cirkus som mina släktingar i S:t Petersburg hade köpt biljetter till.

Det fanns några ljusa stunder också, t ex när mammas kusiner hälsade på. Med sig hade de dragspel och satt helt avslappnat och sjöng ryska sånger (utan en droppe sprit på bordet :)). På det sättet umgås de och mer finns väl inte att göra för dem i den miljön... (Sasja, med dragspelet, gick bort för två veckor sedan).

Ytterligare en kusin till mamma, som numera bor i Tyskland, hälsade också på. Jag har träffat henne några gånger i mitt liv men efter att jag skrev boken om mammas barndom, tycker jag att jag känner henne bättre. Jag vet till exempel allt om hennes föräldrars kärlekshistoria, att hennes pappa insjuknade i tuberkulos och att hon döptes vid samma ceremoni som hennes pappa Sasja begravdes. Rita, heter hon.

Vi träffade också min syssling Ira

och besökte pappas barndomshem i den ingermanländska byn Pääsölä

I det huset bodde en äldre dam som fått huset av staten eftersom pappas familj försvann. Hon var lite orolig för att pappa skulle kräva tillbaks "sitt" hus men när hon förstod att så inte var fallet, visade hon oss istället runt.

Vi träffade den enda finska ingermanländaren som fanns kvar i grannbyn och som stolt visade upp sin get

och vi åkte runt i de ingermanländska byarna där vi fick se mycket som man som vanlig turist inte får se och trots att det är så nära Sverige, är det som att komma till en helt annan värld.

Innan jag gav mig iväg på resan, tänkte jag att det inte var någon mening att se miljön där som den är nu, eftersom det är mycket modernare än det var under andra världskriget. Men jag tror att jag hade fel...

Som sagt var det mycket elände med resan tack vare vår chaufför men då och då tänker jag på saker från resan och kan till och med skratta åt det idag.

Blåljus

2006-10-26T20:28:00.000+02:00

Regn, rusk och nattsvart när vi körde hem från ridskolan ikväll. När vägen sedan lystes upp av blåljus, kändes det på något sätt som om det var väntat.

Jag hoppas det gick bra för långtradarchauffören som kört ner hela sin tradare i diket.

Utskrivet och klart

2006-10-26T10:46:00.000+02:00

Manuset är utskrivet och klart för tryckning. Kvar är omslaget som jag jobbar på men det är ingen panik, det trycks upp hos en annan firma och behöver inte vara klart förrän själva textsidorna är inlämnade hos bokbinderiet.

Det är mycket bus här om nätterna nu. Flera gånger varje natt vaknar jag av att katterna far runt som vildar. Gammelkatten har plötsligt blivit kattunge igen. De turas om att jaga varandra, upp och ner för trapporna, in och ut ur varenda rum, upp och ner i sängar, soffa och bord.

På nätterna hänger inte yffen med i leken. Däremot på dagarna. Då springer alla tre runt men stackars yffen leker på sitt sätt och skäller gärna. Det förstår inte katterna, utan slutar genast med leken och yffen ser riktigt besviken ut. Stackarn. Annars har lilla Tasja förstått hur snäll han är och tyr sig ofta till honom.

När vi hämtade henne berättade uppfödaren att hon kommer att välja en person som sin favorit och att det inte behöver vara den som ger henne mat. Och nu har hon valt. Dottern och jag håller på mest med henne och det är vi som ger henne mat men hon har valt K. Han, som från början var emot att skaffa en katt verkar inte alls ha något emot att ha blivit favoriten.

Dottern och jag duger när han inte är i närheten men så fort han dyker upp, hoppar hon upp i hans knä och vi är inte värda vatten.

Nu ska jag åka iväg och köpa födelsedagspresenter till dottern.

I och med det här inlägget finns det ju faktiskt anledning att lägga in en bild till på lilla Tasja. :)

Mycket igen

2006-10-24T00:28:00.000+02:00

Nu är det en sådan där vecka igen, när tiden inte riktigt räcker till.

Måste ha boken utskriven och klar den här veckan och dottern fyller år på söndag, det är jobb och ridning och mera jobb. Det kunde ju vara bra om man hann städa till helgen också...

När det dessutom blir fel vid utskrift p g a att man blir erbjuden ett nytt jobb, gör inte saken bättre. Jag fick ett telefonsamtal idag, just när skrivaren gick varm. Därefter skrev jag ut sidan 77 och sidan 77 och sidan 77 och sidan 77, gång på gång, utan att jag märkte. Huvudet blev plötsligt fullt av tankar hit och dit beträffande jobbyte.

Ibland (ofta) tar jag väldigt snabba beslut. Jag tackade ja till det nya jobbet och sa upp mig på mitt "gamla" jobb. Pang bom, så där. Det brukar bli bäst då.

Det är säkert många uppdateringar på favoritbloggarna men jag får läsa ifatt när allt lugnat ner sig. Någon dag i slutet av veckan borde jag få lite tid - om boken är färdigutskriven och lämnad för tryckning.

Ny leksak

2006-10-20T22:21:00.000+02:00

Titta, en ny leksak. Mjuk och skön är den också...

Men oj, var det din svans...? Måste du bli så arg. Om
jag står på huvudet, blir du gladare då?

Har hon lugnat ner sig än??

Uttittade

2006-10-19T19:24:00.000+02:00

Ridning för dottern ikväll och den här gången följde yffen med, vilket han gör ibland och han sköter sig alltid väldigt bra på läktaren.

Idag märkte jag att folk tittade extra mycket på oss. Ett gäng småtjejer viskade och pekade, några andra vände sig om gång på gång och det var ett fasligt viskande överallt. Jag började kolla min klädsel, om byxorna spruckit eller om det var något annat fel. Det var så tydligt att det var oss det viskades om.

Senare fick jag veta vad som sades. Innan vi kom dit hade tydligen en hund jagat en katt på läktaren och fått alla hästar i manegen att skena runt med nybörjare i sadlarna. Och yffen var den enda hunden där just då... Den skyldige hade åkt därifrån.

Stackarn, yffen som aldrig skulle jaga en katt fick ut för det...

Refusering

2006-10-19T12:21:00.000+02:00

Så kom den sista refuseringen av boken. Den är väldigt utförlig och även lektörens utlåtande följer med:

"Berättelsen är, enligt författaren, en sann historia om hennes pappa Reino. Han bodde med sin familj i det s k Ingermanland i byn Pääsölä. Berättelsen skildrar hans liv under 1932-1948. Redan som barn fick han uppleva förföljelse, skräck och milisens övergrepp. Familjer splittrades eller utplånades helt och tillvaron blev en ständig kamp för att överleva.

Jag tyckte mycket om den här berättelsen och blev berörd av människornas öden, deras kamp, envishet och mod. Författaren berättar osentimentalt och rättframt med ett varmt och levande språk. Karaktärerna skildras genom den unga pojken Reinos ögon och är fint tecknade. Vanmakten, rädslan, sorgen och framför allt det glödande hoppet beskrivs så att det går direkt in i läsarens hjärta. Det är också ett mycket intressant och viktigt historiskt och mänskligt dokument om en plats och ett skeende, som sällan nämns.

När jag hade läst färdigt manuset, fick jag ett slags deja-vu känsla. Jag gjorde en Googlesökning och fick då upp en redan utgiven bok, som mycket liknade det manus jag läst. Om jag har förstått saken rätt, är den utgivna boken en skildring av författarens mammas öden, under samma tidsperiod och på samma plats. Boken heter: Och de var inte ens döda. Det får mig att fundera över det jag nyss har läst. Kanske böckerna är allt för lika varandra? Jag har inte läst författarens tidigare verk och kan därför inte göra en sådan bedömning. Men om Reino är något av en repris, sjunker ju dess värde och även dess originalitet en hel del."

Nu liknar inte den här historien mammas berättelse alls, med undantag av att de båda är födda i Ingermanland. Och jag orkar inte skicka till fler förlag och vänta i månader utan jag ger ut den själv.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...

Sibben

2006-10-17T22:53:00.000+02:00

Av Anne-Maj fick jag veta att det går att göra en fejkad artikel i en tidning som egentligen inte finns. Här är en sådan.

25-kronorsdamen

2006-10-17T21:45:00.000+02:00

Jag brukar inte skriva om de kunder jag träffar på jobbet men idag gör jag ett undantag. Ingen vet i vilken butik jag jobbar och vet därför inte om vilken person jag skriver. Eller kanske besöker den här kunden fler butiker och gör på samma sätt där. Hon kanske rentav försörjer sig på felaktiga priser…

Vi betalar ut 25 kr till kunder som upptäcker att prismärkningen inte överensstämmer med vad varan går in för i kassan. De flesta kunder blir överraskade när de får 25 kr extra i plånboken för att de upptäckt en felaktig prismärkning. Och det är ju alltid kul att överraska kunder med positiva saker.

Sedan finns tjugofemkronors-damen. Det är damen som kommer in en eller flera gånger per dag och nosar upp alla felaktiga priser. Hur hon bär sig åt, vet jag inte, men hon lyckas de flesta gångerna och har satt detta i system. Det har hänt att hon gått ut 25 kronor rikare och strax efteråt kommer hennes man inspringande in i butiken för att köpa samma vara och kanhända blir han också 25 kronor rikare om vi inte har hunnit åtgärda felet.

Ibland har vi hunnit åtgärda felaktigheterna innan hon eller han hunnit fram till kassan, då de genast återlämnar varorna. Det har hänt att de också har återlämnat varor som de fått 25 kronor för.

Första gången jag råkade på denna dam var jag alldeles nyanställd. Hon hade köpt morötter och påpekade, så fort morötterna scannats in, att priset var felaktigt. Jag hade alltså inte slagit ut kvittot och ändrade priset, varpå damen blev halvt hysterisk och skrek: ”Men slå ut kvittot, människa! Jag ska ha mina tjugofem kronor!”

Jag gjorde inte det, vilket ledde till en lång ordväxling, en lång kö med irriterade kunder och en dam som fullkomligt darrade av ilska.

Det har varit många vändor sedan dess.

Igår kom hon till min kassa. Kunden framför henne hade bland annat köpt lök och damen stod och stirrade blint in i displayen när jag scannade den framförvarande kundens varor. Plötsligt la hon sin vara åt sidan och sa att hon glömt köpa något. På ett otrevligt sätt lät hon de andra kunderna veta att platsen i kön minsann var hennes innan hon rusade in i butiken igen.

Jag förstod vad det gällde. Hon hade sett att något pris på displayen inte stämde överens med det pris som var skyltat inne i butiken. Och jodå, snart kom hon springande med en påse full av gula lökar. Hennes ögon lyste, som de alltid gör när hon vet att hon snart ska håva in tjugofem kronor.

När jag var klar med hennes varor, stod hon med kvittot i handen och log skadeglatt: ”Priset på löken stämmer inte. Det står 6:90/kilot på skylten och de har gått in för 7:90.”

Som om jag blev förvånad…

Jag gjorde en retur på priset och hon fick en krona tillbaks.

”Och så ska jag ha tjugofem kronor, också!”, sa hon befallande.

Tänk, vad det tar emot att betala 25 kronor till denna kund. Det sitter långt inne och jag tog telefonluren och sa:

”Jag ska kolla om vi fortfarande betalar ut pengar på det viset”.

Hon började darra igen.

”Det är klart ni gör!”, skrek hon. ”Får jag mina tjugofem kronor!”

Jag ringde ändå samtalet och fick veta det jag redan visste; att hon förstås skulle ha sina pengar.

Hon fick dem men jag kunde inte låta bli att småle medan jag fixade med returkvitton. Hon märkte och jag fick långa blickar medan hon avlägsnade sig.

Kanske gick hon till nästa butik för att leta upp felaktigheter. Kanske är det rentav hennes levebröd.

Okej då...

2006-10-17T09:59:00.000+02:00

Eftersom Humlan och Anne-Maj vill se fler bilder på lillkissen, så är jag inte den som är den... :)

Här kommer en bild på en mätt katt

en cool katt

en busig katt

och en trött katt

Jag slänger in en bild på "gammelkatten" också

... och en på yffen när han sitter fint

Prao

2006-10-16T23:56:00.000+02:00

Dottern praoar på mitt jobb den här veckan. Det är klurigt att ta sig dit med buss. Det går överhuvudtaget ingen buss just dit. Man får promenera en bra bit och hon börjar kl 8.00. Därför har jag lovat att jag skjutsar och hämtar henne. För min del innebär det att jag måste gå upp vid 5.30 för att hinna göra mig i ordning och ta en promenad med yffen innan vi åker. Och jag borde alltså gå och lägga mig någotsånär för att orka jobba samma kväll. Det går bara inte. När jag jobbar kväll och som nyss, kom hem från jobbet vid 22.30, är det hur svårt som helst att bara gå och lägga sig. Och dessutom somna. Somnar gör jag inte förrän vid halv två-tiden. Det blir, med andra ord, lite sömn den här veckan.

Idag har jag kört sträckan fram och tillbaks till jobbet (1,5 mil) sex gånger. Det är nio mil. Jag undrar vem som är tröttast efter den här veckan, dottern eller jag. Nästa praoplats får hon se till att fixa här i samhället…

~~

Lilla Tasja är otroligt busig. Hon far omkring som ett jehu mest hela tiden och är både högt och lågt. Mest högt, tror jag… Och spisen är otroligt intressant.

Efter att jag har lagat mat och plattorna är varma, får jag hålla stenhård koll på henne. Jag försöker få henne att tänka på annat men av någon anledning dras hon till just spisen. Det gäller att telefonen inte ringer och jag tappar kontrollen över henne för en stund. Törs inte tänka på vad som händer om hon trampar på glödheta plattor…

Och här låter jag bli att lägga in någon bild på henne. :)

Rörigt

2006-10-15T21:27:00.000+02:00

Nu har vi öppnat upp för den nya hallen. Förr har dörrar dolt röran där ute men inte nu längre.
Jag får trösta mig med att det snart är i ordning. Till jul kanske...

Lillmissan tar det hela med ro i sin hängmatta. Sådär ja, nu smög jag in en liten bild på henne ändå. :)

Hoppsan...

2006-10-14T12:02:00.000+02:00

Det ramlade in två bilder här, trots att jag skulle göra ett uppehåll med dem. NU ska jag i alla fall låta bli ett tag framöver...

Vilda Western

2006-10-13T13:52:00.000+02:00

Man tror inte sina ögon när man ser en hemmabyggd vagn av "westernmodell" dragen av tre fjordhästar utanför sitt fönster. Jag hann inte få tag i kameran när de var precis utanför fönstret. De hade hunnit längre bort när jag tog bilden.

Sedan kom jag på att jag ju läst om det här. Vad härligt att någon törs göra som den här familjen och vad skönt de måste ha det, långt bort från all stress.

Kanske något att tänka på för framtiden? :)

Kan inte låta bli...

2006-10-13T12:06:00.000+02:00

... att lägga ut ännu fler bilder på Tasja. Sedan ska jag lugna mig ett tag. :)

Sovplats

2006-10-13T09:25:00.000+02:00

Vi har många mjukare ställen att ligga på men av någon anledning är ändå detta favoritplatsen.

I det minsta utrymmet vid datorn förstås. Men det är bara på dagtid. Om nätterna sover hon hos dottern och yffen. Yffen, som brukar komma till mig om nätterna gjorde inte det i natt. Han slår vakt om sin lillmatte nu och lämnar inget åt slumpen. Dessutom tycker han plötsligt att det är jättekul att leka med kattleksaker och de leker faktiskt alldeles nära varandra nu, lillkissen och han.

En bild till bara... Sedan är det jobbardag för mig.

Trött

2006-10-12T11:12:00.000+02:00

Efter allt datorarbete slocknade en trött kisse i mitt knä. Hon är så otroligt varm och go. Så här skulle jag kunna sitta hela dagen.

Datorhjälp

2006-10-12T10:46:00.000+02:00

Jag får mycket hjälp vid datorn nu. Här letar vi efter en kattklubb att gå med i.

Mitt hjärta brister

2006-10-11T12:30:00.000+02:00

När jag kom hem efter morgonpromenaden med yffen, var Tasja borta. Jag letade överallt men ingen liten katt någonstans. Tills jag såg...

mellan dator och skärm. Stackarn, hon är fortfarande så rädd.

Ändå verkar det som om hon satt respekt i både gammelkatt och yffe. De backar båda två när hon fräser och morrar. Men hon törs inte komma fram och gå fritt här.

Hon äter - men bara när hon blir matad med sked. Och hon äter väldigt lite eftersom hon inte kan slappna av.

Hoppas att det snart löser sig.

Uppdaterad 14:32:

Jag tror att hon har gått undan för att få sova ordentligt. Efter att jag skrev det här inlägget, blev allt annorlunda. Hon gick ut i köket och åt självmant, drack vatten, gick på lådan och busade hej vilt. Gick på upptäcksfärd, gosade och nu sover hon igen.

Yffen och hon kan komma riktigt nära varandra utan att hon morrar. När yffen vid ett tillfälle råkade nysa, flög hon högt och fräste så det stod härliga till och fick yffen i sin tur att hoppa högt.
Men yffen verkar svartsjuk. När hon är på väg åt mitt håll, skyndar han sig före och hoppar upp i mitt knä, krafsar och krafsar för att jag ska gosa med honom.

De senaste timmarna har i alla fall gjort att jag förstår att allt snart ordnar sig - men det är ett tag kvar.

Bara en bild till...

2006-10-10T21:29:00.000+02:00

... för att visa hur stora tassar hon har :) . Här börjar hon "trampa" när hon får syn på mig - därför ser den ena tassen större ut.

Nu är hon här!

2006-10-10T20:57:00.000+02:00

Vår lilla misse har kommit. Hon är så rädd, så rädd, för både yffe och katt. Yffen är lika rädd för henne, efter att hon fräst åt honom.

Den stora katten kan jag inte riktigt läsa och jag litar inte på henne. Hon fräser och jamar skyhögt. Vet inte om hon är redo att anfalla eller om det bara är skrämseltaktik.

Och jag vet inte riktigt hur det ska gå inatt när vi inte har full koll.

Hon är i alla fall redan otroligt kelen och spinner högt när vi rör henne. Hon vet bara inte riktigt vart hon ska ta vägen, var hon är trygg.

Knappminnen

2006-10-06T01:33:00.000+02:00

Det är lustigt, men efter den där djupintervjun häromdagen har jag kommit att tänka mycket på min barndom. Och alldeles nyss tänkte jag väldigt länge på min favoritlek. Den, som jag alltid ville leka helt själv, utan någon kompis, och jag hittade ofta ursäkter för att få gå hem och hälla ut mina knappar på mattan. Det var ingen kompis som riktigt förstod hur jag ville ha den här leken och de som försökt, tyckte att den var tråkig.

Jag var aldrig intresserad av dockor med färdiga utseenden. Mina dockor satt orörda på sängen. Jag ville inte ha andra leksaker heller. Jag hade min plåtburk full av knappar där varje knapp hade ett namn och personlighet och jag visste precis hur den personen såg ut.

På den rutiga mattan i sovrummet bodde de, fem familjer i varsitt radhus. Huvudpersonen hette Marianne och var en liten vit knapp. Hennes familj bestod av föräldrar, mormor (?) och fem systrar. Och hund förstås. Hennes kompis var en likadan knapp men lite mer gulaktig och hette Elisabeth. Hon hade bara en syster och bodde i radhuset, alltså raden med rutor bredvid. Sedan var det Kristina och hon var helt olik Marianne och Elisabeth och den som alltid ställde till intriger.

I radhusen längst bort bodde de tuffa tjejerna som hade massor av hundar, Marie och Lola.

Beatles kom och gästspelade då och då. Då vände jag på plåtburken och placerade de svarta knapparna Paul, George, Ringo och John på scenen. Alla tjejerna från radhusen stod nedanför och skrek medan Beatles sjöng "She loves you".

Vad kul de hade, de där knapparna och det lustiga var att händelserna i knappvärlden alltid följde händelser i verkligheten med skillnaden att här fick jag bestämma utgången. Och där på mattan behövde inte Marianne tjata om en hund. Hon fick en genast. Det fick aldrig jag.

De här minnena blev så tydliga efter den där intervjun och jag vet att den där knappburken fortfarande finns kvar hos mina föräldrar. Jag tittade i den för några år sedan och kom ihåg alla namn men Marianne var borta. Det fanns flera exakt likadana knappar men jag skulle känna igen henne. Hon är säkert isydd någonstans.

Jag var nog lite knäpp men kul hade jag! :)

Hög igenkänningsfaktor

2006-10-05T21:37:00.000+02:00

Jag har inte riktigt förstått vad ADHD är. I och med det kommande familjehemsuppdraget, har jag i alla fall förstått att en hel del barn har just ADHD och letade upp lite info om symptom etc för att se om vi klarar av ett barn med den diagnosen. För några månader sedan pratade jag med en kompis som har jobbat mycket med såna barn och hon uttryckte följande: "Men ADHD behöver inte vara några problem. Det har vi alla, mer eller mindre."

Här hittade jag lite symptom:

Barn som har mest av den ouppmärksamma formen av ADHD

dagdrömmer och har svårt att fokusera.
(Hur många gånger gör jag själv inte samma sak?!)

är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter
(Vem kan inte göra det??)

har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar
(Det har jag sett många barn som har)

verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal
(Samma som ovan)

följer ofta inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (beror inte på trots eller på att personen inte förstår uppgifterna)
(Såna känner jag många)

har ofta svårt att organisera sina uppgifter eller aktiviteter
(Är det fel om man inte kan göra det?)

undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t ex skolarbete eller läxor)
(Är det inte ytterst normalt?)

tappar ofta bort saker som är nödvändiga för olika aktiviteter (t ex leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
(Är det ett stort problem?)

är ofta lättdistraherad av yttre stimuli
(Det kan jag också vara)

är ofta glömsk i det dagliga livet
(Oj, oj, oj... Här var det hög igenkänningsfaktor)

Min kompis har rätt. Om det här är symptomen för ADHD, känner jag nog inte någon som inte har det. Jag blev så förvånad, trodde ADHD var något mycket, mycket värre.

Omslag

2006-10-05T09:40:00.000+02:00

Förmodligen ger jag ut boken om pappas barndom på egen hand. På omslaget vill jag ha ett foto från hans barndom och igår fick jag det enda foto han har från den tiden.

Pappa med sin faster Katri

Jag har ingen aning om hur jag ska fixa till alla skador på fotot, vilket förmodligen går att göra. Att trovärdigt rita i det som saknas, är uteslutet. Det klarar jag inte. Att bara ta bakgrundsfärgen och stryka över fläckarna gör nog att det ser konstigt ut. Om skadorna var bättre placerade, kunde jag sätta in titeln på boken just där.

Smileys kanske? :)

Jag har i alla fall att klura på...

Klara

2006-10-04T23:47:00.000+02:00

Nu är familjehemsutbildningen klar och idag har vi varit i Örebro för en djupintervju. Den tog tre och en halv timme och bestod av frågor om hela vårt barndom och liv. K och jag satt i varsitt rum med en intervjuare var. Det "äktenskapliga" tog vi gemensamt.

Det är väl typiskt att man ska vara genomförkyld och inte vid sina "sinnens fullständiga bruk" när sånt här sker men det verkar ha gått bra ändå.

Nu är det bara att vänta på att ett passande barn kommer hit. Då ska ytterligare en utredning göras av den kommunens personal.

Igår fick jag rapport om lillkissen som kommer på tisdag. Hon är störst av honorna (lika stor som hanarna) och väger redan 1,5 kg vid tolv veckors ålder! Hon har enorma tassar, enorma ögon, lite klen päls men den kan "ta sig" och hon är otroligt social. En sån som lägger sig i knä på alla besökare hos uppfödaren. Då får vi tre lika sociala djur som får slåss om knäplatserna hos våra besökare... :)

Det är bara 6 dagar kvar tills hon är här.

Till Gunnel och Lindalotta

2006-10-03T22:43:00.000+02:00

Till Gunnel och Lindalotta som vill veta mer om RSS-läsare. (Jag förstod själv så sent som igår)

Så här ser min RSS-läsare ut

Bloggnamnen till vänster. De med fetstil är olästa. I mitten en kolumn med inläggets namn och datum och i kolumnen till höger finns hela inlägget att läsa. (Det är Lindalottas senaste inlägg där). I kolumnen till vänster har jag lagt både bloggar och nyhetssidor, helt enkelt genom att kopiera URL:en till sidan som har valts och välja "Ny kanal" under "Fil" på rullgardinsmenyn. När det är gjort, behöver man inte ens klistra in URL:en, den finns där automatiskt.

Programmet laddar man hem från www.feedreader.com och installerar.

Det är bara att klicka sig ner i bloggarna och läsa inlägg efter inlägg på en och samma sida. Smidigt.

RSS-läsare

2006-10-03T09:36:00.000+02:00

Efter ett tips bland kommentarerna hos Anne-Maj, istallerade jag Feedreader igår kväll. Visst är det behändigt att ha allt på en plats och det sparar tid. Nackdelen är att jag inte får in bloggar som använder Blogg eller Webblogg som bloggverktyg. Alltså saknas Gunnel, Rita och Eva hos mig och jag kan inte överge Nyligen helt.

Dessutom märkte jag att alla bloggar inte uppdateras i RSS-läsaren. Bloggar som hade pingats på Nyligen, visade ingen uppdatering i Feedreader.

Jag la även in tidningars websidor och behöver inte surfa runt för att läsa nyheter. Bloggar blandat med det allra senaste. Det var riktigt behändigt.

Uppdaterat: Efter ytterligare tips från Isabell i Anne-Majs kommentarer, fick jag till slut in Gunnel, Rita och Eva också. Tänk, vad bra tips man hittar i bloggarna!

Dålig självbild

2006-10-02T17:12:00.000+02:00

Den uppfattning som jag har av mig själv, är att jag sällan är hemma och sjuk från jobbet. Idag stannar jag hemma eftersom jag har feber och ont i halsen.

När jag ringde och sjukskrev mig, tyckte min chef att jag har alldeles för många sjukperioder: fyra stycken på ett år. Om man räknar bort ett tillfälle då jag hade tandvärk efter att fel tand hade rotfyllts, blir det tre sjuktillfällen på ett år. Och då har det aldrig varit långa sjukperioder. En gång var det ögonmigrän och jag hade en kvälls frånvaro, en annan hade jag influensa och där var det nog kanske två kvällar. Den tredje gången berodde det på ett "rusande" hjärta.

Jag vet egentligen inte vad som är normalt men jag tycker inte att det här är mycket. Blir jag sjuk en gång till, måste jag visa upp läkarintyg. Jag tror inte ens min läkare tar emot mig för t ex en förkylning eftersom det inte är något hon kan göra något åt och jag får definitivt ändra min självbild och inse att jag är en mycket sjuklig person...

Rolig post

2006-10-02T11:28:00.000+02:00

Bara rolig post idag. Skolfoton och Bloggblads bok. (Vad fin den är!)

Hysteri

2006-09-30T20:22:00.000+02:00

Häromdagen kunde man läsa i den lokala tidningen om hur ett barn hade ryckts in i en bil och rövats bort. Det visade sig emellertid att vittnet, som anmält händelsen, sett fel. Barnet hade ryckts i armen av sin pappa och det hade sett ut som om två hantverkare i en bil hade dragit in barnet i bilen och kört iväg.

Sedan var det ”bomben” vid regeringskansliet som visade sig vara en mätutrustning häromveckan...

Jag tror att jag också börjar bli lite hysterisk. Häromkvällen kommer jag till jobbet och möts i ingången av en man som inte har handlat något i butiken. I alla fall bär han inte på någon kasse. Jag går genom butiken och ut på baksidan för att röka en cigarett innan jag börjar mitt pass.

När jag står där, kommer samma man som jag mött vid ingången. Han kommer runt hörnet, pratar i mobilen och i sin andra hand har han en annan mobil som han ser ut att knappa på. När han får syn på mig, vänder han tvärt och försvinner runt hörnet igen. Där jag står finns bara en personalingång, det finns ingen anledning för någon "utomstående" att gå åt det hållet.

Jag börjar fundera över varför man pratar i en mobil samtidigt som man knappar på en annan och varför man är på väg mot personalingången.

Jag går fram och kikar runt hörnet. Mannen strosar fram och tillbaks på parkeringen, fortfarande med ena mobilen vid örat och den andra i handen. Länge.

Det är då jag kommer ihåg att jag läst att en mobil kan vara utlösare för en… bomb. Och jag blir lite smått hysterisk. Ska jag gå in i butiken och berätta? Tänk, om jag har fel… Men varför har han den andra mobilen i handen? Och varför knappar han på den? Eller gör han det?

Jag står kvar vid hörnet. Mannen går runt på parkeringen och får syn på mig. Jag drar tillbaks huvudet. Om en stund kikar jag fram igen. Då håller mannen på att sätta sig i en bil och han kör så småningom iväg.

Jag har läst och sett för mycket nyheter, helt enkelt. Om bomber vid valkampanjer och bilbomber och förmodade bomber här och där.

Butiken sprängs inte. Vilken tur. Och vilken tur att jag inte sprang in och berättade. Tänk, om butiken hade utrymts…

Från padda till utbildning

2006-09-30T18:42:00.000+02:00

Den här dagen började med paddjakt. På något sätt hade en padda kommit in i hallen. Kan för mitt liv inte förstå hur och den måste ha varit där hela natten. Konstigt. Inte den minsta aktivitet hos yffe och katt. De märkte aldrig.

Det är inte lätt att få tag på en padda. Efter att ha farit fram så att alla skor låg huller om buller, fångade jag den till slut. Den hoppade nämligen ner i min gummistövel. Det var bara att ta hela stöveln och ”hälla” ut paddan i rabatten.

Sedan har hela dagen bestått av utbildning. Förmiddagen handlade om anknytning, om hur ens egen barndom kommer att prägla hur man beter sig mot barnet som kommer. Att det man har obearbetat kan komma upp till ytan igen. Min barndom var bra och jag vet att jag har en grundtrygghet. Jag har inga förluster i min barndom. Veckans läxa bestod i att tänka över just de förluster vi har och jag har grunnat och grunnat. Det finns inga, helt enkelt, om inte en hamsters död kan räknas (å, vad jag sörjde den hamstern) men det är långt ifrån vad som kan räknas i det här fallet.

Det här kan vara både på gott och ont. På gott, för att jag lättare kan stå pall i situationer. På ont, för att jag själv inte har upplevt något liknande som barnet har, med kaos, separationer, otrygghet, övergivenhet, även om vi förstås kommer att göra allt för att sätta oss in i problematiken.

Det som låter jobbigt, både för familjehemmen och för de placerade barnen, är att det inte finns någon angiven tidpunkt för hur länge barnet stannar i ett familjehem. Om ett barn knyter an, kan det vara för att nästa vecka flyttas igen. De biologiska föräldrarna har när som helst rätt att hämta hem barnet om det är en frivillig placering, som de flesta placeringar är. Umgänget med de biologiska föräldrarna är också ett måste men inte alltid helt rätt. Ofta händer det att barnet kommer tillbaks från umgänget, än mer trasigt. En erfaren familjehemsförälder uttryckte det som att man hela tiden tar ett steg framåt och tre steg tillbaka. Nu gäller det förstås inte alla placeringar men vad jag förstod, är det vanligt.

Det var i alla fall en givande kurs och vi blir mer och mer förberedda på vad som kan inträffa när vi ger oss in i familjehemsvärlden.

Det går i sjuhundra nu

2006-09-28T00:46:00.000+02:00

Det känns som om jag springer genom livet i 700 km i timmen. Nu ÄR det mycket.
Utvecklingssamtal (som dottern själv höll i – jag var både förvånad och stolt), familjehemsutbildning tisdag, lördag, tisdag. Läxor till utbildningen och då är det inte läxor man gör i ett nafs utan saker som kräver eftertanke. Vilka förluster har jag haft i mitt liv, i min barndom? Vad kan egentligen räknas som en förlust etc.
Jobb varannan kväll, resa till Örebro, ridskola och mitt i allt det här måste jag redigera manuset. Imorgon ska det skickas iväg. Och hårddisken börjar låta mycket konstig. En vacker morgon startar den väl inte upp alls…

Den här dagen blev inte bättre av att jag var så trött att jag behövde vila ögonen en stund.
Fem minuter, var det tänkt. Det blev tre timmar! Tre hela timmar till ingen nytta alls och jag som behöver varje sekund just nu.

Vädret spelar en ett spratt också. Det är bara två veckor kvar tills lilla missen kommer. Med 25 plusgrader ute (i alla fall nästan) kändes det mycket längre till den 10 oktober men en titt i almanackan sa något annat. Vart tog tiden vägen?

Nu ropar den andra datorn på mig. Den, med manuset och där lär jag sitta några timmar fram på natten…

Cirkus

2006-09-21T21:19:00.000+02:00

Dottern kom hem från skolan idag och sa att hon inte skulle gå på cirkus. "Det var töntigt och bara till för småbarn". Så hade snacket gått i skolan. :)

Det var fritt fram för mig. Grannen skulle gå med sina barn (bl a dotterns kompis) och jag bestämde med henne. Det slutade med att dottern också följde med, så nu har vi varit på cirkus.
Vem jag satt bredvid? Dottern, så klart. :)

Om jag hade hållit i kameran hade jag tagit bilder på akrobaterna, hundarna och jonglörerna också - men nu höll dottern i kameran och det blev hästar från alla olika vinklar.

Uppdaterad:

Dottern tog bilder av cirkushästarna på dagtid när de fick vila från showandet

Hos läkaren

2006-09-21T13:21:00.000+02:00

Har varit hos läkare idag och tack, ni som höll tummarna! Det hjälpte.

Visst såg läkaren också knölen i halsen men någon tumör är det inte. Vad det är, visste hon inte, men en tumör i de regionerna är alltid sårig och infekterad, berättade hon. Så är inte fallet här.

Nu ska jag gurgla med koksaltlösning i två veckor. Har inte knölen och hesheten gått över tills dess, blir det remiss till öron-näsa-hals-avdelning.

Det känns i alla fall otroligt skönt att veta att det inte är något allvarligt.

~~

Det blå som syns bakom träden (jag har tagit bilden från vår altan och kunde inte komma närmare) är en cirkus som slagit upp sitt tält inför föreställningen ikväll. Bakom idrottsplatsen
går mängder av hästar och betar och eftersom skolan ligger alldeles bakom, får förstås hästarna sällskap av mängder av barn. Säkert har dottern också varit där och klappat.

Cirkusen var här förra året också och hästarna ska tydligen vara otroligt duktiga. Jag önskar att dottern var mindre så att vi kunde gå på föreställningen tillsammans. Numera är det "pinigt" att göra något med oss. Går hon dit, gör hon det med en kompis.

Jag får väl sitta här på altanen och lyssna till musiken från cirkustältet... :)

Gör ett uppehåll

2006-09-19T10:18:00.000+02:00

Jag har haft problem med heshet en längre tid. Inte bara att jag är hes utan ofta tappar jag helt rösten på jobbet. Häromdagen upptäckte jag en knöl i svalget. Det gör inte ont men tar emot när jag sväljer. Och jag gjorde vad man inte ska göra – surfade runt på Internet för att hitta en förklaring.

Jag fick veta att stället där knölen sitter, kallas bakre gomväggen och jag kunde inte hitta någon annan förklaring än att det är en tumör. Alla symptom stämmer förstås. Jag kan naturligtvis inte släppa den tanken och tror förstås det värsta. Varför kan jag inte låta bli att surfa runt för att hitta en diagnos…

Nu har jag fått bråttom att redigera boken om pappa, som jag bestämt mig för att ge ut på egen hand, och hinner inte vara ute i bloggvärlden så mycket.

På torsdag ska jag till läkare och förhoppningsvis få besked. Hoppas att det bara är något bagatellartat...

Bestämt mig

2006-09-16T13:05:00.000+02:00

Tills idag hade jag fortfarande inte bestämt vilket parti som skulle få min röst. Jag har velat fram och tillbaks – men inte längre. Egentligen borde jag väl inte skriva det här i det upprörda tillstånd som jag befinner mig i men jag är så arg att jag kokar…

Mina föräldrar är långt över 70 år båda två. Pappa har åldersdiabetes, lågt blodtryck, kärlkramp och mamma har kärlkramp i halsen. Det är krämpor här och där och ständiga läkarbesök.

Nu har de fått en ny läkare som har väldigt svårt med svenska språket. Mina föräldrar har tyckt att det är jobbigt att hela tiden förklara de svenska orden för läkaren och har också en gång försökt få till ett läkarbyte, vilket inte gick igenom.

I veckan ordinerades de, av denne läkare, ny medicin, båda två.

Och de blev sjuka. Ordentligt sjuka men ingen av dem kopplade från början detta till medicinen.

Tur att de fortfarande är läskunniga.

På båda läkemedelsförpackningarna står klart och tydligt att medicinen inte skall användas av personer över 70 år… och dessutom inte personer med lågt blodtryck, som i pappas fall.

Och jag tänker förstås på äldre som inte är läskunniga…

Språkkrav är den viktigaste frågan för mig just nu. Helt klart. Inskränkt, kan tyckas, att gå på en enda sak men det här dök upp precis i rätt tid och plötsligt inser jag att den frågan är livsviktigt...

Gäst i trädgården

2006-09-14T19:49:00.000+02:00

För några veckor sedan fick dottern ett mail från en tjej på skolan. Hon skulle resa bort och både hennes morfar och kompisar hade erbjudit sig att ta hand om hennes kanin. Det ville hon inte. Hon undrade om dottern och jag kunde ta hand om honom i tio dagar.

Vilket förtroende! Så klart vi kan.

Ikväll kom han, med sin utebur och allt och nu finns han ute i trädgården.

Och det var trots allt där han föddes en gång i tiden. Undrar om han känner igen sig...

Att fundera fram och tillbaka, fram och tillbaka...

2006-09-14T11:26:00.000+02:00

Jag har så mycket att fundera över, att hjärnan går på högvarv nonstop. Det är förstås det här med att bli familjehem. Att det ska bli bra.

På försommaren, när vi hade besök av de två familjehemssekreterarna, fick vi förslaget att bli jourhem, vilket innebär att ett barn får stanna här högst tre månader (det kan bli längre) i väntan på ett stadigvarande familjehem. När ett barn försvinner, kommer nästa osv. Då kan det också bli vilka åldersgrupper som helst, från spädbarn till tonåringar.

Det alternativet kan förstås vara bra, att känna sig för vilket barn som passar in hos oss och i så fall eventuellt skulle kunna stanna här istället för att ge sig iväg vidare. Men… jag undrar hur det känns för ett barn som vet att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen till något annat. Som dessutom kanske tagits bort från de biologiska föräldrarna mot sin vilja.

Och att få ett spädbarn direkt från BB… Eller en avancerad tonåring…

Och rummet, som nu är inrett i rosa och vitt, för nioåriga ryska Lena. Skulle man behöva ha ett helt opersonligt rum med tanke på att det skulle passa alla kategorier av barn, yngre som äldre, tjej som kille. Tänk, om barnet blir här en längre period…

Hur skulle dottern ta alla uppbrott? Skulle hon till slut upphöra att engagera sig eftersom hon vet att det bara är för en kort period? Och man fäster sig vid ett barn, trots att det "bara" handlar om några månader. Hur skulle jag själv klara alla avsked?

Jag tror en mer stadigvarande placering skulle passa oss. K tycker att det vore kul med en kille, för omväxlings skull. Och det vore det ju, samtidigt som jag tycker att en hästintresserad tjej (kille också, för den delen, men de är få) skulle vara det bästa alternativet.

På det sättet går mina tankar, fram och tillbaks, fram och tillbaks... Jag önskar jag hade facit i handen nu.

Kursen

2006-09-12T22:52:00.000+02:00

Familjehemsutbildningen började bra. Jag har lärt mig massor om den verksamheten ikväll och jag förstår att vi kommer att hamna i en helt ny värld. En värld full av lagar, paragrafer, barn och föräldrar som kanske far illa. Nya familjer, släktingar, barnets nätverk som kommer att bli en del av oss. Det beror förstås på situationen ifråga.

Vi pratade om LVU, tvångsomhändertagande, och SoL, frivillig placering. De flesta placeringar är frivilliga, tack och lov.

Det är spännande. Vi vet absolut ingenting om vilket barn som kommer hit. Vi vet inte kön, inte ålder och inte vad som har skapat situationen. Och inte när det blir eller hur länge barnet stannar.

Vi går i väntans tider, minst sagt.

~~

Yffen ryckte upp sig under dagen och upptäckte snart det fina vädret. Han sprang så mycket på gräsmattan att hans fötter... förlåt, tassar... blev alldeles gröna och han blev en ufo-yffe.

Blött

2006-09-12T08:44:00.000+02:00

Så här tycker yffen om att ta en långpromenad nu på morgonen

Han har varit ut en kortis på gräsmattan och blev blöt om både tassar och öron. Och det känns faktiskt som om det är regn i luften.

Jag får nog bära ut honom...

~~

Ikväll börjar familjehemsutbildningen. Förut var det adoptionskurs. Vi blir nog fullfjädrade föräldrar när allt det här är över... :)

Den där dagen och för all framtid...

2006-09-11T12:40:00.000+02:00

Jag gick på Skrivarlinjen då, den 11 september för fem år sedan. Jag hade kommit hem när jag fick ett telefonsamtal om att sätta på tv:n. Och som de flesta andra, förstod jag inte riktigt vad jag såg. Ett brinnande Manhattan, en tjock rök efter att ett flygplan just kolliderat med ett av tvillingtornen. Jag vet fortfarande inte om det var i direktsändning som det andra planet flög in i det andra tornet men jag vet att med den bilden, så blev världen med ens mörkare.

I skolans rökruta, morgonen därpå, spekulerades det vilt om vem som låg bakom attentaten. Någon trodde att det hade med Kongo att göra. Någon körde ett makabert skämt genom att sjunga ”It´s raining man, halleluja” och denne någon möttes förstås av både chockade och irriterade blickar. Varje gång jag hör den låten idag, kan jag inte låta bli att tänka på just det låga skämtet.

De följande veckorna präglades helt av attentatet, både i skrivuppgifter och i samtalsämnen.
Staffan Heimersson kom till skolan och föreläste och då, när det stod klart att det var bin Ladin som låg bakom dådet, kom en muslimsk kille och föreläste om islam och jihad.

Vår frihet fick sig en törn och den naggas alltmer i kanten av varje terrordåd. Så kommer vår värld att se ut framöver och för mig, och säkert många andra, började det eller blev i alla fall väldigt tydligt, just det här datumet för fem år sedan…

Sommar igen

2006-09-10T13:55:00.000+02:00

10 september och plötsligt kom sommaren tillbaka.

En prickig citronfjäril på en lika prickig ros

Yffen är lycklig över det fina vädret

... och själv ska jag jobba till efter 22 ikväll. Usch...

Prickigt

2006-09-09T18:00:00.000+02:00

Så här ser våra äpplen ut varje år. Fläckarna är ytliga, bara på skalet, men ändå...

Idag fick jag se att rosorna också har fått prickar

När vi tog in vår slöjstjärt från dammen igår, var den...prickig

Till och med nyckelpigorna i vår trädgård har prickar...

Fullt upp

2006-09-05T21:50:00.000+02:00

Jag var och provade jeans häromdagen. I affär efter affär. Det är bara att inse att det inte är storlekarna som har blivit mindre.

Sedan dess har jag hållit på med det här (mag- och midjeövningarna, då). Även på jobbet. Jag drar in magen, håller andan medan jag drar varorna och andas sedan ut medan jag pratar med kunden. Förmodligen ser det ut som om jag är väldigt engagerad i mitt jobb.

Livet är inte lätt...

Typ hört. Typ.

2006-09-03T18:38:00.000+02:00

Hörde ett samtal mellan dottern och kompis.

Dottern: Jag hade typ ba femton spänn kvar och bussen kostade elva. Jag kunde typ inte köpa det där.
Kompis: Det var typ samma sak för mig förra veckan. Men jag typ köpte grejen och lämnade typ tillbaks den. Typ. För att typ ha pengar till bussen. Sen åkte jag typ tillbaks till stan och typ köpte den.
Dottern: Äh? Gjorde du?
Kompis: Ja, typ.
Dottern: Meh! Då blev den typ dubbelt så dyr, juh.
Kompis: Ja, typ.

Så typ lät samtalet. Typ.

Vänskap

2006-09-02T17:56:00.000+02:00

Oj då...

2006-09-02T15:45:00.000+02:00

K har kört grejer från sin mosters lägenhet.

Den här följde med honom hem

Jag skrev ju om den förut

Nu sitter han där nere i källaren och spelar...

Kan vi andas ut?

2006-09-01T08:53:00.000+02:00

Kanadagässen ger sig iväg söderut nu. De flög och skränade just ovanför vårt hus och plötsligt slog det mig: Vad hände med fågelinfluensan? Jag har varken läst eller hört något om den sedan tidigt i våras då det skulle hamstras vaccin som ändå inte skulle räcka till alla etc.

Dog den där influensan plötsligt ut?

Äntligen

2006-08-31T09:00:00.000+02:00

Nu händer det äntligen något vad gäller Habbo Hotel, som jag skrev om i januari. Det finns fler barnsajter på internet som borde granskas men det är i alla fall en början.

Hjälpsamma människor

2006-08-31T08:11:00.000+02:00

Varje morgon får jag massor av mail av lika många snälla människor som vill hjälpa mig fixa till mitt liv. Här är några ur dagens skörd:

Billie vill hjälpa mig med finansiering

Alexi vill hjälpa mig sluta röka utan att jag ska behöva åka till apoteket. Då behöver jag inte slösa bensin, skriver han. Alexi har glömt att det är två minuters promenad för mig till apoteket.

James tycker att jag ska fixa till kroppen.

Kenna föreslår att jag ska skaffa mig nya program till datorn.

Lucas ger mig en länk där jag kan köpa Viagra och även någon som heter Rebecca vill hjälpa mig sluta röka.

Ett tiotal mail återstår med lika hjälpsamma människor. Och jag som trodde att det var en kall värld vi levde i…:)

Det blev inget...

2006-08-31T07:45:00.000+02:00

... med killen som skulle komma och bo hos oss. Han får stanna i sina hemtrakter istället, vilket är den absolut bästa lösningen.

Vi väntar vidare och ska snart gå kurs.

På en vecka...

2006-08-30T23:41:00.000+02:00

... har det hänt otroligt mycket. Dottern har plötsligt växt och det har gått i raketfart. Idag, när hon kom hem från skolan, kände jag inte igen henne. Jag såg henne närma sig huset och även om jag borde ha känt igen kläderna så kopplade jag dem inte till henne.

Vår lilla tjej...

... är på väg in i vuxenlivet...

... och jag får en klump i halsen...

Avstånd

2006-08-29T21:28:00.000+02:00

Idag var vi till ridskolan. Det var hoppning och jag tycker att alla i dotterns grupp har blivit urduktiga. Det är tempo på lektionerna, mer kontroll på hästarna numera och framför allt håller alla bra avstånd till varandra.

Avstånd till varandra borde det vara stenhårt med när det gäller hopp från trampoliner också. I eftermiddags såg jag en ambulans stå vid trampolinerna på badet här i samhället (vi har badet framför huset). Jag visste att dottern var där med skolan vid den tidpunkten men jag var aldrig orolig för hennes skull eftersom hon inte skulle bada. Däremot var alla i hennes årskurs där och när ambulansen sedan började röra på sig, märkte jag hur sakta och försiktigt den kördes. Som när det är ryggskador.

Så var det också, fick jag veta när dottern kom hem. En kille hade hoppat från treans trampolin och inte hunnit undan förrän nästa kille hoppade. Riktigt otäckt hade det varit och den påhoppade killen hade förstås mått väldigt dåligt, vilket ju är förståeligt.

Jag håller alla tummar för att han hade tur och att det ändå inte blev några allvarliga ryggskador. Eleverna lär väl få veta i skolan imorgon.

Älgar

2006-08-29T12:48:00.000+02:00

Om jag nu råkar tvärnita för en sån här falsk älg och blir påkörd bakifrån - är det mitt fel då?

Förresten vore det kanske en bra idé att sätta ut falska cyklister också. Och falska fotgängare vid alla övergångsställen.

Till slut är ingenting verkligt och det är bara att köra på...

Irriterande

2006-08-29T09:07:00.000+02:00

För tre veckor sedan beställde vi ett fönster till utbyggnaden hos Coop. Bara vi får fönstret, kan vi öppna upp till utbyggnaden och jobba mer med det invändiga. Killen på Coop lovade att fönstret skulle komma efter 5-6 dagar eftersom det var ett vanligt standardfönster som fanns på lager.

När ingen hört av sig om fönstret efter 14 dagar åkte vi till Coop för att höra oss för. Samma kille sa att det var omöjligt att han skulle ha lovat oss leverans efter 5-6 dagar. Minst tio, skulle det ta. Att det hade tagit 14 dagar var lite lång tid, tyckte han men fönstret skulle komma den kommande veckan.

I helgen åkte vi dit igen. Fortfarande inget fönster. Killen satte upp en lapp om att det skulle undersökas varför fönstret inte kommit. Han skrev "ring kunden på måndag med besked".
Igår var det måndag. Ingen ringde.

Nyss ringde jag Coop och begärde byggnadsavdelningen. Växeln kopplade mig till en telefon där jag fick beskedet "just nu kan du inte nå det önskade numret, var god ring senare".

Jag ringde upp växeln igen och hon kopplade om mig till samma telefon som talade om att jag inte kan nå det önskade numret.

Det här är ytterst irriterande...

Och så här slutade det (uppdaterad):

Efter att ha ringt och ringt och ringt både byggavdelningen, kundtjänst och byggchefen, utan att ha kommit fram, i en timme och femton minuter, svarade slutligen byggchefen. Jag drog hela ärendet och allt han sa var "Jaha?". Då avbeställde jag fönstret. Jag vet inte ens om det fanns där idag och jag var alldeles för irriterad för att ens fråga.

Nu beställer vi ett fönster någon annanstans.

Äkta kärlek

2006-08-28T16:40:00.000+02:00

En gång, för sex år sedan, var det en kanin

Idag är det yffen och katten

Dricks

2006-08-28T06:52:00.000+02:00

Jag brukar inte vara uppe den här tiden. Allra helst inte när jag gick och la mig för fyra timmar sedan. Dottern hade skrivit en lapp till mig när jag kom hem från jobbet igår. Där stod ”Väck mig kvart över sex. Vi börjar halv åtta imorgon”.

När jag tittade på hennes schema stod där att de började halv nio. Sovmorgon, alltså. Å andra sidan visste jag inte om det var något speciellt just idag så jag gick upp kvart i sex för att äta frukost innan jag väckte henne. Och när jag sedan väckte henne, berättade hon att kompisen sagt att de började halv åtta. Hon hade alltså inte kollat schemat själv.

Så nu får hon sova en timme till men det kan inte jag. Visserligen är jag dödstrött efter ett totalt kaos på jobbet igår kväll men när jag väl har gått upp, har jag svårt att gå och lägga mig igen.

Kaos, ja. Sju timmars kaos på jobbet. Nonstop. Det kändes som om vi var tre personal för lite. Massor av kunder, strulande kassaapparater och allt som kunde gå fel, gjorde just det.

Det är som om man får bomull i huvudet efter så många kunder, som om man skärmar av på något sätt. Efter några timmars stressigt kassaarbete ropade jobbarkompisen bakom mig:

”Monica, tar du dricks?”

Jag vände om för att förvissa mig om att jag hört rätt. Och hon sa samma sak igen:

”Tar du dricks?”

Och jag tänkte att hon också var överarbetad, helt slut, och inte själv visste vad hon sa. Naturligtvis svarade jag övertygat nej. Dricks i en mataffär… Vad menade hon?

När jag sedan såg att hon reste sig, lämnade sin kö och var på väg in i postrummet, gick det upp för mig vad hon sagt. Hon gick för att hämta trisslotter. Och det var just det hon hade frågat:

”Har du triss?”.

Och i min kassalåda hade jag en hel hög trisslotter.

Det är så det kan bli när man har för mycket runt sig…

Oväntat besök

2006-08-25T16:39:00.000+02:00

(Hu, den var stoor!)

Vill inte ut mer den här dagen

2006-08-23T11:46:00.000+02:00

Efter två minuters morgonpromenad vände yffen och ville inte mer

Nytt arbetssätt

2006-08-21T08:43:00.000+02:00

Dottern har börjat sjuan. I högstadiet kommer hon att jobba med projekt och inte lärarledda lektioner. Hon får en mentor och den mentorgruppen träffas varje måndag morgon för genomgång.

Niorna förra året berättade att de tyckte hela den första terminen i sjuan var rörig. Jag förstår dem. Likaså tycker dottern efter en dag i skolan. Och likaså tycker jag, när jag läser schemat.

Hon är indelad i en klass med 16 elever och även en mentorgrupp med åtta elever från olika klasser men förutom det är det en massa smågrupper beroende på de språkval, slöjd etc som de har gjort. Plus att det görs andra indelningar, vad jag förstår.

Att hon ska träffa sin mentorgrupp nu på morgonen har hon klart för sig. Sedan är det luddigt enligt schemat men förhoppningsvis klarare i verkligheten. När hon ska vara i den klass som hon tillhör, framgår inte av schemat. Kanske träffar hon aldrig hela klassen överhuvudtaget.

Enligt schemat finns det också ämnen utsatta och jag förmodar att eleverna jobbar individuellt med sina projekt på de lektionerna, med en lärare i närheten.

Jag hoppas hon kan förklara för mig när det klarnar. Det gäller väl bara att ha is i magen nu i början…

Tre vinklar

2006-08-20T21:37:00.000+02:00

Jag fick en utmaning av Gunnel som gick ut på att fotografera ett föremål från tre vinklar: framifrån, bakifrån och från sidan. Det blev ingen bild på någon hund... Inte på någon katt heller. Nu blir det istället något mycket mer brutalt. Så...

först kommer baksidan

Sedan framsidan

... och sist en bild från sidan

Kanske Bloggblad, Londongirl och Karin har lust att göra samma sak?

Förändringar

2006-08-20T13:01:00.000+02:00

Det blir en hel del förändringar för oss inom den närmaste framtiden. Jag fick ett telefonsamtal i veckan och på torsdag får vi besök angående en eventuell familjehemsplacering. Det gick snabbare än jag hade trott i så fall. Jag kan säga att "barnet" är en kille och äldre än dottern. Mer om det kan jag inte säga, varken nu eller i fortsättningen. Först väntar i alla fall en utredning om oss.

Sedan är det ju lilla katten som kommer i oktober. Eller lilla och lilla... Tydligen väger hon redan över ett kilo när hon är 12 veckor och leveransklar. Dottern vill att vi kallar henne Madonna. Vi får väl se hur det blir med det.

Och till sist är det utbyggnaden, som ju tar sin tid.

Men den som väntar på något gott...

Bilder

2006-08-18T23:25:00.000+02:00

Dottern tog bilder på vattnet i dammen igår.

Först skapade hon droppar

och fotade medan ringarna blev större

... och större

...och väntade sedan tills vattnet var helt stilla

Var får hon alla idéer ifrån?

Att härda ut...

2006-08-18T22:03:00.000+02:00

K är en tålig typ. Han är verkligen det. Vi har bott tillsammans i snart 15 år och han har varit sjukskriven en (1) gång då han miste en del av sitt finger. Den gången blev sjukskrivningen också lång med en operation som följd. Och den gången ringde han hem när han var på väg från akuten och sa: ”Jag blir hemma ett tag nu. Har klämt ett finger”.

Senare fick jag dra ur honom att resten av fingret suttit fast i arbetshandsken när han tagit av sig den och att den biten av fingret var alldeles platt och det var så blodigt och slamsigt att hans jobbarkompis nästan tuppade av. K fick köra till akuten själv. Det var ju tur att jag inte visste DET förrän efteråt.

En annan gång kom han hem, strimmig av blod i hela ansiktet. Den gången hade han på jobbet fått en kätting i huvudet och varit på akuten för att sy åtta stygn. Även den gången hade han kört bilen själv och när jag frågade om händelsförloppet till olyckan, svarade han: ”Men du såg väl? Var inte du där?”.

Så groggy hade han tydligen varit att han trodde att jag varit med honom på jobbet. Och han hade kört till lasarettet på egen hand…

Visst har jag märkt att han haft feber när han varit förkyld någon gång men han säger inte ett knyst. Svarar bara: ”Jag är lite täppt”, om jag frågar. Och han går iväg till jobbet som vanligt.

Därför är det så himla jobbigt gånger som nu, när jag har haft migränanfall till och från sedan i onsdags. Och stannat hemma från jobbet ikväll på grund av det. Jag vill liksom inte beklaga mig, pustar och stönar tyst när det känns som om en skruvmejsel körs långt in i ögat men försöker behärska mig. Försöker vara på benen för att inte vara sämre än han.

Då är det ju skönt att ha en blogg där jag kan släppa alla hämningar och verkligen uttrycka hur jag känner det. Och det är precis vad jag tänker göra nu (just nu spränger inte huvudet sönder men jag tar tillfället i akt ändå):
Det-har- gjort-så-ont-att-ingen-absolut-ingen-på-denna-jord-kan-ha-upplevt-en-så-nära-döden-upplevelse-nåja-i-alla-fall-så-att-jag-ett-tag-trodde-att-huvudet-skulle-sprängas-i-tusen-bitar-och-ramla-av-och-sedan-det-där-illamåendet-medan-solen-sken-in-genom-fönstret-och-förvärrade-allt-så-att-jag-fick-gömma-mig-under-ett-mörkt-skynke-och-på-det-kallsvetten-och-svagheten-i-evighet-amen.

Sådär ja. Nu känns det bättre.

Om släkten

2006-08-18T00:00:00.000+02:00

Jag hakar på Bloggblads släktredovisning.

1. Min mamma … är 76 år och född i Ingermanland i det forna Sovjetunionen. Hon är mån om andra och vill alla väl. Skrattar mycket, är alltid tillfreds. Om hennes barndom och flykt till Sverige under andra världskriget har jag skrivit en bok. Inte förrän jag skrev den fick jag en helhet i hennes barndom och ungdom och jag förundrades många gånger över att jag överhuvudtaget existerar…

2. Min mormor … dog 86 år gammal 1990. En kämpe som riskerade sitt liv många gånger under kriget för att hennes familj skulle överleva. Det förstod jag inte förrän jag skrivit boken. Själv kommer jag ihåg henne som den snällaste av snälla, den ödmjukaste av ödmjuka. Och den givmildaste av givmilda.

3. Min morfar … dog på slutet av 80-talet. Min bild av honom är en rökande, tystlåten farbror som sitter och pratar med sina två undulater dagarna i ända. Likaså här fick jag veta annat när jag skrev boken. Om ryssarnas förföljelse, hur han utsågs till ordningsman när byn ockuperades av tyskarna, hur han försökt smuggla ut sin dotter, min mamma, ur ett dödsläger. Det var långt mycket mer än en man som månade om sina undulater.

4. Min pappa … är 79 år. En genomsnäll pappa som, också han, vill alla väl. Till och med yffen längtar efter honom. :) Också om hans liv har jag skrivit ett bokmanus som jag ska fila mer på. Om alla i mammas familj till slut klarade sig undan både förföljelse, krig och flykt, så är pappas liv motsatsen.

5. Min farmor … fick se sin man, min farfar, och sin son, min farbror, hämtas av milismän strax innan andra världskrigets utbrott. Hennes andra son, min pappa, flydde den ingermanländska byn och svälten på egen hand när kriget hade fortgått och orsakat svält. Farmor ville stanna kvar in i det längsta eftersom hon antog att farfar skulle komma tillbaks. Till slut körde tyskarna bort även henne från byn. Hon väntade på sin man hela livet, även här i Sverige, och hann bli senil innan vi fick klarhet i vad som hänt farfar. Hon fick aldrig veta.

6. Min farfar … byggde upp familjens gård i Ingermanland efter en brand. Själv fick han inte bo där länge förrän milismän en natt hämtade honom. Han fängslades i grannbyn Hatsina 1937 och avrättades i samma by året därpå.

7. Jag ... är glad att jag skrev dessa böcker så att jag fick veta allt detta.